Analys: USA drar ner världsekonomin?
Men USA är nu ett mycket skuldsatt land. Hushållen stora skulder, vilket torde leda till ökat sparande och lägre konsumtion under en tid, triggat av fallande förmögenheter med fastighetspriser och kanske börsen. Dessutom har staten budgetunderskott, som knappast kan fortgå. Fast man undrar hur de republikanska presidentkandidaterna kan driva fortsatta skattesänkningar samtidigt med skärpta insatser för att "vinna kriget" i detta läge. Slutligen har USA också enorma underskott i utrikeshandeln.
Om Europa kan få fart på tillväxten och ersätta USA som drivande i världsekonomin är väl däremot osäkert. Visserligen drivs ju Lissabonprocessen, men det är väl mer ord än handling (och vad kan man konkret göra - prata fram tillväxt?). Kina har ju haft en osannolik hög tilväxt i många år (delvis dock pga att aktiviteter flyttats från hushållen till marknaden), och jag tror väl på en avmattning även i Kina snart. Det borde visa sig i överhettningstendenser, stigande löner och så borde slutligen valutan apprecieras. Den amerikanska dollarn har ju fallit kraftigt redan, inte underligt med tanke på det gigantiska underskottet i bytesbalansen (importen är 85 % större än exporten!)(medan Kinas exportöverskott stannar vid 22%). Sedan 2002, när det var en svängning åt andra hållet har en euro stigit från 0,7 dollar till 1,6!Det kommer att göra det svårare för de exportberoende delarna av resten av världen (Tyskland, Kina, Sverige m fl) och bidra till en avstannande tillväxt där. Men eftersom utrikeshandeln är såpass liten del av den amerikanska ekonomin så kommer det inte i motsvarande grad att leda till att nedgången i den amerikanska ekonomin bromsas.
Så de närmaste tio åren ser enligt mina tankar ut som att stora delar av världen kommer att få en lägre tillväxt än de senaste tio. Undantag för de länder där hemmamarknaden kan få fart, men det kräver ju då att inte husprisfall drar ner ekonomin även där. Sverige kanske kan klara sig relativt bra. Kanske kan det bli fart i Europas ledande ekonomi, Tyskland, vars ekonomi har ju levt högt på exportframgångar i 10 år men haft en usel hemmamarknad. Tyskland har under några år varit världens största exportör (med större total export än USA och Kina). Kan deras ekonomi expandera med moderniseringar? Jag läste t ex att Airbus superjumbo A380 försenats mycket tack vare att tyskarna hade så omoderna datorer. Och de finansiella marknaderna fungerar väl inte så bra och arbetsmarknaden är trög påstås det.
Om nu exporten dämpas (pga dollarkursen), finns det förutsättningar för att den inhemska marknaden i centraleuropa får bättre fart efter många års låg tillväxt? Kanske kan Japan återfå lite av sin tredjeplatsposition? Nej, vi får nog vänja oss vid att "den nya ekonomin" är över och världsekonomin utvecklas lugnare. Produktivitetsutvecklingen som följd av IT borde klinga ut då det delvis är en engångseffekt och demografi med en åldrande befolkning sänker andelen i de producerande åldrarna.
Vi behöver inte få det inte sämre, men lite mindre bättre. Säkert bra för den globala överhettningen i bokstavlig mening, kanske mindre bra för Reinfelt & Co i valet 2010?
Bruten häl men en jävel på armbrytning?
Idag har jag varit på återbesök och tagit bort de 10 stygnen på utsidan. Åtta stygn till finns inuti samt trådar och lite annat jox jag inte riktigt förstod. -"Det ser bra ut"!, sade doktorn. Det betydde nu inte så mycket. Nio dar till på två kryckor med min kära känga av slalompjäxtyp på dygnet runt. Därefter kanske jag kan börja stödja lite på foten ibland och bara använda en krycka stundvis. Det går sakta!
Men jag börjar vara en jävel på kryckor! I början orkade jag inte särskilt långt. Idag har jag först gått fyra kvarter till bussen och sex kvarter från bussen till sjukhuset. Sen gav jag mig fasen på att klara att gå från sjukhuset, som ligger här på campus, till jobbet. Det tar 12 minuter om man är frisk men är uppför med flera trappor hela vägen. Jag räknade till 199 trappsteg. Men eftersom det inte går att träna som jag hade planerat får det här bli höstens workout. Blir nog svårslagen i armbrytning i vinter. Stannade på the Hub och tog en ovanligt god kaffe med välförtjänt björnbärsmuffin på vägen.
Ett öga rött. Eller?
I förra veckan var jag och lyssnade på författaren Jonas Hassen Khemiri som höll föredrag på Svenska Klubben i Seattle. Eller var det kanske Halim, huvudpersonen i "Ett öga rött", som talade genom Jonas två meter långa kropp? Föredraget handlar mycket om sant och falskt, rätt och fel, om motpoler och diktomier.
Jonas berättde om en läsare som absolut ville bekräfta att Halim finns. Boken var den bästa denne läst - BARA om den var sann. Men vad är egentligen sant i en bok? Vad är självupplevt, inspirerat, fantiserat? Jonas gav oss heller inga svar på de frågorna, snarare ville han göra oss mer osäkra. Lager av sanningar och nya sanningar staplas i hans senaste bok och teaterpjäs. 
"Ett öga rött" handlar om en tonåring på Söder i Stockholm och hans invandrarvardag i skola, med pappan och vänner. Den är skriven i dagboksform och skildrar på ett initierat och nära sätt pojkens glädeämnen och problem och den är omsorgsfullt skriven på invandrarsvenska. Även det är ett spel med identiteter, för det visar sig att Halim kan perfekt svenska men ändå skriver han sin dagbok med ett sådant språk. I slutet av boken dyker Jonas, författaren själv, upp, som sig själv. Det förvirrar för den som tänkt sig Halim som ett alter ego. Eller?
