This is where pies go when they die...
...är en berömd replik ur kultserien Twin Peaks när agent Cooper med sheriff Truman intar paj och en av oändliga koppar kaffe på "The RR". Som älskare av serien när den gick kring 1990 och efter att ha sett om den på DVD med familjen de tre senaste somrarna var det ett måste att vallfärda till inspelningsplatsen. The double-R är en sylta i byhålan North Bend en bit öster om Seattle, trots att serien påstås utspelas i den nordostligaste delen av staten. Där hittar man stället som idag heter Twede's men som profiterar på kändisskapet genom att sälja paj med kaffe i särskild mugg och ha en massa bilder från inspelningarna på väggarna.
Här satt dystre James och smidde planer med hemliga Donna och vänliga Maddy, här dinerade major Briggs, ibland med ohängde Bobby och här regerade ljuva Norma med snygga Shelley bakom disken med den intrigerande Hank. Galonsofforna var bruna då, idag metallicblå men lika nersuttna som ska vara på ett amerikanskt kafé. Kaffet var lite blaskigt för min smak, men det kanske var vad Cooper ansåg "a damn fine cup of coffee"?
Strax bredvid, i samhället Snoqualmie, hittar man det vackra vattenfallet och "The Great Northern" där Cooper inkvarteras och blir skjuten, drömmer och ser jättar, allt medan Ben Horne kalkylerar omgiven av lismande brodern Jerry, svassande dottern Audrey, hysteriskt sjungande Leland och diverse mystiska gäster.
Vilken dag för en Twin Peaks-nörd! Hoppas att BOB stannade i The Black Lodge och att ugglorna var precis vad de såg ut som! (nu fattar de som inte sett serien inget av detta ref-ande, andra kan förkovra sig på www.twinpeaks.org)
I döda spindlars sällskap
Tjänsterummet är ungefär hälften så stort som hemma men dubbelt så högt i tak. Bokstavligt alltså, bildligt vet jag ännu inte. Jag lånar det av någon som är tjänstledig och som bestrött varje tänkbar yta med böcker och papper. Jag får röja undan för att hitta en liten plats att pressa ner dator och papper på. Men jag behöver ju inte så mycket utrymme. Döda spindlar i fönstret efter sommaren ber jag en städare som kommer förbi sopa bort - han förstår visst inte engelska och jag inte honom men lite pekande och viftande på exkrementerna räcker.
"Döda spindlars sällskap" vore dock en dålig beskrivning på min pedagogiska gärning här. Det verkar vara ett synnerligen levande och mångfacetterat universitetsliv här. Hoppas min klass gillar vad kursen innehåller och förmår ta till sig innehållet. Fjorton uppgifter kvar att läsa i dagens hög av sprekuppgifter, då är hälften gjorda. Tur att mina svenska studenter inte heller är som döda spindlar utan skriver reflekterande och aktivt.
Amerikanska toaletter
Säkert praktiskt ur städsynpunkt. Men otroligt oprivat! En skitsak, men ändå...
Första undervisningspasset
Normalt är nog studenterna mer förväntansfulla inför en ny kurs än en ärrad lärare. Idag var det nog tvärtom - för det tjugotal studenter som mötte upp var det säkert ungefär "just another class" men för mig en helt ny erfarenhet.
Nåja, så förbaskad olika var det nu då inte. Att undervisa 2 tim är trots allt sig ganska likt, eller åtminstone kan jag inte annat att göra min grej oavsett vad det äger rum.
Kursen heter "The European Economy" och kommer att ta upp rättmycket om EU, integration men också relevant makro- och mikroteori för Europas länder. Det är ju trots allt nationella ekonomier vi har att göra med även om många av dem tillhör EU/EMU. Idag hade jag laddat upp med ett tjugotal powerpoint-bilder där jag dels satte Europa och dess länder i relation till världsekonomin (BNP, utrikeshandel osv.) dels gick inte lite mer i detalj på EU som helhet och en del om Sverige (skattesystem, offentliga utgifter och så). Brukar ofta inleda mina makrokurser med en sån översikt (studenter som läser detta känner nog igen sig). Lite populistiskt kanske, för kursen i övrigt innehåller ju inte sådana intressanta fakta utan mer teori. Men likväl nödvändigt att ha ramarna klart för sig.
