Hemåt
Jag har en konstig förkärlek för att om möjligt ta mig till och från flygplatser med allmänna kommunikationer, som vanligt folk, inte glassa mig i nån taxi. Ibland måste man ju om man inte hittar alls. eller det inte finns några. Men oftast kan man ju med lite möda krångla sig på något lokaltåg eller buss. Då ser man så mycket mer av där man är, ser hur 'de vanliga människorna' (tack Göran Hägglund) eller om man så vill 'de små människorna' (tack CBS) reser.
Så min långa resa började med att famla mig ut på den enda vägen i det tropiska mörkret, vinka med min ficklampa och skramla med lokalbussen till flygplatsen. Och min långa resa avslutades med att först ta det förarlösa flygplatstågen, sedan tunnelbanan och slutligen en stadsbuss som stannade en liten bit från mitt motell. Och ombord på bussen kände jag så väl igen mig från bussen jag tog ner till stan när jag bodde i Seattle. Lokalbussarna är de fattigas transportmedel. För här har ju alla bil. Utom de som inte har råd. Så då menar vi fattiga, illa klädda, kanske ibland hemlösa. Bussturen började med att vi stod stilla i en kvart för busschauffören och en knäppskalle grälade så chaffisen vägrade åka tills polisen tog hand om puckot. Det hann nästan bli slagsmål mellan irriterade passagerare och mannen som envist hävdade sin fria rätt att säga vad han ville. Och då tänkte jag att nu har jag rest från Kina via flera länder och slutligen hamnat i världens rikaste land och där, just där, ser man de fattigaste och råkar direkt in i bråk som jag inte ens skymtat någon annan stans.
Sånt får man se om man inte tar taxi.
Och så känner jag att San Francisco känns en smula som hemma. Ja, jag har ju först rest 800 mil i riktning hemåt, fast det är ju onekligen en bit kvar. Men det här är första platsen på resan jag varit på förut, kommer hit för femte gången på 28 år, och känner igen mig, vet vart jag ska och beter mig lite som om jag hörde hemma här. Jag gillar känslan av att vara aningens mindre dum turist. (vilket jag väl lär få ångra och kommer göra bort mig inom kort).
Sedan somnade jag på motellsängen, vaknade nu mitt i natten för att konstatera att fyra timmars sömn i en flygplansfåtölj kräver att man går och lägger sig direkt igen. Förutom sittandet på nattflygen är ju transportmedlet ett evinnerligt köande, väntande, köande och väntande igen! Tänk om de satsade på mer personal där det behövs, där köerna ringlar sig sakta, och struntade i alla meningslösa jobb som finns: någon sitter på en stol och glor så ingen går ut genom en dörr i stället för att man låser dörren. I allt väntande tycker man det är uselt att en av världens största flygplatser, LAX, inte har trådlöst internet när de tom. hade det i 35000-innevånarstaden Gisborne. Förtretet kompenserades dock av att man i lurarna kunde lyssna till radiotrafiken mellan United-planet (flygbolaget, inte ManU, David) och flygledarna på planet till SFO - coolt!
I taxfreebutiken på Rarotonga fanns en hel hylla Absolut - härligt att se en produkt med Åhus tryckt på etiketten på andra sidan jorden. Mannen bredvid mig på planet läste 'The girl with the golden tettoo'. Hon som gav mig massage frågade om det satt prostituerade i fönstren i Sverige, det hade hon hört. Jojo, så är bilden av vårt land. Ett brännvinsdrickande gatflicksfolk med tatueringar och en genomkorrumperad hemlig polis. Blev inte bättre av att de enda som hördes i vänthallen på Rarotonga var ett gäng ölstinna svenskar. För ingen lade ju märke till att den vänlige, tysta mannen med den blå ryggsäcken representerade samma land.
Så min långa resa började med att famla mig ut på den enda vägen i det tropiska mörkret, vinka med min ficklampa och skramla med lokalbussen till flygplatsen. Och min långa resa avslutades med att först ta det förarlösa flygplatstågen, sedan tunnelbanan och slutligen en stadsbuss som stannade en liten bit från mitt motell. Och ombord på bussen kände jag så väl igen mig från bussen jag tog ner till stan när jag bodde i Seattle. Lokalbussarna är de fattigas transportmedel. För här har ju alla bil. Utom de som inte har råd. Så då menar vi fattiga, illa klädda, kanske ibland hemlösa. Bussturen började med att vi stod stilla i en kvart för busschauffören och en knäppskalle grälade så chaffisen vägrade åka tills polisen tog hand om puckot. Det hann nästan bli slagsmål mellan irriterade passagerare och mannen som envist hävdade sin fria rätt att säga vad han ville. Och då tänkte jag att nu har jag rest från Kina via flera länder och slutligen hamnat i världens rikaste land och där, just där, ser man de fattigaste och råkar direkt in i bråk som jag inte ens skymtat någon annan stans.
Sånt får man se om man inte tar taxi.
Och så känner jag att San Francisco känns en smula som hemma. Ja, jag har ju först rest 800 mil i riktning hemåt, fast det är ju onekligen en bit kvar. Men det här är första platsen på resan jag varit på förut, kommer hit för femte gången på 28 år, och känner igen mig, vet vart jag ska och beter mig lite som om jag hörde hemma här. Jag gillar känslan av att vara aningens mindre dum turist. (vilket jag väl lär få ångra och kommer göra bort mig inom kort).
Sedan somnade jag på motellsängen, vaknade nu mitt i natten för att konstatera att fyra timmars sömn i en flygplansfåtölj kräver att man går och lägger sig direkt igen. Förutom sittandet på nattflygen är ju transportmedlet ett evinnerligt köande, väntande, köande och väntande igen! Tänk om de satsade på mer personal där det behövs, där köerna ringlar sig sakta, och struntade i alla meningslösa jobb som finns: någon sitter på en stol och glor så ingen går ut genom en dörr i stället för att man låser dörren. I allt väntande tycker man det är uselt att en av världens största flygplatser, LAX, inte har trådlöst internet när de tom. hade det i 35000-innevånarstaden Gisborne. Förtretet kompenserades dock av att man i lurarna kunde lyssna till radiotrafiken mellan United-planet (flygbolaget, inte ManU, David) och flygledarna på planet till SFO - coolt!
I taxfreebutiken på Rarotonga fanns en hel hylla Absolut - härligt att se en produkt med Åhus tryckt på etiketten på andra sidan jorden. Mannen bredvid mig på planet läste 'The girl with the golden tettoo'. Hon som gav mig massage frågade om det satt prostituerade i fönstren i Sverige, det hade hon hört. Jojo, så är bilden av vårt land. Ett brännvinsdrickande gatflicksfolk med tatueringar och en genomkorrumperad hemlig polis. Blev inte bättre av att de enda som hördes i vänthallen på Rarotonga var ett gäng ölstinna svenskar. För ingen lade ju märke till att den vänlige, tysta mannen med den blå ryggsäcken representerade samma land.
Kommentarer
Trackback