Jonas berättade också om sin senaste pjäs. Den börjar avsiktligt på ett obegripligt sätt, varefter två (insmugglade skådespelare) i publiken högljutt börjar ifrågasätta pjäsen, slutligen går de upp på scenen och slår ner de "riktiga" skådespelarna och tar över. Vad är riktigt och vad är falskt, undrar publiken. Jonas avslöjade historien om en gång när ett gäng boxarungdomar med sin tränare såg pjäsen. Ungdomarna började sorla, precis som de insmugglade skådespelarna när det inte förstod något. Men tränaren tystade dem. När sedan pjäsen fortsatte med de (falska) åhörarna som gick upp på scenen skyndade sig boxartränaren upp på scenen för att handgripligen försvara de "riktiga" skådespelarna... Efteråt hade någon i publiken sagt att pjäsen och skådisarna var bra - särskilt den där boxaren. Vad är sant och vad är falskt?
Jonas skildrade underhållande om sitt författande för svenska klubbens gäster. Han vill bryta upp diktomierna, sade han. Hm. Lite svårsmält för en akademiker som jag som gärna vill strukturera, förklara, se sammanhang och kategorisera i motpoler. Men intressant.
Indiansommar, Russel och jag
Jag har suttit i solstolar på olika sidor av huset, njutit av den vackra utsikten över inloppet till Seattle genom Puget Sound, kunnat kolla sjöfarten, och när det klarnat upp skönjt de snöklädda bergstopparna i väster. Druckit kaffe ur termos med mikrat äpple (med socker, kanel, smör och havregryn förstås), läst, vilat och inte behövt prata med någon på fyra dagar mer än katten.
Inte mycket att blogga om sålunda ... men nedan finns några klickbara bilder från indiansommaren. Familjen avreste från Sverige i lördags morse, gör nu NYC osäkert och kommer hit på tisdag. Jippi!
Övning med amerikanska studenter
Tyvärr hade fyra studenter i gruppen inte fått mailet med uppgifterna, så de hade inte förberett sig. Jag hade förväntat mig mer dynamik i en amerikansk studentgrupp än i en svensk, men i den här gruppen är det tvärtom. En nackdel är att de inte känner varann, så de arbetar inte vad jag vet ihop i grupper. Det blir också mer blygsel i klassrummet. Några av studenterna med asiatiskt utseende säger aldrig överhuvudtaget någonting, och jag kan inte utröna om det beror på att de inte hänger med eller om det bara är kulturellt. Några personer svarar på frågorna jag ställer och var beredda att redovisa sina lösningar. De klarade det riktigt bra för det mesta men hade inte allt rätt. Ungefär som på övningarna med svenska studenter. Men jag misstänker att just de personerna har bättre förkunskaper än resten av klassen.
Det är ju heller inte så många som går kursen, och med en majoritet som idag inte kunnat förbereda sig eller satt tysta så blev det mindre action är vad jag hoppats på. Det såg dock ut som de flesta var nöjda efteråt, så kanske genomgången givit något ändå. Men jag hade trott att jag bättre skulle kunna läsa av studenternas nivå än vad som var fallet. Jag bad dem efteråt ranka svårighetsgraden på en skala 1-10 och svaren blev mellan 5 till 7-8. Men återigen, de som inte sagt något under lektionen svarade inte heller på detta, så det sade inte mycket mer.
Jag ångrar att jag inte lade in fler övningar och färre föreläsningar, men det är försent att ändra nu. Kanske skulle göra fler av dem aktiva på sikt? Hemma vet man å andra sidan vad det är rimligt att ställa för krav på studenterna, men om det är utländska studenter med dåliga språkkunskaper (vilket jag fortfarande inte vet om så är fallet) får man naturligtvis gå försiktigare fram. Jag tycker jag får fler frågor än svar om studenterna i detta land.
Amerikansk politik del 1
På den demokratiska sidan verkar det som det kommer att stå mellan Hillary Rodham Clinton och Barak Obama. Hillary verkar just nu ligga bättre till, hon har dragit in mer kampanjpengar och ligger före i flertalet opinionsundersökningar, dock tydligen inte i "min" delstat Washington som hon f.ö. besökte igår.
På den republikanska sidan är det ovissare. Det finns nio huvudkandidater och ytterligare 35 som anmält sig. Av de senare verkar det finnas många helt oseriösa, en del har inte ens en hemsida eller ett publicerat budskap. Av nio huvudkandidater är ingen kvinna och bara fem av de andra 35 är det.
Huvudkandidaterna bland republikanerna har debatterat mot varandra i helgen. Det gäller att visa sig som mest konservativ och hylla de ärkerepublikanska värdena. I mitt tycke verkar det också gälla att vara mest "macho". Man har en gemensam huvudfiende: Hillary. Ingen vågar racka ner på henne rent ut för att att hon är kvinna, men det märks tydligt att det är budskapet. Särskilt gäller det som möjlig "commander-in-chief". Det framhålls att hon aldrig lett en stad eller stat eller varit befäl i militären (däremot har hon väl varit senator en längre tid!), har endast politisk ledarerfarenhet som "internship" i Vita Huset. Nej, ska man vara republikan ska man vara man!
En av favoriterna är förre New York-guvernören Rudy Giuliani. Han har nog vissa mjukare drag i sin republikanska profil som de andra kandidaterna inte är sena att slå ner på. Han vill visserligen inte tillåta homoäktenskap men kan tänka sig partnerskap. Han kan under vissa omständigheter tänka sig abort. På hans hemsida hittar man främst hur man gör för att donera pengar till kampanjen, men också ett tolvpunktsprogram. Lägre skatter, stram budget, vinn Irakkriget, trygghet i städerna och fortsatt rätt att bära vapen är några av huvudpunkterna. http://www.joinrudy2008.com
I lördags såg jag ett TV-tal av en annan huvudfavorit, John McCain. Han berättade flera anekdoter från sin tid i Vietnamkriget, där han också satt krigsfånge en längre tid. Underförstått: här har ni den sanne patrioten som kämpat för sitt land. Han reffade också flera gånger till Ronald Reagan, däremot nämndes inte den tydligen för impopuläre Bush. I övrigt var det nej till abort, att bara mödrar och fäder tillsammans kan uppfostra sina barn, att hjältarna i Irak (USAs soldater alltså) är det bästa vi har och de ska få allt stöd tills de vinner kriget. USA är det enda land i världen som ställer upp för att försvara friheten, även om det inte självt är attackerat. -God Bless America! Jojo, Göran Hägglund framstår som socialist i jämförelse. http://www.exploremccain.com
Man kan i alla fall konstatera att amerikansk politik innehåller tydligare skillnader än de svenska valrörelserna och att många frågor är förvånansvärt olika de som står på den svenska agendan. I så många andra sammanhang gör ju globaliseringen allt så likadant, men poltikens villkor är fortfarande strikt nationella.