Det är alltid efter ett undervisningspass svårt att säga "hur det gick" (man får även hemma ibland frågan typ "hur var polmagarna idag" eller så ... tja, det är ju fördetmesta ungefär som vanligt). Knappt hälften av de 20 sade något som svar på mina frågor. Ett par personer (tacksamt såhär i början!) visade tydligt intresse, nickade, log och svarade lydigt på utslängda frågor. Precis som hemma satt 90 % av killarna på de bakre raderna och 100% av tjejerna på de främre. (Kan detta uppenbarligen universella fenomen förklaras av annat än en naturlig drift hos män att inte vilja bli attackerade bakifrån??). Två av tjugo hade satt sin fot i Europa. Men på mina frågor om världsekonomin klarade de sig trots allt minst lika bra som mina studenter hemma. Mina förväntningar om grumliga kunskaper om världen utanför USA kom således delvis på skam.
Mer än hälften av deltagarna har asiatiskt utseende och/eller namn, så det är en uppenbar skillnad mot hemma. Svårt ännu att veta om de är födda här eller kommit hit nyligen.
Försökte provocera lite med uppgifter om de "höga" svenska skatterna och vad offentliga sektorn tillhandahåller gratis. Gav dock inte upphov till någon större debatt. Trodde några skulle angripa "socialist" state. Fast de var lite chockade över 25 % moms - här i delstaten klagar man på 8 %! Själv var jag lite chockad över uppgifter jag tog fram om hälsosektorn. Enligt OECD har Sverige 10 % över OECDs genomsnitt för utgifter för hälso och sjukvård. Men i USA är det 138 % över genomsnittet!!
Blev lite chockad också en timme innan föreläsningen. Igår satt jag och gjorde mina Power Point-bilder. Delvis byggde det på en föreläsning jag brukar hålla hemma, där behövde jag bara skriva om bilderna till engelska. Sedan tog jag fram nya data för jämförelser mellan Sverige, EU som helhet och USA. När jag en timme innan föreläsningen skulle öppna dokumentet var det borta! BORTA!! Letade som fan - en backup borde ju finnas om inte annat - men "sök" och letande gav inget!!! Fick börja om från början. Har aldrig översatt från svenska till engelska så fort förut. De nya sidorna jag gjort hade jag delvis gjort kladdiga anteckningar på papper som jag fick försöka reproducera. På 45 min hade jag fixat det mesta - delvis ur minnet - några sidor fick jag strunta i. Och jag gissar att ingen annan än jag märkte nåt, förutom att jag missat att ändra namnet på några länder från svenska till engelska på några ställen. Men lite magsyra blev det där ett tag, mer än nödvändigt. Hittar säkert filen i datorhelvetet redan i morgon?
I morgon börjar det
Fast jag har jobbat i över 20 år är det ständigt en speciell känsla när de för året nya studenterna anländer. En atmosfär av spänning, förväntan, ovisshet, kontakt, nervositet, ett nytt liv som börjar. Sen går det bara några dar så är man inne i det. Här finns förvisso ingen nolle-p och inga faddrar, såsom hemma. Denna tradition är verkligen bra och säkert unik, kanske tom i Sverige? I stället verkar universitetet ha fler egna introduktionsaktiviteter på gång, säkert nödvändigt.
Igår var det utomhuskonsert hela dan i solskenet. Ett reggaeband dunkade på (dotterns pojkvän hade älskat att mötas av detta - om det nu inte var någon obskyr underavdelning av reggae som inte är "värt") sedan flera andra band. Härlig stämning.
Jag har fått min syllabus godkänd, efter en kraftig arbetsinsats med att anpassa nivån. Gått igenom power-point bilder för i morgon. Brukar inte vara nervös inför att börja med en ny grupp studenter men det blir säkert lite spänt i morgon eftermiddag. Vilka är de, är de intresserade, vad tror de om mig, hur kommer de att ta sig an kursen?
Byggnaden innehåller Scandinavian Department där jag har mitt kontor. Tyckte det blev en kul bild med bilen i förgrunden...
Min änka avreste idag. Nu har jag huset för mig själv. Skönt. Men lite ensamt. Vi har lärt känna varandra under de fem dagar vi varit sambos.
