Jorden runt på 52 dagar

...sen, så!

"Tänk på att 80% av det du gör nu gör du bara för att du snart ska åka". Så skrev Cecilia i ett mail till mig nyligen. Hur ska man tolka det? Passa på att skämma ut sig, det spelar ändå ingen roll nu? Eller ta sista chansen att rädda sitt eftermäle?

Från att ha känt att tre månader är en så lång tid att jag kan göra vadsomhelst upplever jag nu en massa must-do's. Så mycket tid gick ju bort under de åtta veckor jag knappt tog mig någonstans.

Idag åkte jag till Svenska Klubben för att njuta av ett stämningsfullt Luciatåg som Ia och hennes svenska studenter skulle hålla. Jag hade lagom kommit när Ia slet tag i mig och väste: -Det fattas en stjärngosse, du kan ju sångerna, kom med här! Jamenvaf...? Tio minuter innan start fick jag på mig vit särk och stjärngossemössa och instruktioner om tågordningen. Sen var det bara att tåga in ... men det blev riktigt vackert och fyllt av stämning i den fullsatta lokalen. Lockig Lucia. vitklädd med ljus i hår, skön sång. Kan det bli bättre?

Jag har börjat träna igen! Underbart. Det som motsvarar Campushallen är fantastiskt. Jag räknade till 44 cyklar, 69 antal gå/trampmaskiner och så löpband och alla maskiner. Lösa vikter finns i ett särskilt jätterum. Jag tränar givetvis inte foten ännu i någon maskin. Jag har fått en enkel övning: försöka gå upp på tå. När jag klarar 30 tåhävningar ska jag göra det med 5 kg i en ryggsäck. Därefter börja om och bara köra med högerfoten. Nu klarar jag 12 hävningar, med tyngden mest på vänster.

Så har jag varit på stan i värsta julrushen. Lika hektiskt som i Sverige - och överallt i köpstarka delar av världen antar jag. Men vackert med all skyltning och dekoration. Och så börjar det bli stressigt att bestämma sig för vad jag ska köpa för souvenirer med mig hem från den här tiden. Det mesta är rätt löjligt egentligen. Men nåt vill man ju ha.

Jag har gått en spännande underjordisk tur, där man kan se delar av Seattle före den stora branden i slutet av 1800-talet. Intressant att se hur staden förändrats. Guiden var som värsta ståupparen. Fast när han berättade att branden orsakades av en Mr. Back som spillde kokande lim och jag frågade om det var en 'backfire' hade han aldrig tänkt på det givna skämtet...

Jag stör mig när man kallar saker som inte är det för "svenska". Här finns tex. "Sweden Hospital", nåja det grundades väl av en svensk. Det annonseras om "Swedish massage" (ja, det ser seriöst ut så det är nog inte vad du som läser kanske tänkte...) - jag visste inte det fanns en särskild svensk massagestil. Värre är att vingummi av någon anledning bara görs i fiskform och kallas "Swedish fish"! Och på stan såg jag att pappersadventsstjärnor såldes som "Swedish star" (Made in Korea stod det med mindre stil under).

Det påminner mig om när jag var utbytesstudent och hade med mitt svenska student-ID. På den tiden stod det bara överst med stora bokstäver: STUD. Nu betyder ju det någonting helt annat på engelska. Det var tider det när man kunde identifiera sig som 'The Swedish Stud'! Men dagens 'Starboy' får väl duga. Första chansen i ett luciatåg vid 48 års ålder! Och i Seattle.



Det mystiska bruna bredvid tomten är en pepparkaksgubbe!

Prickiga. Randiga, rutiga. Blommiga eller stormönstrade. Illrött, knallblått, flaggult, chockrosa.

Inte har jag sett så många coola gummistövlar sammanlagt i mitt liv som jag gjort idag. Det har hällregnat två dagar i sträck i Seattle. Gatorna är som sjöar, floder rinner ner för de branta backarna och mer kommer ner i luften. Omöjligt att hålla sig torr.