Lite uppfriskande trots allt, men samtidigt skrämmande. John McCain vid avtryckarna. -God Bless the World!
Pepparkakor i oktober??
Men i eftermiddags till kaffet blev jag SÅÅ sugen på något litet till. Här i mitt hyrda hus finns ju inga av Lottas kanelbullar i frysen eller SofiesoHannes kladdkaka att ta fram. Chokladen pappa hade med sig var slut. Då såg jag paketet med pepparkakor jag köpte på IKEA för att ha till advent. Det stod där på bänken och bara SKREK: -Ät mig!!
Jag drabbades av en svår moralisk konflikt! Bryta mot grundläggande principer? Låta sig frestas av ynka pepparkakor, hur ska man då stå emot värre? Släppa all ordning i tillvaron? Sätta sig över enkla regler? Överge personlig övertygelse? Bara för att de såg så lockande ut.
...
Jag tog TRE stycken till kaffe. Det var mycket gott.
Fram med adventsljusstakarna...
Åter i farten
Dagarna efteråt har jag gått på starka smärtstillande tabletter, ja gått har jag inte gjort så mycket utan legat mest. Blev utskriven på lördagsmorgonen, hämtades av Ia där jag sedan fått god omvårdnad över helgen. Men fullt så "miserable" som läkarna sade att jag skulle vara efteråt har jag inte känt mig.
Nu är det skönt att kunna börja jobba igen, läsa mail, koppla upp sig och se nyheter hemifrån osv. Mail hemifrån, ja till och med jobbmail piggar upp, läsa att LHC vann ... konstigt att man är så beroende av omgivningen.
Den amerikanska sjukvården på University Hospital var proffsig och vänlig. Jag fick eget rum efter uppvaknandet, det är väl inte vanligt i Sverige? Jag har så liten erfarenhet av svensk sjukvård att jag inte direkt kan jämföra, men jag känner mig än så länge mycket tillfreds. Men det kommer väl en fet räkning till det svenska försäkringssystemet så småningom. Har man inte ordentlig försäkring i det här landet får man inte mer än grundläggande vård. Det var mycket högre klass vid operationen än på den akutavdelning jag kom till när det hände för två veckor sedan. Där var det ungefär lika deprimerande som på en svensk. Lååång väntan utan information, ligga på en brits ute i korridoren bland en massa andra människor som jämrar sig och ropar efter personal, stressad personal som halvspringer fram och tillbaka och förhoppningsvis sysselsätter sig med högre prioriterade fall. Men en planerad operation ska väl kunna genomföras under mer ordnade förhållanden? Eller varför ska det vara så svårt att organisera akutsjukvården, undrar ekonomen i mig.
Lätt dimmigt självporträtt taget med mobilen i sjukhussängenNu är det alltså åter i farten även på bloggen! Under tiden har ni kanske kommit på att David Beckham bloggar så intressant för han gör så långa, skruvade inlägg! Och kommer ni till 13e avenyn i Seattle så kanske ni inte ser ingången, det är nämligen en lönndörr...!
Dags att opereras
Som tur är kom pappa och Anita lägligt och de har hjälpt mig mycket och bidragit med gott humör. "Already missing you" säger man ju ibland lite ytligt, men i det här fallet stämmer det. Nu har de åkt vidare till New York. De har fått klara sig utan mig på stan men kunnat se och göra en hel del på egen hand.
Kom hem igår kväll efter att ha lyssnat på föredrag på svenska klubben av den svenske författaren Jonas Hasen Khemiri. Det var intressant, ska skriva mer om det när jag läst hans bok. Drabbades då av stopp i toaletten!! Märkte det när det uppstod en lagom trevlig översvämning på badrumsgolvet när jag spolade. Varför händer allt skit (!) just här som aldrig händer hemma? Idag lyckades jag kravla mig ner i änkans källare och hitta en såndär gummituta och efter idogt pumpande tror jag det löst sig?
I morgon bitti mot operationsbordet. Nu ska det skäras i mig: dra hälsenan på plats och sy fast den. Får åka hem på lördag, då tar Ia vänligen med mig hem till sig några dagar. Därför blir det väl inget mer bloggande förrän i nästa vecka.
Som de säger: -"De ska operera mitt ben". -"Ben Hur"?
-"A second inconvenient truth"
I kväll har jag varit och lyssnat på Hans Blix. Jag var inte ensam: salen var fylld med 800 personer och några hundra till såg föredraget via internteve. Svenske konsuln och konsulinnan hade flugit upp från LA för att möta honom. Blix är nog en av de fem mest kända nu levande svenskarna utanför Sverige.
Budskapet var kristallklart och angeläget. Vi har anledning att vara oroliga. "From cold war to cold peace". Den nedrustning som pågick under slutet av 1900-talet och som drevs på av Gorbatjov och Bush senior vändes i slutet av 1990-talet till sin motsats. Nedrustningsavtalet från 1968 var framgångsrikt och begränsade kärnvapenspridningen till de fem länder som redan hade. Blix radar upp en rad exempel på hur det vänt. USA moderniserar sina missiler. Kina expanderar sin Stillahavsflotta. Ryssland hotar följa USAs upprustning i rymden. Nordkorea, Libyen och Iran är tre nya hot som inte följer spridningsavtalet. Israel, Indien och Pakistan har aldrig skrivit under och mellan de sistnämnda länderna växer riskerna med instabila regimer.
Hans Blix är också inför den noga lyssnande publiken öppet kritisk till USAs politik.
Vapeninspektörerna under hans ledning kontrollerade över 700 platser i Irak utan att se tillstymmelse till massförstörelsevapen. De besökte ett fyrtiotal ställen där amerikansk underrättelsetjänst tipsade om var de troligaste. -"FN slår fast att det bara går att starta krig om det är enhällighet i säkerhetsrådet eller om man blir anfallet. Hur skulle det se ut om andra länder gjorde som USA och attackerade i förebyggande syfte", frågar han. Man lyckades med att störta Saddam. Men inte med att införa demokrati. Al Qaida fanns inte i Irak och inga massförstörselsevapen heller.