Mycket mek
Fredag: till universitetet efter en gigantisk portion gröt som min änka ställt fram åt mig (hon tyckte jag åt alldeles för lite dagen innan). Jag fick mitt employee-ID-number, lösenord till universitetets nätverk, instruktioner hur jag skulle skaffa universitetets ID-kort (ungefär som LiU-kortet vad jag förstår) och ett busskort. Mycket "mek", som ungdomarna säger, för att komma igång. Så mycket man har i vardagen som redan är fixat!
Sedan träffade jag en kille som skulle svara på frågor om själva kursen. Det visade sig att undervisningen börjar först på onsdag, inte måndag som jag trodde. Det var 26 personer som hade valt min kurs, men under de första veckorna kan det komma till eller falla ifrån folk. Kursen har 30 platser men salen rymmer 40 så det är upp till mig att anta fler upp till 40. Det jag behöver göra tills kursen startar är att ha mitt Syllabus färdigt. Det är som en detaljerad kursplan. Där ska stå om kursens mål, examination, undervisningens uppläggning, vilka sidor som ska läsas när osv. Till skillnad mot hos oss verkar det inte finnas någon strikt standardmall för hur dessa ska se ut, utan varje lärare gör sin egen. De behöver inte finnas halvårsvis i förväg och beslutas av något organ som på LiU, utan görs vid kursstart.
Jag har tänkt mig att studenterna ska skriva två papers under kursens gång och sedan ha en mindre slutexamination. Det var helt okej, och att vikta dem som jag tänkt: 30 % var för papers och 40 % för final exam. Men han rekommenderade också att man en gång i veckan skulle kräva att studenterna lämnade in en liten sammanfattning på innehållet i veckan som gått, för att se till att de följer kursen, och att det skulle vara värt 10 % av slutbetyget. Det lät kanske klokt, men om jag nu ska följa principen att göra så likt jag gör hemma så strider det ju mot det, så jag tror att jag struntar i det. Vi diskuterade också studenternas bakgrundskunskaper och det visade sig att alla utom tre bara läst introduktionskurserna i mikro och makro. Jag valde mellan två bra läroböcker i somras när jag hade gått igenom ett antal alternativ. Delvis på inrådan av mina kollegor på NEK, Göran H &co valde jag den på lite mer avancerad nivå, men det var nog ett misstag och studenterna kommer att tycka boken är svår är jag säker på. Å andra sidan kan då jag göra uppskattade (?) insatser för att förklara det svåra och vi får försöka stryka bort några kapitel för att det inte ska bli övermäktigt för dem.
Vid halvtretiden drabbas man av en överväldigande trötthet. Då är klockan halvtolv i Sverige och det är väl helt enkelt kroppen som säger till att det är läggdags. Efter ett par timmar brukar det går över. Jag satte mig i mitt tjänsterum som jag nyss fått och läste i kursboken för att fundera över hur jag ska presentera materialet för studenterna. Lyckades hålla mig vaken med det i två timmar. Började också kolla mail, men batterihelvetet på datorn börjar ta slut och den adapter jag hade med mig tog inte jordade kontakter. Mer mek...
Party och jobb
I fredags kväll åkte jag med Ia D och Lotta A hem till en finsk lärare på Scandinavian Dept. Där ordnade institutionen ett litet party för att fira att terminen började igen. Där var de flesta lärare, doktorander och några hade med sig familj också. Nice! (klassiskt uttryck för oss svenskar som inte har så många synonymer utan drabbas av nice-sjukan såfort något ska beskrivas...)
Jag lirade boll med en åttaårig son till institutionens nya administratör tills borden välte, skorna sprack och bollen for över planket till grannen. Sedan var det rätt kul att mingla med olika folk. Alla har ju på något sätt knytning till Skandinavien, så det var en härlig blandning mellan engelska, svenska, norska, danska osv. Där fanns två doktorander i svenska, en från Bulgarien och en från Rumänien som lärt sig svenska i sina hemländer och nu hamnat här för att skriva avhandling om svensk litteratur. Ganska fantastiskt att folk läser svenska på universitet långt bort i världen. En isländsk bibliotekarie som pratade perfekt svenska och engelska som förestod det skandinaviska biblioteket. En norsk historiker som just avslutat en uppslagsbok om norsk historia. En litauisk kvinna som var visiting professor precis som jag. Och ett trettiotal till. Förmodligen är man van med denna internationella atmosfär och blandning om man arbetar på en sådan institution, kanske tom less på det, men såhär för en utomstående är det fascinerande med alla dessa internationella människor som av någon anledning hamnar i ett annat land och lärt sig något av de små skandinaviska språken.
