Jorden runt på 52 dagar

Solen strålar på min sista dag på södra halvklotet. Vid midnatt bär det av mot den näst sista anhalten på resan: San Francisco. Första platsen jag kommer till där jag varit förut. Ska bli intressant att se hur den staden står sig i jämförelse nu. Tillsammans med Paris har jag den som min favoritstad i världen hittills. Kommer det att förblekna nu?

Det ska också ge en chans att successivt vänja sig med tidsomställningen … 11 timmar, herregud hur ska det gå att stiga upp före jag gått och lagt mig? Och temperaturerna, det är knappt tio. Plus. Varmt, tänker ni. Hur ska det gå, tänker jag. Skinnjackan dumpade jag ju på hotellet i Shanghai, vinterskorna på flygplatsen i Hongkong, nu får man klara sig med bara regnjacka och den enda medhavda tröjan.

Har ett svagt minne av att det var konstigt där i vintermörkret i början av januari när jag letade fram kortärmade skjortor i garderoben, plockade fram T-shirts ur lådan, och hur abstrakt det var med BADBYXOR. Nu har jag inte använt annat i sex veckor. Det känns lika främmande nu att gräva upp de långärmade skjortorna och den enda varma tröjan från underst i resväskan.

Åtta dagar. Så länge har jag inte varit på samma plats på hela resan. Och det har varit perfekt att anpassa sig till det mer långsamma tempot på ön, få njuta av sol och varmt vatten och mest ta det lugnt. Sitta i skuggan för solen eller skydd för regnet under mitt lilla tak. Jag är också lite nöjd med att faktiskt ha kommit en bit på en text. Chefen tyckte att man borde använda övertidstimmar för kompetensutveckling, och tänk, fastän han verkar orubblig så lyssnar Peter på goda råd. Så jag har utnyttjat den kreativa miljön för lite skrivarbete. Vad kan väl vara mer stimulerande än att ostressat sitta i skugga, se på hönsen och kycklingarna på gräsmattan, läppja på en kaffekopp med datorn i knät?

I natt lyfter vi sålunda för sista gången mot den tropiska himlen. Min flygkunnige vän Elias har informerat om att banan på Rarotonga är KNAPPT 2,4 kilometer lång. Och att en fullastad 767a kräver 2,4 kilometer. Men om vi har tur och jetströmmarna med oss kanske vi inte behöver tanka riktigt fullt, utan att behöva glidflyga sista biten mot LA, och är tillräckligt lätta för att bara behöva toucha palmtopparna vid banänden?

som öBo skulle exklamerat, eller –”Hämta håv”, som barnen hojtade när de var små så fort de såg minsta spigg i vattnet.

Försökte idag gå runt och fotografera lite av fisklivet bland korallbumlingarna på botten. Inte så lätt att på bild fånga de snabba rackarna under vattnet. Men det är ganska fascinerande med fiskarna man kan se inne nära land. Så många och så vackra. Skulle man ta en glasbottnad båt ut till revkanten skulle man säkert se mycket mer, men jag nöjer mig med lite halvakvariekänsla! Och att simma stilla, bara sitta på huk på botten eller vada bland stenarna och kolla fiskar är skönt. Och jobba på sin vita rumpa.

Min kropp är liksom kalibrerad för Östersjötemperatur och jag kan på en halv grad när säga om det är 16, 17 eller 18 grader i vattnet. Jag är sämre på de temperaturer som råder här i lagunen, men skulle tippa på 28-29.

Igår var det mulet och regnade mest hela dan. Det var ändå skönt att sitta under det lilla tak som ger skugga för solen men igår gav skydd för nederbörden. Jag fick lite gjort där i min vrå, med ett par koppar kaffe. Det var ändå skönt att gå den sedvanliga promenaden, även om jag gick på vägen och inte stranden för att det småregnade. Man blir inte ens kall av regnet. Längs vägen åker scootrar och bilar. Hjälmar är inte att tänka på, jag har aldrig sett en enda och på flakbilarna står barn och hänger över kanten. Höns, hundar och katter går längs vägen, liksom en och annan svettig eller regnvåt turist. Ett par hundar mötte mig igår med slokande huvuden. De grät inte. Men mellan dem låg en katt med flugor på kroppen. De sörjde en överkörd kompis.

När jag skrev gårdagen inlägg och reflekterade över resan fick jag lite ångest för att det bara är en vecka kvar på denna oändliga sitt livs resa. Den har känts som en barndoms sommar: bara en lång rad soliga dagar med nya spännande saker varje dag. Nu fick jag den där stressade känslan man brukar få i början av augusti: hjälp, snart är det slut, snart ska man krypa in igen i 11 månader.

Idag vill jag ha SOL! Och det fick jag också. Jag har erfarit att det som är jordenruntresenärens hårdvaluta är elektricitet och internetanslutning (oajjfajj som de säger här på ön) till datorn samt salt till matlagningen på rummet. Jag brukar tjuva påsar på McDonalds och liknande ställen. Tyckte jag kapade åt mig ett förråd när jag åt pizza häromdagen men i morse var det klippt slut. Fick ta motsolsbussen in till Avarua, käkade lunch på pizzastället och bunkrade saltpåsar för resten av resan innan jag tog medsolsbussen hem. Bussarna saknar stopp-knapp, man går fram och ställer sig hos chauffören när man vill bli avsläppt så stannar han. Varför krångla till det? När man ska med ställer man sig vid vägkanten och vinkar. Hållplatser är överskattade – varför krångla till det?

Min obligatoriska strandpromenad på eftermiddagen brukar vara skön, förhoppningsvis nyttig men händelselös. Ja, om man nu kan klaga på att vandra i sanden längs en söderhavsöstrand. Jag brukar se typ fem personer i vattnet, lika många som ligger i nån solstol uppe vid ett av alla små hotell och möjligen någon mer som promenerar.

Idag var det händelserikt. Efter en bit kom jag förbi ett bröllop på stranden. Säkert jätteromantiskt för de inblandade. Men snälla, det såg precis ut som ett ÖRÅD! Man hade lagt kokosnötter i en ring och ställt dit ett antal facklor. På träbänkar satt ett tiotal personer som väl var gästerna. Brudparet satt med ryggen mot mig i ett par plaststolar. En man i fladdrande vit skjorta stod framför dem med några papper i handen. Exakt iscensatt som ett öråd. Jag kunde nästan höra skjortmannen säga –”…och på den sista lappen läser jag … ” medan han sannolikt sade –”Tager du denna…”. Men i min sinnesbild var det allt annat än förening som pågick.

Snart därefter satt en dam och drack champagne en bit ut i vattnet med sin nioåriga dotter görandes matteläxa i vattenbrynet. Snobbig amerikanska, tänkte jag. Ytterligare längre fram hade några sex i vattnet. Och ännu längre fram gick det flera kvinnor omkring en bra bit ut, det var lågvatten och många stenar och klippor var framme i dagen. Två kvinnor kom in till stranden och jag frågade vad de gjorde. De jagade bläckfiskar: de håller till under stenarna och vid lågvatten kan man komma åt dem med en lång järnpinne. De hade en bläckfisk i en påse och jag fick hålla i den. Den var kanske på kilot, och med de vitrosa armarna dinglande var den kanske halvmetern. Najs.