Men på campus går minst hälften av alla tjejer i gummistövlar. Men inte av tråkig seglar/skogsmulle-typ utan färgglada, ashäftiga. Och dessutom så praktiskt. Medan killarna (jag också) klafsar i genomvåta gympadojjor har tjejerna förnuft att kombinera snyggt och klokt. Kanske har jag missat senaste trenden i Sverige, men jag har svårt att tro att man ser 100 par gummistövlar mellan A- och C-huset.

Så denna modespaning (säkert överraskande att komma från min sida) kan kanske notera en kommande trend? Tänk om det blir som med mössor: i 50 år var det omöjligt att få på en ungdom en mössa om så var 20 minusgrader. Plötsligt hade alla mössa, även inomhus, även på sommaren. Ser vi snart chockrutiga gummistövlar även i solsken och sommartorka?

(här borde jag haft en bild, men jag hade inte kameran med idag. Och vad skulle studentskorna säga (liten vits där av Linda-typ: 'student-skor'!) om en 48-årig lärare började springa omkring och vilja fota deras gummistövlar??)(lade ni märke till en liten vits till?)

Snart dags att lämna paradisön mitt i Stilla Havet. Grönt och vackert, vänliga människor. Brusande vågor från det salta vattnet. Vet inte om det är rörande eller patetiskt när det står överdådigt dekorerade julgranar härochdär bland palmerna och hotellhissen spelar "I'm dreaming of a white christmas".

Och är det inte lite typiskt att ön med 300 soldagar om året behagat ha mulet väder med regnskurar tre av mina dagar här. Fast jag har läst att det snöar i Seattle och regnar i Sverige så jag är ganska nöjd med några dagars tropisk värme. Igår hade jag en skön dag på Waikiki beach. Simmade lite försiktigt ett par gånger, trots läkarens rekommendationer var jag ju bara tvungen att prova.

Sista dagen hyrde jag bil och åkte ett varv runt ön. Det gör man lätt på 4-5 timmar. Gröna branta berg insvepta i moln. Hela den norra sidan av ön där de bästa surfstränderna är. Men idag var det jättevågor, röda flaggor och inte en surfare i sikte. Så har jag sett ananasfält på Dole Plantation och besökt Pearl Harbor. Det är militärbas än idag med minnesmärken och museer kring attacken.

Och så var det då MATCHEN. Jag hade ingen aning om när jag bokade resan att University of Washingtons fotbollslag skulle spela säsongens sista match här i helgen.  Men planet hit och hela staden har kryllat av hitresta UW-fans, huvudsakligen av äldre årgång. Det är tydligen tradition att gamla UW-studenter reser hit och ser matchen, den äldsta på planet tog examen 1948. Jag som haft en lila UW-keps som skydd för solen har ideligen hånats lite retsamt av lokalbefolkningen. Jag såg matchen på en hysterisk restarang i lördagskväll. UW ledde bekvämt med 21-0 men matchen vände och till restaurangmajoritetens jubel avgjorde Hawaii med en touch-down i slutsekunderna.

Med två veckor kvar av hösten börjar det nu bli dags för lite bokslut av mina USA-intryck. Det kommer i kommande bloggar.

Ja, jag vet, den här bloggens mest förutsägbara rubrik! Men ändå.

Nu sitter jag på min balkong på 14e våningen, tittar ut över solnedgången och lyssnar på Rix Morronzoo (!) på webradion. Det här ÄR på andra sidan jorden. 11 timmar efter Sverige. Släcker törsten med en öl från Tahiti som jag köpte i kvartersbutiken. En, förresten, det är nog nummer två. Det 27-gradiga värmen tar på, för en blek svensk som bytt mörker och duggregn i Seattle mot fyra dagar i solen. Jag har två kvarter ner till Waikiki beach. Slöade där på eftermiddan när solen sjunkit lite.

Efter sex timmar på planet, värme och tramp i gympaskor ser min svullo-fot ut som en bättre amerikansk fotboll, så det blir nog att ta det lugnt här. Men det är väl det som är meningen.