Vid niotiden åkte vi tillbaka och jag ramlade in här "astrött". Nu ska man inte tro att det gick helt lätt att gå och lägga sig. Min änka ville gärna ge mig mat, men jag hade ju redan ätit på partyt. Men en kopp te kom jag inte undan. Prata du, jag pratar alldeles för mycket, sade hon. Det ska man nu inte tro betydde att hon var tyst särskilt många sekunder. Efter en dryg timme lyckades jag under ett kort ögonblicks tystnad dra mig tillbaka.
Resten av helgen har jag ägnat mig åt "Plan B". Eftersom studenterna har mindre förkunskaper än jag trodde så har jag lagt upp kursen på ett annat sätt än jag planerat från början. Suttit på tjänsterummet hela lördan och söndag. Om studenterna visste hur mycket jobb det är när en helt ny kurs ska tas fram!
Nu ar jag har!
Klockan ar sju pa kvallen lokal tid, dvs. Fyra pa natten svensk. Ogonlocken hanger tunga som ryamattor over ogonen men den ryska änkan som jag hyr huset av ska ta med med ut pa stan och ata. Kul. Lika bra att halla igang for att forcera fram tidsomstallningen. Har varit pa campusomradet idag. Harlig kansla att vara pa ett amerikanskt campus.Myller av studenter. Byggnader i alla mojliga stilar och tidsaldrar. En liten udda sak jamfort med campus I Linkoping: harochdar marscherar sma trupper med militarer omkring pa led (!) och hojtar sadar som i amerikanska filmer med en sergant framfor som skriker. En massa praktiska saker maste ordnas. Rakna med ett litet ?hell? de forsta tva veckorna, varnade Ia som var utbyteslarare I Linkoping forra aret mig. Man far ha talamod. Men jag oroar mig inte saskilt mycket, for det kommer sakert att ordna sig bara det tar tid. Alla utbytesstudenter brukar ocksa beratta om kaoset de forsta dagarna nar man ska springa runt till olika kontor for att fixa olika saker. Alla manniskor jag traffat ar sa trevliga och hjalpsamma, bade pa International Office, Scandinavian och Economics Department. Resan over var ovantat smidig. Traffade Jacob som ar utbytestudent fran Linkoping pa planet. Fick skjuts av hans kompis till huset jag ska hyra. Damen som bor har vantade med ryskt te och middag och hll mig vaken fram tills jag stupade vid tiotiden. Jag behovde dock inte saga sa myckt sjalv ? hon stod for det mesta? Men med glimten i ogat: jag lovar att hlla dig vaken sa lange det gar. Far se hur det blir ikvall?
Dags att dra iväg!
De sista tentorna är rättade, de sista mötena genomförda, de sista mailen skickade. Kollegor och studenter har önskat lyckat till. Har jag fått med mig allt jag behöver från jobbet?? Tack för usb-minnen och fillager!
Jag fick inte mitt visum med posten idag heller. Jag cyklade hem i regnet bara för att förvissa mig om att det fanns här. Men det gjorde det inte! Satt sedan i telefonkö till ambassaden i 1,5 timme (precis som man inte har något annat för sig dan innan avresa). När jag äntligen kom fram kunde hon spåra försändelsen till ICA-affären där vi hämtar ut post. Avin hade tydligen inte delats ut, men jag kunde åka dit och lösa ut det med rek-numret som hon gav mig. Känns skönt att ha det i handen!
Efter allt KRÅNGEL förvånar det mig att den undervisning jag ska hålla tas så lättsinnigt på. Jag har fått reda på tid och plats för mina undervisningspass och när tentan går, det är allt. Verkar som man kan gå in och göra nästan vad man vill där. En syllabus (ung. kursbeskrivning) ska finnas vid kursstart. Eller är det något viktigt jag missat?