Nu är det dags att ladda för sista dagen på södra halvklotet. Som Cecilia en gång så träffande sa: -Tänk på att allt du gör nu gör du för sista gången.

Efter några semestrar har man känt lite ny energi att återvända till jobbet. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen - jaja, jag vet att chefen läser det här! - påstå att jag längtar till det. Däremot förstås till att träffa de därhemma. Men sommarslutstressen tilltar: vad företar man sig efter ens livs resa är slut? Javisst ja, pulsar i snön och undervisar ettor i makro var det.




"Busstationen": ändhållplatsen vid Cooks Corner för busslinjen runt ön.

Jag minns det som en av resans starkaste ögonblick där låg han så stilla i sitt mausoleum. Svagt belyst på sin bädd täckt av ett rött täcke med gul stjärna på och en ständig ström av folk som sakta, ivrigt tittade, passerade förbi. Ordförande Mao på Himmelska Fridens Torg i Beijing. Mannen som utvecklade en lära och ideologi, som fick ett folk på en miljard människor med sig under en stor del av ett sekel.

För mig blir synen av en person, om än hädangången, så mycket mer påtaglig och representativ för historien än alla byggnader, statyer, monument och museer. Den förbjudna staden, immigrationsmuseet, James Cook-statyer är mycket mer döda än en död människa.

Man kan inte undvika att bli en amatör-antropolog på en sådan här resa: hur ser det ut och fungerar på den här platsen jag kommer till, och framförallt VARFÖR? Vad förenar och skiljer olika länder? Jag återkommer då ständigt till frågan om det är enskilda personer som driver utvecklingen dit den går, eller om det är samhällsstrukturerna som utvecklas och personerna är underordnade.

Var egentligen den kinesiska kommunismen ordförande Maos verk? Eller var det bara en reaktion mot det månghundraåriga dynastiväldet? Vilken roll hade Lenin i Ryssland, var det på samma sätt en respons på tsardömet medan västländer med en annan historia i stället gick den kapitalistiska vägen? Hade det blivit ungefär samma utveckling i Kina om inte just Mao funnits? Hade vi då flanerat förbi någon annan, idag helt okänd, kines på en bädd med en sol på i stället?

Som jordenruntresenär slås man över att så mycket är så lika vart man än kommer. Om man bara börjar med flygplatserna. Det spelar ingen roll om man kommer till Moskva, Hongkong eller Auckland. Likartade stål- och glaskonstruktioner. Varför ligger alltid avresehallen en trappa upp och ankomsthallen nere? I butikerna finns samma klädmärken, whiskysorter och parfymer, möjligtvis har man tryckt en känguru på t-shirten i Australien och Golden Gate i San Francisco. Överallt finns pizza, burgare, thaimat och indiskt. Och den kommersiella radiostationen man hör i bilradion låter exakt som Rix FM även om man är i Sydney eller på Rarotonga. -Hallå, arkitekter, ingenjörer och radiopratare, kan ni tänka själva nån gång?

Läroboksförfattaren Frank, som vi använder på en del kurser, hade givetvis haft en enkel förklaring till alla existerande samhällsproblem. Det finns liksom bara en rationell lösning och den kommer naturligt fram av sig självt, inga individuella initiativ behövs här inte. Fast karln skulle ha tråkigt för han behövde inte resa jorden runt för att uppleva saker, han kan räkna ut hemma i länsstolen.

Min egen vetenskap, nationalekonomin, är i sin huvudfåra en mycket strukturell vetenskap där den osynliga handen och marknadskrafterna bestämmer. Ändå har jag svårt att förlika mig med att inte entreprenörer och innovatörer med en särskild drivkraft för förändring kan göra den lilla skillnaden. Någonstans måste det nya uppkomma först, någon påverkar utformningen av prylen, byggnaden eller verksamheten. Någon gång gör någon annorlunda och utvecklingen tar en annan riktning. Blir det lyckat kommer alla andra att efterhärma. 



Jag blir inte klok på frågan, när jag ligger i sanden på Cook Islands och lyssnar till vågbruset. Aktörer eller strukturer? Det är ju så mycket som förenar platserna jag besöker. Det talar ju för strukturerna. Jag vill ändå tro att individen gör en skillnad. Men till vilket mausoleum ska vi gå för att hedra demokratins eller kapitalismens upphovsperson? Och hade inte den allestädes seglade Cook hittat de här öarna så hade ju förr eller senare någon annan gjort det. Bara tiden kommit så att fartygen, navigationsutrustningen och mathållningen hade utvecklats så man kunde segla så långt.

Men varför är de nationella maträtterna fortfarande så nationella? Det finns förvisso ett utbud av olika länders mat i stort sett överallt … ja på Rarotonga saknas märkligt nog ett McD, men en massa andra landstypiska matställen finns (i brist på ett KFC tom ett Rarotonga Fried Chicken!). Men när kommer entreprenören som globaliserar maten? Teryakikyckling med lingonsylt, gravlax med sötsur sås, sushi med knäckebröd?

Själv tänker jag dock göra EN skillnad. För mig själv: bortse från regnet och strosa ner de få meterna till vattnet och än en gång glida ner bland koraller och akvariefiskar. Om bara en vecka är man hemma, undervisar ettor i makro och pulsar i snön. Undrar om Cook kände ångest eller glädje när han siktade Dovers vita klippor?

Dagen u-landsproblem: inga torra badbyxor! De jag använde igår har inte torkat under nattens fuktiga väderlek.

Nu har jag bestämt mig: jag gillar livet på Rarotonga. I en vecka i alla fall. Eller åtta dagar som det faktiskt blir eftersom jag räknade fel på dagarna i min ursprungliga planering på grund av passerandet av datumlinjen. Så jag fick förhandla med hotellchefen Tanya om en extranatt till bra pris. Det är skönt med att slappa, det handlar väl bara om att det tar några dagar att varva ner till laid-back-mentaliteten som kännetecknar en badortsturist.

Hur laid back mentaliteten är bland befolkningen har jag svårt att uttala mig om. Men mottagandet på flygplatsen verkade vara lite väl mycket show-off. SÅ förfärligt trevliga är de jag haft kontakt med inte. Snabbköpskassörskan sade sitt hej lika lakoniskt som tjejen på ICA. Busschauffören tittar bara rakt fram (ja, inte bara när han kör, alltså, utan även när man stiger på eller av och hälsar artigt). Jag minns de allra mest omtänksamma under mitt besök på Hawaii häromåret. Där kom man knappt ut ur affären på grund av deras omsorger om att man verkligen fått det man ville. Och de flesta på Nya Zeeland hade en stund över till att prata med vemsomhelst. Ja, till och med mannen i säkerhetskontrollen, som ju inte precis är ett ställe känt för sin gemytlighet, lade fryntligt armen om min axel, frågade vad jag tyckte om landet, försäkrade sig om att jag ville komma tillbaka osv.

