Enkelt val!
USAs förhandlare på Bali gör allt för att förhala och "rädda" amerikanska företag och hushåll från att behöva ändra sina vanor och beteenden. Frågan om den globala uppvärmningen är iskall i presidentvalskampanjen.
Al Gore fick 30 sekunder i TV när han mottog Nobelpriset i förrgår. Sändningen dominerades av att fotbollslagets tränare hade avgått...
Tufft för nästa president
Barak Obama har fått sällskap i kampanjen av Oprah Winfrey och genast sattes nya publikrekord och hans opinionssiffror närmar sig Hillary Rodham Clintons. Demokraternas kampanjer är i mina ögon luddiga. De säger att det behövs förändring i ledarskapet. Man driver några grundläggande reformer, bland annat den som ska garantera alla barn grundläggande sjukvård, vilket Bush vetoat bort flera gånger. Men någon riktigt inspirerande agenda står man inte för.
De republikanska kandidaterna är fortfarande fler. Här är man tydligare i budskapet. Jag kan bara se gradskillnader mellan dem i att övertrumfa varann om krigsinsatserna i Irak, abortmotstånd, skattesänkningar och invandringskontroll.
Men var är realismen?? USA är ett svårt skuldsatt land! Jag minns när jag som utbytesstudent skrev en uppsats och argumenterade mot det förslag till grundlagsändring som framfördes om att staten alltid skulle ha balans i sin budget. Men nu har det gått för långt. USA skulle inte ens platsa i EMU med en statsskuld på över 60 % av BNP. Och underskottet i utrikeshandeln är historiens största. Landet har helt enkelt levt svårt över sina tillgångar. En jobbig tid av anpassning väntar oundvikligen. Jag bedömer att USA ser fram emot minst ett decennium av låg tillväxt och konsumtion.
Presidentkandidaterna borde väl åtminstone ha några sansade rådgivare som kan upplysa om detta. Inte heller i den allmänna debatten verkar någon insikt om det förekomma. Huvudet i sanden?
Var finns den presidentkandidat som kommer kunna leda landet på ett ansvarsfullt sätt genom ett stålbad av svensk 90-talstyp? Jag trodde jag skulle fastna för en president-wannabe medan jag var här mitt i nyhetsflödet. Men nu i nomineringsperioden gäller det bara att dra in pengar och bevaka varandra. Medan ekonomin ligger oförsvarad.
Självmord igen
Jag vet inte om det här fortfarande finns med i de amerikanska läroböckerna? Hursomhelst så trodde sig ett par av mina studenter känna till de svenska självmorden. Men det är alldeles sant att vi ligger på undre halvan i Europa. Någon statistik över USA har jag inte sett, men mina studenter trodde sig säkert veta att fler dog i trafiken, och kanske också av våld. Men det kan ju bero på farligare trafik, mer droger i psykvården eller så hade studenterna helt enkelt fel.
Ändå tycker jag att vi svenskar inte kan sopa problemet under mattan bara för att vi inte är värre än andra. För män i åldrarna 15-44 är självmord den i särklass vanligaste dödsorsaken och även för kvinnor är den något högre än för cancersjukdomar. Fokuserar vi på rätt sak? När får vi en nollvision för självmord? Varför inte komplettera mammografi med årliga psykologsamtal för alla män?
Lite ljus i mörkret. Ett hus på min gata - amerikaner är lika bra som svenskar på att ljusdekorera inför jul.
Den amerikanska INDIVIDEN
Man reser väl för att man är nyfiken på andra länder och samhällen: hur fungerar världen på andra håll, kan jag få perspektiv på min egen vardag?
Jag tycker mig ha börjat förstå betydelsen av de grundläggande värderingarna i ett samhälle och hur de bidrar till att bygga upp dess institutioner. Den institutionelle ekonomen Paul Bush (inte president-Bush alltså) skriver just att samhällsinstitutioner är beteendemönster som hålls samman av värden. Tre sådana värden som lyfts fram mycket starkare här än i Sverige är FAMILJEN, GUD, NATIONEN.
Det ligger mycket i detta, men jag tror det delvis är överdriven retorik. Familjen, visst, men precis som i Sverige är inte kärnfamiljen det enda levnadssättet. Och var kommer barnen in; att jobba prioriteras högre än att satsa på dem. Gud är förvisso viktig för många fler här än i Sverige, men ändå inget som jag upplevt präglar samhällslivet i stort. Och när det gäller så är nog amerikanen stolt över sitt land och många uppfattar det som den supermakt det kanske är. Men samtidigt finns i många kretsar en stark samhällskritik och distans.
Den mest grundläggande värdeskillnad jag själv funnit mellan USA och Sverige är att här är det INDIVIDEN som man utgår ifrån. Här är det mycket mer upp till var och en att lyckas eller misslyckas. Stå för sitt eget liv: betala försäkringar, spara till pension, finansiera högre studier, nå framgång genom risktagande eller ta konsekvenserna av misslyckaden. Och att det är på det viset måste bero på att man vill ha det så. På vissa håll finns säkert en stark konkurrensmentalitet, den har jag dock till min förvåning inte sett mycket av. Men individualistsamhället leder, kanske oväntat för en svensk, också till att man ställer upp mer för varann. Eftersom alla vet att det hänger mer på individen, man kan inte räkna med att statsmakten finns till hands, så får man ge ett handtag för andra. Det här gången behöver du hjälp, nästa gång kan det vara jag. Donationer och frivilligarbete. Det verkar finnas en attityd av att vilja "betala tillbaka" för de tjänster man fått av andra. Jag tycker också att man verkar se människan mera. Som jag skrivit tidigare är den där lilla hälsningen "have a nice day" inte bara en retorisk artighetsfras.
