Sista brevet till Sverige
Där jag dessutom blivit utnämnd till "otränad" (hälsenan), "fet" (kommentarer på Hawaiibild) och nu senast "mycket äldre än alla andra"?
-JA ABSOLUT!
Naturligtvis bidrar såväl de goda som de mindre goda erfarenheterna till helheten. Alla som kan borde ta chansen att prova någonting annat en tid i livet. Tre månader är en perfekt tid. Tillräcklig för att man kan komma in i vardagslivet någonannanstans. Komma under ytan. Överkomlig för att lämna familj, arbete och vardagssysslor. Jag är oändligt tacksam för stipendiet som medgivit resan med dess extra kostnader. För de vänliga människor som bidragit till min upplevelse. Och för min uppoffrande familj.
I kväll lämnar jag Boeingstaden i en Airbus mot Skandinavien. Hustru, barn, mor och far. Vänner och kollegor. Adventsljus, glögg, brasor och julrush. Mitt eget hem. Ansvar för mer än mig själv. Vara genuin och sur som vanligt.
Jag tror inte att jag återvänder som en annan människa. Jag förmår inte ens se om och i så fall hur jag förändrats. Jag kan bara säga att det handlar om nya perspektiv. På mitt arbete, på samhället och på mig själv. Korsdrag i själ och sinne. Få näring för att växa en smula.
Goodbye, students
Jon from Canada, Stephen from Seattle, Lupita from Mexico and Ryoko from Japan. Some of my ambitious and nice students from the class European Economics.
Tentorna är nu rättade och resultaten inrapporterade. Vilken spridning i gruppen. Två stycken fick inte ens ihop till godkänt. Ibland undrar man hur folk kan följa en kurs och begripa så lite. Om det finns fyra kapitel i boken om arbetskrafts- och kapitalrörlighet och jag ägnat två föreläsningar åt det, då är det väl konstigt om man tror att 'capital mobility' betyder att arbetare kan flytta till andra länder. Det blir liksom lite svårt att analysera effekten av fri kapitalrörlighet då!
Men några gjorde mycket bra ifrån sig. Tre hade fått klockrena VGn med svenska mått mätt, men förutom de två som inte kom upp i 2.0 hade nog ytterligare två kört i Sverige. Stor spridning på resultaten alltså. Jag kan notera att mina studenter varit sämre än Linköpings på att läsa på i boken och att vårt svenska tragglande med gruppövningar ger resultat.
De som ville fick komma och hämta sina tentor och få reda på betygen på Starbucks på sena eftermiddagen. Som vanligt var det de ambitiösa som kom dit. Vi hade en lång och trevlig fika och intressanta samtal. Flera kommer ju från andra länder och har lite perspektiv på världen, även om ingen satt sin fot i Europa. Medan några studenter i gruppen varit synnerligen trista typer kommer jag att minnas och sakna gänget på bilden.
Take the long way home*
Jag har funnit att det som Cecilia skrev om att det mesta man gör är för sista gången har en annan innebörd. Det är varken fråga om att passa på att skämma ut sig eller återupprätta sin förlorade heder. Nej, i stället är det en sentimental känsla av att bryta upp. Jag gör verkligen allt för sista gången!
En rad människor som jag lärt känna under tiden här måste jag säga adjö till och vet dessutom att jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Även triviala vardagssaker som att sista gången ta sig de sju kvarteren nerför backen till bussen såsom jag gjort varje morgon ger en nostalgisk tyngd i magen. De där sträckorna så oändligt långa på kryckor som nu bara är en kort promenad. Goodbye till studenterna. Sista passet på gymmet i kväll.
Jag har väl helt enkelt hunnit rota mig lite här i staden. Det är ett gott tecken på att vistelsen varit givande. Det är en dubbel känsla som jag tror många som vistats utomlands känner. Man hör lite till båda platserna. Samtidigt längtar jag mycket hem nu när det är dags att åka. Jag vill till mina nära och kära!
Men jag undrar hur fasen det står till i Sverige egentligen. Det verkar precis så Bergmanskt som utlänningar ofta tror. Tidningarna fulla med elände: knivmördade universitetslärare, mordförsök på rektor, stöldligor, dödsbakterier och köttfuskande butiker. Bloggvärlden full av tungsinta eller modegalna kvinnor och besserwissrande män. Mailen från Sverige är nedstämda. Allt verkar deprimerat, dampigt, dystert. Mörkt, modstulet, mulet. Vad är det för land därhemma??
Så för att anpassa mig till det svenska kynnet tog jag till mig en kommentar från publiken efter Luciatåget i söndags: -"Var inte en av stjärngossarna väldigt mycket äldre än alla andra?"
*behöver väl inte påpeka att detta är en Supertramplåt?
Examination och utvärdering
Jag har viktat sluttentan till bara 40 % och de båda papers till 30 % var. Det tycker jag är en bättre fördelning än svenska inlämningsuppgifter som ofta värderas mycket mindre. En nackdel är att studenterna splittras på flera olika kurser och att sluttentan bara är två timmar, så några 'problem' av essätyp går knappast att ta med.