Sommarstugan är stängd för vintern. Var ute och njöt en sista kväll under myriader av stjärnor på den knipklara hösthimlen, kustens alla fyrar verkade så nära att man kunde ta på dem, en sista kaffe på klipporna, sedan lås och bom. Det känns alltid vemodigt att stänga för vintern, men det brukar vara i november, inte nu. Båten är upptagen och tömd. Åtta månader tills nästa gång, när isen släppt och våren återvänt. Ibland önskar man att det gick att frysa ner ett ögonblick i små iskuber och ta fram en i taget under vintern.
Klumpen i halsen de sista veckorna av att allt det praktiska ska ordnas börjar nu förbytas i spirit inför resan. Nu blir det äntligen av. På sätt och vis har det varit bra med allt det, för det har inte funnits tid att fundera så mycket över vad det egentligen betyder att lämna fru och barn så länge. Och det är så mycket mer ansvarsfullt att åka såhär än som turist eller student. Jobbet förväntas funka båda hemma och där. Hus,hem och familj ska kunna leva här, betala räkningar, sköta trädgård, skjutsningar till träningar och allt det där.
Vemod blandas med förväntan! Kom att tänka på ett gyckel jag skrev till cabarén-05 när jag mötte Ylva i korridoren häromdan. Det handlar egentligen om studenten som ska ut i livet men jag kom på att det passade rätt bra för att peppa mig inför min egen resa. Så här är det, jag sjunger med "linköpingsstudenten Lina" (Heidi W)...
http://polopoly.liu.se/content/1/c6/07/54/90/Dags%20att%20dra%20iv%C3%A4g.MP3
En interkulturell teori
Hur är det egentligen att leva i en ny och främmande kultur? Vad är det jag kommer att se när jag vistas där? Hur kommer jag att uppfatta mig själv och hur det är att leva i USA? Hur kan man utvecklas? Vilka olika grader av kulturell förståelse och förändring finns det?
Som insnöad akademiker går det inte att ge sig utomlands utan en gedigen teori i bagaget!! Vi vet ju att det behövs ett teorikapitel innan man ger sig ut i empirin! Här är därför en hemsnickrad kvasisociologisk interkulturell teori. Den bygger på långvariga deltagande observationer på resor under årens lopp och inte minst på introspektion - den mest klassiska vetenskapliga metoden av alla.
Först kan man identifiera två viktiga skillnader i beteende. Den ena skillnaden handlar helt enkelt om ifall man bryr sig om skillnader när man är i andra länder eller inte. Vissa resenärer är mycket medvetna och observanta medan andra går omkring i sin egen värld utan att direkt notera vad som är lika eller olika. Den andra skillnaden går mellan människor som är villiga att förändra sitt eget beteende och människor som håller fast vid sitt.
Utifrån dessa skillnader kan vi konstruera fyra huvudpersonligheter. Jag har i sann vetenskaplig anda kallat dem "ghettot", "turisten", "resenären" och "kosmopoliten". Var och en av personlighetstyperna förenar två typer av beteenden. Vi kan sålunda konstruera följande diagram:
hålla fast vid
beteende
|1 ghettot | 2 turisten
||
skillnader ------------------------ |--------------------------- skillnader
oviktiga | viktiga
||
4 kosmopoliten | 3 resenären
|ändra beteende
Det första stadiet har många av oss i stort sett redan passerat i dagens upplysta samhälle. Det kännetecknas av att man varken är uppmärksam på kulturella skillnader eller har någon ambition att ändra sitt eget beteende. De tidiga charterturisterna som frågade efter "svenskt kaffe" och lugnade fann biffstek med lok på menyn tillhörde denna kategori. I ghettoliknande miljöer förekommer samma sak, säkert också bland många invandrade kvinnor och äldre som inte kommer i kontakt med de nya miljöer de kommer till.
I nästa stadium öppnas ögonen och man blir uppmärksam - ofta överuppmärksam - på likheter och skillnader. Dessa kan vara såväl positiva upptäckter av nya spännande saker som ett klagande på att det är bättre hemma. Ny mat, öppna människor, frihet från kontroll, låga skatter, liberala alkoholvanor, ja det finns mycket som kan noteras, ibland med en nedlåtande attityd mot hemlandet. Å andra sidan kan man gnälla över feta människor, ohälsosam mat, långsamhet och slöhet, krångel osv. Ofta kan en resa utomlands helt överskuggas av observationer av nyupptäckta skillnader. De kommenteras gärna ljudligt och ofta. Ett första steg på vägen mot interkulturell förståelse.