Det finns naturligtvis också goda tecken. I många delar av världen, Europa, Nord- och Sydamerika är krig idag uteslutet. Den ekonomiska integrationen betyder mycket för världsfreden. Men Blix anser att det behövs mer internationellt samarbete. Här kunde USA och även Ryssland gå före, menar han, och det finns tecken i USA på en sådan rörelse. Det skulle sända positiva signaler till de mindre länderna. Senaten kunde sätta nedrustning åter på agendan. Ryssland och USA kunde skrota kvarvarande kärnvapen i Europa och stoppa rustningen i rymden.
Krigshot och upprustning är lika vanskligt som den globala uppvärmningen för mänsklighetens framtid, fastslår han inför stående applåder. Artiga eller erkännande? Själv står jag upp i beundran för denne rättframme och välartikulerade gamle man som med klassisk svensk neutralitet och oförtruten energi förmedlar sitt budskap. Ännu en obehaglig sanning för världen.
Från vision till verklighet
Det började i alla fall med en vision, när jag fått kontakt med Economics Department i vintras och de erbjöd mig att undervisa på i stort sett vadsomhelst som en valfri kurs. Jag föreställde mig att det fanns ett intresse för Europa bland ekonomstuderande - Sverige eller Skandinavien var nog för smalt - och att en del av det som de läst på sina inledande kurser kunde utvecklas och tillämpas på europeiska förhållanden. Därför presenterade jag en kurstitel "The European Economy" och skrev i bästa Bolognaanda en sex-sju tänka läranderesultat. Utkastet till kursplan accepterades av institutionen.
Nästa steg var att hitta kurslitteratur, och här blev jag lite besviken. Jag sökte på alla förlagshemsidor och besökte bokmässor på universitetet. Men litteraturen jag fann kopplade enbart till EU. Förvisso viktigt, men jag hade inte tänkt mig att enbart ge en EU-kurs, vi rör oss ju trots allt med nationalstater. Lösningen blev till slut ändå en EU-bok som jag tänkte komplettera med egna föreläsningar med underlag till.
Under sommaren ägnade jag någon vecka i det tveksamma solskenet till att översiktigt gå igenom sex böcker jag beställt. Några föll bort direkt, kvar stod till slut två, varav en lite mer ingående. Som vi lägger upp kurserna, och som jag förstår att de läggs upp här, blir ju trots allt kursboken obevekligen styrande för kursinnehållet. Efter rådfrågande av kollegorna på nek valde jag den mer avancerade: det är lättare att sänka nivån om behövligt än motsatsen.
I detta skede saknade jag verkligen kunskaper om studenternas förväntningar, motivation och om deras förkunskaper. Det är så självklart med studenterna hemma att veta vad de förväntas kunna och vilken inriktning de har. Här är faktiskt våra program ovärderliga. Studenterna här visade sig ha en massa olika bakgrunder, men bara en har Economics som sitt huvudämne! Jag var inte alltför förberedd när jag kom hit. Dels av det enkla skälet att jag inte hann för allt hektiskt arbete i Linköping, dels för att jag tänkte att jag ville veta mer om studenternas bakgrund och borde ha ganska gott om tid att förbereda mig när jag väl var här. Och den tiden går åt.
De första dagarna gick jag igenom boken en gång till och gjorde en ny struktur och valde bort en del som var för ingående. Jag lägger nog därefter kanske fyra heltidsdagar i veckan på kursen. Jag läser i två böcker parallellt med den kursbok vi har för att bredda mig. Så ska man tänka ut en struktur som fungerar til varje pass, och inte bara upprepa litteraturen, skriva föreläsningsanteckningar, leta empiriskt material på nätet... Även om det mesta av själva teorin är sådant jag känner till väl, så lär jag mig ändå massor själv.
Nu sitter jag då här efter 9 undervisningspass. Det var 26 anmälda till kursen, ca 20 dök upp första gången, idag är det 14 studenter som verkar följa kursen regelbundet. Man kan undra vart de andra tagit vägen: inte intresserade, kursen visade sig vara för svår/lätt, de tycker jag är för tråkig/pratar för usel engelska?? Jag vill ju inte gärna tänka tanken om det är värt allt detta arbete med förberedelser för 14 ynka studenter; jag är ju van med grupper på 100-150. Å andra sidan spelar det mig inte så stor roll om jag pratar inför många eller få, och det jag lär mig själv av vistelsen är ju oberoende av antalet personer i klassrummet.
Så har visionen nu mött "verkligheten"!
Den vänlige amerikanen
Den första nivån av vänlighet möter man vid snabba kontakter med andra och består i ett "how-are-you-ande" och "have-a-nice-day-ande". Ytligt, javisst, och intet förpliktigande. Men ändå. Det uttrycker att man uppmärksammar individen man möter. Vi har väl anammat dessa uttryck i Sverige också, men jag känner nästan att de är mer ytliga hos oss än här (jag hatar särskilt det där "ha en fortsatt bra dag", hur fan kan dom veta det, dagen har kanske sugit rejält så långt).
Den andra nivån är att människor ofta pratar med varandra lite lagom. Man behärskar småpratet bättre än svenskar. På bussen går det inte en resa utan att chauffören slänger käft med några medpassagerare. När jag kommer på mina kryckor frågar folk vad som hänt eller flinar och undrar om jag sparkat in ett "field goal" i fotboll. När de hör att man bryter lite (ähm) börjar de undra varifrån man kommer. I regel följs det sedan av ett stolt konstaterade att de också "är svenska", vilket betyder att någon anförvant under de senaste hundra åren kommer från vårt land. Det är ofta man hamnar i fem minuters snack med en främmande människa och det verkar även gälla amerikaner emellan.
Nästa nivå är att man bryr sig om andra. När vi gått omkring på stan och uppenbarligen sett ut som de vilsna främlingar vi är har det flera gånger kommit fram folk och frågat om de kan hjälpa oss. Grannarna snackar mer med varann. Det tar sig också uttryck i att många arbetar frivilligt med olika saker i olika typer av organisationer. Volonteers dyker upp i många sammanhang. Ia förklarade det med att man här känner ett ansvar för att återgälda till samhället vad man får från det. På gott (i det här sammanhanget) och ont återspeglar det nog en mer individualistisk syn på samhället som jag tycker mig finna här, jämfört med vår mer kollektivistiska.