På min att-göra lista står bland annat att cykla eller gå till jobbet. Och jag kan tänka mig när jag pulsar timmen till universitetet i dunjacka och kängor att jag med saknad kommer tänka tillbaka på min dagliga timslånga promenad i strandbrynet på Rarotonga med mullret från vågorna på reven och fiskstim som slår bland stenarna, avslutad med en långsam simtur. Hellre än mullret från planen på Malmen och bilar i rader avslutat med lite tentarättning. Fast jag kommer mycket hellre till ett Sverige i snö än slask och mörker.

Nu regnar det, så badbyxproblemet är för tillfället ur världen. Värre är faktiskt internetfrågan på resan. Det känns som jag ägnat halva tiden åt att leta upp platser där det finns internet och halva resebudgeten åt att köpa dyr internettid. Särskilt irriterande är det på det här hotellet där internetanslutningen är lika pålitlig som en norsk blinkers: fungerer, fungerer ikke, fungerer, fungerer ikke...
(förlåt, kunde inte låta bli)

Stranden här är helt olik dem i Australien och Nya Zeeland. Här slår inga häftiga vågor in mot stranden, här synes ingen bada med någon bräda under sig. Nej, hela ön är omgiven av ett rev och därute bryts de mäktiga Stillahavsvågorna obevekligt. Man hör hela tiden ett dån utifrån havet, som ett från jetflygplan på håll. Från stranden ser man hur vågorna brakar in mot revet, vågorna skummar och vatten kastas upp i luften.

Därinnanför är det lugnt och vattnet ligger stilla. Det är mestadels sandbotten, men här och där stora stenbumlingar, grus eller klippblock. Stranden är ganska smal, fem-tio meter bred, mest vid ebb förstås. Även här är det mest sand men omväxlande stenar och skrovligt berg, vilket komplicerar strandpromenaderna. Och stranden ligger nästan tom, trots att det ligger små hotell med jämna mellanrum. På något ställe ligger nån och solar, några badar eller snorklar ibland och en enstaka strandpromenerare kan passera. Men annars ligger stranden fri åt den som vill.

Förutom de kringvandrande krabborna i sin små skal, förstås.

Några strandfåglar springer runt. Något som skulle kunna vara en blåhäger håller till nedanför mitt hotell (om det nu finns en sån fågel: som en svensk häger fast lite mindre och blåaktig), den syns på bilden jag förhoppningsvis lyckas ladda upp. Några herrelösa (?) labradorer. I vattnet ser man små fiskstim, men inga mängder av färggrannheter. Kanske ser man mer om man tar en tur i en glasbottnad båt ut till revet.

Det fortsätter att vara omväxlande sol med moln och en och annan skur. De flesta korta och lätta, en och annan störtskur. I de lätta regnskurarna är det ganska skönt att simma i det ljumma vattnet:

-”I’m swimmin’ in the rain…!”



Det allra mesta har ju gått väldigt bra på resan. Men jag HATAR internet och datorer!!!! Vet inte hur mycket strul som ständigt händer ... bara det här oskyldiga inlägget har nu tagit säkert en och en halv timme att få ut. Morr!

Växlande molnighet med enstaka eftermiddagsskurar och möjligen lokal åska. Precis som en typisk svensk sommardag. Eller hur? Ja, möjligen med det marginella undantaget att palmgrenarna hänger ner mot stranden som består av sand längs hela landets kust, faktiskt. Och så är vattnet närmare trettio än tjugofem. Och luften också. Ja, som sagt, bara ytterst marginella skillnader mot en typisk svensk sommardag! 

Jag förstår inte att jag redan varit här fyra dagar av åtta. Jag har ju egentligen inte gjort nånting. Men det är väl just det som är meningen med att vistas på en sådan plats: att man inte ska göra någonting, vegetera liksom. Ett amerikanskt äldre par som bor i en annan av lägenheterna ska stanna här en månad. Jag skulle nog inte stå ut, börja klättra på väggarna eller hitta på något projekt av något slag. Skriva låtar (fan, man har ju ingen lokal, jag menar gitarr), en bok, ta dykcert, vadsomhelst. Eller också är det just det man inte skulle, utan behöva så lång tid för att verkligen gå ner i varv. Ladda UR batterierna. 

Kanske är det därför det inte går att bestämma sig för om det här är bra eller inte. Fan, det känns ju som slöseri att vara på en söderhavsö på andra sidan jordklotet (från Skandinavien räknat, alltså, där kom det etnocentriska fram igen!) och troligen aldrig mera komma hit och så INTE GÖRA NÅGOT. Mer än skriva lite, läsa, sitta i solen eller skuggan, ta en timmes promenad i strandbrynet, bada och hålla sig vid liv med mat och kaffe. Jag får lite dåligt samvete … hm … hyra bil, scooter … Men vulkaner och stränder har jag sett mer av på Nya Zeeland och det känns inte som jag måste ser mer, fast mindre, av samma sak. Och så mycket mer finns ju inte på ön, som väl framgått. Ta bussen in till stan och gå på Mc Donalds … nej, visst ja. 

Så jag fortsätter väl mitt lättjefulla liv några dagar till. Fast lite energi poppar allt upp och om inte annat kan man ju tänka på och planera för allt som man kan göra när jag väl är tillbaka i Sverige. Jag har till och med börjat på några små att-göra-listor … usch? Eller så är det precis så det ska va? Jag läser hur mina vänner klagar på facebook över snö och kyla. Jag kan inte tänka mig något bättre att komma tillbaka till än högt stående marssol, ett skidspår eller en husvägg i söder. (eller var det norr solen står i … ?). Jag fortsätter väl att titta på ödlorna och lyssna på tupphelvetena. Fast i morse somnade jag om till kvart i nio … HA, tupparna utägda!

(det här var egentligen tisdagens inlägg, men mina surt inhandlade 50Mb hade plötsligt tagit slut, några automatiska uppdateringar som har slunkit med förmodligen, så jag var tvungen att på morgonen göra en runda in till stan igen för att bunka meg)

Trodde inte jag skulle skriva det här. Men det är ju bra att kunna finna nya sidor hos sig själv. Men idag var det faktiskt SKÖNT att ta bussen in till bebodda trakter, såhär när man bor lite in the middle of nowhere. Eller kanske man ska säga in the middle of anywhere, för runt större delen av ön ser det ut såhär: ett lägenhetshotell med några hundra meters mellanrum, några hus, lite skog, kanske en affär eller restaurang. Det verkar finnas fler kyrkor än affärer på landsbygden här, katolska och bahai har jag sett. Fast detsamma gäller väl på t ex Vikbolandet och inte är väl svenskar särskilt religiösa för det?

Nå, det var faktiskt skönt att komma in till huvudstaden, Avarua. (hade någon påstått att jag skulle skriva så efter Shanghai hade jag hånskrattat) Tja, den enda staden, förresten. Och inte mycket till stad heller, det kan inte bo mer än några tusen i trakten, högst. Men det fanns i alla fall en del affärer, turistbutiker kan tänka, matställen och några lite större mataffärer. Nu får ni kanske för er att Peter shoppade loss ordentligt, nej nej nej, men jag tog i alla fall en pizza och handlade på mig lite mat så jag har något mer hemma än vad jag fick tag på i den synnerligen osorterade lilla affären som finns inom räckhåll från mitt hotell.