Betygssättningen är HELT annorlunda. Jag ska sätta betyg på en skala 0.0-4.0; i teorin finns alltså 41 betygssteg! Nu tillämpas det inte fullt ut. Jag fick information om att Economics median ligger på 3.1. Betyg under 2.0 innebär underkänt, att kursen helt enkelt inte räknas in, utan man får göra om den igen. Omtentor finns inte. Men om man presterar aldrig så lite i en klass brukar man kravla sig över 2.0. Jag misstänker starkt att några i min klass inte skulle få godkänt på en svensk tenta, men det ska mycket till om jag skulle sätta under 2.0 här. Det finns även ett större mått av godtycke i betygssättningen verkar det som. På marginalen väger man in närvaro, aktivitet i klassrummet osv. Jag tänker dock gå strikt på den sammanlagda poängen på alla examinationsuppgifter.
Jag är inte klar över vilket system som ger starkast incitament till att studera effektivt. Att det som i Sverige är normalt att inte blir godkänd om man inte förstått tillräckligt bra känns utifrån mina svenska värderingar riktigt. Å andra sidan finns det en oändlig möjlighet till att reparera det. I USA finns nog ett visst mått av betygsinflation. Och inga krav på tydliga mål i kursplaner, så det är oklart om betygen är relativa, målrelaterade eller vad de egentligen är.
Medan examinationen helt är upp till lärarens bedömning är däremot kursutvärderingen mycket formell. Jag har delat ut ett standardformulär med kryssfrågor. Detta samlades sedan in av en frivillig student och lämnades av honom till expeditionen för sammanställning. Det beror nog på att utvärderingen enligt min uppfattning i huvudsak är en lärarutvärdering. Det ska väl ligga till grund för lönen. 14 kryssfrågor handlar direkt om läraren som person (!), 11 om kursen och 8 om studenten. Att den görs vid sista undervisningstillfället betyder också att studenten inte hunnit få helhetsbilden klar eller kan väga in slutexaminationen i sin uppfattning om kursen.
Karriärens höjdpunkt!
På torsdagen är det dags för final exam. Då kommer jag att nå den absoluta höjdpunkten under min lärarkarriär:
Peter ska vara tentavakt!!
Här finns ingen administration kring sluttentamen. Som lärare konstruerar och kopierar jag tentan själv, går till det vanliga klassrummet och delar ut den och ser till studenterna medan de skriver. Sedan samlar jag in, bedömer och sätter slutbetyg som lämnas till administrationen. Tentatiden är bara två timmar, så det är inte utrymme för några mer övergripande frågor.
Det finns inga krav på att ge ut bedömningskriterier, återföring eller rättningsmall. Men det tänker jag lämna ändå, för att även avsluta med att göra som i Sverige. Eftersom jag åker hem på lördag får de som vill ha tillbaka sina tentor med bedömning och betyg komma till mig på fredag eftermiddag.
Undervisa i USA. Bokslut.
Jag har haft en mycket liten grupp. Av 20 på uppropet påbörjade 15 kursen och fyra av dem hoppade av. Jag har sällan haft en så liten grupp som 11 studenter och av dessa var ungefär hälften intresserade och på alerten medan övriga inte var särskilt engagerade. Några halvsov vid flera tillfällen. Jag hade väntat mig att studenter skulle vara mer krävande eftersom de betalar dyrt för sin utbildning även om jag inte riktigt vet på vilket sätt det skulle visat sig. Men med min lilla grupp kan jag inte uttala mig om hur amerikanska studenter är i allmänhet.
På sätt och vis känns det som slöseri att åka ända hit med alla arrangemang och kostnader för mig personligen och för universiteten för att ge en kurs för så få personer. Jag kunde uträttat mer här - känns som ett underutnyttjande. Å andra sidan är min egen erfarenhet inte speciellt beroende av gruppstorlek: att iscensätta en kurs är ungefär samma sak med elva som de jättegrupper jag är van med hemifrån.
Att kursen går över hela terminen har fördelen att innehållet kan smältas över längre tid och att lite fler uppgifter får plats. Men jag har en känsla av att problemet med att studenter inte börjar läsa förrän mot slutet blir värre när det är längre tid att skjuta upp på. Att alla studenter måste ta ett visst antal kurser i andra områden än huvudämnet låter bra i teorin. Men det leder nog också till låg motivation och att man letar lätta kurser att få bra betyg i. Jag hoppas det var anledningen till avhoppen i min grupp...
Jag hade väntat mig att amerikanska studenter skulle vara mer på hugget i klassrummet med frågor och diskussionsinlägg men dessa var tystare än en typisk svensk grupp. Jag ångrar att jag inte vågade köra mitt eget race mera, utan anpassade mig till hur jag trodde man gör. Jag skulle haft mer av övningar och diskussioner trots att man normalt här är ganska föreläsningsbaserad. Det hade kanske fått bättre fart på interaktion och studier under kursens gång.
