Jorden runt på 52 dagar

Ärligt talat har jag inte tyckt att undervisningen här varit överdrivet engagerande. Jag som är van att arbeta med grupper på 90-120 personer har i praktiken haft drygt tio på kursen. Det var 26 registrerade, 20 dök upp på första tillfället och ungefär 16 påbörjade kursen. Av dessa har fyra försvunnit: 2 (!) har hoppat av pga motorcykelolyckor, en hade för stort kursåtagande, en åkte utomlands. Av den lilla grupp som är kvar på kursen är i regel ett par frånvarande och ett par av de som är där ser extremt uttråkade ut och säger aldrig något. Det är sex personer som är på alerten och följer med intresserat och svarar på frågor aktivt.

Det vore lätt att klaga på studenterna, men en för enkel förklaring att skylla på dem. Jag har vid tillfällen också ifrågasatt mitt eget beteende, och hade jag varit oerfaren hade jag nog börjat undra. Det klart att jag lider av språkproblem jämfört med en infödd och kanske i övrigt inte beter mig riktigt som förväntas av lärare här? Men man måste nog se det i ett större sammanhang. Bara en av studenterna har valt 'Economics' som huvudämne. De andra har antingen andra huvudämnen eller har ännu inte valt. Så motivationen och förkunskaperna är väl inte på topp, helt enkelt. Ett par av de sex alterta har dock sagt att de överväger att välja Economics.  Så läser de ju tre kurser samtidigt under terminen, och då kanske inte den här kursen har högsta prioritet. Jag hade förväntat mig att undervisa studenter som var inriktade mot nationalekonomi, men så är alltså inte fallet. Så responsen i klassrummet är bättre i Sverige, men med tanke på min lilla grupp kan jag naturligtvis inte generalisera.

Nu har jag läst de uppsatser de skrivit som mitterminsexamination. Jag blev då positivt överraskad. Sex av uppsatserna var riktigt bra, väl i nivå med vad mina svenska studenter brukar skriva. Kul. Två till var okej medan fyra personer inte lyckades särskilt bra. Helhetsintrycket var ändå glädjande, så kanske tar de till sig och tycker kursen är intressantare än vad de ger sken av i den dagliga verksamheten.

Så jag var riktigt upprymd när jag tog mig till jobbet i morse. Det var dessutom gnistrande väder - vilket kändes särskilt bra när jag läst om snö och iskyla i Sverige, tihi :). Vid riktigt klart väder ser man det 4300 meter höga Mount Rainier från universitetet. Jag trodde det var ett fotomontage första gången jag såg det på bild. Och det är bara tre gånger jag sett det, men i morse lyckades jag själv få det på bild. Det dyker upp som en spöklik snötoppskuliss där man vanliga dagar annars bara ser himmel och moln...