Peter står på toppen
- Dit upp på toppen ska jag!
Man måste förstå om de stackars maorierna blev överraskade en dag för 600 år sedan. Plötsligt började det spruta eld och stenar ur havsbotten i vattnet utanför land! Vulkanön Rangitoto bildades nämligen då: på isländskt vis bildades en helt ny ö mitt i vattnet.
Idag är vulkanen slocknad och märkligt nog har det under de inte särskilt många hundra år som gått ändå blivit vegetation över hela ön. Hur kan överhuvudtaget någonting växa på en ö som enbart består av lavastenar? Tja, mossor och lavar sprids dit från land med vind och fåglar, det bildas lite jord av dem och så fortsätter det. Och idag så är det medelhöga träd.
Idogt kämpade jag mig de kilometer som det var från bryggan upp till toppen. Det var ändå "bara" 259 meter över havet, visst ser det mer ut på bilden och det kändes definitivt som mer. Det skulle ta en timme att ta sig upp, stod det på en skylt nere vid hamnen, och jag tänkte att de har väl tagit i med marginal. Och båten skulle gå vidare om två timmar. Och SÅ otränad är jag inte. Men det tog mig 56 minuter att kämpa mig upp, nåja det var inte riktigt lika brant som kinesiska muren förvisso, men knaggligt lavagrus på en evigt uppåtringlande stig.
När jag svettig med krampande lår och värkande hälsena nått nästan ända upp flåsade det förbi en galen JOGGARE!! Verkade nästan död att döma av andhämtningen, genomsvettig, men han fortsatte. Och sedan kom en till. Och ännu en, och en, och en... Det visade sig vara det nyzeeländska rugbylandslaget som hade träning och teambuilding genom att springa upp för vulkanen. Biffiga gossar som plågade skiten ur sig. Världsmästerskapen i rugby spelas här i landet i oktober och det är verkligen nationalsporten. Till och med större än fotboll! På stan sitter det redan skyltar och flaggor om tävlingen, så jag trodde att den snart var förestående. Konstig sport, det är väl bara sex länder i världen som utövar den! Jag menar, när man kan hålla på med världssporter som innebandy och ishockey.
Väl uppe på toppen av vulkanen fick man sin belöning i en makalös utsikt runt om. In mot staden liksom ut mot havet. Själva vulkankratern var dock en besvikelse. Det var ett kanske hundra meter djupt hål, tvåhundrameter i diameter, men där växte fullt med träd så det såg inte ut mer än just som vilken liten svacka i skogen som helst. Men utsikten! Och känslan att stå på toppen av en vulkan.
Det tog 27 minuter ner.
Några svettiga rugbygossar pustar ut inför utsikten mot Auckland
Happy anniversary
Idag var det - surprise, surprise - dags för en liten båttur igen för globetrottern. En heldagsresa ut bland öarna: båten går med två timmars mellanrum så man kan hoppa av och på om man vill. Min plan var att först besöka vulkanön och sedan till nästa ö med vackra blommor och en liten strand.
Vad jag inte visste var att födelsedagen också firades med stor regatta. Påstods vara den största endagsregattan i världen. Det tror jag visserligen inte på, men på väg ut med rundtursbåten mötte vi i stort sett allt som flyter i Aucklands omgivningar. Där var gamla segelbåtar, nya segelbåtar, Americas cup-båtar. skutor från förr, bogserbåtar, ja det mesta på en lång rad på väg in mot hamnen. Utom en lotsbåt :( Lite flyt, kan man säga, för en sjöfartsnörd som jag med alla båtar.
Ett skepp i regattan: Sorenlarsen, byggd 1948 helt i ek, ursprungligen i nordeuropatrafik men sedan 10 år i Auckland för turistturer. Också känd från film och TV-serie: vaddå?? (utan att kolla på wikipedia!)
Efter två hårda timmar på vulkanön (se ovanstående inlägg) hade det friskat i till kuling. Turbåten slaskade mot bryggan och väl ombord meddelade man att det inte gick att gå intill på de andra öarna. Så vi fick snopet återvända in mot Auckland igen. I stället tog jag båten (!) tvärs över sundet till Davenport. Ett pittoreskt samhälle med snickarglädehus (bindestreck efter glädje, för att undvika missförstånd!) av Blankenesetyp, mitt emot Auckland och fin utsikt över det grönskummande vattnet med skylinen från hamn och skyskrapor bakom. Tog en 'long black' (vanligt svart kaffe alltså) med morotskaka och baske mig om det inte växte ett Ombuträd där också.
Udden ut mot havet utgjordes av North Head. Här byggdes i slutet av 1800-talet upp en försvarsanläggning med tunnlar, baracker och kanontorn för att försvara staden. Tänk, jag är precis på andra sidan jorden, men ändå var det precis som i Sverige mot ryssen och hotet om invasion därifrån som anläggningen byggdes! Senare under andra världskriget var det förstås Japan som utgjorde det uppenbara hotet i dessa trakter och anläggningen förstärktes. Men det kom aldrig någon ryss, och ingen japan heller, så tänk vad många onödiga och dyra försvarsanläggningar som byggts och drivits under årens lopp! Eller så var det just därför ryssen inte kom?
Kanonbra försvar av staden Auckland?
Jag tycker allt bättre om staden Auckland. Var lite skeptisk i början då jag tyckte man inte gjort så fint nere vid själva centrum. För mycket staket och så det förfärliga Hiltonhotellet som byggts upp på den största hamnpiren. Det ska väl motsvara Sydneys operahus men är i mina ögon bara förskräckligt. Men annars är staden charmig, här finns kullar, fina parker med de speciella träden, ett överblickbart centrum och så förstås det grönskummande vattnet med all den levande båttrafiken. Och längre in har man även här lyckats renovera gamla hamnkvarter på ett tjusigt sätt precis som i Melbourne, men lite mindre vräkigt och mer småskaligt. Gillar't!
Nu är det dags för färd österut över ön. Men långfärdsbuss. Faktiskt ett transportmedel jag hittills inte använt. *check*. För övrigt heter långfärdsbussbolaget 'nakedbus' och stadsbussarna 'Maxx'. Öh?
Det här var väl en lite rolig fyr i alla fall?? ELLER? På ett lavagrund. Var kanske ingen höjdare att vara fyrvaktare här en gång i tiden, men med svenska normer skulle det väl ha fått skyhög fastighetsskatt på senare tid?
Halvtid
Hittills har resan varit en ständig "upplevelseresa". Utan att jag direkt stressat så har det varit nya intryck och märkvärdigheter varje dag. Spännande och intressant. Mest hela tiden. Och jag är förvånad över att jag (tror att jag) minns det allra mesta, var jag varit, vad och var jag gjort saker. Detta trots att nya platser och intryck ständigt kommit. Dessutom måste man vara alert och på tårna, dels för att ligga lite före och planera för nästa dag, vad jag ska göra, var jag ska bo osv., dels naturligtvis fär att suga i sig så mycket intryck det bara går. Att fotografera och blogga hjälper till, skärper sinnena och bevarar minnen. Sitt livs resa vill man ju komma ihåg så mycket som möjligt av.
Nu väntar andra halvlek som jag förväntar blir lite lugnare med färre förflyttningar och lite mer hemmaliv. Det jag saknar hittills är att "slippa" äta ute en eller två gånger varje dag. Det blir lite tråkigt i längden med utemat. Antingen ska man gå på lite finare restaurang med vad det innebär eller så är man hänvisad till snabbmat eller takeaway som kan vara praktiskt men lite andefattigt. Jodå, jag har prövat mat från massor av länder, det saknas ju inte utbud av nationell mat när man reser. Men ändå saknar man lite hemmalagat.
Jag har ätit frukost på rummet nästan varje dag: man kan ju få tag på juice, mjölk och flingor. Jag saknar BRÖÖÖD! I Kina tror jag inte bröd fanns och inte heller här finns det att få tag på. Möjligen vitt skumgummiartat rostbröd eller något med socker och russin. Inte grovt bröd eller baguetter eller så. Jag har lagat egen mat tre gånger. Men även det blir ju lite torftigt när man inte har ingredienser. Det finns ju inga mataffärer i storstäder. Antar att de ligger lite utanför stan för bilburna. Man är hänvisad till typ seveneleven. Hittade iaf en hyfsat stor asiatisk mataffär, när jag lämnade tillbaka bilen. Köpte ett färskt kycklinglår, lite på chans, men det finns ju ugn på rummet. Tänkte att det skulle smaka torftigt utan andra kryddor än salt och peppar, slog på en rödvinsskvätt också, men med en bakad potatis var det baske mig resans godaste måltid.
Peter rules. In the kitchen, too!
Jag är tillbaka i Auckland för en dag till innan resans slutmål väntar. Fick åka en omväg på ett par mil för att komma förbi översvämmade floder, och på två ställen fick man kära genom halvmeterdjupt vatten i en långsam kö, men sen märktes inte mycket mer av översvämningar.
I kväll blir det halvtidsvila innan morgondagens båtutflykt ... ja, vaddå, man måste väl uppleva grejer...
En glassig resa så här långt, haha
En rolig fyr
(taffligt försök till svensk-norsk ordlek...)
Konfliktfritt?
Igår när jag inte kom någon annanstans besökte jag en uppbyggd maoriby i Kerikeri. En holländsk expedition var förbi redan i slutet av 1600-talet men sedan var det ingen förrän den allstädes seglande James Cook som kom hit på 1770-talet. Bland mycket annat hade han även med sig två botaniker och under den vecka de låg vid Kerikeri samlade de på sig en massa dittills okända nyzealändska växtersom de tog med tillbaka till England. Sedan kom missionärer i början av 1800-talet. Visserligen var det visst en del strider, men man startade också mycket handel, vilket dämpade konflikterna.