Som lärare är man skyldig att ha mottagningstid två gånger i veckan. Jag tyckte det var en jättebra idé och förväntade mig en ström av studenter med frågor om senaste föreläsningen eller innehållet i sina uppsatser. Men det dök aldrig upp någon enda på dessa timmar. Kanske har de uppfattat mig som alltför sträng och otillgänglig? De har framhärdat i att kalla mig "Mr/Prof. Andersson" i sina mail i stället för "Peter" som jag påpekat att jag vill bli tilltalad. Men å andra sidan är de inte speciellt artiga i klassrummet, kommer ofta försent, ibland inte alls och ser som sagt ibland ointresserade ut.
Språket har varit ett påtagligare hinder än jag tänkt mig. Visst, jag kan prata engelska, men mitt i undervisningen är man uppfylld av själva innehållet och inte rätt grammatik eller de mer precisa orden. Jag kan ibland höra mig själv prata usel engelska, ändå blir förmågan att förklara begränsad.
Att själva undervisningen inte varit drömmen betyder inte att jag är besviken på utbyteslärartiden. Tvärtom, jag har lärt mig massor om hur det är här, i Sverige och om mig själv. Kanske just därför?
Nu återstår tentan på torsdag. Får se hur de klarar sig då.
School's out for winter
Jag brukar ju ibland avsluta mina kurser med någon vers eller sång och eftersom jag försöker hålla stilen här så fick det bli nedanstående dikt. Den sammanfattar vad vi ägnat oss åt i kursen, om nån undrar.
Europe's becoming integrated, we learnt that this fall
with so many countries, isn't that good overall?
Starting with six in the Treaty of Rome,
now 27 feel the EU as their home.
Or do they, is it worth all the money they spent
in Brussels, to the weak European Parliament?
What national freedom do they have as a rest
after performing the subsidiary test?
Welfare was lowered by quotas and taxes.
A customs union those burdens relaxes.
Products and capital are now free to flow
but for labor, people, it's not necessarily so.
Twelve more committed joined in the euro-boat
most of the others let their currencies float.
Then, fiscal policy may not work so well,
according to the model by Fleming and Mundell.
Liberalisation of networks, was the Commission's vision:
efficiency is enhanced by more competition!
But what about economies of scale and the USO?
More regulation could rather be the way to go.
Maybe you students sometimes felt lost?
Entry barriers high and your time a sunk cost.
The textbook was thick and the teacher demanding
but hopefully you ended with deeper understanding.
Now it's all over ... except the exam,
this visiting Swede, now you know who I am.
You may exit slowly, or as a sprinter.
School's out for winter!
Bottennotering
Thanskgiving är lika stor helg som jul här, ett tillfälle när familjer och vänner träffas över måltiden utan kommersiella krav på presenter som vid jul. Vi får väl tacka de första pilgrimmerna som stötte på land vid Plymouth i Massachusetts på tidigt 1600-tal. Landets kalkonbestånd decimeras dock kraftigt, då den traditionsenliga maten är kalkon med tillbehör. Jag är bjuden till Chuck och Debra och deras vänner, så jag räknar med att få uppleva ett äkta firande. Med mitt ömmande ben, ovant vid att plötsligt få börja arbeta igen, tar jag mig med buss och färja över till ön, den första frostnupna morgonen i Seattle.
Behöver du ett lån?
Biblioteket har ett femtiotal ämnesexperter och här träffar jag Anna Bjartmarsdottir Sveinbjörnsson som är isländska, delvis uppvuxen i Sverige och som nu är bibliotekare för de skandinaviska samlingarna. Hon visar mig runt och på olika ställen hittar man hyllor med svenska böcker inom olika ämnesområden.
Här hittar vi i hyllan tex. Jonas Anselms (gammal Tema T-kollega) avhandling ... hela hyllan man ser bakom Anna är den svenska sektionen enbart inom litteraturområdet.
Fantastiska resurser att tillgå, jag trodde att man skulle hitta på sin höjd någon engelsk översättning av Strindberg häröver, inte tusentals svenska böcker och en heltidsanställd bibliotekarie.
Förutom det innehållsrika inre och det vackra yttre kännetecknas biblioteket också av en mängd stålstöttor som stagar upp väggarna efter den senaste jordbävningen, av något som måste vara en av världens vackraste läsesalar (typ middagssalen i Harry Potter) och här finns också världens till ytan största bok (ca 3x2 m, svårt att se på bilden)!