Så lyder den käcka slogan som världens största flygtillverkare håller sig med. Jag som är intresserad av flygbranschen tyckte det var spännande och coolt att kunna besöka världens största fabrik! Boeing grundades 1916 av William E Boeing och hans kollega Westerbuilt och är Seattles stolthet. Här i staden tillverkas alla Boeing-flygplan och sysselsätter 72 000 anställda. I den ena fabriken söder om staden tillverkas medeldistansplanet 737. I jätteanläggningen norr om staden, där jag för en tid sedan var på studiebesök, tillverkas de stora långdistansplanen. Sedan man lagt ner 80-talsplanen 757 och 767 är det nu klassikern 747 samt det modernare 777 och så jobbar man hårt på att få igång nykomlingen 787.



Jag i cockpit på en utrangerad Boeing 727 - nån som vill åka med?

Sammansättningsfabriken finns i Guiness rekordbok, för det är världens största byggnad. Det är 4 km promenad runt 'huset' och bara dörren där de färdiga flygplanen dras ut är större än en fotbollsplan på högkant. Delarna till flygplanen tillverkas antingen av Boeing någonstans i närheten, men man har också många underleverantörer runt om i världen. Sammansättningen är som ett gigantiskt "löpande band", nåja, det finns sex stationer och varje plan står uppåt en vecka på varje station. På den första sätts bak- och framkroppen ihop, på nästa nospartiet, på den tredje vingarna, på den fjärde landningsställ, på den femte motorerna och på den sista hela inredningen.

Sedan dras planet till måleriavdelningen där det förses med färg i köpar-flygbolagets färger. Det sker minsann inte med vanlig roller eller sprutning utan i en kemisk process som ser till att färgen fördelar sig absolut jämnt. Det tar en vecka, sedan ska planet ut på plattan och alla funktioner testas under ytterligare ett par veckor. Slutligen görs två testflygningar. Varje Boeingfabrik har naturligtvis en egen flygplats. Först görs en testflygning av Boeingfolk, sedan en av köparbolagets piloter. Den tredje flygningen är leveransen, för det dyra planet ska upp med passagerare så fort som möjligt.

William Boeing kom från skogsindustrin och var den som finansierade starten, medan hans kumpan som snart lämnade företaget var den som designade de första flygplanen. Typiskt, det var finansiären, inte teknikern, som fick vinsterna och gav namn åt företaget. Från början gjorde man både plan, motorer och flög, men konkurrensmyndigheterna tvingade företaget att avknoppa flygbolaget, som blev dagens United Airlines, och motortillverkaren Pratt&Whitney. Man fick det stora uppsvinget på 1950-talet då man startade produktionen av det fyrmotoriga långdistansplanet 707. Det berättas än idag hur testpiloten under uppvisningen av det nya planet gjorde en roll (!) över Seattle. Cheferna var ursinniga och piloten fick sparken, men köparna rusade till efter demonstrationen av detta nydanande plan, så rollen har blivit en klassiker i flyghistorien.

Idag konkurrerar Boeing knivskarpt med Airbus, som under de senaste åren passerat Boeing i antal sålda plan. Boeing har levt på beprövade modeller och sätter nu sitt hopp till Boeing 787, "Dreamliner". Det ska bli nästa generations flygplan, menar man. Det är tillverkat till mer än hälften i kompositmaterial som är både lättare än aluminium och starkare än stål. På så vis kan man spara 20 % bränsle, flyga längre, ha större fönster och bättre komfort. Planet har dock, precis som Airbus 380, drabbats av förseningar i tillverkningen och Boeing-aktierna har rasat de senaste veckorna. Företaget är ju för Seattle vad SAAB är för Linköping, så detta följs dagligen upp i lokaltidningarna. Själva huvudkontoret flyttades dock kontroversiellt till Chicago för ett par år sen.

I hallen med 787-tillverkning stod ett enda plan, och detta första ex. kommer man att förstöra! Man testar nämligen gränserna för planets hållbarhet genom att belasta vingar mm. tills de knäcks.