"If goods don't cross borders, armies will" är ju ett gammalt ordstäv och det gällde tydligen redan då. Maorierna var tydligen allra mest förtjusta i att byta till sig musköter mot de livsmedelsprodukter de sålde. De användes väl ibland mot europeer men också i strider olika stammar emellan. Maoriledaren på 1830-talet fick till och med segla till London på 1830-talet och möta kung William IV. På hemväg bytte han i Sidney till sig musköter för alla de gåvor han fått under resan.
År 1840 slöts i alla fall ett fredsavtal The Treaty of Wiatangi för att få slut på strider mellan olika sidor och där erkändes maorierna sina rättigheter. Det har tydligen gällt ända sedan dess och tillsammans med handeln och att många maorier kristnades tidigt bidragit till att konflikterna varit relativt begränsade. Och kanske hade britterna nog med Australien som låg lite närmare och var viktigare och det här landet har fått utvecklas mer självständigt?
Idag påstås Nya Zealand vara världens fredligaste land.
Välkommen hem ... återuppbyggda maorihus som det ska ha sett ut fram till 1700-talet. Husen fick väl sitt eldprov, förlåt vattenprov, natten innan då det hällregnade, men vasstaken föreföll att ha hållit, för det var torrt inuti
Den första missionärsbyn som började byggas upp på 1820-talet (kyrkan i bakgrunden). 'Överstemissionären' fick (med rätta?) kritik för att låtit uppföra ett alltför lyxigt stenhus åt sin familj, det som fortfarande står kvar och syns mitt på bilden. Husbilen är dock inte från samma tid.
Hit, men inte längre!
Till synes är det en helt vanlig dag på norra kusten. Solen skiner, visserligen är det ganska blåsigt men det svalkar bara skönt. Man kan minnas gårdagens och nattens regnande som en upplevelse: det regnade verkligen så INIHELVETE. Som i ett svenskt åskväder, man väntade bara på mullret men det kom inte och inte gick det över heller utan fortsatte timme efter timme.
Men när jag tittar ut över vattnet vid Russell börjar jag undra. Va, allt jag ser är brunt … är det så lågt tidvatten att sandbotten ligger fri och de bojförtöjda båtarna står på botten? Eller är det nån tsunami på gång? Först när jag kommer närmare ser jag att det inte alls är sand, det är fortfarande vatten. Men vattnet är alldeles ljusbrunt, vattnet ser helt ut som sand. Kan möjligtvis liknas vid algblomningen 2005 … helt jävla brunt. Och inte bara intill land utan så långt ut mot horisonten jag kan se. Det har alltså spolats ut så mycket jord och sand av regnet att hela havet är som en soppa!
På vägen är det ideliga små ras så delar av vägbanan är blockerad. Det är ju lösan berg och jordlager här. Hallå, lite svenskt urberg, kanske!? På några ställen har vägen uppenbarligen varit helt blockerad men man har hunnit vara där och skrapa bort det värsta så att det går att passera. I kurva efter kurva. Förstår inte att man har koner tillräckligt för att markera alla ras.
Så kommer jag efter återresan med färjan in till Paihia för att tanka och fortsätta norrut. Min plan var att bege mig till den absoluta nordspetsen av Nya Zealand: Cape Reigna, söderhavets Skagen där Tasmanska sjön och Stilla Havet möts. En fyratimmarstur på knagglig väg. Längs västra sidan löper 90 mile beach: sand hela vägen och utflyktsbussarna kör helt enkelt ute på sanden där det är mycket lättare att ta sig fram. Men vanliga bilar är inte tillåtna. Men jag inser att det är vågat att köra den sträckan efter regnet och tänker mig bara halvvägs.
På macken säger mannen:
-Du vet att du inte kan komma söderut till Auckland idag, stora vägen är blockerad.
Ojdå. Det var värst. Men jag ska ju norrut, så det är lugnt.
-Det går inte heller. Det är blockerat ett par mil norrut från här.
-Eh, vad gör jag då? De rensar väl bort rasmassorna inom kort?
-Hehe, ja rasen kanske, men floderna har ju översvämmats. Det är nog bäst att du stannar här idag.
Plan B! Eller snarare plan Ö. Det hade jag aldrig tänkt mig: att bli fast i en naturkatastrof. Hm, om ingen kommer härifrån blir det nog fullt på motellen. Så klockan tio på förmiddagen checkar jag in i Paihia, förutseende som jag är. Sedan kan jag ju dra norrut för att se hur långt jag kommer. Kanske är det inte så farligt som den där gubben påstår?
Strax norr om Paihia ligger Haruru-vattenfallen. Vanligtvis förmodligen ett pittoreskt litet turistinslag. Idag trängs lokalbefolkningen där och tittar förstummat. Vredgat väller vrålande vattenmassor under bron och ner för branten. En brun soppa som störtar sig neråt. Nedersta delen av turiststigen är bortspolad, ett par hus nära floden har smutsvatten upp till trappan. Ändå måste vattnet ha nått ungefär en meter högre som mest, ser jag på stockar och annan bråte som spolats upp.
Jag fortsätter och kommer ett par mil till, förbi Kaeo. Det är ju inte stora ytor som ligger under vatten, eftersom landet är så bergigt. Utan bara där floderna löper fram som vattnet stigit. Och nu står står vägen under vatten. Jag kör försiktigt genom det första avsnittet och konstaterar att inget vatten läckte in i bilen. Woho, vilken känsla att forsa fram med bilen som en båt med brus, svallvågor och stänk på rutan.
Efter en kilometer kommer nästa översvämning och jag ger upp. Fyrhjulsdrivna bilar med stora däck tar sig förbi, men jag vill inte riskera bilen eller att fastna och vänder tillbaka. Till Paihia. Hit. Men alltså inte längre.
Det är inte bara Jesus som behöver kunna gå på vattnet om morgondagens gudstjänst ska kunna genomföras!
Färjetur genom smutsvattnet
Oväder!
Så heter hon. Den tropiska cyklon som drog in över nordön igår. Det har fallit mellan 150-200 millimeter regn det senaste dygnet, en dubbel normal månadsnederbörd. Starka vindar och högt tidvatten. Hamngatorna i Auckland ligger under vatten, hus och campare har evakuerats. Vägar har blockerats av jordras, träd och vatten. Och det kan komma 100-200 millimeter till de närmaste två dagarna då lågtrycket ligger och snurrar över centrala nordön. Men nu på morgonen lyser solen i Russell medan palmerna böjer sig i vindbyarna.
Och själv satt jag här och kunde inte somna i natt på grund av det ihållande forsandet på taket. Mot natten tog vinden i och det ylande i knutarna. Halv tolv slocknade TVn. Fem gånger har jag väckts av flyglarmslikt tjutande sirener från intilliggande brandstationen.
Halv ett gick strömmen. Då existerade världen bara av jag, mörkret och smattret.
Fyra nyanser av grönt
Träden är gröna, ängarna är gröna, bergen är gröna, allt är grönt! Åker man genom Sverige på sommaren så ser man gula fält, gröna skogar, blå sjöar och rödvita hus. Men här är verkligen allting grönt, till och med vattnet ... har kört vidare norrut genom de gröngröna bergslandskapen.
Såhär års i Sverige brukar vyerna uppvisa gråskalans alla nyanser: ren snö, smutsig snö, kala träd, grå buskar. Här är det en veritabel uppvisning i grönskalans hela spektrum. Efter att ha kört på de slingriga vägarna känner jag mig som om jag befinner mig i bakgrunden av en musikfilm med Pink Floyd från 60-talets slut: en storblommig-grön-flum-flowerpower-snurrande värld. Fattas bara haschångorna men girandet runt krökarna på bergsvägarna börjar ge samma snurriga intryck.
Idag är dessutom allt insvept i ett tjockt grådisigt regntöcken. Kommer man upp en bit i bergen slutar defrostern att fungera ... tror man ... men det är utanför: man kör in i molnen. De enstaka husen bryter inte av landskapet, de är beigevita med matta grågröna korrugerad-plåttak. Det är faktiskt så att den svartvita boskapen på gärdena utgör rena färgklickarna. Båtarna i vikarna hukar under regntunga kapell, på beacherna ligger sanden våt och slät, surfarna kan inte ge sig ut i vågorna och camparna trycker i tält och husbilar.
Småningom kommer jag till dagens mål: den påstått vackra resorten Russell på en halvö dit man får ta Vägverks-bilfärjan* över ett sund (ännu ett transportmedel till listan!). Det ska under en tid ha varit landets huvudstad då tidiga britter landade här, men man fick ge sig för Aucklands övermakt. Här finns en vacker och badvänlig strand, en charmig hamn, en strandpromenad med fina restauranger. Påstås det. Men vem kan njuta av det i hällregnet. Jag får tag på det som verkar vara det sista lediga motellrummet i staden. Svindyrt. Sista helgen på sommarlovet, toppen på högsäsongen. Peak-load-pricing, vilket skit!
På motellskylten utlovas 'spa facilities'. Det visar sig vara ett bubbelbadkar på rummet, en något generös tolkning av spabegreppet förvisso, men inte dumt att glida ner i bubbleriet. Tillagar en riktigt lyckad måltid med lammkotletter och bakad potatis och köper mig resans första vinflaska och kompenserar skapligt mitt vanligtvis så nyktra förhållningssätt och försöker få ihop en låttext medan regnet plågar plåttaket utanför.
Vackert vattenfall vid Whangarei
Semesterklädd Peter ... jackan är förvisso fortfarande blå men impregneringen är visst ett minne blott
Varning ... jasså, det är så här det blir när man fyller 55?
På landet
Ja, i Sverige är det när man säger hej till folk man möter som man inte känner.
Jag får lägga till en sak för NZ. Man låser inte dörren. Motelltanten skulle åka iväg tidigt i morse. -"Men bara lämna öppet efter dig du, lägg nyckeln på diskbänken när du åker så tar jag hand om rummet när jag kommer tillbaka."