Bunkrade upp med ett nytt 50MB-kort också, men det hade jag föga nytta av under resten av dagen, för det gick sedan inte att komma in på nätet. Inte förrän nu efter midnatt, suck. Kan det vara något med routern på hotellet?

Det är i all fall intressant det här med ett så pyttelitet land och som ligger så långt bort. Landet heter ju Cook Islands. För övrigt gav James Cook det ett annat namn när han kom hit och det nuvarande namnet lär först ha satts ut på en rysk (!) karta från början av 1800-talet. Rarotonga är den största ön, ja, den är exakt 32 kilometer i omkrets, så särskilt stort är det ju inte. Närmaste större land, om man borträknar andra söderhavsöar, är Auckland på Nya Zeeland som ligger 300 mil bort. Tja, det är som om man tänker sig Gotska Sandön, och så ligger resten av Sverige på andra sidan havet i höjd med Nordafrika.

Landet står i alla fall under nyzeeländsk överhöghet, men har en viss självständighet. Här finns en ”high commander” som väl ska vara den nyzeeländska maktens lokale förvaltare. Så har jag sett ett pyttelitet transportdepartement, domstolen och utrikesförvaltningen. Alla som ett mindre svenskt hyreshus. Och hur får man hit förnödenheter … det mesta måste ju ändå importeras? Det finns en liten hamn i Avarua, ett hundratal meter kaj, det stod ett tjugotal lastade och några tomma containrar på kajen. Jag undrade hur man får hit bensin till bilarna och flygfotogen till planen, för det verkar inte kunna komma hit tankbåtar. Men så såg jag att några containrar hade tankar i sig, så bränsle kommer alltså i containrar. Nåja, det går väl inte åt så mycket, det flesta åker scooter. Man kan handla för nyzeeländska dollar här, men det finns också egna sedlar och mynt utgivna på ön. Dessa gäller dock inte omvänt i Nya Zeeland.

Något Big Mac-menyindex kan jag inte rapportera härifrån, helt enkelt för att det inte finns nåt McDonalds! Enda landet i världen? (egentligen är ju det ingen bra global prisjämförare även om varan ska vara homogen världen över: mat och restaurangtjänster har ju ofta speciell moms och dessutom borde man kanske ta en vara med låga transportkostnader?) Men priserna är inte oväntat höga i landet. Varför inte skapa ett mikrovågsugnsindex ... den enklaste billigaste mikron (LG) kostade 1850 kronor.

Jag funderade på i Nya Zeeland hur det är att leva i ett land som ligger så långt bort från resten av världen. De har i sin tur 300 mil till Australien, och därifrån är det ju åter långt till stora delar av västvärlden. Några jag träffade sade att de alltid åkte till Melbourne för att se Australian Open, för det var liksom den enda chansen att uppleva något av den ”stora världen”. Europa men även Amerika blir liksom en abstraktion. Men hur ska det då inte vara att leva här, där Nya Zeeland utgör den ”stora världen”? Förmodligen bryr man sig inte utan är glad med det liv man har. Och tycker att Sverige ligger oerhört långt vid sidan av och måste vara hemskt med snö och att man fryser. 

När jag sedan gick min timspromenad i strandbrynet fick jag på slutet anledning att gnola på Pughs gamla ’Vandrar i ett regn’ … tog ett litet dopp i det ljumma vattnet medan störtskuren vräkte ner i håret.

(eftersom internet krånglar så förfärligt sparar jag bilderna i det här inlägget)

Jaha, vad skriver man om en sån här dag då? Hm, om jag formulerar mig klokt nu så borde jag väl kunna göra copy-paste för resten av veckan sen … suttit i solstolen och läst och skrivit lite på datorn … gått lång promenad längs stranden … tagit ett litet dopp … chillat 

Får väl spara de närmare redogörelserna av stranden till senare inlägg för att ha något kvar att berätta om …

Jag brukar inte förtälja så mycket om vad jag gör på kvällarna på denna blogg. Men i kväll hamnade jag mer av en slump på en barbecue på stranden på en restaurang en bit bort. Det satt en trio och spelade inhemsk musik av Hawaii-typ blandat med lite covers på Elvis bland annat. Fast några av hans låtar är ju också Hawaiiinspirerade. (iii!) En skön stämsång och spel på gitarr och Tahitisk ukulele. På bord i sanden tio meter från havet medan skymningen föll över den tropiska himlen och palmbladen sträckte sig ut mot vattnet. Delade bord med bland annat ett australiskt kärt par på honeymoon – det här påstås vara en ideal plats för dylika resor i marknadsföringen. Trion spelade en sång särskilt för dem … och en annan för dem som eventuellt firade sin separation…

Nu återstår bara att se om det dyker upp några ödlor i sängen i natt eller om man får sova tills tupparna sätter igång. Det är fler än en, har jag upptäckt. Men någon större medkänsla med att bli uppväckt klockan sex på sin söderhavsö kan man väl inte räkna med?



"Det är bara kokosnöten som är sig lik..." - får man en sån där i huvudet från palmen utanför min lägenhet blir man sig väl kanske inte mer lik. Eller lik.



Bloggaren är väl i alla fall sig lik? Just an average day, det ser väl alla?

Vilken flygplats bjuder 26 graders värme när man kliver ur planet klockan ett på natten? Tja, några kanske. Men vilka har en herre som står på bagagebandet och spelar ukulele och sjunger glada sånger så dags??* Och vilka har personal som kommer fram och hänger en väldoftande blomsterkrans runt halsen i ankomsthallen???

Det påstås att det tar 45 minuter att köra runt ön, det beror väl på att hastighetsbegränsningen är 50. Och i mitten ligger en 2000 meter hög vulkan, så det är bara slingan längs vattnet som är bebodd. Eller tja, såvitt jag kunnat se är det ganska ödsligt. Den enda, lilla staden missade jag i nattmörkret. Får väl ta bussen dit in nån dag. Det går en buss i timmen medsols runt ön och en i timmen motsols. Om det nu lockar mer än att ta sig de tjugofem metrarna över vägen från mitt rum till stranden, haha.

Men jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar platsen eller inte. Det är som sagt ödsligt. Det ligger något liknande litet hotell med några hundra meters mellanrum längs landsvägen. Men man tänker sig ju att med lägenhetshotell ska det finnas ett visst utbud av mataffärer för självhushåll och restauranger för de lata. Och jag har hittat två små affärer, men de får en svensk pressbyråkiosk att verka välsorterad, så så särskilt mycket mat att laga till sig själv får man inte tag på precis. Och hela förmiddagen har jag jagat ett internetkort. Det finns trådlöst internet på hotellet genom någon nationell kedja, men man måste köpa ett kort som innehåller en kod som kostar 75 kronor för att ladda ner 15 MB. Först efter en och en halv timmes promenad i det trettiogradiga solgasset hittade jag en liten butik som sålde ett sådant kort. Sedan ville skiten inte ansluta på hela eftermiddan. Puh… Och mottagningen på mobilen funkar inte, vet inte om det inte finns täckning eller om systemet inte är kompatibelt.