Så här ser det ut inuti en Dreamliner - ett utställningsprov inifrån kabinen

När det här inlägget blir läst, då sitter jag på planet till Hawaii!!!! I en Airbus 330. I am goin', don't care if it's not Boeing!

PS Den som är sugen på en "kärra" kan få en:

Boeing 747 ("jumbojet", dessutom i den nya upphottade versionen -800) för 250 miljoner dollar. Vill man ha en ny Dreamliner 787 klarar man sig med 150 miljoner dollar, men orderboken är full till 2015. Den hederliga 737an, världens genom  tiderna mest sålda plan, får man för 50 miljoner dollar och sådana plan spottar man ut 28 st i månaden.
I priserna ingår dock inte motorer eller säten, men å andra sidan lär det förekomma stora rabatter när flygbolag köper många exemplar.

Det mesta är ju i "super-size" i det här landet. Men under min rundtur i helgen fann jag detta i en by på landsbygden. En "kaffe-drive-thru" hittar man på många ställen. En pyttesmal kiosk med fönster på båda sidor där man kan köra intill och köpa en mugg. Super, definitivt något för Sverige. Problemet är bara att fönstret är dimensionerat för SUVar/trucks, så kommer man i en vanlig bil sitter det alldeles för högt upp...

Kolla också den minimala kyrkan i bakgrunden. Två fönster lång, inte mycket att vandra upp i på bröllopet. Men i glesbygd med olika religiösa preferenser räcker väl inte folk till. Bättre en liten kur för de troende än ödsliga svenska landsortskyrkor?

Bila runt är trevligt, inte minst för alla radiostationer med bra musik. Men ibland blir det öken, som när man bara kan få in tre stationer som alla spelar religiös countrymusik. Ni vet, typ svenskt dansband med lite tillagt fiolspel. Och så text efter text som alla handlar om den gudfruktige mannen som arbetar hårt, försörjer sin familj, älskar sin hustru och vars tro övervinner alla svårigheter.

Under söndagen körde jag norrut längs Stilla havskusten. Dagen började i Astoria med mina nyinsatta kontokortspengar. Staden ligger vackert söder om mynningen på Columbiafloden och en lång och vacker bro leder över tillbaka till delstaten Washington. Utanför låg Stilla Havet och gjorde skäl för sitt namn denna soliga och lugna senhöstdag. Jag som väntat mig branta klippstränder med dånande vågor fick se någonting helt annat.

Till skillnad mot i Californien är kusten här låg med långsträckta sandstränder. Jag tror nog ingen badar här ens på sommaren, vattnet är kallt och strömmarna kraftiga. Men man kör bil ner på sandstranden och en solig höstdag plockar folk ostron och musslor där tidvattnet dragit undan. Mycket i trakten minner om de båda upptäcktsresandena Lewis och Clark. De var de första att utforska landvägen från östra USA i en expedition 1804-06. USA hade köpt mellersta delarna av Frankrike och man ville hitta vägen till västkusten. Herrarna följde först Missourifloden åt nordväst, tog sig sedan över Klippiga Bergen, fann på Columbiafloden och nådde Astoria där man slog vinterläger.



Landsbygden i södra Washington är mestadels mycket vacker: omväxlande på ett sätt som inte finns i Sveriges platta och skogiga landskap. Det finns många och höga berg, omväxlande tät barrskog och vackert gul lövskog. De branta bergen imponerar på mig, van med Östgötaslätten. Det ligger bebyggelse ganska tätt utom i de oländiga delarna. Husen är alltid diskret målade till skillnad från våra faluröda och herrgårdsgula. Det puttrar hemtrevlig rök och ligger vedtravar överallt, nästan som i ett fullskaligt Fylke. Men många gårdar förfulas av en massa skräp och så en obligatorisk rad av 3-5 bilar, ofta stora rostiga av flakmodell. På många håll finns 'mobile homes': husvagnar av långtradarstorlek. De är oftast permanent uppställda, ibland med husgrund och trädgård, ofta välskötta som på en svensk sommarcamping, ibland riktigt risiga. De är som riktiga små hus men blir så lustigt långsmala. Jag tror att man slipper fastighetsskatt för dem, även om de står permanent finns väl en teoretisk möjlighet att flytta dem. En amerikansk motsvarighet till det svenska torpet.