Jag tror det leder till en brokigare skara männsikor i samhället. Det finns fler orginal, att vara lite "udda" är okej. Många är oerhört artiga och ställer upp medan andra roffar åt sig. Under veckans översvämningar i delstaten har människor donerat mängder pengar och grejor samtidigt som andra brutit sig in i övergivna hus.
Det som vi ibland uppfattar som "dubbelmoral" kan också ses som ett slags hänsyn. -Varför uppröras över lite naket, varför kalla toaletter för 'restrooms' i stället för att tala klarspråk? Vi tycker så, ja, utifrån svenskars 'frigjorda' värden. Men om det här finns människor som vill slippa se och prata om det så ska de få göra det.
Skillnaden mot det svenska samhället skulle alltså vara att vår värdegrund är mer kollektivistisk. Vad är då bäst? Nu kommer jag till min viktigaste lärdom av alla. Vi kan inte avgöra vad som är bäst, för vi bedömer det utifrån vår egen värdegrund! En svensk betraktar det amerikanska samhället utifrån sin mer kollektivistiska syn och en amerikan det svenska med sina värderingar. Precis som vi i dagens moderna samhälle inte kan förstå hur det var att leva på medeltiden kan vi inte hissa eller dissa andra länder utifrån vårt eget lands värderingar.
Det som är bra i USA kan vara bra här utan att behöva passa för Sverige och vice versa. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av varandra.
Jag tror jag kommer att återvända med större ödmjukhet och förståelse för andra sätt att se på och leva i världen. Med risk för att bli en hållningslös mes.
Ett exempel på förgiven dubbelmoral: varför inte kalla bajamajan för vad den är, i stället för det - låt vara poetiska - Honeybucket!?
Bokslut: två samhällen så olika och så lika.
-God bless America!
Politiken. Agendan är SÅ väsensskild från den svenska. Ingen svensk politiker skulle kunna gå till val på presidentkandidaternas huvudpunkter: ut och avsluta ett frihetskrig i fjärran land, sätt definitivt stopp för aborter, sänk skatten på 15 % ytterligare trots en statsskuld på över 60% av BNP...
RIkedomen. En genomsnittsamerikans inkomst är nästan 40 % högre än en genomsnittssvensk! Efter skatt är skillnaden ännu mycket större. Många har råd att köpa väldigt mycket. Klyftorna är givetvis större än i Sverige men även en "halvfattig" tjänar som en medelsvensson.
Nationens särställning. De flesta amerikaner är nog övertygade om landets särställning i världen: ekonomiskt, politiskt och militärt. Och det ligger mycket i det. Även om många inte stöder den förda politiken.
Multietniskt. Som jag skrev efter yulefesten: här lyckas man förena en oblyg stolthet över sitt förflutna med att vara en fullfjärdad amerikan.
Formella kontrakt, advokater, försäkringsbolag. Ååh, vad jobbigt! Tänk om man missat en klausul någonstans. Även en medelklassfamilj kan hamna mer eller mindre på gatan.
Gud. Här finns även en mångfald av religiösa preferenser och Gud betyder faktiskt något för ganska många.
Trevligheten. Som Anna W skrev: hellre ytlig och trevlig än genuin och sur.
Välfärd och självmord
Tilltro till statsmakten. Min ryggmärgsreaktion när jag ser en tiggare eller hemlös är att det är väl inte min sak, det borde samhället ordna. Vi förväntar oss bara att det offentliga ska ta hand om välfärden: undvika fattigdom och skydda vid sjukdomar och andra hot. Här är det upp till var och en (dvs. tilltro till individen).
Föräldraförsäkring och barnvagnar. Jag har inte sett en barnvagn sedan jag kom hit. Inga föräldrar är ju hemma med barn. Man får ledigt i tre veckor, kan ta obetalt ledigt i tre månader. Sedan är det barnomsorg eller släktingar som gäller.
Självmord. Något man tydligen lär sig i skolan här är att Sverige har världens högsta själmordsfrekvens. När jag berättade att tre gånger så många tar livet av sig som dör i trafiken i Sverige blev studenterna chockade.
Sportvåld. Huliganism är ett okänt begrepp här. Sport är kul, varför slåss vi?
Resor till solen. En svensk drömmer om nästa resa till solen, här håller man sig hemma eller reser till släktingar. Kanske för att man på sommaren har det FÖR varmt, kanske i brist på semesterdagar?
Pyssla på den egna täppan. Förvisso har många här det fint i och kring sin bostad. Men förvånansvärt många har det skräpigt och ovårdat. Och man köper tjänster till huset i större utsträckning och pysslar mindre själv.
Fotboll spelas med fötterna. Kommentarer överflödiga.
Fetare fLäsk i grytan!
Konsumtionssamhället. Man köper gärna mycket och stort. Varför inte en SUV? Mat serveras i stora portioner, (doggy-bag är gängse förekommande på restaurang).
Vapen och våld. Vi tycker att USA är så våldsamt, och visst stämmer väl det. Här finns ju mer vapen i omlopp som gör att konflikter får allvarligare konsekvenser. Men när jag följt nyheterna från Sverige i höst så är det ju samma rubriker: mord, våldtäkter, slagsmål, bråk. Inte speciellt mycket säkrare.
Jobba jämt. Den lutherska arbetsmoralen påstås prägla Sverige, och särskilt vissa jobbar mycket även där. Men här har man två veckors semester, ingen sjukledighet, tre veckors barnledigt och dessutom ställer många upp på frivilligarbete. Mina studenter var chockade när de hörde om ledighetsreformer i Skandinavien. "I would be bored in a week"; kommenterade någon.