(* Elias om du läser det här : det vore väl da shit för SAS!? Nån som spelar Livet i Finnskogarna på dragspel mellan bagagebanden för trötta anländande på ARN!?)

Nu är det dags att lämna Nya Zeeland. Det vackra landet. Familjen. Ändå har jag inte sett allt: jag har inte satt min fot på sydön, som lär ha ännu mer dramatisk natur än nordön. Jag har inte sett huvudstaden Wellington, som påstås vara finare än Auckland. Jag kom inte ens till Palmerston North … staden som John Cleese tyckte var så tråkig att om man gick i självmordstankar skulle man definitivt avstå från besök där. Staden replikerade med att döpa sin soptipp till ’John Cleese dump’…

Vidare nu på nya äventyr i gamle kapten Cooks fotspår. Och idag händer det märkliga: jag flyger från Nya Zeeland idag och kommer fram till min destination i morgon, som är IGÅR! Den 12 februari 2011 kommer jag att få uppleva två gånger. (det faktum att jag då plötsligt ligger nästan ett halvt dygn EFTER bloggläsaren talar jag däremot tyst om…)

Nya Zeeland. Landet där:

Landskapet är världens vackraste
Stieg Larsson ligger etta på försäljningslistan
bara svenskar badar utan någon form av platta under sig
vulkanerna format världen förr och nu
maorierna inte trängts undan som andra minoriteter
det finns flest, men bäst utmärkta, kurvor  
man hälsar på varann och pratar med främlingar
alla bor i hus, lägenheter finns knappt…
…och därför finns få sommarhus…
…man har sin båt på trailer
man har nötter och torkad frukt i stället för lösgodis
Big Mac-menyn kostar 40 kronor
alla åker bil överallt
rugby är större än allt annat
cricket är stort
och fotbollsvännerna älskar att laget var obesegrat i VM
alla andra länder ligger jättelångt bort
kiwi i affären såhär års kommer från Italien
beacherna ligger irriterande ostört kilometerlånga
husen är alltid byggda i liggande vit träpanel med korrugerat plåttak

Nu har jag ju rest runt en hel del i både Australien och Nya Zeeland. Som svensk eller europé blir man lite förvillad när man kommer in i samhällen: det finns ju inget centrum! Man är van med att samhällen byggs upp kring en tydlig medelpunkt: ett torg, en plats eller några kvarter där affärer och de viktigaste funktionerna är samlade. Längs gatan ligger parkeringsplatser utanför varje enskild butik eller företag. Sedan fortsätter samhället gradvis utglesat bort från detta centrum.

Redan i Australien och även här på Nya Zeeland är så inte fallet och man känner inte riktigt igen sig. Jag tänkte redan i Australien att samhällena är uppbyggda som i USA. Allting ligger samlat längs huvudgatan genom staden, vilket betyder att det kan vara utspritt flera kilometer beroende på hur stort det är. Staden blir inte rund eller fyrkantig som vi är vana med, utan i stället fruktansvärt avlång. Svänger man av från genomfartsgatan så ligger där oftast nästan ingenting, bara enstaka bostadshus eller småindustrier. Det verkar nästan finnas en förutbestämd ordning också. Kommer man in i ett samhälle ligger först småindustrier, bilverkstäder, järnaffärer, bilhandlare, sedan motell och mitt i samhället restauranger, småaffärer, bank och så ett, oftast pompigt gammaldags postkontor. Det blir nästan som en lång kuliss som vänder sig utåt, men det finns här förstås någonting innanför fasaderna mot huvudgatan.

Först tänkte jag att det var konstigt att Australien som är så influerat av det brittiska och i huvudsak sett immigranter därifrån och inte Amerika var uppbyggt på det icke-europeiska sättet. Sedan kom jag på att det kanske inte har med det att göra. Kanske är det så att de europeiska samhällena byggdes upp före bilen fanns, eller har präglats av en sådan tradition även efter bilismens intåg. Kanske hade tåget och järnvägsstationen i centrum också betydelse? I den ”gamla” byn var det mest rationellt att samlas kring en plats, kring bytorget. Eller, som jag sett i byar i Afrika, under det stora trädet som ger skugga mitt i byn.

I bilsamhället, däremot, blir det mest praktiskt att lägga allt kring en enda lång väg: det minimerar körnings- och parkeringstiderna. Men man kan omöjligt parkera på ett ställe och sedan till fots gå till de ställen man ska. I stället får man hoppa i bilen emellan. Man ser sålunda få människor ute på gatorna.

I stora städer finns det förstås ett mer utvidgat centrum och inte bara en lång gata. Men i själva ”centrum” blir det alltmer ett CBD, Central Business District, bara höga stål- och glasskapelser med kontor och inte så mycket mer. Och åker man in mot större städer ligger det oändligt långa sånadär gator med butiker av olika slag längs med. Storstaden blir utspridd med multipla centrum medan den europeiska har en identifierbar kärna.

Vi har ju i Sverige på senare tid fått köpcentrum utanför stadskärnorna av modell Tornby. Men de är fortfarande tänkta utifrån stadens idé med en stor parkering där man ställer bilen och sedan kan utföra de mesta ärendena utan att flytta med sig bilen. Om Tornby låg här skulle det i stället vara byggt med varje enskild butik längs en två mil lång väg som sträckte sig från Mörtlösa till Malmslätt.

Hallå, en stadsplanerare eller ekonomgeograf skulle behöva tillkallas här, men min kvasivetenskapliga analys ger följande samhällsbyggnadsmodeller:

liten, europeisk: torget
liten, amerikansk: huvudgatan
stor, europeisk: koncentrerad
stor, amerikansk: utspridd

(ja, jag försökte rita en fyrfältare, men det funkade inte i bloggprogrammet)

Eller Mårr-dårr, som det ska uttalas för att låta extra hemskt. Precis som den fruktansvärda Mårr-an hos de sympatiska Mumintrollen.

På bilden syns det som blivit ondskans bullseye i Ringenfilmerna. Saurons näste. Förebilden för världens djävelskap: det onda kommer ur underjorden med eld och värme medan det goda finns bland molnen i himmelen, som människan så metaforiskt bestämt. Fast frågan är ju om den onda som människor på jorden lider av inte i högre utsträckning kommer från människans egna gärningar än naturens?

Igår var jag på vulkanresa. Söder om den vackra Lake Taupo utbreder sig Tongarios nationalpark. Här reser sig tre ståtliga vulkaner och landskapet stiger sakta och blir alltmed kargt ju högre man kommer. Den frodiga nyzeeländska grönskan får ge vika för småbuskar och till slut ännu högre upp bara berg, stenskravel och lava. Den mittersta av de tre är Mount Ruhapehu, 2797 möh, den som Jackson använde för filmerna. Eftersom den bildades av en ensam lavastråle har den blivit så symmetriskt perfekt. De båda andra har bildats av multipla lavautbrott och är därför utsträcka och plattare.