Jag stannade för lunch i Long Beach, nja inte det i Californien utan dess Washingtonska motsvarighet, en liten by vid kusten. Amerikanska landsortens samhällen är alltid mycket långsträckta. De kännetecknas av en huvudgata där det ligger otaliga matställen, affärer och butiker, serviceinrättningar och så vidare. Allt tillgängligt för bil med parkeringsplatser utanför. Man tror alltid att samhället är mycket större än vad det är, för man åker och åker, men tvärgatorna där det ligger hus är mycket korta. Allt är liksom utsmetat längs huvudvägen och invånarna hoppar man i bilen vart de ska.

Bensinen är billig, matställena enkla och många, vägarna och vädret vackert, kaffet varmt och gott. Farthållare på bilen gör att jag inte överanstränger min högerfot. Som gjort för en dag i bilen.

Lördagkväll. Jag befinner mig i ett motellrum i den lilla staden Astoria vid Stillahavskusten i delstaten Oregon, ca 35 mil söder om Seattle. Just att jag befinner mig på detta motellrum just nu är jag väldigt glad över! Jag har åkt bil hela dagen och sett en massa spännande, bland annat varit uppe på Mount Rainier, ja inte på toppen men på den högst belägna körvägen på närmare 2000 meter bland is och snö. Det var lite läskigt att köra på serpentinvägar med sommardäck.

När jag kom till Astoria och skulle checka in på ett motell sade de att det inte fanns pengar på kreditkortet! Fan, vanudå!? Tja, jag använder det till allt, och den här månaden har det väl dragits Hawaiiresa och hyrbil och lite annat och den 27e när nya pengar går in är först i morgon. Vad gör man 35 mil hemifrån med nästan tom bensintank och inget kreditkort???

Ringer till Sverige och väcker hustrun mitt i natten, förstås! Hon förde över pengar via datorn, men man vet ju inte hur fort de går in på kontot, nästa bankdag eller? Ser framför mig att sova i bilen med minusgrader ute. Räknar min cash, hm 29 dollar, det räcker knappast till bensin hela vägen tillbaka. Gräver överallt och hittar 10 dollar till i en byxficka. Åker och tankar och det blir nästan fullt, tur att bensinen är billig i det här landet! Då kan jag ta mig tillbaka, även om det är surt att köra hem mitt i natten. Åker på chans till ett (annat, för att slippa skämmas igen) motell och se, hustruns pengar HAR gått in. Jag får rum, med utsikt över vattnet och trådlöst internet för 60 bucks.

Återstår nu bara att se om någon restaurang accepterar kortet också. Lite svårt att ta springnota med min fot. 



Glaciärtäckt fjälltopp döljer sig bland molnen. Snökäpparna är 4 m höga för här kommer det många meter snö på vintern - inget ställe för hustrun precis.



Jag lyckades få en bild på någonslags gråsvart räv som dök upp i snön.

Jag har firat en genuin amerikansk Thanksgiving hemma hos Chuck och Debra. Det var mycket trevligt och intressant att uppleva en sådan bjudning. Förutom jag själv var ett antal släktingar inbjudna, totalt var vi 11 personer runt middagsbordet. Alla gäster medförde något till taffeln, tilltugg eller efterrätt och jag hade med några flaskor vin. Men självklart stod värdinnan för det viktigaste: kalkonen som har den självskrivna platsen på Tacksägelsedagens bord, tillsammans med fyllning, sås, potatismos och mycket annat.