Att få verkliga vänner kanske inte skiljer sig mot i Sverige. Men det är förbaskat trevligt även med lite mer ytliga umgängen och relationer. Det gör livet lite lättare, gladlyntare, helt enkelt. Mindre inbundet. Jag ska försöka tänka på det när jag kommer hem.
Have a nice day...
Svar och nya frågor
Jag har bokat resa till Hawaii den 28 november. Bland annat Martin och Elias har ju resonerat lika som jag gjorde. Nu hoppas jag vid Gud bara att jag kommer dit, att foten har läkt såpass att jag kan gå på den och resa på egen hand!
"Queens Blend" är som Peter m fl listat ut naturligtvis Drottningsylt. Tyckte bara det var ett så tjusigt namn på den iofs goda blandningen av blåbär och hallon (inte jordgubb, väl?!) som trots det svenska namnet alltid varit mycket mer jordnära för mig.
När man ligger och tittar i taket med sitt ben i paket dyker det upp små egenproducerade funderingar:
-varför är det så intressant att läsa David Beckhams blogg?
-varför går det inte att se en dörr som är gjord av träd på gatan härutanför?
Så två på engelska;
-what did the man say when he couldn't stop his car?
-why does this coffee tastes like dirt?
Häls(e)ningar
Peter
(tack Thomas Sonesson för den sista vitsen!)
Nedan: höst på 13th Avenue. (kan vara till hjälp för gåta nr 2)
Att träffa gamla amerikanska släktingar
Familjen Holland bor i ett underbart, omsorgsfullt designat hus med utsikt över vattnet på landet väster om stan. Det kräver 35 minuter med färja och ytterligare en timmes resa att komma dit, så de har lång pendling in till arbetet varje dag. Deras hus var verkligen som hämtat ur ett inredningsmagasin. Där har vi mötts av överväldigande amerikansk gästfrihet, god mat, och - just det, mina familjemedlemmar - jag har sovit med deras två katter. Vi har gjort trevliga utfärder, bland annat upp på 1800 m höjd vid Mount Olympia och genomfört en amerikansk söndagsbrunch med pannkakor, potatis, omelett, rostbröd, ägg, sirap, mängder med kaffe...
Det är mycket som ska sägas när släktingar som inte setts på så länge möts, och det är speciellt, såväl att få besök från långväga Sverige som att kunna komma ända över hit för att träffa någon. Det blir mycket prat om gamla släktingar, beskådande av gamla och ännu äldre, gulnade fotografier för att försöka identifiera de vilka de gamla anförvanterna är. Chuck som aldrig bott i Sverige kan trots det prata riktigt bra svenska, så helgen har varit en härlig blandning mellan hans svenska och vår svengelska. Det är verkligen som att vara i ett modernt Utvandrarna.
Naturligtvis pratar vi också mycket om livet i Sverige och hur det förändrats sedan 70-talet. Är Silvia fortfarande mer populär än Kungen? Varför har de konservativa tagit makten? Är Sverige annorlunda sedan bron till Danmark byggdes? Hur är det med Merit Hemmingsson, är hon fortfarande populär? Sveriges Jazzband och Gösta Linderholm? Spelar ni fortfarande Evert Taube? -Vissa saker är daterade, andra inte, vad upptäcker vi först långt efteråt.
Chuck, jag (lägg märke till den enorma äpplepannkakan), pappa, Anita, Debra äter brunch
Här på familjen Hollands veranda med vacker utsikt mot Stillahavsvik och med den amerikanska, norska och svenska flaggan hissade
Varför är alla TV-program så lika?
Svaret på den frågan gav Hotelling med sitt glassförsäljarexempel redan på 30-talet. Om det finns två glassförsäljare på en badstrand vore det bäst om de stod en fjärdedel in på stranden från varsitt håll. Det skulle ge kortast avstånd: ingen kund skulle få mer än högst en fjärdedels strand att gå. Men då skulle en försäljare komma på att om han/hon drar sig mot mitten så kommer en del av de som tidigare hade närmast till den andra att byta försäljare och vinsten ökar. Den andra försäljaren upptäcker emellertid samma sak och det slutar med att båda står rygg mot rygg mitt på stranden. De delar fortfarande lika på marknaden men gångavståndet för glassugna kommer nu istället att maximeras.
Precis så har det blivit med TV här, än så länge till skillnad mot i Sverige. Jag är mest intresserad av nyheterna, och det går lokala nyheter på alla kanaler klockan 18 och sedan klockan 23, inget på fem timmar däremellan. Inte nog med det, om man zappar mellan kanalerna under nyheterna upptäcker man att inslagen kommer i nästan identiskt samma ordning och att nästan allt som sägs är nära ordagrant lika. Reklam, väder och sport följer i samma ordning med bara sekunders skillnad mellan kanalerna. Vart tog mångfalden vägen?? Efter nyheterna kommer Late Nights... Letterman på en kanal, Leno på en annan, en lokal förmåga på en tredje. Samma koncept även här: "roliga" upptåg i början, skrivbord, glättig gäst i låg soffa, orkester, lydigt hysterisk publik... Ja, vi har ju allt det där i Sverige också.
Andra observationer gällande nyheterna är att man har pippi på att skicka ut reportrarna i det fria. Vilken nyhet det än gäller så ska reportern stå och frysa utomhus någonstans i direktsändning för att ge en live-känsla. Okej, våra svenska kanaler har oftast inte råd att låta folk lämna studion, och många reportrar är rätt kass på liverapporter från fältet. Ibland är det helt motiverat, riktigt bra, jag gillar principen. Men om tex. det lokala parlamentet ska ha en omröstning nästa dag om något så behöver ju inte reportern i 23-sändningen berätta om det i mörkret utanför parlamentshuset. Annat är att det mesta är lokalnyheter. Hittills har det dominerats av en kvinna som hittades levande efter en vecka efter att ha kört av vägen och blivit fastklämd i sin bil, en flygkrasch där 10 fallskärmshoppare dog samt en jätteexplosion i en gasanläggning. Däremot är det lite av nationella, för att inte tala om internationella nyheter. Det finns dock särskilda kanaler med tex direktsändningar av debatter i kongressen, så den som verkligen är intresserad kan få veta. Nyheterna är också mer personliga, jag har hunnit se fler gråtande och upprivna människor i TV efter olyckor än i svenska nyheter på ett år.