En månad kvar
Funderar på vad jag längtar efter, men det är inget utpräglat som jag dör efter i materiell väg (sedan jag fick tag på lingonsylt och knäckebröd...). Visserligen blir det lite torftig matlagning hemma i huset, för jag har ju bara skaffat mig det nödvändigaste, så även om jag lagar kött eller fisk, så har jag ju inte så mycket tillbehör att snitsa till maten med. Å andra sidan äter man gott ute och inte alltför dyrt, så det gör jag 3-4 dar i veckan. Väljer man rätt ställe så undvikar man lätt den feta snabbmaten och det finns massor av restauranger att välja bland. Men att laga mat ordentligt ska bli roligt igen. Så jag har det jag behöver. Fler kanaler på TVn? - nja jag tittar så lite ändå. Internetanslutning, ja utan det i bostaden hade det blivit för trist!
Annars längtar jag nog enbart efter det sociala, att vara med familjen framförallt, och att träffa vänner och bekanta. Inte behöva lägga sig ensam. Men någon utpräglad hemlängtan har jag inte haft, såsom en av de svenska studenterna jag träffade igår. Inte längtar jag speciellt just till jobbet i Sverige heller (hoppas inte chefen läser det här!). Men jag är nog lite understimulerad och skulle vilja ha mer att bita tag i. Här sköter jag min kurs och den tar ganska mycket tid att förbereda, jag sköter programansvaret per korrespondens och försöker skriva lite ibland. Men det mesta gör jag för mig själv på min egen kammare, så det kunde få hända mer. Det kommer nog ta ett par veckor i vår innan jag börjar klaga på "alla dessa möten" igen.
I fredags höll jag iaf. en gästföreläsning för en klass av statsvetenskapsstuderande om Europa och Skandinavien ur ett ekonomiskt perspektiv. Den var bara på 50 minuter; svårt att få med så mycket som man vill på så kort tid. Men det var rätt kul och flera stannade kvar och ställde frågor efteråt.
Vid kvällen hade avdelningen för Scandinavian Studies bjudit in alla utbytesstudenter från Skandinavien och Baltikum som finns här på universitetet på reception. Det var trevligt med mingel, dricka och mat. Jag träffade flera svenska utbytesstudenter, bland dem åter Jacob från Pol Mag i Linköping. Det var roligt att höra deras erfarenheter och vi satt kvar tills vi blev utslängda ur lokalen.
De vittnade om att de klasser de går i som är på samma nivå (typ B-nivån) som den jag undervisar i inte är på överdrivet hög nivå, eller åtminstone att många av studenterna inte anstränger ihjäl sig, så det kanske inte bara är så i min klass. På högre nivåer däremot får man slita som sjutton. Vad som gör skillnaden visste vi inte riktigt. Men studenterna är ju ett år yngre när de börjar läsa på universitet än i Sverige, så de första åren är de kanske inte så mogna och motiverade? De måste också läsa ett visst antal kurser på andra områden än sitt eget för att bredda sig. Det låter ju bra i teorin, men kanske leder till att man taktikväljer lättare kurser ("betygs-boosters" som det tydligen hette)? Jag kan ju hoppas att det var skälet att min kurs tappade 11 studenter i början.
Har ni som läser bloggen förresten lagt märke till att jag någonstans omärkligt gått över till att skriva "i Sverige" i stället för "hemma". Hur man nu ska tolka det?
Ryggsäckar och kaffemuggar
-man bär på en termoskaffemugg (på morgonbussen har säkert hälften av alla en sådan i handen!),
-klär sig mycket vardagligt (T-/sweatshirt och jeans är standard, minns inte när jag såg en slips senast) och ganska färglöst,
-möter dig med ett leende och gärna en liten pratstund (busschauffören tex snackar alltid med passagerarna, gissa hur många frågor jag fått om min fot),
-äter gärna något gående, inte minst frukostmacka (händer vissa Pol Mag-studenter också, eller hur?)
-man GÅR på campus, cyklar är en raritet
Ganska avslappnad och skön stil. Nu ska det sägas att jag mest rör mig mellan Capitol Hill där jag bor, som är ett gammalt fint villaområde, och universitetet. Om jag går fem kvarter åt andra hållet och tar bussen till stan ser man genast fler fattiga, hemlösa och drogpåverkade. De smälter dock in i bilden och folk verkar inte alltid titta bort utan ha ett ord över för alla.
Peter H har rätt i att utsikten över USAs femte högsta berg lätt slår Vallamassivet. En annan skillnad måste gälla studentlivet. Jag är övertygad om att studenterna här umgås och festar på olika sätt precis som ungdomar i allmänhet. Men det studentliv som vi har genom våra program och sektioner finns inte alls. Stora sittningar existerar såvitt jag vet inte. I stället antar jag att man umgås med dem där man bor, träffar på uteställen eller i organisationer. Vanligvis känner man väl inte heller sina kurskamrater, eftersom man inte följer samma kurser, utom kanske några på högre nivåer. Det är lite som fristående kurs kan vara i Linköping, vilket också gör det svårare att organisera grupparbeten tex.
PS Linda, den första att gissa rätt på Hawaii, och i särklass bäst på kommentarer hittills, undrar över svaren på gåtorna:
-What did the man said when he couldn't stop his car?