Svenska familjehögtider kan säkert vara mycket olika, men utifrån mina erfarenheter var detta en mer avslappnad och informell högtid. Alla var i sina vanliga vardagskläder. Sådana små ritualer som att skåla till höger och vänster är okända fenomen här, och det väckte visst intresse när jag berättade hur vi svenskar utför vårt skålande. Jag höll ett lite improviserat tacktal till värdinnan vid efterrätten för att visa hur vi svenskar (som lär vara de som säger "tack" mest i världen - kanske dock eftersom vi saknar en motsvarighet till "please") brukar göra. Å andra sidan inleddes måltiden med gemensam bordsbön. Under måltiden gjorde vi också en runda kring bordet där var och en fick berätta om vad man var tacksam för från det gångna året. Det var en riktigt fin och uppriktig stund, tyckte jag.

Innan middagen samlades vi ute för att pressa delar av äppleskörden till cider i Chucks äpplepress, vilket var både intressant att göra och underbart gott att dricka. Jag stannade kvar och sov över i deras magnifika gästrum och har idag upplevt både vacker natur och amerikansk äkta shopping. Naturupplevelserna var för mig kanske mer värda. Längs de skogklädda sluttningarna mot vattnet med snöklädda berg i bakgrunden påminde det mycket om hur det kan vara längs norrländska älvdalar. Särskilt idag den första dagen med minusgrader. 

Shoppningcentret Costco, ett super-supermarket var också intressant som studieobjekt! Och för deras Hot Dog. Här finns ju många och stora varuhus, men denna nya kedja är ännu större och säljer naturligtvis bara storförpackningar till låga priser i lagermiljö. Man erbjuder alla slags produkter, som ett jätte-ICA-Maxi men även tjänster såsom resor. För att handla där måste man lösa ett medlemskort.



Små och stora pressar delar av Chucks äppleskörd till cider.



Gamla och unga samlade runt middagsbordet på Thanksgiving



Inne på jättevaruhuset Costco

Vem fan hänger tillbaka de vissna löven i träden på campus?

("pappaskämt" hade barnen sagt om den asfyndiga rubriken, "Peter-skämt" säger säkert mina studenter)

Jag har blivit extremt datorberoende här. Inte nog med att jag gör power-point-presentantioner till undervisningen, jag sköter delvis jobbet hemma via mail och läser dessutom tidningar, mailar och bloggar för att hålla kontakter åt olika håll. Men inte hade jag drömt om att datorn också skulle bli min nya snuttefilt!

Det är lite pinsamt ... men (som familjen som besökt mig vet), det är väldigt kallt i gästrummet där jag bor. Ett dragit hus från 1914 med enkla fönsterrutor och värmen i sovrummet fungerar inte. Så jag sover med tredubbla täcken och mysoverall. Igår kväll var det ändå så förb-t kallt. Jag har haft datorn på sängbordet de senaste dagarna och lyssnat på Winnerbäcks nya, melankoliskt vackra CD i hörlurar innan jag somnat. Igår kväll tog jag datorn i knät för att öppna mediaspelaren, kände då den gosiga värmen från den och ... javafan, jag smög ner hela datorn under täcket, somnade med den, varmt och skönt!!

Jag ser att mordet på en studentska i Italien finns bland rubrikerna i de svenska tidningarna också, liksom, de gör med fet stil här. Amanda Knox, en av de misstänkta, är nämligen utbytesstudent just från University of Washington. De annars ganska rättframma amerikanska medierna har hållit en mycket låg och ifrågasättande profil i det här fallet. Man ifrågasätter häftigt de engelska och italienska tidningarna som påstås ha dömt henne på förhand. Man tar avstånd från att en video på Youtube där Amanda syns sådär glad och lagom onykter som de flesta studenter är då och då (har jag hört) skulle bevisa hennes syndiga liv.  

De amerikanska medierna är annars mycket mer närgångna än de svenska har jag upplevt. Namn publiceras alltid, vid olyckor intervjuas gråtande anhöriga i direktsänd TV och offers liv och leverne granskas nära. Det är skönt med en viss återhållsamhet i media, tycker jag, men de svenska kvällstidningarna ligger inte långt efter i "allmänintressets" namn.