REGN! Öh, kan det regna på semestern??? Visserligen kom det några stänk i Sydney. Men idag regnar det HELA DAGEN. Framåt kvällen övergår det från ihållade till hällregn. -"Det snarare ökar än tilltar", sa min första boss en gång i tiden. Förstod aldrig skillnaden då, inte nu heller, men det stämmer nog in på idag.
Men ingen jäkel märker om man kommer åt vindrutertorkarspaken i stället för blinkersen...
Håla
Mangawhai! Ni hör själva: Mangawhai.
Nåja, här finns en vägkorsning, ett motell med sex rum (där jag bor, enda gästen)(alltså, jag bor i ett av de sex rummen), en liten affär och inte mindre än två matställen. Det ena var dock stängt. Men det andra hade riktigt bra mat och många gäster - antar att folk på landsbygden åker in till "stan" för att äta. Mobiltäckning finns inte. Men motelltanten låter mig snylta på deras nätverk. Och hennes kattkräk vill gärna snylta på min säng.
Jag är återigen king of the road - har rest norrut från Auckland med hyrd bil. Fast inte med Hertz den här gången utan med ett litet företag jag hittade i stan, vilket märks på den slitna Toyotan. Stereon har kass mottagning, vilket drar ner kung-känslan betydligt. Öh, det rockar inte! Dessutom är inte det här en europeisk bil som förra gången. Det betyder att den har vindrutetorkarspaken på vänster sida ratten och blinkersspaken till höger! Okej, hålla sig på vänster sida av vägen går bra. Titta till höger i korsningarna har jag klarat hittills. Men ska man svänga då åker vindrutetorkarna ohjälpligt på ... fan ... det sitter bara i ryggmärgen att peta till med vänstra handen. -"Vad är det där för en idiot, sätta på vindrutetorkarna i solgasset och sen oannonserat svänga..." ...bara att låtsas som det regnar.
Auckland påminner faktiskt starkt om San Francisco: kände det när jag först reste över den vackra (nåja, inte Golden Gate riktigt ändå) bron över till norra sidan och sedan körde längs samhällena på North Shore. Tätt, tätt med fina, säkert dyra hus vackert belägna på kullarna norr om staden. Men till skillnad från SFO finns ju här dessutom en hyfsad strand varannan kilometer, badmöjligheter och ännu mer grönskimrande vatten. Tog picknicklunch och dagens första dopp vid en liten sån beach. Vattnet var varmare än i Australien, och, faktiskt, här simmar folk också. Som folk.
Fortsatte norrut och föreställde mig att det skulle vara likt kuststräckningen i Australien. Men inte alls. Där kom ett hyfsat stort samhälle med några mils mellanrum med hamn, tiotals motell, restauranger osv. Lakes Entrance som jag utnämnde till håla i ett tidigare inlägg framstår nu närmast som en metropol.
Det som på kartan här såg ut som hyfsat stora samhällen visade sig vara nästan ingenting. Siktade in mig på någon mysig ort vid kusten. Kvällsdopp, promenad i skymningen, mat på nån mysig restaurang med utsikt över båtarna i hamnen... men ingen sådan plats dök upp. Började bli orolig att inte hitta någonstans att bo innan skymningen. Men så kom jag ju till detta grandiosa ställe...
... Mangawhai ...
...men om jag nu inte ska behandla platsen med globetrotterns nedlåtande attityd, så har det sin charm med byn på landsbygden. Trots allt lever ju platsen med sin affär och restaurang. Folk här kanske faktiskt är lyckligare än vintermurriga linköpingsbor?
Landskapet på väg hit var fascinerande. Grönt, grönt, men inga regnskogar som i Australien utan palmer, lägre träd och ganska öppet. Kullar och branta berg. Men allt är grönt, jag har inte sett berget i dagen någonstans, utan det ligger som ett grönt vadderat täcke över de knyckliga bergen som ser ut som papier maché i jätteformat. Vägen går ömsom rak genom slättland, ömsom slingrig längs bergssidor och till skillnad mot klippvägen längs the Great Ocean Road finns här inga stålräcken utan här gäller att titta framåt och hålla sig på vägen...
Får medge att dagens 9-kaffe intogs på hotellrummet under utcheckningspackande, men lunchpicknick o -bad inträffade här...
Här slingrar sig vägen upp bland papier maché-bergen
Ojdå, här hade det visst rasat lite, bäst att hål(l)a sig på insidan
Trädgåtan
Det rör sig om två OLIKA sorter. Det träd som jag satt under, och fotograferade i tidigare blogginlägg är ett alldeles särskilt träd: en Ombu. THE Ombu tree, till och med, det enda i sitt slag. Det kommer nämligen från Argentina.
De andra märkliga, slingrande träden i parken är Pohutakawa-träd. De blommar tydligen fint tidigare på säsongen och slingrandet fångades såhär av min kamera...
Ingen skugga på skuggan
Vad behöver man mer i livet i den sköna skuggan under ett av de gigantiska träden i Albert's Park?
Fler än jag har upptäckt det sköna livet, många studenter från det intilliggande universitetet. Aldrig ser man såhär mycket folk i skuggan av rostbalkarna i 'Viagra Park' på LiU.
Jo en sak till önskar jag: Få reda på vad det är för märkliga träd. Från ett kraftigt, barnvänligt rotsystem delvis ovan jord sträcker sig 15-20 grova stammar och en bit upp grenar de ut sig i slingrande knosor som löper ut 10-20 meter så lågt att man ibland får ducka. Har frågat flera personer, men de botaniska kunskaperna verkar bristfälliga, däremot har vi kommit att prata om alltmöjligt annat.
Någon?
Happy hour(s)
Men vart sträcker sig Peters steg förr eller senare? Shoppingdistriktet? -Nehej. Museet? -Nja, kanske sista dan. Vart dådå??
Ner till vattnet, förstås! Vad är en stad utan vatten?? Och om Sydney var San Franciscos lillasyster så kan man nog kalla Auckland för dess barnbarn. För mycket finns här också. Hamn med många passagerarbåtar som pilar fram och tillbaka med folk till kringliggande öar. Kryssningsfartyg mitt inne i stan. Marina med vräkiga yachter och slitna fiskebåtar. Gammal vacker bro över sundet som skiljer centrum från norra delen av stan. Alltså precis som sina modersstäder. Jag har svårt för att inte bli förtjust i sådana platser.
Men Auckland är ändå aningen mindre flashigt. Lite mycket staket och störande soptunnor nere vid de fina hamnkvarteren, och Melbournes arkitekter har gjort ett bättre jobb med miljön är den här stadens. Icke desto mindre njöt jag av promenaden ... och en god kall lager under eftermiddagens glada timmar.
Serverad av en vacker nyzealändska ... nehej, hon var från Ukraina(!)
Skönt att komma "hem" till hotellrummet och för första gången på tre veckor tillaga lite egen mat som omväxling till uteätandet. Tortellini, tomatsallad, avokado och en kiwi (vad otippat!!) till efterrätt ... följt av TV och BBC-intervju där Jimmy Åkesson lade ut texten om de "grundläggande svenska värderingarna" - urk. Vad vore den värld jag nu beser om inte människor tillåtits söka sin lycka annorstädes och bidra till en ömsesidig utveckling?
Ojoj
(fritt internet var bara förnamnet...)
Dåligt morronhumör
Hade hoppas se en gubbe med en skylt med mitt namn när jag kom ut ur kontrollerna. Icke. Men ett telefonsamtal och 40 minuters väntan vid en härlig betongtaxiplattform i vargtimmarna kom i alla fall bussen. Väl framme visade det sig att frukosten som tillhandahölls var 'continental' och serverades strikt mellan 7-830 och utcheckning senast 10. Ingen jäkla 'stor' frukost eller sovmorgon här inte!
Frukosten visade sig vara det mest oorganiserade jag upplevt i hotellsammanhang, ever. På det minimala frukostbordet var absolut allting slut hela tiden. Trots att den indiska personalen sprang hysteriskt fram och tillbaka hände liksom ingenting. Juicen var slut, det fanns inga glas, mjolken var slut. Till slut kom en personal med tre (!) glas i handen, dessa försvann naturligtvis snabbt till folk som väntat en lång stund, dessutom var temuggarna slut så folk tog glas till sitt te... "Cereals' bestod av pyttesmå påsar med typ 10 flingor i - well, man kunde ju lassa till sig mer än en.
Och HUR svårt kan det vara att hålla sig med två mjölktillbringare. Så att när den ena börjar ta slut tar man in den tomma och fyller på medan folk tar ur den andra. Nehej då. När någon stressad indier efter 10 minuter upptäckte att tillbringaren var tom togs denna ut i köket och återkom ytterligare 10 minuter senare. Nar mjölken väl kom in var de djupa tallrikarna slut... Och STRIKT kl 0830 dukade man raskt bort varje smula. Jag råkade just då vara uppe och rosta mitt bröd och tillbaka vid mitt bord var ALLT bortplockat, inklusive det halvfulla glas juice jag efter 15 minuters väntan lyckats tillskansa mig...
Well, efter en liten kaffe på rummet och utcheckning kan man bara le... och hoppas pa att bussen som utlovats till 1030 verkligen existerar...
...nu är det dags for Auckland i nagra dagar. Fascinerande att vara i Nya Zealand. 12 timmar före er slappisar i Skandinavien! Det ÄR verkligen pa andra sidan jorden!
Bye, Australia - uppdaterad
Alla har vi vår etnocentriska världsbild ... det är ju bara vi europeer som vet var världens medelpunkt ligger, eller hur?
Så är det då dags att lämna Australien. Fördelen med att resa som jag är att man inte åker hem när man lämnar ett land utan har något nytt, spännande att se fram emot. Nu blir det NZ!