Socker i maten. Kommer ju mer och mer i Sverige. Ett utslag av "fetare fLäsk-syndromet".
Värre väder. Åtminstone här i Washington State är vädret ganska likt svenskt. Men naturligtvis är stormarna värre, regnen kraftigare och snöfallen kaotiskare.
Storslagnare natur. Även naturen påminner om skandinavisk, kanske därför kom många invandrare hit. Det är bara lite högre, tätare och mer.
White Christmas
Vetenskapen. Jag kan komma hit och undervisa studenter om exakt samma saker som i Sverige. Jag vet precis vad jag kan förutsätta att de kan och ta vid där grundkursen slutar. Använda samma beteckningar och språk.
Kommunikationssamhället. Vart man kommer så sitter folk med laptops i knät, anslutna till trådlösa nätverk. Internet, mobiltelefoner, bilåkande, flyga omkring... Detta ständiga kommunicerande förenar oss alla. (nåja, en genomsnittsamerikan gör 2,2 flygresor per år, en kines än så länge bara 0,05).
Att köra bil. Är det inte underligt att man kan komma vartsomhelst, hyra en bil och dra? Detta komplexa samspel med bilens all teknik, regler för hur man kör och interagerande med tusentals andra trafikanter. Trots avsaknad av internationell reglering så funkar det på direkten (här finns dock fyrvägsstoppkorsningar, svänga höger mot rött ljus och omkörning på fel sida) medan en så enkel sak som att sätta en kontakt i väggen inte alls går.
TV. Det har jag redan bloggat om. Inga överraskningar, samma gamla evinnerliga program. Bra musik och dålig musik. Samma sak här. (Om religiös country och dansband kan likställas...)
Dreaming of a white christmas! Från Ryd till Waikiki beach ... alla drömmer vi om en vit jul!
Yulefest
En stor, rykande, doftande mugg glögg. Mmm! Dragspelsmusik, spelmanslåtar, nyckelharpor, jojk, folkdräkt. Lusekoftor, lusekoftor, lusekoftor. På "yulefest" kan man få sitt lystmäte av sin egen kultur!
Jag besökte igår The Nordic Heritage Museum. Förutom samlingarna från immigranttiden var där också årets julfest. Där kunde man shoppa och utspisas med allehanda nordiska specialiteter. Förutom glöggen jag njöt av så fanns ärtsoppa, varmkorv, sillmackor, köttbullmackor och danska smörrebröd och Carlsberg. Och i "Kaffestugan" fanns hur-många-sorter-som-helst av hembakt bröd. Kanelbullar (utan 2 cm florsocker på), mazariner och nygjorda kanelpannkakor var bara något av det som hamnade på min tallrik, medan två dragspelare underhöll mitt bland museiföremålen. 
Det nordiska arvet lever tydligt här och det är värdefullt att denna intressanta del av historien kan bevaras på museum. Över en miljon svenskar - en fjärdedel av befolkningen! - emigrerade under åren 1860-1920. 750 000 norrmän och 300 000 danskar utvandrade också. Efter det att järnvägen byggts från Chicago till västkusten kom sammanlagt 72 000 svenskar till Seattle och idag lär det finnas en kvarts miljon i staden med svenskt påbrå.
Hade jag varit emigrant och avrest när jag gjorde i september så hade jag varit framme först idag. Resan tog nämligen två månader och förutom de ägodelar man fick med sig i sådana kistor som fanns bevarade på museet var man tvungen att medföra mat och vatten för två månader på båten. De allra sämst ställda hade inte råd att åka, så emigranterna var ofta människor på landsbygden bland de inte alltför fattiga eller som redan hade emigrerade släktingar som sände hem pengar till reskassan. Vidare var det människor som stöttes ur statskyrkan och på senare år även stadsbor som ville söka lyckan (och kanske guld) i Staterna.
Så igår fick jag en tillräcklig dos av skandinavisk kultur för flera år framöver... Jag tycker det är härligt att se hur traditioner, minnen och kultur upprätthålls. Pensionärer och barnfamiljer trängdes, de senare kanske mest lockade av jultomten. Jag tror alla med minsta lilla norskt påbrå kom i lusekofta, och hade man ingen så fanns det att köpa. Otaliga andra skandinaviska saker bjöds ut i de olika stånden: rosenmålningar, broderier, glas, dalahästar, julprydnader, tomtar och troll, böcker och musik, det allra mesta handgjort av människorna här, annat inköpt från hemländerna. I ett hörn hittade jag svenska julsaker från SWEA, Swedish Women's Educational Association. http://www.chapters-swea.org/seattle/. Där stod Annica och Annika och de lyckade få mig att köpa en betongtomte (lysande med tanke på övervikten på planet hem) som svenskamerikansk julsouvenir.
Det finns sentida utvandrare också. I Nordic Café åt jag sillsmörgås med en gammal SAABare som lockades över till Boeing redan 1958 när det företaget expanderade och sökte svensk arbetskraft. Tänk att stöta på en person som gift sig i domkyrkan och bott i Majelden innan jag själv föddes. Han arbetade nu efter pensioneringen som frivillig på museet, vars verksamhet till stor del bygger på donationer och frivilliga som arbetar där.