När familjen var här och vi besökte Experience Music Project, en sorts musikmuseum, fanns där olika inspelningsstudioar att testa på. Det var häftigt. Vi bestämde oss för att spela in en låt. Man fick 15 minuters studiotid, 5 minuter för att öva, sedan rullade bandet i tio minuter. Ingen tid för omtagningar alltså. Vi klurade ut en låt vi kunde köra, vi fick hjälp av personalen att skriva ner texten och ackorden kluddades på baksidan av ett kvitto. Sedan in och spela in, resultatet fick man köpa på CD efteråt.

Dottern sjunger och sonen spelar gitarr med mig på lite bas. Bandnamnet är väl inte färdigförhandlat: jag försökte med "Peter & Fröna" men det uppskattade inte ungdomarna av obegriplig anledning. Skitkul grej, att kunna spela in musik proffsigt, borde finnas på fler ställen. Låten? "Halleluja". Ett riktigt Halleluja-moment!

Det är inte stort valår i USA, men såhär i början av november avgörs en rad lokala val. Under tisdagen var det lokal valdag och Seattleborna har att ta ställning till inte mindre än 26 frågor om jag räknat rätt. Ett stort antal gäller val till olika poster i det lokala styret. 30 poster ska tillsättas, vilket innefattar flera platser i City Council (ung. kommunfullmäktige?) men också i de lokala skolstyrelserna, hamnstyrelsen och som allmänna åklagare.

Till detta kommer en rad lokala folkomröstningar. Det är två som fått mest uppmärksamhet i media och där det bedrivits aggressiva annonskampanjer i TV bland de vanliga prylreklamerna de senaste veckorna. Den som verkar viktigast gäller det framtida transportsystemet i staden. Man vill höja momsen (eg. sales tax) med några cent (!) samt höja fordonsskatten för att på det viset fram till år 2030 dra in 30 miljarder dollar. De ska användas för att bygga flera (snabb-)spårvägslinjer ("light rail"), för det finns idag ingen spårbunden kollektivtrafik i staden, samt bygga ut vissa vägar. Det verkar sunt för mig, en stad i tvåmiljonersklassen som enbart förlitar sig på bil- och busstrafik måste vara omodernt.

Det andra som det annonserats ilsket om gäller om försäkringsbolagen ska kunna neka att betala ut försäkringar till vad som hävdas är rimliga/rättvisa krav ('legitimate claims'). Det berättas tårdrypande historier om heroiska brandmän och andra som skadats och inte fått ut på försäkringen. Motståndarna hävdar att de som har rätten på sin sida redan idag får ut pengar och att reformen bara skulle gynna advokatbyråerna som skulle tjäna hiskeliga försäkringspremiepengar på att driva hopplösa fall i domstol.

Andra folkomröstningar gäller:
-om man ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att göra reformer som kräver skattehöjningar genom att införa kvalificerad majoritet och andra krav
-om man ska höja fastighetsskatten marginellt för att förbättra akutsjukvården
-om man ska tvinga borgmästaren att hålla tal inför fullmäktige två gånger om året om tillståndet i staden
-om höjningar av skolavgifterna ska beslutas med enkel majoritet i st f som idag kvvalificerad
-om stadens fångar ska få arbeta för privata företag och tjäna pengar i fängelserna

Som politiskt intresserad kan man fundera över vilken roll denna omfattande direktdemokrati spelar. Frågor som de här skulle aldrig ställas inför väljarna i Sverige utan beslutas representativt. Engagerar det människor i lokala frågor och stimulerar till eftertanke och kloka beslut? Eller överstiger det folks förmåga till att behandla information och mediapropaganda missleder de som röstar? Högst 50 % väntas delta i valen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men kanske ett intressant alternativ till det mer genomgripande politiker- och expertstyre som vi föredrar?

Jag visade ett par vilsna italienare vägen till universitetets bibliotek i morse när jag gick av bussen. De var så tacksamma och vi pratade lite på knackig engelska. De frågade varifrån i Sverige jag kom och jag svarade uppgivet Linköping, för ingen ute i världen brukar känna till Linkeboda. Men mannen sken upp och sade -"Ooh, that is near where Nils Liedholm came from!"