Det är svårt att slå Sydneys charm, det måste jag tillstå. Det ligger som ett San Franciscos liilasyster, lika vackert vid vattnet, en karaktäristisk bro, båtar, vackra hus och parker. Och ändå litet på något sätt. Den måste väl finnas sunkiga förorter, men de såg jag aldrig. Men det kanske är som Elin konstaterade: man gillar bäst den stad man kommer först till.
Hon kom först till Melbourne och föredrar den. Den staden känns mer europeisk på något sätt, med sitt centrum med fyrkantiga kvarter, floden och så de charmiga spårvagnarna förstås. Och Melbourne måste vara ett paradis för stadsplanerare och arkitekter. Så många nya och spännande hus har jag aldrig sett förut. Särskilt i Docklands, de gamla hamnkvarteren, där det på senare tid gjorts en total make-over. Fantastiskt inspirerande miljö, måste jag säga. Visar verkligen att hus inte måste vara strika och fyrkantiga. Kan inte Norrköping och Linköping smälla upp lite motsvarigheter längs Motala Ström och Stångån?
Det moderna, men enligt Lonely Planet "lite sterila" Docklands
Vet inte om man måste välja mellan någon av städerna, de har sin charm på lite olika sätt. Själv är jag dock svag för några av de mindre, idylliska samhällena längs kusten. Trots sitt brittiska arv så framstår landet som väldigt amerikanskt! Det känns verkligen som att köra omkring på landsbygden i USA när man drar omkring med sin hyrbil. Förutom det fåniga koloniala arvet att köra på vänster sida, då.
Australien idag framstår som härligt multi-etniskt, åtminstone de storstäder jag besökt. Men det har ett långt och komplicerat förhållande till invandring sedan 1788 och framåt. Under första halvan av 1800-talet kom ju brottslingar från Storbritannien, men de var nog ändå ett fåtal. Därefter befrämjade man på alla sätt brittisk invandring: Australien var ju stort, tomt och behövde arbetskraft och skulle väl bli ett lill-Storbritannien. Och ursprungsbefolkningen trängdes ju undan, under guldrushåren med mycket våld. Annan invandring har hållits tillbaka. Mellan 1901 och 1958 tillämpades ”Dictation Test”, detta som ett svepskäl för att inte hänvisa till ras när man stoppade oönskade invandrare. Alla fick ett språktest som kunde vara på vilket europeiskt språk som helst! Ville man inte ha in en italienare kunde man ge ett språkprov på gaeliska, tex!
Affischer som uppmanar de käcka britterna att emigera...
Särskilt rädd har man varit för invandring från Asien. Tongångarna fram till 70-talet låter precis som på vissa håll i Sverige idag: om vi inte stoppar dem kommer det hit i mängder och tar över hela samhället. På 50-talet började vissa vilja öppna upp och några asiatiska studenter tilläts in. Men inte förrän nyligen har det öppnats på allvar och nu ser man massor med unga, säkert ambitiösa asiater på gatorna. Raskravaller förekom dock tydligen så sent som 2005 och det är inte länge sen man stoppade ett norskt fartyg som tagit upp båtflyktingar från Östtimor. Så förhållandet är nog fortfarande lite komplicerat, trots den i mitt tycke charmiga nationalitetsblandningen.
...och satirisk teckning. (båda från Immigrationsmuseet)
Ja, som läsaren märker har jag idag varit på Immigrationsmuséet. Trots hindren har totalt 9 miljoner immigrerat, varav ungefär hälften från Storbritannien. Med 1800-talets segelfartyg tog det 3-4 månader och många dog ombord av sjukdomar eller led svårt av sjösjuka. Med snabbare seglare kom man ner i 70 dagar och med 1900-talets ångfartyg i 4-5 veckor. På 1950-talet slogs fartygen ut av flyget, men med de första jetplanen tog det ändå 3,5 dagar.
Museet låg för övrigt i det vackra gamla Tullhuset. På den tiden var ju Melbournes hamn mitt inne i staden. Tullarna stod för 80 % av statens inkomster fram till 1915 och tjänstemännen hade länge viktig uppgift i att ta ut rätt tariff, jaga smugglare och inte minst avgöra vilka immigranter som skulle slippa genom nålsögat. (ordet ’tariff’ kommer f.ö. från det lösen man fick betala piraterna vid Cape Tariffa (Tarifa vid Gibraltar?)
Jaha, och medan många immigrerade hit är det nu dags för mig att dra vidare …
Marknadsekonomi
Jag har varit på marknaden. Queen Victoria Market. Påstås vara en av de största på södra halvklotet. Invigdes 1878 så det har skett en och annan transaktion under de höga taken. Och kartellbildningar mellan handlarna avslöjades på 1960-talet, tom sköts någon handlar ihjäl i samband med det. Som den trogne bloggläsaren vet är jag inte mycket för shopping, men det är ändå intressant att ströva omkring bland stånden. Det mesta av utbudet är det gamla vanliga förstås. Men spågubbar och bumeranger kanske inte tillhör standardprodukterna. Och tro det eller inte, men JAG har faktiskt SHOPPAT! En hel pikétröja och därtill – ja, jag medger att det blev excesser i inköp – en T-shirt med en känguru på. Tänkte att det var bra att dryga ut 17-kilospackningen med tanke på de begränsade tvättmöjligheterna.
Som den vandrande Industrial Organization-empiriker jag är tycker jag det förstås är intressant att studera utbud och priser och fundera över likheter och skillnader. Big Mac meny-index ligger här på 58 kr, ungefär som i Sverige, alltså. Men mitt intryck är att Australien är dyrt, ungefär som Norge. En liter mjölk för 12 kr och en liter juice för 14. Öl är dyrt: jag köpte en Victoria Bitter, en standardöl i delstaten, den billigaste för 21 kr för 33 cl. Däremot är vin å andra sidan billigt: en 4-litersdunk kostade 150 kr (det var sålunda en sån man skulle haft på hotellrummet under de tre dagarna…). Men på marknaden var det billigare: köttfärs för 35 kr kilot och oxfilé för 150.
Även om jag inte lever på någon stor fot är det svårt att inte se pengarna rulla iväg när man hela tiden är på resande fot. Den som påstår att vi borde jobba och konsumera mindre och i stället ha mer fritid har verkligen tänkt fel! Aldrig konsumerar man så mycket som på fritiden. Visserligen tycker jag om att promenera i timmar, men allt annat den stackars turisten gör kostar ju: äta ute två gånger om dan, hyra bil, inträden… Gjorde en dagsbudget på 800 kr inklusive boende, men det håller nog inte. Blev just intervjuad av en undersökare på flygplaten och hon räknade fram mina totala utgifter i landet till 2850 AUD. Hur går aktiebörsen i Sverige när jag är borta?
En sväng i Melbourne
Men jag förklarar det som om det var högertrafik ... då gäller det alltså en vänstersväng.
De som ska köra rakt fram ligger då i vänsterfilen och vid grönt ljus kan de bara rulla på utan att varken stoppas upp av de som ska svänga vänster eller höger. De som ska svänga höger gör det som vanligt: smiter runt hörnet. De som ska svänga vänster fortsätter rakt fram i högerfilen nästan helt förbi gatan de ska svänga till vänster på. Det blir en särskild kö tvärs över den korsande gatan. När det sedan slår om till rött så utför de bilarna sin vänstersväng före de bilar som nu fått grönt och kommer från gatan till höger.
Fattade ni? Jag gör det knappt själv!
Set point
Vi sitter där i mörkret, flera tusen, på de varma gatstenarna på Federation Square och ser på storbildsskärm den 17-årige australiern Tomic kämpa mot Nadal. Matchen spelas på Rod Laver Arena ett par hundra meter längre bort. Det applåderas, jublas och suckas bland massorna på torget. Luften är varm och natten lyses upp av ljuset från skärmen. Småningom får australiern ge upp i tre raka set. Nadal ger honom lovord i segerintervjun och folk applåderar.
Tennisturneringen präglar stan och man ser folk insvepta i flaggor eller uppklädda som tennisåskådaren påbjuder röra sig bort mot stadion. Jag var också där och starspottade, men man kommer inte in på området utan biljett. Thomas Johansson vann här 2002, det är stort. Han står med stor bild i den långa raden av segrare som kantar vägen fram till stadion: Becker, Agassi, Hingis, Federer, Williams…
Jag tror att alla Melbournes fyra miljoner är ute på Swanson Street på lördagskvällen. Och absolut ingen är över 35. Särskilt inte i sinnet. Sista helgen på sommarlovet. Blir inte allting så mycket lättare och vackrare när det är sommar och varmt? Sommarklänningarna somrigare, leendena bredare, skorna mer högklackade?
Genom Melbourne slingar sig den lilla floden Yarra. Inget storstilat vattendrag, utan som Stångån ungefär. Men den här staden vänder sig, fokuserar mot vattnet. Det korsas både av otaliga hundraåriga valvbroar och av moderna ascoola gångbrokonstruktioner. En liten pub har byggts upp kring en bropelare ute i vattnet. Rundtursbåtarna brummar, roddarna övar i sina åttor.
Jodå, vi har ju förvisso en hel grusgång längs vår egen Stångå. Men marknaden är för liten, säsongen för kort och vädret för opålitligt. Vi är 150 000 och inte fyra miljoner och den nyckfulla sommaren nån månad. Man blir lite avundsjuk på en stad som efter stora renoveringsprojekt lyckats tillvarata sitt vattendrag så. Vackra byggnader vänder sig mot vattnet, rader av restauranger och barer, snygga museer och utställningslokaler. Fina gångstråk, bryggor och sittplatser. OCH, massor med folk. Flanerande, glassätande, ölläppjande.
Och, för den som eventuellt inte var helt säker: ja, jag åkte med en av rundtursbåtarna. Fram och tillbaka längs floden och ut i den stora oceanhamnen bland containerfartygen. Australiens största hamn. Och jag registrerade till min förvåning att samma danska Svitzer som kör bogserbåtarna hemma i Oxelösund gör det i Melbourne också. Liksom f.ö. Veolia kör bussarna. Den globala världen.