Jag tog mig till slut upp med bilen på 1600 meters höjd: segade mig upp, stängde ACn, dumpade resväskan, kastade ut sätena och masade mig slutligen på lågväxel fram till den sista, högst upp belägna parkeringsplatsen. Ändå hade jag ingen ring som tyngde min färd. Mer än möjligtvis någon bilring? (och dom blir man ju inte av med så lätt. Trots att jag hade hyrbil ... haha)

Två halvläskiga sittliftar och 20 minuter senare var jag på 2200 meters höjd. Fascinerande. Utsikten sträckte sig bort mot Auckland men överträffades ändå i mina ögon av det hemska under fötterna. Man kan verkligen föreställa sig det som spåren av djävulen. Oframkomligt skravel av sten och klippblock, tvärbranta bergssidor och stupande svackor och kratrar. Löst grus, instabila stora röda stenar, smulig lava och någon som såg ut som riktigt berg om vartannat. De som med grova kängor försökte forcera sig fram – stigar existerar inte – kämpade, svettades, snubblade och vickade. Med mer tid och utrustning vore det spännande att krångla sig den återstående biten upp till toppen, kanske in ibland molnen. Trots höjden brände solen intensivt i ansiktet i reflektionen från de svarta lavastenarna. Ett ogästvänligare landskap är svårt att föreställa sig, just därför så intressant att besöka.

Nya Zeeland är väl bungyjumpens hemland? Och i Taupo fanns nordöns högsta bungyhopp från en plattform vid ett stup ner mot Hukafloden.

Att hoppa ner är en stark upplevelse. Först rädslan innan hoppet, spänna på sig selen, knappt våga titta ner, sedan adrenalinet i fallet, glädjen när det vänder upp igen och slutligen lyckoruset när man firar sig ner i den väntande båten 40 meter nedanför plattformen där uthoppet gjordes.

Allt detta enligt beskrivningen i biljettkiosken. Själv skulle jag ALDRIG. Brrrrrrr...

Så lämnade jag kusten för att åka mot inlandsstaden Rotorua. En medelstor stad, lite tråkig, tänkte jag. Och med ett ständigt os av svavel dragande över stan. Skulle ta en titt på en geyser innan jag åkte vidare. Och undrade hur det skulle bli att lämna det vackra havet bakom mig.

Ibland blir jag irriterad på allt det vackra i det här landet! Fan, kan det inte vara fult nånstans? Eller åtminstone lite alldagligt? Nehej då, de tättbevuxna gröna branta bergen övertygar fortfarande, man ser något jättehögt berg och så finns det asvackra insjöar i stället för havet. Så förmiddagsfikat denna dag blev på en brygga vid en insjö, skönt i svalkan nu när värmeböljan är över.

Så blev det i stället en heldag i Rotoruas omgivningar. Den pittoreska maoribyn Whakarewarewa hade byggts upp runt de heta källorna, som var bra till mycket vid de tidiga bosättningarna: värme, matlagning, hälsa. I den lilla byn rök och pyste det överallt ur små och stora hålor i marken, svaveloset låg tätt, från vissa källor kom värme och det bubblade och rök. Man sålde maorimat och majskolvar kokta i hetvatten. Längst bort låg de båda gejsrarna som puffade upp vatten och rök och gjorde en alldeles egen fontän skapad av naturens egna krafter. Det var inte som på Island där jag sett gejser putta upp en vattenpelare med 10-15 minuters mellanrum. Den ena av gejsrarna spruttlade mest hela tiden medan den andra enligt guideboken skickade iväg en jättepuff tjugo gånger om dygnet, dock inte så länge jag tålmodigt väntade. En maorigrupp uppträdde på en teater. Jag trodde det skulle vara lite småpinsamt primitivt men det var medryckande och vackert. Melodiskt, kraftfullt som de uppträdande, som en mix av gospel och hawaiimusik.

På eftermiddagen besökte jag den begravda byn. Ett mini-Pompeji. Här byggde två vänliga amerikanska missionärer upp en mönsterby på 1830-talet. Visserligen fick maorierna härda ut i kyrkan och söndagsskolan, men kanske fick de ett lite bättre liv med utbildning, mediciner, bättre grödor och jordbruksmetoder. Missionärerna flyttade på grund av stamoroligheter, men i stället byggdes upp en turistby. I närheten låg nämligen det som då kallades världens åttonde underverk: den vita och rosa terrassen. Två 240 meter breda och 30 meter höga trappor med hett, skönt vatten, lerbad; underbart vackert och hälsobringande och folk reste från hela världen. Men en juninatt 1886 verkade jorden gå under: vulkanen Tarawera intill fick ett utbrott, människor i byn och på turisthotellen dog eller flydde. På några timmar förändrades hela landskapet, terrasserna är för alltid förintade och byn täcktes av två meter lera och aska. Det har man nu grävt fram en del ruiner och föremål ifrån. Utbrottet föregick av varningstecken i form av förskalv och svavelos. En turistkanot på väg hem från terrasserna påstås ha siktat en maorisk krigskanot som upplöstes när man ropade på den. Byäldsten tolkade detta som att en katastrof var i antågande. När den kom några dagar senare begravdes hans hus men han grävdes fram efter fyra dagar men försköts av de överlevande då hans profetia ansågs han utlöst vulkanutbrottet.

Efter promenad i redwoodskog tar jag in på billigt och bra motell nere vid Lake Rotorua. Agent Cooper skulle varit nöjd med login och det är jag också med ett (par?) glas vitt på balkongen.



Många hus begravdes eller rasade, men vissa täcktes bara av lera upp till taket under den natt utbrottet varade och man har grävt fram resterna av husen ... därför går marken av idag i nivå med takfoten.



Därborta bakom den idag idylliska Lake Tarawera liggen vulkanen som ödelade landskapet 1886.

Jag tillåter mig att hälsa alla välkomna till dagen den 8 februari. Ja, eftersom jag var den förste av jordens sex miljarder invånare att se den nya dagen just idag. Det känns riktigt stort. Först av sex miljarder, liksom. Jag åkte ut till East Cape i gryningen. Världens ostligaste fyr. Den ostligaste platsen på fastlandet i världen. Där man allra först kan se solen gå upp en ny dag på jorden.

Ja, jag vet att man kan hävda att oavsett var man befinner sig på jorden så börjar dagen när solen går upp just på den platsen. Och visst, allt det där med tid och datumgränser är ju bara en social konstruktion i alla fall. Men sådant relativistiskt tjafs bryr jag mig inte ett dugg om, nej denna dag gäller den absoluta sanningen. Och då GÅR solen upp först just här, just på East Cape i Nya Zeeland. Klockan 06.27 närmare bestämt, titta i vilken kalender som helst.