Jag tänkte att fotboll förbrödrar och att det är fantastiskt att den gamle liraren ännu är så känd bland italienarna. När jag sedan gick in på internet på jobbet var det första jag såg att han just gått bort. Det var ett märkligt sammanträffande för jag brukar inte diskutera honom så ofta, men upplyftande att just idag höra att legendaren fortfarande var hågkommen.

Igår fick vi uppleva en alldeles äkta amerikansk Halloween. I någon vecka nu har byggnader och lokaler varit utsmyckade med pumpor, spindelnät, skelett, diverse lampor och andra Halloweeenprydnader. Det är verkligen överallt, även i affären och offentliga lokaler som på sjukhuset. Ungefär som adventsutsmyckning i Sverige.

På själva Halloweendagen var det fantastiskt hur många människor som var utklädda till allt möjligt. Inte bara barn utan personal i affärer och vanligt folk på gatan. En del i något enkelt som ett hårband med öron på men väldigt många i perfekta kostymer. Lotta, Sofie, David och jag var ute på stan på kvällen och de flesta människor som gick ut och åt, strosade på stan eller förstås var på väg till något party var utklädda i fantasifulla utstyrslar. På dagen gick utklädda barn och tiggde godis med "trick or treat". Halloween är en stor grej här, uppenbarligen, och det var väldigt charmigt med alla utklädda människor. Pumpa- och godisindustrin jublar.

Jag kan bara tänka mig hur jag och kollegorna på IEI skulle dyka upp i förklädnad på jobbet en dag på året. Lärarna i blodstänkta rockar, administrativa personalen i skräckinjagande utstyrslar, städarna i batmankostymer och prefekten i Napoleonkostym... 

När det gäller årstidsrelaterade företeelser är jag ganska fundamentalistisk! Självklart har vi inte midsommarstång i april eller påskfjädrar i september. Men jag anser bestämt att man inte klär julgranen förrän dan före dan, att man inte tänder adventsljusen före första advent (aj vad det syndas just mot det!) eller öppnar födelsedagspresenter före födelsedan.

Men i eftermiddags till kaffet blev jag SÅÅ sugen på något litet till. Här i mitt hyrda hus finns ju inga av Lottas kanelbullar i frysen eller SofiesoHannes kladdkaka att ta fram. Chokladen pappa hade med sig var slut. Då såg jag paketet med pepparkakor jag köpte på IKEA för att ha till advent. Det stod där på bänken och bara SKREK: -Ät mig!!

Jag drabbades av en svår moralisk konflikt! Bryta mot grundläggande principer? Låta sig frestas av ynka pepparkakor, hur ska man då stå emot värre? Släppa all ordning i tillvaron? Sätta sig över enkla regler? Överge personlig övertygelse? Bara för att de såg så lockande ut.

...

Jag tog TRE stycken till kaffe. Det var mycket gott.

Fram med adventsljusstakarna...

Dags att avslöja vad flera bloggläsare redan listat ut:

Jag har bokat resa till Hawaii den 28 november. Bland annat Martin och Elias har ju resonerat lika som jag gjorde. Nu hoppas jag vid Gud bara att jag kommer dit, att foten har läkt såpass att jag kan gå på den och resa på egen hand!

"Queens Blend" är som Peter m fl listat ut naturligtvis Drottningsylt. Tyckte bara det var ett så tjusigt namn på den iofs goda blandningen av blåbär och hallon (inte jordgubb, väl?!) som trots det svenska namnet alltid varit mycket mer jordnära för mig.

När man ligger och tittar i taket med sitt ben i paket dyker det upp små egenproducerade funderingar:

-varför är det så intressant att läsa David Beckhams blogg?
-varför går det inte att se en dörr som är gjord av träd på gatan härutanför?

Så två på engelska;

-what did the man say when he couldn't stop his car?
-why does this coffee tastes like dirt?

Häls(e)ningar

Peter
(tack Thomas Sonesson för den sista vitsen!)

Nedan: höst på 13th Avenue. (kan vara till hjälp för gåta nr 2)