Själv har jag skilts från min blå Ford Fokus. Efter 187 mil. Lade man ut exakt 1 miljon Peter på rad så skulle man täcka hela vägen jag kört. På jordgloben ser man knappt sträckan från Sydney till Melbourne och jag har ju inte alls begett mig in i det öde, 40-gradiga inlandet. Men ändå har jag sett täta skogar och boskapsmark på en varierande landsbygd, vackra kuststäder, spektakulära sajter och händelselösa motorvägar. En uppfattning om landet, liksom. Eller en liten del av.
Jag är glad för min biltur. Man är som en kung när man glider fram med sin automatlåda – alla som kört automat vet att man liksom glider fram – och hög musik från nån rockstation eller i lurarna. Har till och med lärt mig att gå fram till HÖGER sida av bilen och inte som i början den vänstra. Då får man vissla lite och låtsas som om man skulle ordna något med packningen i passagerarsätet…
The Great Ocean Road
De första nio milen av The Great Ocean Road är en enda lång klipphylla som slingrar sig längs branten mot havet. På ena sidan bilen reser sig den röda klippväggen lodrätt. Till vänster stupar det ner i havet. Vägen böjer och svänger. Här och där ligger nerfallna stenar, på några ställen har ytterkanten rasat i havet. Men där är avspärrat med räcke och trafikljus. Man vill stanna och fotografer i varje kurva, på varje krön. När solen bryter fram blir vattnet grönt med brytande vågor in mot sand och klippor. En liten öde beach här, en liten mynnande bäck där. Hela vägen från surfparadiset Torquay till Apollo Bay. Liknar mycket den vackra vägen på andra sidan Stilla Havet söder om San Francisco.
Sedan svänger vägen in i regnskogen. Jag tog en avstickare till fyren vid Cape Otway från 1848. Det var här som skeppen från Europa skulle se land för första gången efter 3-4 månader om det gick väl. Men länge upp längs kusten finns otal vrak, så ibland gick det åt skogen. Vid fyren byggdes även en telegrafstation så man kunde kontakta fartygen och sedan meddela in till Melbourne vad som var på gång. Fyren hölls tänd till 1994 då en mindre, automatisk ersatte. Jag gick upp i fyrtornet och beskådade den vilda branten ner mot havet.
Och så vägens höjdpunkt: de tolv apostlarna. Fristående jättekolosser där havet eroderat bort sandstenen så de står där som jättelika triumfbågar mitt ute i vattnet, 40-50 meter höga. Fantastiska formationer med sina rödbruna stup! Fortfarande äter havet bort 2 centimeter per år, för 20 år sedan rasade en klippformation som kallades London Bridge. Därute på klippan kunde man dröjt sig kvar hela dagen och bara beskådat de väldiga reslingarna.
De gäckande djuren
Jag hade väl inte direkt trott att det skulle myllra av delfiner, valar och kängurur. Men NÅGRA vilda djur skulle man väl ändå se här i Australien?
Nehej, valsäsongen är på vintern och några delfiner dök aldrig upp bland båtarna. Pingvinerna som skulle finnas i tusental vid Phillip Island var ute i vattnet på dagen och kom sedan tillbaka i skymningen i hundra- eller tusental. Man hade till och med byggt läktare så folk kan titta. Men då var jag inte där. Men en liten rackare fick jag syn på i sin jordhåla, ser ni? Mer pingvin än så blev det inte sedd i Australien...
När landskapet inte täcks av regnskogar är det jordbrukslandskap förstås. Men knappt en enda odling, överallt är det BOSKAP som gäller.* På fälten hänger nötkreatur och betar slött. De flesta svarta, en del svartvita och ett fåtal röda. Märkligt nog har jag inte sett en ladugård. En och annan vanlig villa på landet, där bor väl bonden. Inte ett rött hus eller vit knut på 200 mil. Så några mindre byggnader i gröngrå korrugerad plåt. Är det i dessa kreaturen hålls, eller behöver man helt enkelt inga ladugårdar när det är varmt året om??
Ganska många färgglada småfåglar har jag också sett. Och måsar, de är orädda men tysta och diskreta. Skarvar finns det här som hemma. Men KRÅKORNA, hallå! Vad håller ni på med? För det första är de vitspräckliga. För det andra kraxar de inte som folk. Som en fasan med foten i kläm!
Men så IDAG!! Bland de täta eukalyptusträden satt de ju! När man väl fick ögonen på dem var det som med kantareller: vet man vad man tittar efter så ser man plötsligt. Koalabjörnar! De flesta satt väl och sov eller lurade högt uppe i en trädklyka. Men några hölls längre ner och betade lite blad. Gulliga som ett gosedjur. Men tydligen inte att leka med om de blir irriterade.
Och till slut kanske ni inte tror mig, men vid vägkanten satt plötsligt EN KÄNGURU. Lika plötsligt som jag tvärnitade för att inte köra på den och för att stanna och titta, lika plötsligt skuttade den in tillbaka i den täta buskvegetationen. Men den satt där ett kort ögonblick, som ett rådjurskid på bakbenen. Det är jag HELT säker på. Helt. … Eller?
That great Swedish tennis player
Australiensisk äldre man till mig:
-Where do you come from?
-Sweden
-Oh, Sweden, you have that great tennis player!
-Yes, you think about Bjorn Borg, he was around in the 70’s…
-No, no, the one who plays in Australian Open today.
Åh, har dom sån koll att dom känner till Robin Söderling…?
-Oh, you mean…
-…yes, yes, that nice guy … Federer!
(för övrigt begriper jag nu varför hotell var så svindyrt i Melbourne just när jag bor här: Australian Open pågår ju. Delade hiss med ett gäng entusiastiska amerikaner som just kom från arenan)
(och för övrigt hörde jag att Australiens första och enda kvinnliga sportkommentator fått sluta på sin TV-kanal. Protesterna från tittarna blev överväldigande)
Aussies har INGEN badkultur!
På samman sätt måste aussies på Smith's beach i eftermiddags undrat vad det var för konstiga arm- och benrörelser den där mannen som rörde sig fram och tillbaka just utanför brottsjöarna höll på med.
Jag lämnade vackra Lakes Entrance i morse. Ännu en sån plats där man kunde slå sig ner på vintern. Skriva en bok eller köra fisketurer med öBo. (lugn, mamma, jag SKA inte flytta hit!) Ett många mil långt insjösystem mynnar ut här, så det fanns något som påminde om skärgård. Sedan många mil i bil. Förmiddagskaffe i Sale i en vacker park där jag språkade en timme med några panschisar. Eller de med mig. God pizza i tråkiga Leongatha. Sedan till Phillip Island där jag trodde jag skulle få se pingviner. Men de kom bara fram på kvällen. Såg EN retfullt sticka fram näbben ur sin jordhåla där de håller sig på dan.
Tog mig sedan tvärs igenom hela Melbourne med bara en översiktskarta men en jävla massa lokalsinne. Var tvungen att undvika betalvägarna, inte av snålhet utan för att man inte kan betala på plats utan måste köpa ett pass i förväg och nåt sånt hade inte jag. Tur att jag inte räknade trafikljusen, men det gick rätt igenom hele stan precis som jag planerat. Övernattning på resans tråkigaste motell, i Geelong, men här FINNS internet på rummet...
Här nånstans i Lake Entrance skulle man ha i garnen...
...eller skulle man kanske köra segelcharter i stället?
9-fikat
...vid Moruya. Ja, jag vet att jag är dryg. Men vafan, har man tagit sina besparingar för att resa jorden runt får man väl rub it in, haha :)
(lägg märke till LiU-kaffemuggen!)
Söderut
Turistinformationen berättar liknande historier. Att aboriginerna höll till här för det lämpade sig för fiske. Nån gång i mitten av 1800-talet kom den första inbyggaren, köpte (?) upp mark, anlade någon verksamhet. Expanderade, fler inbyggare kom, post, skola, en liten hamn och kyrka anlades. Och någonstans finns ett liten minnesmonoment över entreprenören.
Samhällena är så lika USA. Jätteavlånga: huvudvägen skär rakt genom samhället och i ett par kilometer ligger affärer, motell och vaddetnuär samlat längs den trånga gatan. På tvärgatorna är det bara bostadshus och lite öde. Inte cirkulära samhällen som i Sverige med ett Konsum i mitten vid torget, inte.
Efter jag kom vidare till delstaten Viktoria blev det snabbt annat landskap. 18 mil med bara skog! Knappt en bil, bara en timmerbil med Twin Peaks-stockar som lätt höll 120 i nerförbackarna. Men jag tog den rackaren i en uppförskörning. Men även en jordenruntresa måste ha sina transportsträckor. Sket i trafiksäkerheten och petade i lurarna och spelade bra musik på hög volym.
Men jag är LITE besviken. Har sett EN säl på nära håll, några ute i vattnet på en milslång helt öde strand. Men valsäsongen är på vintern. Och inte en jävla känguru, bara på varniingsskyltar... Fast inte alla tyskar som turistar i Sverige ser ju älgar heller...
Klippig strand vid Narooma
Hmm, var nånstans ska man få plats att slå sig ner...?
Strax innan jag avgick med rättvis seger
Några roliga skyltar:
I staden Eden (jo, den hette så) fanns ett kafé som hette "Hylands Corner" (!)
På mitt motellrum i Lakes Entrance hänger en skylt som säger att det är förbjudet att rensa fisk på hotellrummet!
Och på lunchmatsalen idag hängde nedanstående skylt ... eh, betyder det att mackorna i styrelsen har möte på söndag, eller?