Först i det tredje steget har man kommit så långt att man också börjar förändra sitt beteende. Man kan ta till sig goda vanor och seder i den nya miljön. Man kan erövra en förmåga att anpassa sig till situationen för att undvika kulturkrockar. Man kan också medvetet välja att behålla de egna vanor och attityder som man finner lämpliga. Nu har man blivit en riktig resenär. Här visar man vad som fint kunde kallas interkulturell förståelse.
Till det fjärde stadiet når mycket få personer. Det kräver lång och omfattande erfarenhet av olika miljöer och kulturer. Till slut blir helt enkelt skillnaderna oväsentliga igen. Det kräver ingen ansträngning att anpassa sig till omgivning och situation. Det kräver ingen medveten vilja att förändra sig eller låta bli. Man lever med, helt enkelt.
De flesta av oss finns inte alltid i en viss kategori utan kan stanna i olika rutor i olika sammanhang. Det finns dock någon slags utveckling mot ökad interkulturell förståelse från första till sista stadiet. Själv kan jag stanna i ruta 1 ibland. Exempelvis vill jag helst äta min vanliga svenska frukost såsom jag provat ut hemma under många år och jag struntar blankt i sedvänjor på plats. Fil, musli, grovt bröd ska det vara, skitsamma vad som erbjuds. Som ny gäst i en främmande miljö blir man annars ofta som turisten - nyfiket observant på konstigheter och igenkänning, gärna påpekande likheter och skillnader. I miljöer där man själv vistats en tid kan man le åt nykomlingar som går igenom detta stadium. Så var det med dotter och pojkvän på resa i USA i somras. De kommenterade ständigt under första veckan - mest negativa - intryck om människor och beteenden i landet. Samma sak med de studenter vars resedagböcker jag följt. I början är det mest kommentarer om oväntade beteenden eller sedvänjor för att efter några månader ersättas av beskrivningar om hur man själv liver livet i landet.
Men redan efter någon vecka började de, liksom jag, att ändra sig och utvecklas mot resenären. Fortfarande medveten om skillnader kommer långsamt en del vanor att smyga sig på en. Man anpassar språket, sin svengelska, till amerikansk accent. Man glider fram i bilen med amerikanskt körsätt, tycker det är rätt okej med kaffe i frigolitmugg, slår sig i slang med främlingar och tycker det är rätt trevligt. Fast sockerimpregnerade frukostflingor kommer vi aldrig att älska.
Den sista kategorin har jag svårt att hitta exempel på. Jag tror mig ha mött några människor på konferenser som levt många år i olika länder och som på ett smidigt sätt direkt anpassar sig till olika människor, hittar samtalsämnen, undvikar kulturella klavertramp och får andra att känna sig hemma och välkomna. Dessa personer är ofta spännande och belevade, med stor erfarenhet, men ibland dryga och självgoda.
Återstår sålunda att se hur jag själv utvecklas under mina tre månader. Jag inbillar ju mig att jag känner USA så pass att jag redan blivit som "resenären". Men det kommer säkert visa sig luckor i denna yta! Saker som man tror eller bara tar för givet som inte alls är så.
Och kommer jag någonsin att kunna dricka amerikanskt kaffe??
Jag ger mig alltså iväg med denna teori som pseudovtenskapligt stöd för mina interkulturella observationer. Och att utvärdera om tre månader på vilka sätt jag förändrats. Eller om hela teorin var åt helvete...
Ellis Island i Sverige?
Ett Ellis Island i förskingringen? Det måste vara avsiktligt att en nutida inresande till USA ska känna sig lika liten inför inträdandet i landet som en gång de ut/invandrare som kom över fjärran hav.
Instruktionerna på ambassadens hemsida är långa och utförliga. Att utföra de förberedelser som krävs har jag redan beklagat mig över. När jag går till banken för att betala in de 700 kr som krävs i avgift till vilket man MÅSTE ha bankens orginalkvitto ler kassören när jag ber om det. Ska du till amerikanska ambassaden, jaha, ja det känner vi igen då ska du få dubbla kvitton och stämpel! I fotoaffären har man ett särskilt datorprogram för amerikanska visum som producerar bilderna i 5x5 cm, ett format som inte används någon annanstans. Kvinnan på skattemyndigheten vet precis vad som behövs för personbevis om det är amerikanskt visum det rör sig om. Så flera blanketter som jag ska fylla i själv ... mammas flicknamn ... alla länder jag besökt de senaste tio åren och när ... samtliga arbetsgivare jag haft i livet, när och med vilka arbetsuppgifter ... mina tio favoritlåtar genom tiderna ... (nej, det sista var inte sant!)