Jag fick gå upp klockan fem och väcka alla på campingen när jag brummade iväg i min minivan. Jag konstaterade belåtet att det var stjärnklart. Och det var nog tur att det var mörkt när jag körde de två milen på grusvägen ut mot udden, så man inte såg de branta stupen ner mot havet och de raserade kanterna på vägen. Väl framme nedanför berget ändrade jag de 700 stegen upp till toppen och fyren med lättare steg än någonsin. Man har ju klättrat på kinesiska muren och bestigit vulkaner. För första gången fick jag nytta av min reseficklampa.

Väl uppe på toppen väntade ett tiotal andra på att se soluppgången därute i havet i öster. Jag placerade mig aningen längre ut än dem, bara för att jag verkligen SKULLE vara den förste att se ljuset. Men makterna ville mig inte väl den här gången heller, nästan hela himlen var klar, men just i nordost låg en retfull molnbank. Men tänk, just vid horisonten var en liten glipa i molnen och där brände till i hjärtat när den röda skivan lyste upp i molnrevan just tjugosju minuter över sex.

De andra lämnade fyren efter soluppgången; jag dröjde mig kvar en timme i det vackra morgonljuset, satt på stenfoten och betraktade de små svarta stretande myrorna, de gröna buskarna och ett fartyg som rundade land ett par mil ut. Och minsann, därute en bit innan horisonten gick det ett svart streck, det syntes tydligt: datumgränsen. Haha, därutanför har ni bara den sjunde februari!

Erkänn att man ser strecket ute vid horisonten - datumlinjen!

Jag körde bara hälften så fort tillbaka,  nu när jag såg de smala gruskrökarna, de omarkerade rasen ner i vattnet och bristen på mötesplatser.



Vägen till, eller snarare från, East Cape i dagsljus



Vägen i morgonrodnad och halvljus



Åsså sista biten upp, de 700 trappstegen i ficklampssken

Så var det dags att ge sig on the road igen. Jag har hyrt bil ett par dagar för att bege mig ut på nordön. I Gisborne finns inte de vanliga, stora hyrbilskedjorna utan man får förlita sig på de lokala. Jag kan inte engelska så bra, men jag tyckte det stod något i stil med ’rent a wreck’ på skylten, vad nu det kan betyda, men försäljaren var mycket trevlig. Dock fanns inte den lilla bilen som jag bokat inne av någon anledning. Efter lite strul slutade det med att jag gasar omkring med en sån där stor sjusitsig familjebil i stället, och får hundra dollar i avdrag på bilhyran för den extra bensinkostnaden.

Vägen norrut längs ostkusten från Gisborne är minst lika vacker som de tidigare på ön. Jag måste säga att det nog är minst i klass med den berömda ’Great Ocean Road’ i Australien, men den här vägen är ju inte alls känd på samma sätt. Titt som tätt kommer man fram till någon strand som ligger helt öde flera kilometer lång. Tänk om det vore närmare Europa, då skulle det ligga 28 flervåningsresorts längs stranden, man skulle byggt stenpirar för att dämpa vågorna, det skulle ligga pooler och restauranger ovanför sanden. Nu är det bara öde. En massa bråte, stockar, vass och tång har spolats upp. Och vid några ligger en by med något hundratal hus, en offentlig toalett, kanske en liten matservering. Allt är tyst och lugnt i den dallrande värmen sånär som på några campare.

Landskapet är mer omväxlande grönt. Ja, till och med aningens gult på sina ställen efter värmen och torkan. Flodbäddarna ligger hundrametersbreda med bara en rännil i mitten. Bergen är lika branta och höga som vanligt. De verkar vara gjorda i lera, så ser det ut ibland när lite berg kommer fram. Ofta bara med tunt grönt gräs på och enstaka träd eller dungar. Ibland ett majsfält som sträcker sig fram till vägkanten så man nästan kan göra en Musse Pigg. Men här och där utbreder sig supertäta löv- eller granskogar, så ogenomträngliga som om en svensk stadsträdgårdsmästare med nyponbuskkomplex varit ute och planterat.

Skog måste finnas i överflöd, för regelbundet möter jag långtradare med stockar på. De kör till hamnen i Gisborne där det lastas: det har legat ett pakistanskt fartyg där och lastat timmer under veckan. När bilarna lossat ställer de släpet på dragvagnen, har aldrig sett det i Sverige. Går kanske att köra ännu fortare då: här är det långtradarna som kör om bilarna, inte tvärtom.

Det enda som stör färden genom berg och skogar är de ständiga vägarbetena: man förbättrar beläggningen med oljegrus. Man måste köra sakta genom många sprättande grussträckor och ofta stanna vid en brunbränd tjej eller kille med stoppskylt för trafiken i ena riktningen. ’New Seal’ står det på varningsskyltarna och jag tänker att de kommer överallt i det här landet, som nästan kan kallas ’New Seal-land’.

Kommer framåt kvällen fram till Te Araroa, minsta övernattningsplatsen hittills. Tar in på det enda som finns, en hytt på en campingplats. Ser en skylt om ett internetcafé 7 km bort. Men det har bara öppet onsdagar till söndagar kl 10-14. Köper nudelsoppa i kiosken och inser att det blir resans första övernattning utan internet.

Naturen och djuren gör sig oftast bäst på lite lagom avstånd. Då kan vi lugnt betrakta dem som vackra, gulliga eller farliga. Men på nära håll blir de små sakerna ofta jobbiga, otrevliga eller hotande.

Cikadorna för ett förskräckligt liv hela dagarna. Deras tjutande-pipande tränger igenom det mesta och sätter en speciell prägel på ljudbilden. Det blir liksom mycket mer tropiskt när cikadorna låter sådär när man är ute.

Men i går kväll hade de av någon anledning, kanske den starka vinden, lämnat sina vanliga tillhåll i träden och dök upp i massor kring husen. Deras kropp är stor som en tumme ungefär och så sitter det genomskinliga vingar ovanpå kroppen. Och till skillnad mot våra svenska syrsor skapar de inte ljudet genom att gnida vingarna, det kunde jag tydligt se när jag tittade på dem som satt på husväggen.

Så långt var det väl fortfarande okej. Men naturligtvis smet det in ett gäng stora cikador i rummet där jag skulle sova när jag öppnade dörren för att gå in. Det hjälpte inte att jag släckte i rummet och tände utanför, inte flög de ut för det, väl inne i rummet. Och när jag tände fick de damp och flög som galningar runt runt. Mest uppe vid lamporna i taket, men dessemellan någon liten runda neråt och runt huvudet på mig.

Det var bara att släcka lampan, då lugnade de ner sig. Men då och då gjorde någon en liten sväng eller surrade till med vingarna. Det lät som någon knycklade ihop en tidning varje gång. Så jag somnade till slut och drömde om kletiga cikador som fladdrade i håret, satte sig på huvudet eller andra kroppsdelar som stack ut ur täcket. 

Nej, tacka vet jag naturen på lagom avstånd, bakom en ruta, galler eller på TV.