(PS Mac Donalds kan vara bra för mycket! Stödhamburgare vid akut svält, Shanghaimagsjuka, eller som i kväll tillhandahålla det enda trådlösa nätverket i Lakes Entrance-hålan)
Översvämningar
Men otroligt att en yta motsvarande hela Tyskland och Frankrike stått under vatten. Nu börjar det visst sjunka undan men det som kommer fram är helt täckt av gyttja (som stinker i värmen) så det lär ta månader att städa fram landet igen. Urk. Det enda jag ser nu är att det pågår insamlingskampanjer till stöd för de drabbade lite överallt, och att det är mycket prat om frivilliga som i mängder reser dit för att hjälpa till att röja. Solidaritet!
Annars är väl översvämningar inte ovanliga, för ofta när man kör förbi ett vattendrag står skyltar som varnar för översvämningar och så sitter det decimetergraderade pinnar utmed vägen så man ska kunna se vattendjupet.
Look RIGHT!
(däremot lade jag resväskan till vänster. Left luggage.)
Nu har jag kört en 25 mil söderut från Sydney och efter några timmar går det ju nästan helt utan eftertanke att köra vänstertrafik. Så snabbt man anpassar sig ändå. Kommit till kustidyllen Bateman's Bay. Hade man tur kunde man se delfinerna dyka upp mellan de ankrade segelbåtarna i hamnen, sa kvinnan i receptionen. Jag hade inte tur, men skymningen över bukten var fin ändå, från thaimatstället. Och jag kan ana en grönblinkande boj i hamnen från motellfönstret.
Vägen längs kusten passerar ett antal vackra utsikter och gulliga samhällen. Mer lantligt ju längre från storstaden. Wollongong. Kiama. Ulladong. Här skulle man kunna bo i en lägenhet med balkong mot vattnet. Utanför Wollagong fanns en stor hamn. Och en lotsbåt! Undrar om det kommer kolbåtar till Oxelösund från Port Kembla? Fast vad gör man när man druckit sitt kaffe på balkongen och glott färdigt på stillahavsvattnet? Går ner till beachen och surfar? Jaha, och sen då? Blir man inte less på sommar och utsikt?
Men vafan gör man i Linköping, egentligen, när man bor där?
Mellan de pittoreska samhällena är det också transportsträckor. Grönt, grönt. Tunga regnskogar med tjocka, täta träd. Lite koldioxid måste i alla fall tas upp här. Höga berg inåt landet. Och närmare nitti spännande mil kvar till Melbourne.
Peter vid caféet 'Cliffhanger' i bergen ovanför Wollongong
Fyrar vid inloppet till fiskehamnen i Wollongong
Dejt
Sist sågs vi över ett par lussebullar i Malmslätt i mellandagarna. Fascinerande att träffa en vän och kollega på en restaurang under palmerna helt på andra sidan jordklotet. Inte kasta in huvudet i en stressig jobbkorridor för att utbyta den nödvändigaste informationen.
Elin är nyttig och skriver papers och ansökningar. Medan jag bara chillar. Nästan iaf. Men gemytligt att diskutera turistupplevelser, jobb och det personliga. Bara sådär. Med Manlystrandens vågbrus i mörkret. På en restaurang under palmerna.
Bondi beach
Bondi beach. Söderhavets St Tropez. Den fina stranden för det fina folket. Och så var jag där en stund.
Mera matnyttigt
Bokade med flit hotellrum med kylskåp och mikro. Det är skönt att avslappnat kunna äta sin egen frukost på rummet och slippa gå ut på stan. Dessutom blir det dyrt med frukost ute i två månader. Flingor, juice, te och skramblat ägg. Missade dock att ta med mig salt, så jag smet in på McD och snattade några påsar.
Men mat är DYRT i Australien. En liter mjölk och en liter juice för 45 spänn. Tänkte att de Seveneleven som finns runt hotellet nog är jättedyra, så i förrgår hittade jag en riktig mataffär – låt vara lyxig – där det var ännu dyrare. EN avokado 27 kr, tomater för 70 kr/kg… Trodde landet med stor jordbruksproduktion skulle ha goda och billiga matvaror. Så igår kom jag till marknaden. Förutom oräkneliga turistaffärer fanns även en grönsaksmarknad. Så därefter mumsade jag körsbär, tomater och avokado till svensk prisnivå. Har också prövat några australiska öl. De var, surprise, aningen billigare än hemma. Och minst lika goda! Bröd, däremot, verkar man inte äta i det här landet mer än utanpå hamburgare.
Jag har kört min tvätt. Teknologtvätt. Och till min överraskning hade städaren DISKAT mina frukosttallrikar när jag kom hem, haha. När fick man senast diskat efter sig?
Tillbringade eftermiddagen på det maritima museet (måste ju väga upp öl-kommentaren med lite kultur!). För en sjöfartsnörd som jag var det intressant. Här fanns t ex James Cooks loggbok från utforskandet av området. (man får medge att mitt sentida bloggande är lite mer b-betonat än hans). Gammal och ny historia kring havet som betyder så mycket för denna ö. Men även gripande berättelser om brittiska barn som deporterades hit under kriget, om landets relationer till allt från Öst-Timor till USA och om situationen för kvinnorna i the Navy. Och om rekrytering av folk från Europa, se affischen ovan. Jojo, männen på fälten, kvinnorna i hemmen...
James Cooks Endeavour i Sydneys hamn
Vaknade i natt och såg i direktsändning Everton ta en för ManU viktig poäng från Liverpool i derbyt. Sömndrucken funderade jag på om jag som kollade matchen på måndagsnatten faktiskt fick reda på resultatet FÖRE er i Europa där den spelades på söndagseftermiddagen.
Nu vet jag i alla fall att det är klarblå himmel och att jag måste använda min solskyddsfaktor.
I det här landet uppmanar man folk att gå på gräsmattan, och bygger fontänerna så att folk SKA kunna bada i dem! (nåja, jag har väl en gång själv badat i Folke Filbyter-fontänen, om sanningen ska fram)
Transaktionskostnader
Manly
Nästan framme vid färjan började det REGNA lätt! Som den erfarne resemär man är hade jag regnjacka med, och tänkte att med den och ett par badshorts klarar man sig ändå. På färjan var det öde och framme i Manly bara några enstaka tappra surfare ute på Manly beach. Men regnet upphörde och jag promenerade den vackra strandpromenaden några kilometer söderut till Shelly beach, en stilla vik utan vågor.
Ååh, så skönt att sätta ner fötterna i saaand! Gå ner till strandbrynet och vada i det svala vattnet. Bre ut handduken i sanden och gosa ner sig och forma sanden efter kroppen. Gräva gropar med fötterna. Och så ... resans första BAD.
Fish and chips till lunch, ett långt mail från skandinavien. Och sen, klarnade det upp. Och Manly beach fylldes av soldyrkare och badare. Inte en försäljare, inte en cigarettfimp, inte en solstol, bara sand och njutande människor. Och så visselpipande badvakter som noga höll oss mellan flaggorna.
Här rullade de stora dyningarna in ... wiiiiiiii, spott, dra upp byxorna, kämpa sig tillbaka ut igen ... ... wiiiiiiiii, spott, dra upp byxorna, kämpa sig tillbaka ...
Det går inte att låta bli att skratta när man låter sig svepas med av vågen, tumla inåt på vågkammen, överspolas, spotta och gnida salt vatten ur ögonen ... och så på't igen!
Manly beach i förmiddagsdugget
Manly beach i eftermiddagssolen
Nackdel
Men jag införskaffade igår en sådan KRÄM med FAKTOR 30, för att vara på den säkra sidan (inte skuggsidan, alltså). Har smort in mig noga. Ändå har jag fått färg på kroppen och nacken är RIKTIGT röd.
Som ekonom vill man utbrista i att det måste vara en låg faktor-produktivitet!
Den vackra staden
Sydney känns inte som en stad som växt inkrementellt under decennierna utan som om någon med varsam hand lagt ut kvarter, byggnader, gatstenar i en helhet. Allt är smakfullt, rent och snyggt, välplanerat utan att vara tråkigt. Skyskraporna i CBD är inte för höga, bara mäktiga, propra och lite sådär modent svängt krusidulliga. Parkerna ligger tätt och är gröna och runt omkring finns förstås vattnet. Gamla områden har omsorgsfullt rustats upp och man mår bara bra av att vandra omkring. Som i ett södra halvklotets San Francisco.
Såå, tjuren Ferdinand HAR rest sig från sin fikonträdsskugga. I Hyde Park ligger fontänen som minns första världskriget och dess offer. Trots det perifera läget har ju australierna deltagit med mycket folk i krigen. Bredvid den vackra St Mary's Cathedral. Ett måste att stiga in i kyrkorum på främmande platser. Så svalt, fullt av rymd och stillhet. En sentidare variant av europeiska medeltidskyrkor.
På Market Street på gågatan spelar ett asbra band med gatumusikanter: en kille på gitarr och sång, en spelar fiol och en supertrummis spelar på tom tunna, virveltrumma på en drickaback och en highhat på stenläggningen. Set Sail. Fick mina sista mynt.
Parken vid botaniska trädgården är lummig och bjuder vacker utsikt över vattnet. Generöst nog UPPMANAS vi att gå på gräset, inga myndighetsförbud här inte. Sträcker ut mig i det gröna, lyssnar på vågbruset, måsarna, färjorna och ... Vilmer X!? Fan, här måste ligga några svenskar i närheten ... går runt och försöker lokalisera vem musiken kommer ifrån, men i den starka vinden kommer den liksom från olika håll. Tills jag upptäcker att iphonen i min egen byxficka av okänd anledning börjat spela musik...
Efter den sköna pausen kommer jag slutligen fram till ...
OPERAN
Över allt glittrar solen och barbesökarna är mestadels klädda i fina sommarklänningar, vackra skor eller kostym, på väg till eller från en föreställning.