-Oh, give me a break!
-Why does this coffee taste like dirt?
-It is just seconds since it was ground!
PPS Ett hett tips till nästa års TV-utbud i Sverige: ett, typ, "Idol" för trollkarlar! Det går just nu här, amatör-trollkarlar gör nummer, får jurykommentarer och en röstas bort i varje avsnitt. (Det medverkar kvinnliga trollkarlar också - finns det någon könsneutral beteckning för denna bransch?)
Studenterna är inte så tokiga trots allt
Ärligt talat har jag inte tyckt att undervisningen här varit överdrivet engagerande. Jag som är van att arbeta med grupper på 90-120 personer har i praktiken haft drygt tio på kursen. Det var 26 registrerade, 20 dök upp på första tillfället och ungefär 16 påbörjade kursen. Av dessa har fyra försvunnit: 2 (!) har hoppat av pga motorcykelolyckor, en hade för stort kursåtagande, en åkte utomlands. Av den lilla grupp som är kvar på kursen är i regel ett par frånvarande och ett par av de som är där ser extremt uttråkade ut och säger aldrig något. Det är sex personer som är på alerten och följer med intresserat och svarar på frågor aktivt.
Det vore lätt att klaga på studenterna, men en för enkel förklaring att skylla på dem. Jag har vid tillfällen också ifrågasatt mitt eget beteende, och hade jag varit oerfaren hade jag nog börjat undra. Det klart att jag lider av språkproblem jämfört med en infödd och kanske i övrigt inte beter mig riktigt som förväntas av lärare här? Men man måste nog se det i ett större sammanhang. Bara en av studenterna har valt 'Economics' som huvudämne. De andra har antingen andra huvudämnen eller har ännu inte valt. Så motivationen och förkunskaperna är väl inte på topp, helt enkelt. Ett par av de sex alterta har dock sagt att de överväger att välja Economics. Så läser de ju tre kurser samtidigt under terminen, och då kanske inte den här kursen har högsta prioritet. Jag hade förväntat mig att undervisa studenter som var inriktade mot nationalekonomi, men så är alltså inte fallet. Så responsen i klassrummet är bättre i Sverige, men med tanke på min lilla grupp kan jag naturligtvis inte generalisera.
Nu har jag läst de uppsatser de skrivit som mitterminsexamination. Jag blev då positivt överraskad. Sex av uppsatserna var riktigt bra, väl i nivå med vad mina svenska studenter brukar skriva. Kul. Två till var okej medan fyra personer inte lyckades särskilt bra. Helhetsintrycket var ändå glädjande, så kanske tar de till sig och tycker kursen är intressantare än vad de ger sken av i den dagliga verksamheten.
Så jag var riktigt upprymd när jag tog mig till jobbet i morse. Det var dessutom gnistrande väder - vilket kändes särskilt bra när jag läst om snö och iskyla i Sverige, tihi :). Vid riktigt klart väder ser man det 4300 meter höga Mount Rainier från universitetet. Jag trodde det var ett fotomontage första gången jag såg det på bild. Och det är bara tre gånger jag sett det, men i morse lyckades jag själv få det på bild. Det dyker upp som en spöklik snötoppskuliss där man vanliga dagar annars bara ser himmel och moln... 
Amerikanska studenters pres(en)tationer
Alla utom en grupp använde power point och ingen behövde därför heller använda manus eller minnesanteckningar. Men det var överlag inte särskilt väl strukturerat och inte överdrivet engagerat med några undantag. Jag måste tillstå att jag är lite besviken. De som lyckades bäst var de som också hade skrivit de bästa pappren - inte oväntat, det underlättar att ha något att säga! - och som bemödat sig om att planera. Några tillstod att de var nervösa, precis som hemma, men de presterade som vanligt trots det bland de bättre. Två av de tre presentationer som var riktigt bra gjordes av utländska studenter. Det är väl inte heller ovanligt att de som studerar utomlands är mer ambitiösa. Jag har förstått av min mexikanska och japanska utbytesstudent att de får arbeta hårdare i sina hemländer.
Lärdom hittills: av det jag sett av min klass är studenterna därhemma minst lika drivna som de här.
Sleep less i Seattle
Seattle ligger inte som jag trodde tidigare vid Stilla Havet utan väster om staden skjuter en halvö med snöklädda fjäll upp och det tar nästan en dag att ta sig ut till kusten. Det går en lång vik in som delar sig så en vattenväg bär upp till Vancouver i Kanada och Puget Sound leder ner till Seattle. Staden ligger på kullar mellan havsviken och flera insjöar så man har vackert vatten omkring sig på många håll. På halvön i väst ligger Mount Olympia-massivet där vi var uppe på 1600 meters höjd och tittade på glaciärer och berg ovan molnbankar i dalarna.