Samtidigt som jag hänförs över hur levande och stimulerande det svenska och skandinaviska arvet hålls, så undrar jag över vad jag skulle tänka om motsvarande fenomen i Sverige. Jag skulle säkert tycka det var mossigt obegripligt om ättlingar till människor som kom till Sverige på 1800-talet skulle samlas i egna lokaler och fira gamla traditioner, sälja föremål med hemlandsanknytning, spela musik och dansa som man lärt sig av sina anförvanter. -"Herregud, har man inte blivit svensk efter över hundra år". Det fina med USA är att nästan alla någonstans tillbaka har ett invandrarförflutet, så det är ingen skillnad mellan människor, inget vi och dom. Här lyckas man också vara både och: förena att vara amerikan med en oblyg kollektiv stolthet över sin bakgrund.
Julmarknaden i Seattle står inte långt efter den i Gamla Linköping...
...men de amerikanska dalahästarna är definitivt större än de svenska!
Analys: Centralbankerna får det svårt
Vi har levt en tid nu när centralbankerna har haft det ganska enkelt. Visserligen har inte minst den svenska riksbanken fått en del kritik. Förutom över bankens tydlighet har det gällt att inflationen varit för LÅG och därför (den redan mycket låga) räntan för hög. Men kritik mot några tiondelars för låg inflation än ändå lätt att leva med, inte minst det senaste året när sysselsättningen samtidigt ökat. Räntehöjningarna som nu kommit har varit förvånansvärt måttliga med tanke på den högkonjunktur som råder.
Förklaringen till att inflationen och därmed räntan varit så låg i Sverige, hos EMU-länderna och i USA kan liknas vid en "omvänd stagflation". Flera faktorer har bidragit till att utbudet i ekonomin växt snabbare än normalt: IT-samhället slår "äntligen" igenom med ökad produktivitet, nya konkurrentländer har bidragit med billiga importvaror och samtidigt ökat konkurrenstrycket på inhemska företag. Fram tills nu har detta motverkat inflationstrycket från högkonjunkturen och vi befinner oss i detta nu på toppen i den bästa av konjunkturvärldar med hög sysselsättning förenat med låg inflation.
Centralbankernas räntevapen är enbart ägnat att kontrollera en variabel: inflationen. Så länge denna styrs av efterfrågan funkar det bra. Men en positiv utbudschock är ju som sagt rätt okej också.
Mycket talar nu emellertid för att problemet kommer att vändas i sin motsats och då kommer centralbanksledarna att få det hetare om öronen. Bernanke i USA är redan under debatt och flera ekonomer jag lyssnat till här är inne på samma linje. Effekterna av produktivitetsökningarna klingar nu ut. Lönerna börjar drivas upp runt om i världen samtidigt som växelkurserna börjar justeras så importen blir dyrare igen. Råvarupriserna stiger, inte bara oljan utan överlag på grund av stigande världsefterfrågan. Högkonjunkturen vi har kommer leda till krav på lönekompensation även i våra länder. Alla dessa effekter sammantaget leder till en negativ utbudschock som kan närma sig 70-talets omfattning.
Vad gör riksbanken, ECB och USAs Fed då? De båda förstnämnda ska enligt instruktionen enbart se till inflationen och måste då höja räntan. Men det kommer bli ifrågasatt alltmer om samtidigt konjunkturen och sysselsättningen faller. Säkert kommer politiker protestera och den omhuldade självständigheten angripas. I USA ska centralbanken inte enbart se till inflationen utan även andra konjunkturfaktorer. Men det blir inte lättare, då det innebär en målkonflikt. Dessutom har amerikanerna vant sig vid hög konsumtion. De enorma skulderna måste börja betalas tillbaka och jag blir inte förvånad om landet går in i en längre period av stagnation. Då blir det likaledes svårt att motivera att hålla räntorma höga.
Det ska nog fan vara centralbankschef de närmaste åren.
VÄDERCHOCK!! (Samma gamla nyheter 1)
Är det inte konstigt att så fort det blir lite dåligt väder så ska det braskas på med jätterubriker? Kommer det inte snö och blåst ett antal gånger vartenda år? Börjar vi vara så bortklemade att det måste framställas som något så fasansfullt? Precis likadant var det här för ett par veckor sedan. En jättestorm var i antågande, påstods det. Kvällsnyheterna lade om sina sändningar och tidningarna uppdaterade sina nätupplagor. Sedan blåste det en del och regnade, några träd föll ner men inte mycket mer. Och det verkade inte som Sverige gick under i fredags heller?
Jag försöker följa vad som händer med det svenska samhället när jag är borta genom att läsa några tidningar på nätet. Nuförtiden, till skillnad mot när jag var här som utbytesstudent, kan man ju följa med i realtid. Men det är inte så lätt att förstå sig på det. Nättidningarna, även SvD, domineras av oväsentligheter. Oväder, Idol (suck), skvaller, olyckor och sport (inte helt oviktigt dock). Reinfelts personalproblem har det stått att läsa lite om, förvisso. Det är inte oviktigt, politiskt, fast egentligen tycker jag inte "skandaler" är det viktigaste i samhällsutvecklingen heller. Vad är det egentligen som gör att samhället utvecklas? Jag saknar en svensk morgon(pappers)tidning. De lokala medierna här är ungefär lika kortfattade med det som händer utanför närområdet. "Världen på fem minuter" upptar en halvsida i tidningen och består av fem bilder med bildtext varav flera är från andra delar av USA. Å andra sidan FINNS det ju kvalitetsmedier här, som NY Times och TV-kanaler som jag dock inte har tillgång till.
-Vi vill inte betala!
Världsbilden enligt Bush & Co
Ungdomarna i familjen som besöker mig nu fann denna amerikanska världskarta som hänger på mitt arbetsrum överraskande. Men lika självklart som det ur vårt euro-centriska perspektiv är att placera vår del av världen i centrum, lika uppenbart är det naturligtvis i den här delen av världen att den utgör centrum! Lite nyttigt att byta utgångspunkt och märkligt hur ett enkelt skifte av perspektiv kan öppna ögonen för ens egna snäva synsätt.