Redneck tentarättar
Har ägnat förmiddagen åt tentarättning. Lite bökigt men lättare än väntat att gå igenom de inscannade lösningarna direkt på datorn. Sedan jobbmail en halvtimme på internetstället. Har med mig egen laptop idag så det går lättare.
Sov jetlaggad i 11 timmar. Ljuset gör det lättare för kroppen att ställa om tiden. Magen däremot är konservativ! Den vill gödas på invanda tider. Klockan 09, när jag rättat tentor i en timme sade hjärnan att: - Hallå, nu är det dags för förmiddagskaffe och sedvanlig macka! Magen däremot fattade ingenting och tyckte det var en helidiotisk idé kl 23 på kvällen.
Redan stamkund på internetstället.
Sidneybesokarens Tjuren Ferdinand
Med gott om tid och hyfsat lokalsinne tog jag mig fran Virgin Atlantic, immigrationskontroller och sniffande tullhundar med lokaltaget och en liten promenad fram till hotellet. Tillbringade sedan flera timmar i Hyde Park med en kaffe, vatten, fruktdsallad och en guidebok. Det ar SA skont att komma fran de kinesiska isvindarna till 27-gradig sommarvarme. En lagom bris, lite moln, kan inte va battre. Promenerade runt i den vackra hamnen och i den botaniska tradgarden. (Sofie: det finns inget begrepp for det savliga tempo jag haller!) Vi tillampar 'transportation mode' for rask promenad for att komma nanstans, 'sightseeing mode' om man gar lite saktare och ser sig omkring och sa hopplosa 'shopping mode' stanna och titta i skyltfonster och sa. Min promenadtakt idag var definitivt shopping mode men jag kan lova att jag inte sett manga skyltfonster inte.
Hotellet har inte som i Kina internet pa rummet, sa jag far ga till ett dammigt internetcafe, vilket suger. Har finns inte heller a, a och o. Har finns daremot facebook och jag har uppdaterat mig pa den senaste veckan. Konstaterar att det gradaskiga svenska vardagslivet med sno, ungar, forseningar, jobb och andra fortretligheter fortgar precis som vanligt och att jag ar oerhort priviligerad som kan sitta med iphonen pa en parkbank i skuggan och distansera mig. Bokstavligt och bildligt.
...nu vantar ni forstas pa ett bi ... men se de australiska bina har stuckit ...
Hongkongbilder
Containerfartyg i diset
En del fotograferar skyskraporna, andra ritar av dem...
Den beromda bloggaren pa Avenue of the Stars
Manga gillar att bli fotograferade framfor Jackie Chan
Nathan Street som ett orientaliskt Oxford St med megareklamskyltar
I containerhamnen omsatts fler TEU an man kan rakna...
En glimt av Hongkong
Närmare staden: mängder med jättebostadshus: 40-60 våningar trängs de med varann. Hur kul är det att bo här ... fast ändå snyggare och högre standard än i Shanghai. Och grönt, till och med palmer. Kan inte påminna mig att jag sett ett enda grönt i Kina. Fast det kan ju bero på vintern, förstås.
Inne i centrum kör bussen längs Nathan Road, den stärsta affärsgatan. Här är det Kina på riktigt. Trångt med folk, reklamskyltarna hänger ut till mittrefugen, affär efter affär kilometervis. Kliver av nära vattnet och promenerar längs med strandpromenaden. På andra sidan klänger höghusen vid vattenbrynet nedan bergen. Även Hongkong har sin walk of fame: stjärnor från öst precis som i Hollywood och här fotograferas det livligt.
Rikigt vackert: vatten, höga hus, berg, liv och rörelse. Mycket fascinerande. Promenerar tillbaka uppför gatan, äter en liten snabblunch. Like. Hela besöket med buss och mat för under hundralappen.
For the record: Big Mac-meny för 26,5 hongkongdollar, står i 1,1 så det är ungefär detsamma i SEK.
Hinner inte ladda upp fler bilder nu, ska rusa till gate 36 och Virgin Atlantic flight 200 mot DOWN UNDER
Maglev
Nu har jag passerat ut genom spärrarna ur fastlandskina. Druckit Kinas dyraste kaffe och avnjuter servicen på Pudongflygplatsen. Luftigt, fin utsikt, både el och gratis internet... Finnairs 340 taxar just in utanför fönstret. Nu väntar en snabbis i Hongkong och sedan nattflyg till Sidney. Dumpade vinterkängor och magsjuka på hotellrummet. Shanghai och jag gick inte så bra ihop.
Hus men inget hjärta?
På andra sidan floden ligger Pudong, ett Manhattan i öst, med flera av Asiens högsta byggnader. Onekligen imponerande, säkert än mer om man sett området för 20 år sedan innan byggboomen kom. Ännu längre ut ligger oändliga bostadsområden med höga fula lägenhetsbyggnader.
Men under mitt korta besök hittar jag liksom inte stadens hjärta, byggnader i all ära. Kanske beror det på att jag legat magsjuk i natt och idag, efter gårdagens Mac Donalds-besök (trodde verkligen att DET var ett säkert ställe att äta på om något) och hade jag kunnat åka upp i Oreintal Pearl Tower och se mera i staden kanske jag hittat den saknade känslan?
Big Mac-index
Pudongområdet bakom floden i mörker
En Big Mac-meny kostar 24 kronor, konstaterar jag efter promenad förbi kvällsstängda matställen till kedjan man alltid kan lita på. Billigt. Och bra! För då är den kinesiska valutan undervärderad med minst 100 %, eller hur? Och mina kinesiska aktier kommer att stiga i värde i svensk valuta när vi går mot långsiktig jämvikt?
För övrigt måste Shanghaiborna drabbas av ryggproblem på kvällen? Ur gathörnen lösgör sig vänliga män och erbjuder massagetjänster till hyfsade priser. Av kompetent personal, kvinnlig. Hm, jag fortsätter visst vara hes.
Guld och Mao
Att en enda man kunde betyda så mycket för ett stort lands utveckling, ja för hela världen. Och här ligger han nu. Hyllad eller bara beskådad?
På andra sidan Himmelska fridens torg ligger den Förbjudna Staden där Ming- och Qingdynastikejsarna levde. Har aldrig sett så mycket guld och utsmyckningar i mitt liv. Pampiga pagodpalats. Miljontals små detaljer bygger upp stora och luftiga lokaler för maktdemonstration. Vissa kejsare var goda, andra onda, säger guiden. Men pedofiler var de allihop: av de sextusen som levde i staden var hälften konkubiner. Mellan 14 och 18 år. Inte ens den ihärdigaste kejsaren lär väl ha hunnit beta av alla. men ändå fick de begå självmord när kejsaren dog. Tvåtusen var serivcepersonal, eunucker för säkerhets skull. Av dessa underdånigas liv syns dock inget när man turistströmmar förbi palats efter palats.
Så tänker jag på den ständiga frågan om betydelsen av enskilda individer konta samhällsstrukturerna. Kanske var det just det faktum att kineserna levt under dynastiförtryck, oändlig maktutövning, rikedomsansamling, underkastelse som gjorde att kommunismen fick genomslag just här? Kanske var Mao bara just rätt person vid rätt tillfälle? Kanske finns tio andra samtida kineser som lika gärna kunnat ligga där vid röda stjärnan? Och kanske är det just på grund av kommunismens utövande som dagens Kina satsar så på den ekonomiska tillväxten? Guldpalatsen följdes av granitstatyer på stola arbetare som idag ersatts av glasskyskrapor. Monument över varsin tid?
Härinne vilar Mao i sin kristallkista och besökarna strömmar outsinligt förbi
Palats i förbjudna staden. Lejonen utanför håller djävlarna borta.
Staty utanför Maosoleet som väl representerar de kommunistiska idealen
Lite hes
Har vandrat runt på Shanghais gator och är nu lite hes. Måste vara det perfekta offret för försäljarna: Aha, här kommer en ensam man från väst, han har säkert gott om pengar. -Ja, jag pratar engelska, ja jag kommer från Sverige...ja, jag tycker Kina är fint ... "No thanks" är inte ens förnamnet. Nej, jag vill inte köpa en klocka, nej jag har ingen fru att köpa en tröja till, nej jag vill inte tynga min resväska i 45 dar med en kavaj, nej, nej, NEJ.
Lite hes efter allt argumenterande ska jag leta reda på någon god mat. Lite låg energi idag efter intensiva dar i Bj.
Jag är helt säker på att jag bokade en sovvagnsplats och att priset var för en sådan. Ändå fick jag en hård liggvagnsplats. När jag checkade in hävdade man att frukostbuffén inte alls ingick i priset som det stod när jag bokade. Efter dålig sömn irriterar det mig att man hela tiden ska bli smålurad på pengar.
Egentligen är jag nog ganska sjuk?
På kvällen var jag i stället ute och dränkte de oförutsedda problemen med anka på pekingvis i pannkaka med gurka, soyasås och lök!
The wall was great!
Med höga förväntningar kan man bli besviken, men det var lika fantastiskt som jag hoppats! Muren slingrar sig oändligt upp och ner på de branta bergsväggarna. Det är mäktigt och vackert att se på håll och lika mäktigt att själv få erövra en liten bit av den. Det är brant så inihelvete. Stenläggningen lutar uppåt så man får kämpa för att alls komma framåt. Bara de allra brantaste bitarna har trappa och då snackar vi brant, och med ojämna steg på uppåt halvmeter. Känns som att klättra rakt upp. De flesta turister pustade och stönade sig ett par hundra meter från linbanan upp till det högsta vakttornet. Jag tänkte att vafan, en gång i livet är man på muren, nu ska ens krafter prövas. Så jag fortsatte så långt jag bara orkade, upp och ner, med ett fjärran vakttorn i sikte. Njöt i fulla drag i solen, den bitande vinden, av murens mäktighet och bergstopparnas ensamhet, flåsade svettig och lycklig tillbaka uppför den vindlande stenklädda jordmuren.