De flesta andra TV-program är också lätta att känna igen. Dels finns alla dessa serier: House, Seinfeld, Heroes... och Grey's Anathomy och Frasier som utspelas här i stan. Dels finns alla dessa format-program som framförallt reklamkanalerna i Sverige importerat. Just nu går tex Let's Dance som heter "Dancing with the stars" här. Det är precis som att komma till IKEA: allt är helt identiskt utom språket. Samma dekor, orkester, jury ... tom de fåniga intervjufrågorna efteråt verkar komma från samma mall. Även här är det (halv-)kändisar som medverkar, jag känner inte alla men tex Marie Osmond och Jane Seymour är med. När jag deppade över mitt ben nedlät jag mig även att se på "Bachelor" (jag vet, DET är tom. lägre än Glocalnet!). Fast det var lite kul. Bachelor-killen hade nämligen en tvillingbror (!) som kom och dejtade tjejerna. Av tolv wife-wannabe's var det fem som direkt kände att det var en annan person. De andra nästan dog när det i slutet av avsnittet kom in TVÅ identiska Bachelors och sanningen gick upp för dem.
Likformigheten gör iofs att det är lätt som utlänning att ta till sig välbekanta program. Men trots mängder av kanaler så är det inget direkt TV-koncept som överraskar eller lockar av det jag hunnit se. Det beror väl på att alla idéer som det finns en marknad för redan importerats till Sverige. Den globaliserade medievärlden. Jag tror jag går och tar en glass istället...
Lite om mitt universitet
Avgiften för att studera vid universitetet är 5 710 dollar per år om man kommer från delstaten och knappt 20 000 dollar om man bor utanför. Men det finns tydligen vissa möjligheter till stipendier. Det finns 17 schools och colleges, varav Arts and Science (ungefär som fil fak, dock finns en särskild Business School) är störst. Enbart här finns 25 000 studenter och fakulteten har 85 miljoner dollar i research grants. Jag läste i det mail som rektor skickade ut till alla vid terminens början att universitetets totala forskningsmedel förra året passerat 1 miljard dollar.
Det dagliga frågorna är till stora delar detsamma som hos oss. Jag var med på ett lärarmöte och i mångt och mycket var det samma frågor som på våra. Vilka kurser ska vi ge nästa termin, vem ska undervisa på dem, hur många studenter får vi? Vad gör personalen, vilka är tjänstlediga, vem ska vara med i olika kommittéer? Hur ska vi informera våra studenter om uppsatserna och få dem att börja välja ämne i tid?
En del skilde sig dock från våra möten. Här är frågan om "fund-raising" ständigt aktuell då det gäller att dra in medel utifrån och hålla uppe goda kontakter med donatorer. Något annat som är vanligare här är "awards", att man delar ut priser/belöningar för olika saker. Det ska också tillsättas en ny, motsvarande dekanus, på College of Arts and Science. Det verkar vara en betydligt mer konkurrensutsatt och omfattande procedur än hos oss. Det har kommit ett mail till alla anställda som berättar om de 4 finalisterna, två interna sökande och två från andra universitet, som valts ut bland 125 sökande! Dessa fyra ska nu hålla offentliga föredrag för anställda. Därefter ska man välja en.
I eftermiddag är det dags för mina studenter att ta del av "Mundell-Fleming-modellen" (studenter som läser det här ler glatt igenkännande nu, eller hur?). Det verkar vara 15 st som följer undervisningen stadigt. Liten behändig grupp jämfört med vad jag är van med. Jag får sitta ner på en stol och skriva på over-head. De har en sån där rulle med overheadfilm på apparaten som man rullar fram lite i taget, ganska praktiskt faktiskt.
Operation
Här syns det när jag skriver detta inlägg med foten i den särskilda stöveln. Nästan blogg i direktsändning...
Är sur över det där med "...otränade män...". Vafan, SÅ otränad är jag faktiskt inte.
Nu gäller det att hålla humöret uppe! Kunde Kajsa Bergkvist så kan väl jag (och hur mycket otränad medelålders var hon på en skala?)! Min undervisning är flyttad till en lokal i samma hus där kontoret är, så jag behöver bara ta hissen. Jag blir tvungen att åka taxi till jobbet. Varuhuskedjan Safeway har hemkörning av mat. Jag har internetanslutning (om än långsam) i huset. Det GÅR att krypa på alla fyra uppför trappan för att komma till toalett och sovrum. Och i morgon kommer pappa med fru över för att hälsa på. Vi skulle hyrt bil och "gjort" Seattle, nu får de väl bli sjukvårdare i stället. Men skönt med sällskap!
Hälsenan avsliten!!
I söndags tränade vi ihop för första gången i mitt nya lag. Efter en stund när jag stod på planen, långt ifrån bollen kände jag hur någon slog mig hårt över höger häl. -Vafan gör dom, tänkte jag och sjönk ihop, men därbakom fanns ingen. Jag förstod nog innerst inne direkt vad som hänt. Kröp av planen, men kunde efter en stund trots allt hjälpligt stödja på foten, på hälen däremot inte på tårna. Släpade mig hem i taxi, kollade upp på nätet vad det stod om hälsenor i en svag förhoppning om att det bara var en allvarlig stukning.
Första meningen jag läste var typ "Över 90 % av skadorna drabbar medelålders otränade män som påbörjar inomhusidrotter...". Behövde inte läsa mycket mer, symptomen stämde klockrent. Jag ringde Ia (mitt i hennes spridande av elefantdynga ut i rabatterna) och hon var snäll och kom och skjutsade mig till sjukhuset. Här finns ju olika sjukhus att välja på, så det gäller att veta vart det är bäst att bege sig. Där fick vi gemensamt vänta i bortåt sex timmar, på så vis är uppenbarligen amerikanska sjukhus lika de svenska... Jag trodde på operation, hade också läst att det fortare skulle gå över då. Men på det sjukhuset föredrag man att bara gipsa och låta det läka naturligt. VId midnatt blev jag slutligen gipsad och hemskickad med stackars snälla Ia som troget väntat hela kvällen.