Analys: USA drar ner världsekonomin?
Men USA är nu ett mycket skuldsatt land. Hushållen stora skulder, vilket torde leda till ökat sparande och lägre konsumtion under en tid, triggat av fallande förmögenheter med fastighetspriser och kanske börsen. Dessutom har staten budgetunderskott, som knappast kan fortgå. Fast man undrar hur de republikanska presidentkandidaterna kan driva fortsatta skattesänkningar samtidigt med skärpta insatser för att "vinna kriget" i detta läge. Slutligen har USA också enorma underskott i utrikeshandeln.
Om Europa kan få fart på tillväxten och ersätta USA som drivande i världsekonomin är väl däremot osäkert. Visserligen drivs ju Lissabonprocessen, men det är väl mer ord än handling (och vad kan man konkret göra - prata fram tillväxt?). Kina har ju haft en osannolik hög tilväxt i många år (delvis dock pga att aktiviteter flyttats från hushållen till marknaden), och jag tror väl på en avmattning även i Kina snart. Det borde visa sig i överhettningstendenser, stigande löner och så borde slutligen valutan apprecieras. Den amerikanska dollarn har ju fallit kraftigt redan, inte underligt med tanke på det gigantiska underskottet i bytesbalansen (importen är 85 % större än exporten!)(medan Kinas exportöverskott stannar vid 22%). Sedan 2002, när det var en svängning åt andra hållet har en euro stigit från 0,7 dollar till 1,6!Det kommer att göra det svårare för de exportberoende delarna av resten av världen (Tyskland, Kina, Sverige m fl) och bidra till en avstannande tillväxt där. Men eftersom utrikeshandeln är såpass liten del av den amerikanska ekonomin så kommer det inte i motsvarande grad att leda till att nedgången i den amerikanska ekonomin bromsas.
Så de närmaste tio åren ser enligt mina tankar ut som att stora delar av världen kommer att få en lägre tillväxt än de senaste tio. Undantag för de länder där hemmamarknaden kan få fart, men det kräver ju då att inte husprisfall drar ner ekonomin även där. Sverige kanske kan klara sig relativt bra. Kanske kan det bli fart i Europas ledande ekonomi, Tyskland, vars ekonomi har ju levt högt på exportframgångar i 10 år men haft en usel hemmamarknad. Tyskland har under några år varit världens största exportör (med större total export än USA och Kina). Kan deras ekonomi expandera med moderniseringar? Jag läste t ex att Airbus superjumbo A380 försenats mycket tack vare att tyskarna hade så omoderna datorer. Och de finansiella marknaderna fungerar väl inte så bra och arbetsmarknaden är trög påstås det.
Om nu exporten dämpas (pga dollarkursen), finns det förutsättningar för att den inhemska marknaden i centraleuropa får bättre fart efter många års låg tillväxt? Kanske kan Japan återfå lite av sin tredjeplatsposition? Nej, vi får nog vänja oss vid att "den nya ekonomin" är över och världsekonomin utvecklas lugnare. Produktivitetsutvecklingen som följd av IT borde klinga ut då det delvis är en engångseffekt och demografi med en åldrande befolkning sänker andelen i de producerande åldrarna.
Vi behöver inte få det inte sämre, men lite mindre bättre. Säkert bra för den globala överhettningen i bokstavlig mening, kanske mindre bra för Reinfelt & Co i valet 2010?
Amerikansk politik del 1
På den demokratiska sidan verkar det som det kommer att stå mellan Hillary Rodham Clinton och Barak Obama. Hillary verkar just nu ligga bättre till, hon har dragit in mer kampanjpengar och ligger före i flertalet opinionsundersökningar, dock tydligen inte i "min" delstat Washington som hon f.ö. besökte igår.
På den republikanska sidan är det ovissare. Det finns nio huvudkandidater och ytterligare 35 som anmält sig. Av de senare verkar det finnas många helt oseriösa, en del har inte ens en hemsida eller ett publicerat budskap. Av nio huvudkandidater är ingen kvinna och bara fem av de andra 35 är det.
Huvudkandidaterna bland republikanerna har debatterat mot varandra i helgen. Det gäller att visa sig som mest konservativ och hylla de ärkerepublikanska värdena. I mitt tycke verkar det också gälla att vara mest "macho". Man har en gemensam huvudfiende: Hillary. Ingen vågar racka ner på henne rent ut för att att hon är kvinna, men det märks tydligt att det är budskapet. Särskilt gäller det som möjlig "commander-in-chief". Det framhålls att hon aldrig lett en stad eller stat eller varit befäl i militären (däremot har hon väl varit senator en längre tid!), har endast politisk ledarerfarenhet som "internship" i Vita Huset. Nej, ska man vara republikan ska man vara man!