Öster om staden löper en lång bergskedja, The Cascades från norr till söder. Högst är den imponerande vackra toppen Mount Rainer på 4300 meter! I området öster om Seattle spelades, som jag tidigare skrivit om, serien Twin Peaks in och vi som är intresserade kan åka runt och studera en mängd välbekanta platser från olika scener.
Själva staden var länge porten mot väster, mot fisket i Stilla Havet och mot råvarutillgångarna i Alaska. Staden fick ett uppsving under guldrushen förstås och har därefter enligt många behållt ett lite lantligt sätt. Boeing etablerades i staden i början av 1920-talet och idag arbetar 72 000 personer på Boeing. Jag har varit på studiebesök där, mer om det vid ett senare tillfälle. På de senaste 20 åren har staden ändrat karaktär och nya, världskända företag som Microsoft, Starbucks, amazon.com och Real (audio m.m.) har sina säten här. Min ryska änka som jag hyr av hävdade att Seattleborna trots det fortfarande är mycket provinsiella. Det kanske stämmer, det är svårt att sätta en etikett på en främmande stad. Men det finns inget av att göra sig märkvärdig av här, så jag tycker kanske att det stämmer på ett positivt sätt (det kan ju bero på att jag själv med rötterna i den östgötska myllan är ganska provinsiell). Downtown Seatlle har i alla fall vuxit upp som en bättre amerikansk storstad...
1962 hölls här en världsutställning och då byggdes ett område, Seattle Center, som kröns av ett 520 fot högt torn, som ett modernare Eiffeltorn, the Space Needle, som man kan åka upp i och beskåda utsikten. Nedanför finns olika nöjesaktiviteter och ett häftigt musikmuseum. Där spelade familjen in en CD i en inspelningsstudio som man fick testa på. Seattle förknippas med musik: här finns massor med klubbar och konsertutbudet är gigantiskt. Jag hoppas min fot tillåter lite besök innan jag åker hem. Staden är känd för grounge-musikens födelse, och bland annat också för legenden Jimi Hendrix, till vars gravplats dottern var tvungen att vallfärda.
Delstaten är också hemvist för en stor utvandrad skandinavisk befolkning. Förutom att det är bergigare, så är naturen och klimatet inte olikt vårt, så man kan förstå om det lockade att slå sig ner här. Den skandinaviska institutionen där jag har min hemvist är den största utanför Norden. I år har man tex. inte mindre än 50 nybörjarstudenter i svenska och undervisning på alla nivåer upp till doktorand. De flesta människor man pratar med och som frågar vad man kommer ifrån har också något svenskt eller åtminstone skandinaviskt påbrå som man stolt upplyser om. Detta gör också att det finns många gamla släktingar och anförvanter här, där de flesta håller minnena från Skandinavien fantastiskt levande även om de är invandrade i flera generationer. Vi hälsade på Chuck och Debra, våra nyfunna anförvanter, och bjöds på bruch i veckändan på deras hus "Lagom"...
Övning med amerikanska studenter
Tyvärr hade fyra studenter i gruppen inte fått mailet med uppgifterna, så de hade inte förberett sig. Jag hade förväntat mig mer dynamik i en amerikansk studentgrupp än i en svensk, men i den här gruppen är det tvärtom. En nackdel är att de inte känner varann, så de arbetar inte vad jag vet ihop i grupper. Det blir också mer blygsel i klassrummet. Några av studenterna med asiatiskt utseende säger aldrig överhuvudtaget någonting, och jag kan inte utröna om det beror på att de inte hänger med eller om det bara är kulturellt. Några personer svarar på frågorna jag ställer och var beredda att redovisa sina lösningar. De klarade det riktigt bra för det mesta men hade inte allt rätt. Ungefär som på övningarna med svenska studenter. Men jag misstänker att just de personerna har bättre förkunskaper än resten av klassen.
Det är ju heller inte så många som går kursen, och med en majoritet som idag inte kunnat förbereda sig eller satt tysta så blev det mindre action är vad jag hoppats på. Det såg dock ut som de flesta var nöjda efteråt, så kanske genomgången givit något ändå. Men jag hade trott att jag bättre skulle kunna läsa av studenternas nivå än vad som var fallet. Jag bad dem efteråt ranka svårighetsgraden på en skala 1-10 och svaren blev mellan 5 till 7-8. Men återigen, de som inte sagt något under lektionen svarade inte heller på detta, så det sade inte mycket mer.
Jag ångrar att jag inte lade in fler övningar och färre föreläsningar, men det är försent att ändra nu. Kanske skulle göra fler av dem aktiva på sikt? Hemma vet man å andra sidan vad det är rimligt att ställa för krav på studenterna, men om det är utländska studenter med dåliga språkkunskaper (vilket jag fortfarande inte vet om så är fallet) får man naturligtvis gå försiktigare fram. Jag tycker jag får fler frågor än svar om studenterna i detta land.
