Den amerikanska INDIVIDEN
Mycket i den här bloggen har handlat om observationer av det amerikanska samhället. Sådant man lägger märke till redan som nyanländ eller efter några månaders liv i landet. Likheter och skillnader, fördelar och nackdelar.
Man reser väl för att man är nyfiken på andra länder och samhällen: hur fungerar världen på andra håll, kan jag få perspektiv på min egen vardag?
Jag tycker mig ha börjat förstå betydelsen av de grundläggande värderingarna i ett samhälle och hur de bidrar till att bygga upp dess institutioner. Den institutionelle ekonomen Paul Bush (inte president-Bush alltså) skriver just att samhällsinstitutioner är beteendemönster som hålls samman av värden. Tre sådana värden som lyfts fram mycket starkare här än i Sverige är FAMILJEN, GUD, NATIONEN.
Det ligger mycket i detta, men jag tror det delvis är överdriven retorik. Familjen, visst, men precis som i Sverige är inte kärnfamiljen det enda levnadssättet. Och var kommer barnen in; att jobba prioriteras högre än att satsa på dem. Gud är förvisso viktig för många fler här än i Sverige, men ändå inget som jag upplevt präglar samhällslivet i stort. Och när det gäller så är nog amerikanen stolt över sitt land och många uppfattar det som den supermakt det kanske är. Men samtidigt finns i många kretsar en stark samhällskritik och distans.
Den mest grundläggande värdeskillnad jag själv funnit mellan USA och Sverige är att här är det INDIVIDEN som man utgår ifrån. Här är det mycket mer upp till var och en att lyckas eller misslyckas. Stå för sitt eget liv: betala försäkringar, spara till pension, finansiera högre studier, nå framgång genom risktagande eller ta konsekvenserna av misslyckaden. Och att det är på det viset måste bero på att man vill ha det så. På vissa håll finns säkert en stark konkurrensmentalitet, den har jag dock till min förvåning inte sett mycket av. Men individualistsamhället leder, kanske oväntat för en svensk, också till att man ställer upp mer för varann. Eftersom alla vet att det hänger mer på individen, man kan inte räkna med att statsmakten finns till hands, så får man ge ett handtag för andra. Det här gången behöver du hjälp, nästa gång kan det vara jag. Donationer och frivilligarbete. Det verkar finnas en attityd av att vilja "betala tillbaka" för de tjänster man fått av andra. Jag tycker också att man verkar se människan mera. Som jag skrivit tidigare är den där lilla hälsningen "have a nice day" inte bara en retorisk artighetsfras.
Jag tror det leder till en brokigare skara männsikor i samhället. Det finns fler orginal, att vara lite "udda" är okej. Många är oerhört artiga och ställer upp medan andra roffar åt sig. Under veckans översvämningar i delstaten har människor donerat mängder pengar och grejor samtidigt som andra brutit sig in i övergivna hus.
Det som vi ibland uppfattar som "dubbelmoral" kan också ses som ett slags hänsyn. -Varför uppröras över lite naket, varför kalla toaletter för 'restrooms' i stället för att tala klarspråk? Vi tycker så, ja, utifrån svenskars 'frigjorda' värden. Men om det här finns människor som vill slippa se och prata om det så ska de få göra det.
Skillnaden mot det svenska samhället skulle alltså vara att vår värdegrund är mer kollektivistisk. Vad är då bäst? Nu kommer jag till min viktigaste lärdom av alla. Vi kan inte avgöra vad som är bäst, för vi bedömer det utifrån vår egen värdegrund! En svensk betraktar det amerikanska samhället utifrån sin mer kollektivistiska syn och en amerikan det svenska med sina värderingar. Precis som vi i dagens moderna samhälle inte kan förstå hur det var att leva på medeltiden kan vi inte hissa eller dissa andra länder utifrån vårt eget lands värderingar.
Det som är bra i USA kan vara bra här utan att behöva passa för Sverige och vice versa. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av varandra.
Jag tror jag kommer att återvända med större ödmjukhet och förståelse för andra sätt att se på och leva i världen. Med risk för att bli en hållningslös mes.