En av favoriterna är förre New York-guvernören Rudy Giuliani. Han har nog vissa mjukare drag i sin republikanska profil som de andra kandidaterna inte är sena att slå ner på. Han vill visserligen inte tillåta homoäktenskap men kan tänka sig partnerskap. Han kan under vissa omständigheter tänka sig abort. På hans hemsida hittar man främst hur man gör för att donera pengar till kampanjen, men också ett tolvpunktsprogram. Lägre skatter, stram budget, vinn Irakkriget, trygghet i städerna och fortsatt rätt att bära vapen är några av huvudpunkterna. http://www.joinrudy2008.com
I lördags såg jag ett TV-tal av en annan huvudfavorit, John McCain. Han berättade flera anekdoter från sin tid i Vietnamkriget, där han också satt krigsfånge en längre tid. Underförstått: här har ni den sanne patrioten som kämpat för sitt land. Han reffade också flera gånger till Ronald Reagan, däremot nämndes inte den tydligen för impopuläre Bush. I övrigt var det nej till abort, att bara mödrar och fäder tillsammans kan uppfostra sina barn, att hjältarna i Irak (USAs soldater alltså) är det bästa vi har och de ska få allt stöd tills de vinner kriget. USA är det enda land i världen som ställer upp för att försvara friheten, även om det inte självt är attackerat. -God Bless America! Jojo, Göran Hägglund framstår som socialist i jämförelse. http://www.exploremccain.com
Man kan i alla fall konstatera att amerikansk politik innehåller tydligare skillnader än de svenska valrörelserna och att många frågor är förvånansvärt olika de som står på den svenska agendan. I så många andra sammanhang gör ju globaliseringen allt så likadant, men poltikens villkor är fortfarande strikt nationella.
Lite uppfriskande trots allt, men samtidigt skrämmande. John McCain vid avtryckarna. -God Bless the World!
-"A second inconvenient truth"
I kväll har jag varit och lyssnat på Hans Blix. Jag var inte ensam: salen var fylld med 800 personer och några hundra till såg föredraget via internteve. Svenske konsuln och konsulinnan hade flugit upp från LA för att möta honom. Blix är nog en av de fem mest kända nu levande svenskarna utanför Sverige.
Budskapet var kristallklart och angeläget. Vi har anledning att vara oroliga. "From cold war to cold peace". Den nedrustning som pågick under slutet av 1900-talet och som drevs på av Gorbatjov och Bush senior vändes i slutet av 1990-talet till sin motsats. Nedrustningsavtalet från 1968 var framgångsrikt och begränsade kärnvapenspridningen till de fem länder som redan hade. Blix radar upp en rad exempel på hur det vänt. USA moderniserar sina missiler. Kina expanderar sin Stillahavsflotta. Ryssland hotar följa USAs upprustning i rymden. Nordkorea, Libyen och Iran är tre nya hot som inte följer spridningsavtalet. Israel, Indien och Pakistan har aldrig skrivit under och mellan de sistnämnda länderna växer riskerna med instabila regimer.
Hans Blix är också inför den noga lyssnande publiken öppet kritisk till USAs politik.
Vapeninspektörerna under hans ledning kontrollerade över 700 platser i Irak utan att se tillstymmelse till massförstörelsevapen. De besökte ett fyrtiotal ställen där amerikansk underrättelsetjänst tipsade om var de troligaste. -"FN slår fast att det bara går att starta krig om det är enhällighet i säkerhetsrådet eller om man blir anfallet. Hur skulle det se ut om andra länder gjorde som USA och attackerade i förebyggande syfte", frågar han. Man lyckades med att störta Saddam. Men inte med att införa demokrati. Al Qaida fanns inte i Irak och inga massförstörselsevapen heller.
Det finns naturligtvis också goda tecken. I många delar av världen, Europa, Nord- och Sydamerika är krig idag uteslutet. Den ekonomiska integrationen betyder mycket för världsfreden. Men Blix anser att det behövs mer internationellt samarbete. Här kunde USA och även Ryssland gå före, menar han, och det finns tecken i USA på en sådan rörelse. Det skulle sända positiva signaler till de mindre länderna. Senaten kunde sätta nedrustning åter på agendan. Ryssland och USA kunde skrota kvarvarande kärnvapen i Europa och stoppa rustningen i rymden.
Krigshot och upprustning är lika vanskligt som den globala uppvärmningen för mänsklighetens framtid, fastslår han inför stående applåder. Artiga eller erkännande? Själv står jag upp i beundran för denne rättframme och välartikulerade gamle man som med klassisk svensk neutralitet och oförtruten energi förmedlar sitt budskap. Ännu en obehaglig sanning för världen.
Den vänlige amerikanen
Den första nivån av vänlighet möter man vid snabba kontakter med andra och består i ett "how-are-you-ande" och "have-a-nice-day-ande". Ytligt, javisst, och intet förpliktigande. Men ändå. Det uttrycker att man uppmärksammar individen man möter. Vi har väl anammat dessa uttryck i Sverige också, men jag känner nästan att de är mer ytliga hos oss än här (jag hatar särskilt det där "ha en fortsatt bra dag", hur fan kan dom veta det, dagen har kanske sugit rejält så långt).
Den andra nivån är att människor ofta pratar med varandra lite lagom. Man behärskar småpratet bättre än svenskar. På bussen går det inte en resa utan att chauffören slänger käft med några medpassagerare. När jag kommer på mina kryckor frågar folk vad som hänt eller flinar och undrar om jag sparkat in ett "field goal" i fotboll. När de hör att man bryter lite (ähm) börjar de undra varifrån man kommer. I regel följs det sedan av ett stolt konstaterade att de också "är svenska", vilket betyder att någon anförvant under de senaste hundra åren kommer från vårt land. Det är ofta man hamnar i fem minuters snack med en främmande människa och det verkar även gälla amerikaner emellan.
Nästa nivå är att man bryr sig om andra. När vi gått omkring på stan och uppenbarligen sett ut som de vilsna främlingar vi är har det flera gånger kommit fram folk och frågat om de kan hjälpa oss. Grannarna snackar mer med varann. Det tar sig också uttryck i att många arbetar frivilligt med olika saker i olika typer av organisationer. Volonteers dyker upp i många sammanhang. Ia förklarade det med att man här känner ett ansvar för att återgälda till samhället vad man får från det. På gott (i det här sammanhanget) och ont återspeglar det nog en mer individualistisk syn på samhället som jag tycker mig finna här, jämfört med vår mer kollektivistiska.