Sedan behövs det som kronan på verket blankett "DS2019" som universitetet i USA ska fylla i. För att göra det behöver de i sin tur alla de dokument som jag ska skicka till dem (se förra inlägget). Jag blir nervös över att de inte ska få fram det i tid men flinka sekreterare däröver och DHL-leverans gör att det kommer som det ska.
Återstår bara att åka upp till Stockholm för personligt besök på ambassaden. Efter pappersdjungeln ska nu det slutliga klargörandet av av att man ska inordna sig i det främmande landets bestämmelser inpräntas. Underdånighet förväntas. "Do not expect the interview to be over within an hour. You may have to wait a considerable mount of time in our waiting room and outside the embassy. Please dress for the weather".
Hur många institutioner låter folk vänta utomhus på sin tur!?!
Med morgontåget väl i Stockholm ås jodå, jag får börja med att vänta utomhus i det strilande regnet. Men tack för informationen att klä sig efter vädret. Sedan in genom vakten med tillhörande säkerhetskontroll, in till en lucka för genomgång av pappren, sedan vänta (inomhus!) och slutligen är intervjun över efter bara ett par minuter med tjänstemannen. Alla är vänliga och korrekta och det är inga problem med själva visumet.
Men karlfan sätter igång sliter och drar i mitt pass och till slut har han demolerat det så att han hävdar att passet inte sitter ihop tillräckligt utan jag måste ha ett nytt. En sida sitter löst hävdar han. Efter mycket fingranskning kan man ana en liten flik som lossnat lite. Hem och direkt till polisstationen för att fixa det. Det får väl inte vara alltför enkelt...
Hur kan ett land som möter främlingar inne i landet så mycket mer öppet än vi svenskar vara så byråkratiska och stelbenta innan man kommer in? Ska man behöva markera sin överlägenhet så tydligt? Eller är det just därför man sedan kan acceptera de som väl slunkit in? Eller möts utomeuropeer som vill in till Sverige av samma visomärbästattityd - kanske är vi i själva verket likadana?
KRÅNGEL!
Puh!! Många gånger den senaste månaden har jag ångrat att jag överhuvudtaget sökte stipendieeländet! Undrar om det är lika mycket krångel för människor som vill komma en tid till vårt land?
VISUM är ett kapitel för sig. Vill minnas att jag tidigare skickat in passet med post tillsammans med någon blankett och fått det tillbaka med visum istämplat. Nu behövs det ett stort antal dokument och personligt besök på ambassaden! Räknade ut att det kostar över 2500 kronor i rena pengar samt säkert tre dagar i eget arbete. Samt oron över att alla papper inte skulle bli klara i tid eller att något skulle ifrågasättas vid ansökan. Mer om hur det gick efter det att jag besökt ambassaden.
Sedan kommer alla dessa DOKUMENT! Jag var förberedd på att fixa sådant som har med undervisningen att göra. Göra en kursplan, lägga upp ett schema för föreläsningar. Be dem beställa litteratur. Sådant man vet av erfarenhet hör till ett kursupplägg. Men det verkar inte vara så viktigt (om de nu inte missat att informera mig om något jag för länge sedan borde gjort). Jag fick redan i våras reda på vilka två tider i veckan jag ska hålla min undervisning. Sedan har inte mycket mer hänt mer än att jag meddelat litteratur och bett att få tillgång till datanätet (vilket ännu inget hänt med).