Synd bara att hela projektet var feltänkt från början. Alla dessa tusen mil, all den femtedel av Kinas befolkning som offrades på murbygget, alla åren från 400 k Kr till 1600. Allt uppfuckades ändå av mongolerna som trängde igenom och störtade Mingdynastin 1644.
Muren från linbanan upp till toppen
Längst ner till vänster syns tornet jag siktade mot
Långt nere på muren
På väg till muren stannade vi också vid Minggravarna och denna bronsstaty av en gammal kejsare
Is och hotpot
Vid den isbelagda sjön
Två lejon i templet
På hotpotmiddagIgår eftermiddag tog jag taxi till området med stora insjöar norr om förbjudna staden. Det var vackert: sjöarna isbelagda med massa folk som promenerade och åkte skridsko i gnistrande sol. Jag hyrde en gubbe som körde runt mig på såndär cykel med soffa bakpå. Inte säkert på att jag förstod ett ord av hand vänligt guidande "engelska". Men vi kom iaf runt sjöarna, ett gammalt dynastikejarpalats med oändligt fina utsmyckningar, och in i gamla hus där folk bodde på gammaldags feng-shuivis.
Folk är vänliga och många vill prata, visa och förklara. Slog mig i slang med några i en annan cykelkärra vilket slutade med att de frågade om jag ville gå med och äta. Lite misstänksam efter varningar jag läst om, men en i sällskapet hade ett tvåårigt barn så jag bedömde det inte vara bedragarklientelet.
Vi tog tunnelbanan därifrån och det var om möjligt än mer proppfullt än jag trodde. Helt otroligt att det gick att alls komma in i de redan knökfulla vagnarna men efter att ha väntat tre tåg så lyckades vi KÖTTA oss på genom i folkmassan.
På restaurangen togs in en hot-pot, en stor kokande kastrull i två sektioner. Där dumpades alltmöjligt: sallad, svamp, kyckling, kött, fråga mig inte vad, och det geggades till någon heta röror att doppa maten i. Sedan plockade man med pinnarna ur det kokande och det var mycket gott även om jag doppade betydligt mindre i starka geggan än de övriga.
Idag väntar MUREN!
Slurrrp
Tio vingliga bord. Bara kineser, de flesta i ytterkläder. Kinesiska texter på väggarna. Efter mycket letande hittas en tummad sida med engelsk översättning ... hmm, här gäller att hitta nåt som inte är för starkt. Har tur igen och får genom pekande en underbar kycklig med cashewnötter och en skål med ris. Börjar äga på pinnar.
Ser mig omkring. Alla andra sitter med en stor skål framför sig med något som liknar soppa men med många och stora bitar i. Som de också äter med PINNAR. Flinkt fiskas bitarna upp ur skyn, sedan lyftar man helt enkelt skålen och slurpar. Aha, så enkelt!
Jag beställde in vatten, fick in en plastflaska, noterar nu att INGEN utom jag dricker nåt till maten. Glas existerar inte, varför krångla till det? Alla priser på den kinesiska väggen är på 15-20 yuan, jag får betala 33 men är synnerligen nöjd med det efter denna slurpupplevelse. Sedan bär det mot de stora sjöarna...
Brudpar på fotografering Basketspelaren vad-han-nu-heter är stor (!) i Kina
Mitt hotell Miltär vaktar sex tons Maoporträtt
Ingen facebook
Men det är klart, facebook är ju verkligen ett samhällsomstörtande medium! (Eller var det kanske min profilbild man ville skydda kineserna från?).
Tillsammans med den höga närvaron av militärer i gatubilden är det hittills enda skillnaden mot vilket annat land som helst. Undrar vilket som påverkar mest ... mängden militärer eller ingen facebook?
Tillåtet besök i den förbjudna staden
Framför den maoprydda ingången till den förbjudna staden
Sådär fräsch som man är efter en nattflygning kom jag då till Beijing. Med en korean i sätet intill som ylade till i sömnen var femte minut, med middagen knappt uppäten så kom frukosten, med identisk björnkorv som igår...
Hittills är intrycken över all förväntan. Jag hade läst så mycket om alla taxichaffisar som försöker lura en på pengar: hade förväntat mig passera hundra hojtade svartchaffisar erbjudandes bra priser för att sedan bli lurad ändå av någon som dessutom inte kunde hotellet på engelska. Men jag hade iallafall fått hjälp med hotellets namn med kinesiska bokstäver av en bekant.
Resan skulle kosta 120-180 yuan stod det i guideboken, det gick på 90 och efter snabbt susande mellan filerna var jag plötsligt bara framme vid hotellet. Helt olurad. Till värsta fina 4,5-stjärniga stället, för bara 500 kr natten. Ooh!
Bejing är kallt, vet inte vad graderna är men det blåser genom märg och ben. Kom genomfrusen hem efter ett par timmars promenad. Känns häftigt att bara gå runt på gatorna. Ja, jag vet, första intrycken i en helt främmande miljö är ju amatörmässiga. Men ändå: stål och betong blandas med häftiga utsirade gammelkinesiska monument och kommunistgrå mastodontkolosser, modernitet med gamla sunkkvarter. Breda gator med gränder. Massor med gröna militärer, poliser och rödflaggsviftande vakter i gathörnen - undrar om det var något på gång eller alltid är så? Och så PERSONAL. I affärerna står det överallt PERSONAL och glor, så tätt att man knappt ser varorna. Men inte påträngande till välgörande skillnad mot gatornas jobbiga försäljare.
Smet in i ett litet kyffe och pinnade (jo, liten vits ändå, väl!?) i mig sötsur kyckling från en tallrik och ris från en annan. 33 spänn. Promenerade sedan runt den förbjudna staden som dock just stängde och Himmelska fridens torg. Får gå tillbaka i morrn. Nu ska jag försöka tina upp mig i hotellets spa, tror jag. Värt att boka hotell med sauna och massage. Och sova jetlaggad och kanske drömma om nåt sött som inte är surt.
Moskva från utsidan
Efter Cecilias kraftiga diss av flygplatsen i Moskva förväntade jag mig sexochenhalv hemska timmar stående i nåt rökigt hörn. Men få flygplatser har varit lugnare och proprare. Gott om sittplatser för en utschasad jordenruntresenär som kunde slumra en stund över ryggsäcken. Ett otroligt överflöd av taxfreebutiker, rökfritt, gratis internet, det enda som saknas är eluttag till datorn. Tja, Kievkyckligen var väl lite B om jag ska vara kinkig, men det ska man ju inte som resenär.
Genom flygplatsfönstren kunde jag ana en blek sol, mindre snö än i Sverige men knastrigt kallt. Nu väntar sju och en halv timmes sovande färd över Sibirien mot Beijing. Ska bli spännande att se hur det är att komma till Kina, landet jag vet minst om och känner som den största utmaningen. Om inte taxichauffören lurar upp mig på läktaren på väg från flygplatsen kommer nästa inlägg från Bj.
Arlanda från insidan
Elias sitter med statistik och kör data för att försöka optimera hanteringen så att flödena blir så effektiva som möjligt. Känns ju gött för en gammal programansvarig att se
Enda minuset är att Elias trots att jag lärt honom allt om marknadsekonomi ändå sysslar med plan-ekonomi (haha)
Efteråt tog vi en promenad bland planen på platten och en latte på Sveriges enda Starbucks.
...börjar NUUU!
Och ÄGA att klara 52 dagars resa med 17 kilo i resväskan. För en shoppingnörd som jag är
det ju bra att ha några kilo tillgodo.
Om David, SJ och Aeroflot vill så bär det av till Bj nu. Ja, de lär förkorta staden så.
Sista dagen innan första dagen
Jodå, jag SKA få omtentor inscannade och skickade för rättning, svara på jobbmail, läsa studentrapporter... Kanske bedömer jag dem snällare när jag hör palmerna vaja i bakgrunden?
Snart återstår "bara" att ta itu med att lyckas packa 20 kg för 52 dagar. Tåget mot Arlanda går kl 06 i morgon. Tro man kommer att hinna sova något innan dess?
Många har önskat mig trevlig resa. Jag är tacksam för det, men JAG kommer ju ändå få mitt livs resa - hoppas jag - och ska väl snarare önska ER som är kvar i Sverige att ha det så trevligt! Snömodden kanske faktiskt försvinner redan om ett par månader, fram i mars märks det att dagarna blir lite längre, det KAN ju faktiskt vara roligt på jobbet ibland... haha!
Hit ska jag
华侨大厦, 旅馆
hoppas sängarna är sköna...
till Beijing i fyra dagar, från Arlanda med Aeroflot med byte i Moskva
(kanske möter man där någon 漂亮女人 haha)(tack Corrie!)
Pirr
Just nu är det pirr i oro över att allt ska hinnas med, att jag tänkt på det som måste tänkas på.
Dom där resegrejorna är väl fixade nu. Eller nja, man borde ju ladda ner musik i iphonen också, skriva ut lite fler sidor, tänka på packningen ...
Men JOBBET ... ah, man ska tänka två månader framåt med allt som ska vara klart. Tentafrågor, lösningsförslag, kursinformation till kurser i mars, alla gamla surdegar...
och HEMMA ... plocka undan julsaker, skotta garagetaket, avbeställa tidningen, ordna betalningar, uppdatera sonen ...
äsch VAFAN det ordnar sig väl! Det går att fixa grejor på vägen. Och ingen är obehövlig på jobbet. Eller?
Dessutom har förutsättningarna här hemma ändrats radikalt sedan i mörka oktober då jag bokade upp resan. SÅ det finns något mer att komma hem till. Glädjas åt. Solen står lite högre på himlen nu.
Men ändå ... PIRR!
Hur går det till??
Groundhog Day ... jag kommer få uppleva den 12 februari två gånger! Eller?
Blir resan alltså inte 52 dagar lång, utan 53????