Att få verkliga vänner kanske inte skiljer sig mot i Sverige. Men det är förbaskat trevligt även med lite mer ytliga umgängen och relationer. Det gör livet lite lättare, gladlyntare, helt enkelt. Mindre inbundet. Jag ska försöka tänka på det när jag kommer hem.
Have a nice day...
Varför är alla TV-program så lika?
Svaret på den frågan gav Hotelling med sitt glassförsäljarexempel redan på 30-talet. Om det finns två glassförsäljare på en badstrand vore det bäst om de stod en fjärdedel in på stranden från varsitt håll. Det skulle ge kortast avstånd: ingen kund skulle få mer än högst en fjärdedels strand att gå. Men då skulle en försäljare komma på att om han/hon drar sig mot mitten så kommer en del av de som tidigare hade närmast till den andra att byta försäljare och vinsten ökar. Den andra försäljaren upptäcker emellertid samma sak och det slutar med att båda står rygg mot rygg mitt på stranden. De delar fortfarande lika på marknaden men gångavståndet för glassugna kommer nu istället att maximeras.
Precis så har det blivit med TV här, än så länge till skillnad mot i Sverige. Jag är mest intresserad av nyheterna, och det går lokala nyheter på alla kanaler klockan 18 och sedan klockan 23, inget på fem timmar däremellan. Inte nog med det, om man zappar mellan kanalerna under nyheterna upptäcker man att inslagen kommer i nästan identiskt samma ordning och att nästan allt som sägs är nära ordagrant lika. Reklam, väder och sport följer i samma ordning med bara sekunders skillnad mellan kanalerna. Vart tog mångfalden vägen?? Efter nyheterna kommer Late Nights... Letterman på en kanal, Leno på en annan, en lokal förmåga på en tredje. Samma koncept även här: "roliga" upptåg i början, skrivbord, glättig gäst i låg soffa, orkester, lydigt hysterisk publik... Ja, vi har ju allt det där i Sverige också.
Andra observationer gällande nyheterna är att man har pippi på att skicka ut reportrarna i det fria. Vilken nyhet det än gäller så ska reportern stå och frysa utomhus någonstans i direktsändning för att ge en live-känsla. Okej, våra svenska kanaler har oftast inte råd att låta folk lämna studion, och många reportrar är rätt kass på liverapporter från fältet. Ibland är det helt motiverat, riktigt bra, jag gillar principen. Men om tex. det lokala parlamentet ska ha en omröstning nästa dag om något så behöver ju inte reportern i 23-sändningen berätta om det i mörkret utanför parlamentshuset. Annat är att det mesta är lokalnyheter. Hittills har det dominerats av en kvinna som hittades levande efter en vecka efter att ha kört av vägen och blivit fastklämd i sin bil, en flygkrasch där 10 fallskärmshoppare dog samt en jätteexplosion i en gasanläggning. Däremot är det lite av nationella, för att inte tala om internationella nyheter. Det finns dock särskilda kanaler med tex direktsändningar av debatter i kongressen, så den som verkligen är intresserad kan få veta. Nyheterna är också mer personliga, jag har hunnit se fler gråtande och upprivna människor i TV efter olyckor än i svenska nyheter på ett år.
De flesta andra TV-program är också lätta att känna igen. Dels finns alla dessa serier: House, Seinfeld, Heroes... och Grey's Anathomy och Frasier som utspelas här i stan. Dels finns alla dessa format-program som framförallt reklamkanalerna i Sverige importerat. Just nu går tex Let's Dance som heter "Dancing with the stars" här. Det är precis som att komma till IKEA: allt är helt identiskt utom språket. Samma dekor, orkester, jury ... tom de fåniga intervjufrågorna efteråt verkar komma från samma mall. Även här är det (halv-)kändisar som medverkar, jag känner inte alla men tex Marie Osmond och Jane Seymour är med. När jag deppade över mitt ben nedlät jag mig även att se på "Bachelor" (jag vet, DET är tom. lägre än Glocalnet!). Fast det var lite kul. Bachelor-killen hade nämligen en tvillingbror (!) som kom och dejtade tjejerna. Av tolv wife-wannabe's var det fem som direkt kände att det var en annan person. De andra nästan dog när det i slutet av avsnittet kom in TVÅ identiska Bachelors och sanningen gick upp för dem.
Likformigheten gör iofs att det är lätt som utlänning att ta till sig välbekanta program. Men trots mängder av kanaler så är det inget direkt TV-koncept som överraskar eller lockar av det jag hunnit se. Det beror väl på att alla idéer som det finns en marknad för redan importerats till Sverige. Den globaliserade medievärlden. Jag tror jag går och tar en glass istället...
En interkulturell teori
Hur är det egentligen att leva i en ny och främmande kultur? Vad är det jag kommer att se när jag vistas där? Hur kommer jag att uppfatta mig själv och hur det är att leva i USA? Hur kan man utvecklas? Vilka olika grader av kulturell förståelse och förändring finns det?
Som insnöad akademiker går det inte att ge sig utomlands utan en gedigen teori i bagaget!! Vi vet ju att det behövs ett teorikapitel innan man ger sig ut i empirin! Här är därför en hemsnickrad kvasisociologisk interkulturell teori. Den bygger på långvariga deltagande observationer på resor under årens lopp och inte minst på introspektion - den mest klassiska vetenskapliga metoden av alla.