Ett exempel på förgiven dubbelmoral: varför inte kalla bajamajan för vad den är, i stället för det - låt vara poetiska - Honeybucket!?
Man reser väl för att man är nyfiken på andra länder och samhällen: hur fungerar världen på andra håll, kan jag få perspektiv på min egen vardag?
Jag tycker mig ha börjat förstå betydelsen av de grundläggande värderingarna i ett samhälle och hur de bidrar till att bygga upp dess institutioner. Den institutionelle ekonomen Paul Bush (inte president-Bush alltså) skriver just att samhällsinstitutioner är beteendemönster som hålls samman av värden. Tre sådana värden som lyfts fram mycket starkare här än i Sverige är FAMILJEN, GUD, NATIONEN.
Det ligger mycket i detta, men jag tror det delvis är överdriven retorik. Familjen, visst, men precis som i Sverige är inte kärnfamiljen det enda levnadssättet. Och var kommer barnen in; att jobba prioriteras högre än att satsa på dem. Gud är förvisso viktig för många fler här än i Sverige, men ändå inget som jag upplevt präglar samhällslivet i stort. Och när det gäller så är nog amerikanen stolt över sitt land och många uppfattar det som den supermakt det kanske är. Men samtidigt finns i många kretsar en stark samhällskritik och distans.
Den mest grundläggande värdeskillnad jag själv funnit mellan USA och Sverige är att här är det INDIVIDEN som man utgår ifrån. Här är det mycket mer upp till var och en att lyckas eller misslyckas. Stå för sitt eget liv: betala försäkringar, spara till pension, finansiera högre studier, nå framgång genom risktagande eller ta konsekvenserna av misslyckaden. Och att det är på det viset måste bero på att man vill ha det så. På vissa håll finns säkert en stark konkurrensmentalitet, den har jag dock till min förvåning inte sett mycket av. Men individualistsamhället leder, kanske oväntat för en svensk, också till att man ställer upp mer för varann. Eftersom alla vet att det hänger mer på individen, man kan inte räkna med att statsmakten finns till hands, så får man ge ett handtag för andra. Det här gången behöver du hjälp, nästa gång kan det vara jag. Donationer och frivilligarbete. Det verkar finnas en attityd av att vilja "betala tillbaka" för de tjänster man fått av andra. Jag tycker också att man verkar se människan mera. Som jag skrivit tidigare är den där lilla hälsningen "have a nice day" inte bara en retorisk artighetsfras.
Jag tror det leder till en brokigare skara männsikor i samhället. Det finns fler orginal, att vara lite "udda" är okej. Många är oerhört artiga och ställer upp medan andra roffar åt sig. Under veckans översvämningar i delstaten har människor donerat mängder pengar och grejor samtidigt som andra brutit sig in i övergivna hus.
Det som vi ibland uppfattar som "dubbelmoral" kan också ses som ett slags hänsyn. -Varför uppröras över lite naket, varför kalla toaletter för 'restrooms' i stället för att tala klarspråk? Vi tycker så, ja, utifrån svenskars 'frigjorda' värden. Men om det här finns människor som vill slippa se och prata om det så ska de få göra det.
Skillnaden mot det svenska samhället skulle alltså vara att vår värdegrund är mer kollektivistisk. Vad är då bäst? Nu kommer jag till min viktigaste lärdom av alla. Vi kan inte avgöra vad som är bäst, för vi bedömer det utifrån vår egen värdegrund! En svensk betraktar det amerikanska samhället utifrån sin mer kollektivistiska syn och en amerikan det svenska med sina värderingar. Precis som vi i dagens moderna samhälle inte kan förstå hur det var att leva på medeltiden kan vi inte hissa eller dissa andra länder utifrån vårt eget lands värderingar.
Det som är bra i USA kan vara bra här utan att behöva passa för Sverige och vice versa. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av varandra.
Jag tror jag kommer att återvända med större ödmjukhet och förståelse för andra sätt att se på och leva i världen. Med risk för att bli en hållningslös mes.
Ett exempel på förgiven dubbelmoral: varför inte kalla bajamajan för vad den är, i stället för det - låt vara poetiska - Honeybucket!?
Kommentarer
Trackback