Jag brukar ta för vana att en gång varje år ta ett midnattsdopp vid ön där jag har sommarstuga. Helst i början av augusti när vattnet hunnit bli någorlunda varmt – nåja, med östersjömått innebär det kanske 19 grader – och augustimörkret satt in så det är helt kolsvart och alldeles stjärnklart. Man simmar ut ur den lilla hamnen och ligger där utanför och flyter på vågorna. Även om det är ganska stilla känner man ändå suget från havet, man känner sig oändligt liten och det är med skräckblandad förtjusning man balanserar mellan hamnens trygghet och det mörka havets djup.

Här hos Laurins har jag tagit flera midnattsdopp nu. Och jag är övertygad om att de kommer att tillhöra mina allra starkaste minnen från resan. Här finns samma känsla av total litenhet under den svarta vintergatshimlen samtidigt som det trettiotvågradiga poolvattnet inger fullständig trygghet och omsluter kroppen i en sinnenas totalupplevelse. Man vill bara aldrig gå upp ur den våta mjuka varma omgivningen utan bli kvar natten igenom.

Ja, jag förstår att detta är bilderna ni alla väntat på! Efter allt jag skrivit om hur jag tillbringar merparten av min jordenruntresa på diverse avundsvärta beacher, dag efter dag, soltimme efter soltimme. Checkat av södra halvklotets strandpärlor en efter en.

-Hur ser han egentligen ut, där han tillbringar dagarna laid back på någon ny långsträckt sandplaya?

Så när Tomas och jag var på Gisbornestranden på eftermiddagen blev det äntligen tillfälle till ett foto-op.

Och jag måste medge att badandet närmade sig det ultimata, åtminstone för en relativ badkruka som jag som varken ger mig ut i storvågorna paddlandes på mage på en surfingbräda för att söka upp den fräsigaste vågkammen eller beväpnad med en såndär liten kroppsbräda för att svischa in med full fräs mot strandkanten. På brottets bana, skulle man väl kunna säga. Nej, för en svensk fegis är det bara så skönt att njuta av en vattentemperatur som svalkar en aning i hettan men ändå gör att man kan ligga i och kava sig runt så länge man vill. Och på den lugnare stranden där vågorna visserligen bryter men inte mer än att man kan simma lugnt och då och då låta sig spolas med ett stycke med en lagom våg. På något konstigt sätt kom Tomas hela tiden ungefär dubbelt så långt på samma våg, men det gör mig inte så mycket.

För att upprätthålla den kulturella profilen på resan måste jag dock medge att tidigare på dagen besökte vi först bondens marknad på torget i Gisborne och senare en vingård strax utanför stan. Vindruvorna var ännu inte riktigt mogna, de skördas under mars månad. Fram till dess får det gärna fortsätta att vara sådan värmebölja som det är nu, men inte så fuktig luft, enligt kvinnan som lät oss provsmaka fyra olika gårdsspecialiteter. De vita vinerna dominerar i trakten. Och vid skördedags kommer det en massa säsongsarbetande som plockar druvor, åtminstone på gården vi besökte plockas de för hand. (huruvida några feta fransyskor sedan trampar druvorna som sedan ska jäsas till vin, undgick dock mina noteringar)(detta refererar till en känd studentsång, för den som för en gångs skull känner sig främmande inför blogginnehållet). På gården kunde man också köpa ren druvjuice, som var nästan godare än själva vinet och mycket väl skulle duga som ett alkoholfritt dessertvin.

Det är inte utan att jag ges intrycket av att Nya Zeeland är ett land där somrarna består av drygt trettiogradiga dagar och nätter där temperaturen inte går under tjugo. Så har det varit sedan jag kom. Och att varje kväll upptas av det ena partyt efter det andra. Så har det också varit: de tre senaste kvällarna har det varit gäster hemma här eller så som i kväll när vi var på grillning hos grannen. På något sätt blir det mycket enklare att umgås när det är sommar och varmt, eller hur? Är det det nyazeeländska kynnet eller är det det varma klimatet, eller både och? Kanske är det så i Sverige också, den fjuttiga sommaren vi har att utnyttja? Trevligt är det i vart fall, äh, det har rent av blivit svårt att underhålla bloggandet som jag tidigare under mina strapatsrika resor skött så galant. Alltså, jag menar inte alls att det har med vinet att göra, utan värmen, värmen…

Den där James Cook har ju varit överallt. Bland annat var han den förste som utforskade och kringseglade Nya Zeeland. Ja, låt vara att polynesier hade kommit hitseglande från öster några hundra år tidigare och blivit de första som bosatte sig på den dittills öde landmassan. Och där Gisborne ligger idag lär ha varit den första plats på ön där Cook gick iland för att undersöka och fylla på proviantförråden.

Legenden – och den ska man naturligtvis tro på – säger dock att det gick illa för Cook när han landsteg här. Han var väl nybörjare på att möta den maoriska kulturen, stackarn. För när han kom iland och mötte maorihövdingen på plats gick någonting snett i hälsningsceremonierna. Cook och hans anhang hade väl inte ännu lärt sig de lokala ritualerna. Så när hälsningar och gåvor skulle utbytas uppstod missförstånd om de goda avsikterna och strider utbröt i stället. Några maorier dödades med kulor i striden och Cook fick manskap skadade.

Så han tyckte platsen sög och seglade snabbt vidare. Han fortsatte norrut, rundade den nordöstra udden och kom till en ny vacker plats med tjusiga berg och stränder. Han hade väl lärt sig av sina misstag och den här gången gick bekantskapen med lokalbefolkningen utan problem. Sur över sitt misstag och för att dölja sitt diplomatiska fiasko lät Cook döpa bukten där Gisborne idag ligger till ’Bay of poverty’ medan den lyckade angöringen av nordkusten ledde till namnet ’Bay of plenty’.

Så heter platserna än idag. Till lokalbefolkningens förtret och många vill återta det gamla maoriska namnet: vem vill ha ett sådant fattigdomsbevis över sin hemort. Jag menar, tänk bara så stolta vi linköpingsbor känner oss över att veta att ’här blir idéer verklighet’!

Nå, efter ett par dagar hos Laurins i Gisborne är det svårt att hålla med om Cooks karaktäristik av platsen. Här är det generöst med det mesta. Och varmt. Fast de 37 grader vi kom upp i min första dag, som inte gjorde uppsatsläsning lätt kan jag tillstå, det var varmaste dan sedan 1999.

Kan man fresta läsekretsen med en skildring av nattdopp i poolen, exempelvis? Den håller 32 grader och att glida ner i mörkret under stjärnhimlen och masa sig några gånger fram och tillbaka till cikad-sången är inte alls fel. Kika ut över kanten och nattmolnen över staden nedanför huset på kullen. För att sedan avsluta med en kall öl och lite småprat bara för att man aldrig vill gå upp.

Igår hade vi också välkomstmiddag för en annan svensk familj som just flyttat hit och även i det fallet handlar det om att arbeta på stadens sjukhus. På Tomas avdelning är alla sju läkare från andra länder, så landet är i vissa sammanhang beroende av utländsk kompetens, men det verkar ju också som det är populärt att komma hit. Vilket man kan förstå med det enastående vackra landskapet, de lättsamma människorna och det behagliga vädret.