Från vision till verklighet
Det började i alla fall med en vision, när jag fått kontakt med Economics Department i vintras och de erbjöd mig att undervisa på i stort sett vadsomhelst som en valfri kurs. Jag föreställde mig att det fanns ett intresse för Europa bland ekonomstuderande - Sverige eller Skandinavien var nog för smalt - och att en del av det som de läst på sina inledande kurser kunde utvecklas och tillämpas på europeiska förhållanden. Därför presenterade jag en kurstitel "The European Economy" och skrev i bästa Bolognaanda en sex-sju tänka läranderesultat. Utkastet till kursplan accepterades av institutionen.
Nästa steg var att hitta kurslitteratur, och här blev jag lite besviken. Jag sökte på alla förlagshemsidor och besökte bokmässor på universitetet. Men litteraturen jag fann kopplade enbart till EU. Förvisso viktigt, men jag hade inte tänkt mig att enbart ge en EU-kurs, vi rör oss ju trots allt med nationalstater. Lösningen blev till slut ändå en EU-bok som jag tänkte komplettera med egna föreläsningar med underlag till.
Under sommaren ägnade jag någon vecka i det tveksamma solskenet till att översiktigt gå igenom sex böcker jag beställt. Några föll bort direkt, kvar stod till slut två, varav en lite mer ingående. Som vi lägger upp kurserna, och som jag förstår att de läggs upp här, blir ju trots allt kursboken obevekligen styrande för kursinnehållet. Efter rådfrågande av kollegorna på nek valde jag den mer avancerade: det är lättare att sänka nivån om behövligt än motsatsen.
I detta skede saknade jag verkligen kunskaper om studenternas förväntningar, motivation och om deras förkunskaper. Det är så självklart med studenterna hemma att veta vad de förväntas kunna och vilken inriktning de har. Här är faktiskt våra program ovärderliga. Studenterna här visade sig ha en massa olika bakgrunder, men bara en har Economics som sitt huvudämne! Jag var inte alltför förberedd när jag kom hit. Dels av det enkla skälet att jag inte hann för allt hektiskt arbete i Linköping, dels för att jag tänkte att jag ville veta mer om studenternas bakgrund och borde ha ganska gott om tid att förbereda mig när jag väl var här. Och den tiden går åt.
De första dagarna gick jag igenom boken en gång till och gjorde en ny struktur och valde bort en del som var för ingående. Jag lägger nog därefter kanske fyra heltidsdagar i veckan på kursen. Jag läser i två böcker parallellt med den kursbok vi har för att bredda mig. Så ska man tänka ut en struktur som fungerar til varje pass, och inte bara upprepa litteraturen, skriva föreläsningsanteckningar, leta empiriskt material på nätet... Även om det mesta av själva teorin är sådant jag känner till väl, så lär jag mig ändå massor själv.
Nu sitter jag då här efter 9 undervisningspass. Det var 26 anmälda till kursen, ca 20 dök upp första gången, idag är det 14 studenter som verkar följa kursen regelbundet. Man kan undra vart de andra tagit vägen: inte intresserade, kursen visade sig vara för svår/lätt, de tycker jag är för tråkig/pratar för usel engelska?? Jag vill ju inte gärna tänka tanken om det är värt allt detta arbete med förberedelser för 14 ynka studenter; jag är ju van med grupper på 100-150. Å andra sidan spelar det mig inte så stor roll om jag pratar inför många eller få, och det jag lär mig själv av vistelsen är ju oberoende av antalet personer i klassrummet.
Så har visionen nu mött "verkligheten"!
Lite om mitt universitet
Avgiften för att studera vid universitetet är 5 710 dollar per år om man kommer från delstaten och knappt 20 000 dollar om man bor utanför. Men det finns tydligen vissa möjligheter till stipendier. Det finns 17 schools och colleges, varav Arts and Science (ungefär som fil fak, dock finns en särskild Business School) är störst. Enbart här finns 25 000 studenter och fakulteten har 85 miljoner dollar i research grants. Jag läste i det mail som rektor skickade ut till alla vid terminens början att universitetets totala forskningsmedel förra året passerat 1 miljard dollar.
Det dagliga frågorna är till stora delar detsamma som hos oss. Jag var med på ett lärarmöte och i mångt och mycket var det samma frågor som på våra. Vilka kurser ska vi ge nästa termin, vem ska undervisa på dem, hur många studenter får vi? Vad gör personalen, vilka är tjänstlediga, vem ska vara med i olika kommittéer? Hur ska vi informera våra studenter om uppsatserna och få dem att börja välja ämne i tid?
En del skilde sig dock från våra möten. Här är frågan om "fund-raising" ständigt aktuell då det gäller att dra in medel utifrån och hålla uppe goda kontakter med donatorer. Något annat som är vanligare här är "awards", att man delar ut priser/belöningar för olika saker. Det ska också tillsättas en ny, motsvarande dekanus, på College of Arts and Science. Det verkar vara en betydligt mer konkurrensutsatt och omfattande procedur än hos oss. Det har kommit ett mail till alla anställda som berättar om de 4 finalisterna, två interna sökande och två från andra universitet, som valts ut bland 125 sökande! Dessa fyra ska nu hålla offentliga föredrag för anställda. Därefter ska man välja en.