Tre veckor innan det är dags att avresa damp det emellertid ner det ena kravet efter det andra. Scandinavian Department, som är min värdinstitution, och Economics Department, där jag ska undervisa, tycks båda ha trott att den andra skulle ta hand om pappersarbetet. Det är ju lätt hänt att saker hamnar mellan stolarna när en oväntad svensk ska dyka upp som gratislärare och ge en egen kurs. Men nu blev det i stället fart. Ett antal olika blanketter har skickats med bud över Atlanten för att komma in i tid. Dessutom skulle jag komma in med rekommendationsbrev från inte mindre än tre (3) personer. Jag fick sitta en halv söndag på jobbet och skriva utkast till brev från tre kollegor som sedan vänligt nog gick med på att skriva under dem. Därtill skulle jag skicka över kursutvärderingar från kurser jag hållt. Det blev till att lägga andra halvan av näm,na söndag för att skriva ut från "Kurt" (vårt kursvärderingssystem) och översätta frågor och svar. Man undrar om någon verkligen kommer att titta på allt detta eller om det åker direkt in i någon pärm?
Och så BOSTAD! För gästlärare till Linköping fixar universitetet en lägenhet som står och väntar vid Campus. Icke så här! Jag har dels satt upp ett anslag om mig själv på universitetets hemsida, dels gått in så gott som dagligen sedan i somras på en lokal hemsida med annonser om tillfälliga uthyrningar. Många objekt i omlopp men inga enorma mängder som passar mina behov och plånbok. Ett tiotal har jag svarat på, i början är de positiva men sedan dyker det alltid upp någon som är på plats och som kan lägga upp handpenning och då står man sig slätt som sökande från andra sidan jorden! Först en knapp månad innan, och efter stigande oro verkade det lösa sig då en professor på universitetet som själv skulle åka utomlands hörde av sig för att hyra ut till mig under tiden. Därefter vidtog dock krångel med att skriva kontrakt och göra upp om betalning...
Man sover inte alltid så gott som blivande gästlärare!
Back to the USA
Dagen före julafton 1982 lämnade min rumskamrat Greg av mig i snöstormen vid Greyhoundbussterminalen intill delstatsuniversitetet i Massachusetts vid femtiden på morgonen. Framför mig låg avslutningen av min termin som utbytesstudent i USA: en fyraveckorns rundresa med Peter C som jag skulle möta på flygplatsen i Dallas.
Bakom mig låg livets dittills upplevelserikaste halvår. Bo i ett trångt studentrum med Pink-Floyd-The Wall-omslagsväggar och en ärkerepublikan till rumskamrat. Läsa de avslutande kurserna på min utbildning - okej, tja men inte bättre än hemma. Träffa mängder av andra människor: amerikaner och andra utbytesstudenter från olika håll. Leva i en mikrovärld som bestod av campusområdet och alla dess aktiviteter men inget mer. Ett brev hem kunde ta två veckor - nästan en månad krävdes för kommunikation fram och tillbaka. Långt bort var e-post och chat! Känslor av spänning, multikultur, lite förälskelse, ensamhet, debatt, umgänge, hemlängtan, upprymdhet.
Ända sedan dess har jag närt ett intresse av att återvända: till det här landet eller något annat där man kan etablera sig som en "vanlig" invånare för en tid. Leva landet på dess egna villkor. Upptäcka sidor som man inte ser som turist eller på kortare tjänsteresor. Få perspektiv på vardagstillvaron och på vårt svenska sätt att leva. Men hemma igen på våren 1983 blev jag anställd på nationalekonomi i Linköpings universitet, jobb och familj har sedan dess utgjort centrum i tillvaron.
Men med barn som närmar sig klara-sig-självåldern och en förstående och flexibel fru sökte jag i höstas "The Jonson Family Scholarship" för lärarutbyte med University of Washington i Seattle. Och fakulteten fattade ett klokt beslut - för min del i alla fall. Efter ett kvarts sekel är det sålunda dags för mig att få chansen att återvända. Nu som professionell och för att i första hand undervisa på en kurs för amerikanska studenter. Nyfikna frågor lurar. Professionellt hur studenterna är jämfört med våra, hur universitetssystemet fungerar, hur undervisning och examination förväntas gå till. Personligt hur det är att leva en termin som lärare, som "invandrare", utan familj och som privatperson.
Mina reflektioner kring detta vill jag dela med mig på denna BLOGG!
PS Några inscannade bilder från utbytestiden 1982 - ingen större skillnad eller hur, kanske lite mer på utsidan och lite mindre på insidan än idag möjligen...
Mitt första "gig" tror jag - på husfest som utbytesstudent -82 var vi ett gäng som uppträdde...
Här på rundresa vid Grand Canyon med Peter Cardebring - man kan väl säga att jag studerar klyftorna i landet här...