Detta gör naturligtvis min USA-tid till något helt annorlunda än det var tänkt. Elementära frågor som hur jag ska ta mig från bostaden till jobbet eller kunna handla hem mat blir plötsligt mycket konkreta! Jag hoppar på kryckor, båda händerna upptagna och jag klarar inte att släpa mig mer än kort sträckor. Det finns nu risk för att den här bloggen urartar till Peters gnällande över sitt ben, men jag har åtminstone skapat en särskilt kategori för den typen av inlägg! Fler rapporter om hälseneeländet kommer, men jag ska försöka fortsätta mina observationer om livet som gästlärare i allmänhet också! Ni som läser: -tänk på att uppskatta det vanliga enkla vardagliga livet!
Jag skyfflar elefantskit
I lagom Sverige brukar vi försiktigt gödsla med små söta alger, gullig spillning från höns eller möjligen någon hästblaja om vi ska slå på stort. Det duger naturligtvis inte i det här landet där allt ska vara störst. Nej här är det elefantskit som gäller, men så blir rosorna i tallriksformat och stjälkarna som underarmar...
Min goda kollega Ia på institutionen var så glad över att på utlottning från Seattles Zoo ha vunnit ett lastbilslass elefantspillning. I helgen hjälpte jag henne att lasta detta på en härlig gammal Ford-truck från 1969 med ett motorljud som borde hörts nästan hem till Sverige. På bilden står jag och skottar upp "Zoo-Doo", som skiten försiktigtvis kallas här, på flaket.
Vi brummade sedan med elefantlukten kring flaket hem till henne. Ia öste och jag körde ut det med (en tvåhjulig, helt suverän konstruktion) skottkärra runt om i trädgården. Ias hus låg med vacker utsikt över Puget Sound, viken från Stilla Havet som letar sig in till Seattle. Rosorna hade fått en omgång zoodoo redan förra året och var stora och vackra. Vi avslutade med en kaffe med choclate chip (jag) respektive örtte (Ia som fastar) i några av höstens sista solstrålar med uns av värme i.
PS Kommentera gärna inläggen, det vore roligt att se reaktioner från er som läser. Till just det här behövs dock inga kommentarer typ "skitgöra", just den har Ia och jag redan kommit på själva. Och så återstår ju frågorna om "Queens Blend" och vart jag bokat resa i november.
-Våldtäkt eller olycka?
En bit bort på gatan ser jag någon som ligger, samtidigt som fler grannar rusar till från olika håll. När jag närmar mig i mörkret ser jag en kvinna ligga och skrika hysteriskt men jag ser inte om det ligger ett påkört barn eller ett dödat djur under. Men det gör det inte, vi kommer fram fyra personer och försöker få nåt vettigt ur henne men hon bara skriker och hulkar. Efter någon minut kommer en man fram ur mörkret och då börjar hon skrika ännu värre, rusa upp och ifrån honom samtidigt som hon vrålar. Han vrålar tillbaka. Vi lyckas förstå att hon försökt ta sig ur hans bil, kanske släpats med en bit, enligt honom börjat slå på bilen varvid han börjat slå henne ... versionerna går isär och de är helt hysteriska. Men helt klart bekanta med varann. En av oss har ringt 911. Någon försöker leda bort mannen medan jag sätter mig hos henne, försöker fråga vad hon heter, hålla hennes hand och se om hon är skadad. Hon är knappast kontaktbar. Det luktar lite misstänkt. Mannen försöker tränga sig fram till henne, de börjar skrika åt varann igen. Så håller det på några minuter. Kvinnan ömsom ligger på marken och gråter, ömsom rusar upp och skriker åt mannen. Hon uppmärksammar då att en av oss pratar i telefon. -Ni ringer väl inte polisen, vrålar hon. Men det är just vad vi gjort, och ambulans, först trodde vi ju att hon var allvarligt skadad. När de upptäcker att polis är tillkallad rusar mannan mot bilen, kvinnan vilt skrikande likaså. Vi försöker gå emellan men vill inte ta till våld. Mannen sliter in kvinnan i bilen och rivstartar utan lysen medan den av oss som pratar med polisen ger dem bilnumret. Högst en minut efter de dragit iväg på gatan kommer en, strax tre polisbilar samt en ambulans. Vi ger signalement och polisen drar iväg igen. De måste ha varit rejält drogade båda två. Vi hoppas de inte mejade ner någon annan med bilen när de flydde och att polisen skulle få tag på dem.
Jag frågade de andra på gatan om detta var vanligt förekommande här, men något sådant hade aldrig hänt förut i de här "lugna" kvarteren. Tur det...! Lite uppskakande! Som i värsta TV-serien!
Fredagsfika!
Jag har aldrig riktigt insett hur svensk fikarasten är! "The Swedish ritual coffee break" beskrivs det träffande som i en artikel som sitter på väggen i institutionens seminarierum (som även fungerar som fika/lunchrum). Det betyder mycket socialt på arbetsplatsen att dagligen avbryta jobbet för en gemensam fika. Men även mycket av arbetet sköts under fikarasternas informella samtal. "The fika is for the Swedes what siesta is to the Spanish", heter det i artikeln. Här finns inga kaffeautomater på jobbet, men naturligtvis rikliga möjligheter att köpa (riktigt gott) kaffe på campus, vilket jag gått ut och gjort varje dag och sedan tagit med muggen till rummet.
Men som ett införlivande av de skandinaviska sedvänjorna har vi fredagsfika på Scandinavian Dept. Någon åtar sig att baka, idag var det Tina, vår administratör, som kom med sockerkaka och de lärare och doktorander som var inne samlades runt bordet på hederligt svenskt fredagsfikavis. Mycket trevligt! Inte minst för en utomstående att möta de andra på jobbet. Det var inte överraskande språkliga frågor som vi samtalade om över kaffeångor och sockerkaksmums - nåja, det är förvisso inte alltid vi pratar ekonomi i fikarummet hemma, oftare fotboll, friidrott eller andra väsentliga frågor i livet...
Knäckebröd och lingonsylt
Jag har aldrig besökt något IKEA utomlands förut (ärligt talat undviker jag Tornby så mycket det går även i Linkeboda) men jag kunde inte låta bli att ta vägen förbi varuhuset här i Seattle. Åååh, sen var jag ju tvungen att äta svenska köttbullar med lingonsylt, inte så att jag alls måste ha svensk mat när jag är utomlands, nejdå i rent studiesyfte bara. Bättrade på med svensk äppelpaj och vaniljsås. Och faktiskt, det smakade preciiis som hemma. Enda skillnaden att mjölk inte fanns att dricka, bara den obligatoriska läskeblasken.