I eftermiddag är det dags för mina studenter att ta del av "Mundell-Fleming-modellen" (studenter som läser det här ler glatt igenkännande nu, eller hur?). Det verkar vara 15 st som följer undervisningen stadigt. Liten behändig grupp jämfört med vad jag är van med. Jag får sitta ner på en stol och skriva på over-head. De har en sån där rulle med overheadfilm på apparaten som man rullar fram lite i taget, ganska praktiskt faktiskt.
Fredagsfika!
Jag har aldrig riktigt insett hur svensk fikarasten är! "The Swedish ritual coffee break" beskrivs det träffande som i en artikel som sitter på väggen i institutionens seminarierum (som även fungerar som fika/lunchrum). Det betyder mycket socialt på arbetsplatsen att dagligen avbryta jobbet för en gemensam fika. Men även mycket av arbetet sköts under fikarasternas informella samtal. "The fika is for the Swedes what siesta is to the Spanish", heter det i artikeln. Här finns inga kaffeautomater på jobbet, men naturligtvis rikliga möjligheter att köpa (riktigt gott) kaffe på campus, vilket jag gått ut och gjort varje dag och sedan tagit med muggen till rummet.
Men som ett införlivande av de skandinaviska sedvänjorna har vi fredagsfika på Scandinavian Dept. Någon åtar sig att baka, idag var det Tina, vår administratör, som kom med sockerkaka och de lärare och doktorander som var inne samlades runt bordet på hederligt svenskt fredagsfikavis. Mycket trevligt! Inte minst för en utomstående att möta de andra på jobbet. Det var inte överraskande språkliga frågor som vi samtalade om över kaffeångor och sockerkaksmums - nåja, det är förvisso inte alltid vi pratar ekonomi i fikarummet hemma, oftare fotboll, friidrott eller andra väsentliga frågor i livet...
Höst på campus del 2
Här lite bilder från det vackra och livliga men mestadels regniga universitetsområdet. Campus är kanske fyra gånger så stort som Linköping, mer cirkelformat och med olika sorters gamla och modernare byggnader. Runt området ligger flera stora hus med typ studentkorridorer där särskilt de nya studenterna bor. I utkanten finns också mängder med restauranger och butiker. Så här ser det ut när man kommer till området.
Det här är det vackra biblioteket, som en katedral (jojo, Staffan)!
Det här är utanför "The HUB", ungefär som Kårallen, där studentföreningar här gör reklam för sig på kunchrasten
Här några klickbara bilder till:
Från vänster:
-student äter frukost på väg till klassen - lägg märke till tomt i cykelstället, ingen cyklar här, alla går omkring
-ingången till The Hub med the Huskey, universitetets symbol
-på bottenvåningen finns inget Baljan men väl sex snabbmatsrestauranger och småaffärer.
-jag måste gå och köpa kaffe varje förmiddag, man har inte fikarum som i Sverige Förmiddagskaffe, mmmm!
-en av universitetets konststuderande är ute och övar
Höst på campus del 1
Nu låter det kanske som vi kör en geografikurs här. Men det är bara på rasterna. Den här veckan har vi gått igenom dels ekonomisk teori för vad, hur och på vilken nivå reglering ska ske, dels hur EUs institutioner är. Det senare är ju minst sagt komplicerat och jag tror varken studenterna, jag eller ens läroboksförfattaren lyckats få det kristallklart. Det var 26 studenter registrerade på kursen, det kom 22 första gången och nu är vi 18. Vet inte om kursinnehållet eller jag skrämt bort några?
Att undervisa är ungefär som hemma. Fast nu i början har det varit mycket faktagenomgång och jag har använt Power Point som jag annars sällan gör. Tycker inte det blir så bra. Men nästa vecka börjar vi med med sedvanlig makroteori (jippi!!) och då blir det figurer och text på tavlan som vanligt. Jag blir tröttare än vanligt efter en föreläsning, det kräver mer att hålla den på engelska och koncentrera sig på både innehåll och språk. Ändå märker jag att jag mot slutet snubblar på fler ord och säger en del fel som jag märker själv. HU, vad ska då inte studenterna märka!
"Firade" igår tvåveckorsjubileum i landet med att för första gången äta snabbmat. McD var lika intetsägande som vanligt. Men jag var ashungrig för direkt efter jobbet åkte jag buss en timme ut till flygplatsen för att köpa flygbiljetter (Northwest kunde inte ta svenskt kreditkort varket på websidan eller i telefon). Jag ska åka bort en långhelg i november. En once-in-a-lifetime chans. När man ändå är såpass nära (nåja, 490 dollar kostar biljetten) ska jag ta chansen att flyga till ett ställe jag sannolikt aldrig får chansen att komma till annars. Gissa vart...!