Först kan man identifiera två viktiga skillnader i beteende. Den ena skillnaden handlar helt enkelt om ifall man bryr sig om skillnader när man är i andra länder eller inte. Vissa resenärer är mycket medvetna och observanta medan andra går omkring i sin egen värld utan att direkt notera vad som är lika eller olika. Den andra skillnaden går mellan människor som är villiga att förändra sitt eget beteende och människor som håller fast vid sitt.
Utifrån dessa skillnader kan vi konstruera fyra huvudpersonligheter. Jag har i sann vetenskaplig anda kallat dem "ghettot", "turisten", "resenären" och "kosmopoliten". Var och en av personlighetstyperna förenar två typer av beteenden. Vi kan sålunda konstruera följande diagram:
hålla fast vid
beteende
|1 ghettot | 2 turisten
||
skillnader ------------------------ |--------------------------- skillnader
oviktiga | viktiga
||
4 kosmopoliten | 3 resenären
|ändra beteende
Det första stadiet har många av oss i stort sett redan passerat i dagens upplysta samhälle. Det kännetecknas av att man varken är uppmärksam på kulturella skillnader eller har någon ambition att ändra sitt eget beteende. De tidiga charterturisterna som frågade efter "svenskt kaffe" och lugnade fann biffstek med lok på menyn tillhörde denna kategori. I ghettoliknande miljöer förekommer samma sak, säkert också bland många invandrade kvinnor och äldre som inte kommer i kontakt med de nya miljöer de kommer till.
I nästa stadium öppnas ögonen och man blir uppmärksam - ofta överuppmärksam - på likheter och skillnader. Dessa kan vara såväl positiva upptäckter av nya spännande saker som ett klagande på att det är bättre hemma. Ny mat, öppna människor, frihet från kontroll, låga skatter, liberala alkoholvanor, ja det finns mycket som kan noteras, ibland med en nedlåtande attityd mot hemlandet. Å andra sidan kan man gnälla över feta människor, ohälsosam mat, långsamhet och slöhet, krångel osv. Ofta kan en resa utomlands helt överskuggas av observationer av nyupptäckta skillnader. De kommenteras gärna ljudligt och ofta. Ett första steg på vägen mot interkulturell förståelse.
Först i det tredje steget har man kommit så långt att man också börjar förändra sitt beteende. Man kan ta till sig goda vanor och seder i den nya miljön. Man kan erövra en förmåga att anpassa sig till situationen för att undvika kulturkrockar. Man kan också medvetet välja att behålla de egna vanor och attityder som man finner lämpliga. Nu har man blivit en riktig resenär. Här visar man vad som fint kunde kallas interkulturell förståelse.
Till det fjärde stadiet når mycket få personer. Det kräver lång och omfattande erfarenhet av olika miljöer och kulturer. Till slut blir helt enkelt skillnaderna oväsentliga igen. Det kräver ingen ansträngning att anpassa sig till omgivning och situation. Det kräver ingen medveten vilja att förändra sig eller låta bli. Man lever med, helt enkelt.
De flesta av oss finns inte alltid i en viss kategori utan kan stanna i olika rutor i olika sammanhang. Det finns dock någon slags utveckling mot ökad interkulturell förståelse från första till sista stadiet. Själv kan jag stanna i ruta 1 ibland. Exempelvis vill jag helst äta min vanliga svenska frukost såsom jag provat ut hemma under många år och jag struntar blankt i sedvänjor på plats. Fil, musli, grovt bröd ska det vara, skitsamma vad som erbjuds. Som ny gäst i en främmande miljö blir man annars ofta som turisten - nyfiket observant på konstigheter och igenkänning, gärna påpekande likheter och skillnader. I miljöer där man själv vistats en tid kan man le åt nykomlingar som går igenom detta stadium. Så var det med dotter och pojkvän på resa i USA i somras. De kommenterade ständigt under första veckan - mest negativa - intryck om människor och beteenden i landet. Samma sak med de studenter vars resedagböcker jag följt. I början är det mest kommentarer om oväntade beteenden eller sedvänjor för att efter några månader ersättas av beskrivningar om hur man själv liver livet i landet.
Men redan efter någon vecka började de, liksom jag, att ändra sig och utvecklas mot resenären. Fortfarande medveten om skillnader kommer långsamt en del vanor att smyga sig på en. Man anpassar språket, sin svengelska, till amerikansk accent. Man glider fram i bilen med amerikanskt körsätt, tycker det är rätt okej med kaffe i frigolitmugg, slår sig i slang med främlingar och tycker det är rätt trevligt. Fast sockerimpregnerade frukostflingor kommer vi aldrig att älska.
Den sista kategorin har jag svårt att hitta exempel på. Jag tror mig ha mött några människor på konferenser som levt många år i olika länder och som på ett smidigt sätt direkt anpassar sig till olika människor, hittar samtalsämnen, undvikar kulturella klavertramp och får andra att känna sig hemma och välkomna. Dessa personer är ofta spännande och belevade, med stor erfarenhet, men ibland dryga och självgoda.
Återstår sålunda att se hur jag själv utvecklas under mina tre månader. Jag inbillar ju mig att jag känner USA så pass att jag redan blivit som "resenären". Men det kommer säkert visa sig luckor i denna yta! Saker som man tror eller bara tar för givet som inte alls är så.
Och kommer jag någonsin att kunna dricka amerikanskt kaffe??
Jag ger mig alltså iväg med denna teori som pseudovtenskapligt stöd för mina interkulturella observationer. Och att utvärdera om tre månader på vilka sätt jag förändrats. Eller om hela teorin var åt helvete...