Bredvid låg den lilla butiken med svensk mat. Här upptäcker man vad som anses vara genuint svensk mat, det inser man ju inte alltid i hemlandet. Dajm, kexchoklad, sill, kaviar, gravlax, glögg, syltar på olika bär (även "Queens Blend" - gissa vad det är!); säkert ett femtiotal olika mer eller mindre unika svenska matvaror. Men pastan i form av älghuvuden (!) måste vara en eftergift åt Sverigemyten. Hade siktat in mig på knäckebröd och lingonsylt men det blev även julmust och pepparkakor för senare bruk.
Det är slående att allt verkligen är sig identiskt likt på IKEA jämfört med i Sverige. Vore inte prisangivelserna på skyltarna i dollar kunde man tro man var i en svensk butik. Samma produkter, samma namn. Samma interiör, logistik, kundvagnar, personalkläder... Och även samma parkeringselände, griniga barn och hopplösa kassaköer.
Korv me' brö (brö me' korv?) vid utgången förstås, för bara 50 cent (3.25 kr)! Men lingonsylten kostade 70 spänn för en såndär hink man får för trettio på ICA. Men det är det värt!!
(bilderna lite suddiga - vågade inte använda blixt. Fan, man vill ju inte bli stämd för industrispionage...)
Höst på campus del 2
Här lite bilder från det vackra och livliga men mestadels regniga universitetsområdet. Campus är kanske fyra gånger så stort som Linköping, mer cirkelformat och med olika sorters gamla och modernare byggnader. Runt området ligger flera stora hus med typ studentkorridorer där särskilt de nya studenterna bor. I utkanten finns också mängder med restauranger och butiker. Så här ser det ut när man kommer till området.
Det här är det vackra biblioteket, som en katedral (jojo, Staffan)!
Det här är utanför "The HUB", ungefär som Kårallen, där studentföreningar här gör reklam för sig på kunchrasten
Här några klickbara bilder till:
Från vänster:
-student äter frukost på väg till klassen - lägg märke till tomt i cykelstället, ingen cyklar här, alla går omkring
-ingången till The Hub med the Huskey, universitetets symbol
-på bottenvåningen finns inget Baljan men väl sex snabbmatsrestauranger och småaffärer.
-jag måste gå och köpa kaffe varje förmiddag, man har inte fikarum som i Sverige Förmiddagskaffe, mmmm!
-en av universitetets konststuderande är ute och övar
Höst på campus del 1
Nu låter det kanske som vi kör en geografikurs här. Men det är bara på rasterna. Den här veckan har vi gått igenom dels ekonomisk teori för vad, hur och på vilken nivå reglering ska ske, dels hur EUs institutioner är. Det senare är ju minst sagt komplicerat och jag tror varken studenterna, jag eller ens läroboksförfattaren lyckats få det kristallklart. Det var 26 studenter registrerade på kursen, det kom 22 första gången och nu är vi 18. Vet inte om kursinnehållet eller jag skrämt bort några?
Att undervisa är ungefär som hemma. Fast nu i början har det varit mycket faktagenomgång och jag har använt Power Point som jag annars sällan gör. Tycker inte det blir så bra. Men nästa vecka börjar vi med med sedvanlig makroteori (jippi!!) och då blir det figurer och text på tavlan som vanligt. Jag blir tröttare än vanligt efter en föreläsning, det kräver mer att hålla den på engelska och koncentrera sig på både innehåll och språk. Ändå märker jag att jag mot slutet snubblar på fler ord och säger en del fel som jag märker själv. HU, vad ska då inte studenterna märka!
"Firade" igår tvåveckorsjubileum i landet med att för första gången äta snabbmat. McD var lika intetsägande som vanligt. Men jag var ashungrig för direkt efter jobbet åkte jag buss en timme ut till flygplatsen för att köpa flygbiljetter (Northwest kunde inte ta svenskt kreditkort varket på websidan eller i telefon). Jag ska åka bort en långhelg i november. En once-in-a-lifetime chans. När man ändå är såpass nära (nåja, 490 dollar kostar biljetten) ska jag ta chansen att flyga till ett ställe jag sannolikt aldrig får chansen att komma till annars. Gissa vart...!
USAs delstater
Jag fick in 29 av 50 på rätt plats. Knappt över gränsen för godkänt, eller? Ytterligare 11 placerade jag i grannstaten och resten var helt åt skogen. Drog tom till med någon stad som förslag på delstat.
Hur många klarar DU? http://www.freeprintablemaps.net/north-america-maps/usa-maps/maps/USA-states-numbered.pdf
Europa i USA
-different nation states (sant, betydelsefull skillnad ur ett amerikanskt perspektiv)
-has a long history (jämfört med USA där historien börjar 1776, eller?)
-diversity
-high welfare (okej, men 30 % efter USA i BNP/capita)
-mass transportation, trains and stuff
-part of Eurasia (sagt av en av de asiatiska studenterna. Intressantaste kommentaren - visar hur eurocentriskt man själv tänker! Inte precis som Europa som en liten del i en större kontinent)
-socialist (nåja...)
-affected by post World War 2
På rasten lade jag upp en blindkarta på Europas länder och studenterna fick gå fram och försöka skriva i namnen på rätt plats. Det var en fem-sex som gjorde det, säkert de som kunde bäst. Men de fick dit de flesta rätt. Österrike hamnade både på Schwiez och Tjeckien och Danmark på Holland men till slut fick de till alla utom de nya länderna i öst. Undrar hur många av USAs delstater linköpingsstudenterna skulle kunna pricka in rätt? Om det nu är jämförbart - ur vårt eurocentriska perspektiv kanske inte?
Jag uppmanade dem också att tänka på EU, inte som en motsvarighet till USA, utan som en union mellan alla Nord- och Sydamerikas länder. Fascinerande tanke! Samma valuta från Hudson Bay till Kap Horn. Jordbrukssubventioner till militanta brasilianska bönder. AU-byråkrater arbetar vid Amerikaparlamentet i Caracas. USA höjer skatterna för sociala insatser i Peru...
Rosa Pantern blivit religiös?
Vi kanske skulle ställa Akademiska Kören i Märkesbacken och köra en Nirvanalåt eller nå't?
