Att träffa gamla amerikanska släktingar
Pappa med fru Anita besöker mig i sex dagar. Det är skönt med sällskap och lite hjälp. Över helgen har vi varit utanför Seattle och besökt Chuck och Debra Holland. Chuck är Anitas syssling och de har hållit kontakt med julkort under 30 år sedan han besökte Sverige 1977. Deras mormödrar var syskon i Sverige under första halvan av förra seklet. Efter alla dessa år blev det äntligen av att de kunde träffas.
Familjen Holland bor i ett underbart, omsorgsfullt designat hus med utsikt över vattnet på landet väster om stan. Det kräver 35 minuter med färja och ytterligare en timmes resa att komma dit, så de har lång pendling in till arbetet varje dag. Deras hus var verkligen som hämtat ur ett inredningsmagasin. Där har vi mötts av överväldigande amerikansk gästfrihet, god mat, och - just det, mina familjemedlemmar - jag har sovit med deras två katter. Vi har gjort trevliga utfärder, bland annat upp på 1800 m höjd vid Mount Olympia och genomfört en amerikansk söndagsbrunch med pannkakor, potatis, omelett, rostbröd, ägg, sirap, mängder med kaffe...
Det är mycket som ska sägas när släktingar som inte setts på så länge möts, och det är speciellt, såväl att få besök från långväga Sverige som att kunna komma ända över hit för att träffa någon. Det blir mycket prat om gamla släktingar, beskådande av gamla och ännu äldre, gulnade fotografier för att försöka identifiera de vilka de gamla anförvanterna är. Chuck som aldrig bott i Sverige kan trots det prata riktigt bra svenska, så helgen har varit en härlig blandning mellan hans svenska och vår svengelska. Det är verkligen som att vara i ett modernt Utvandrarna.
Naturligtvis pratar vi också mycket om livet i Sverige och hur det förändrats sedan 70-talet. Är Silvia fortfarande mer populär än Kungen? Varför har de konservativa tagit makten? Är Sverige annorlunda sedan bron till Danmark byggdes? Hur är det med Merit Hemmingsson, är hon fortfarande populär? Sveriges Jazzband och Gösta Linderholm? Spelar ni fortfarande Evert Taube? -Vissa saker är daterade, andra inte, vad upptäcker vi först långt efteråt.
Chuck, jag (lägg märke till den enorma äpplepannkakan), pappa, Anita, Debra äter brunch
Här på familjen Hollands veranda med vacker utsikt mot Stillahavsvik och med den amerikanska, norska och svenska flaggan hissade
Familjen Holland bor i ett underbart, omsorgsfullt designat hus med utsikt över vattnet på landet väster om stan. Det kräver 35 minuter med färja och ytterligare en timmes resa att komma dit, så de har lång pendling in till arbetet varje dag. Deras hus var verkligen som hämtat ur ett inredningsmagasin. Där har vi mötts av överväldigande amerikansk gästfrihet, god mat, och - just det, mina familjemedlemmar - jag har sovit med deras två katter. Vi har gjort trevliga utfärder, bland annat upp på 1800 m höjd vid Mount Olympia och genomfört en amerikansk söndagsbrunch med pannkakor, potatis, omelett, rostbröd, ägg, sirap, mängder med kaffe...
Det är mycket som ska sägas när släktingar som inte setts på så länge möts, och det är speciellt, såväl att få besök från långväga Sverige som att kunna komma ända över hit för att träffa någon. Det blir mycket prat om gamla släktingar, beskådande av gamla och ännu äldre, gulnade fotografier för att försöka identifiera de vilka de gamla anförvanterna är. Chuck som aldrig bott i Sverige kan trots det prata riktigt bra svenska, så helgen har varit en härlig blandning mellan hans svenska och vår svengelska. Det är verkligen som att vara i ett modernt Utvandrarna.
Naturligtvis pratar vi också mycket om livet i Sverige och hur det förändrats sedan 70-talet. Är Silvia fortfarande mer populär än Kungen? Varför har de konservativa tagit makten? Är Sverige annorlunda sedan bron till Danmark byggdes? Hur är det med Merit Hemmingsson, är hon fortfarande populär? Sveriges Jazzband och Gösta Linderholm? Spelar ni fortfarande Evert Taube? -Vissa saker är daterade, andra inte, vad upptäcker vi först långt efteråt.
Chuck, jag (lägg märke till den enorma äpplepannkakan), pappa, Anita, Debra äter brunch
Här på familjen Hollands veranda med vacker utsikt mot Stillahavsvik och med den amerikanska, norska och svenska flaggan hissade
Jag skyfflar elefantskit
I lagom Sverige brukar vi försiktigt gödsla med små söta alger, gullig spillning från höns eller möjligen någon hästblaja om vi ska slå på stort. Det duger naturligtvis inte i det här landet där allt ska vara störst. Nej här är det elefantskit som gäller, men så blir rosorna i tallriksformat och stjälkarna som underarmar...
Min goda kollega Ia på institutionen var så glad över att på utlottning från Seattles Zoo ha vunnit ett lastbilslass elefantspillning. I helgen hjälpte jag henne att lasta detta på en härlig gammal Ford-truck från 1969 med ett motorljud som borde hörts nästan hem till Sverige. På bilden står jag och skottar upp "Zoo-Doo", som skiten försiktigtvis kallas här, på flaket.
Vi brummade sedan med elefantlukten kring flaket hem till henne. Ia öste och jag körde ut det med (en tvåhjulig, helt suverän konstruktion) skottkärra runt om i trädgården. Ias hus låg med vacker utsikt över Puget Sound, viken från Stilla Havet som letar sig in till Seattle. Rosorna hade fått en omgång zoodoo redan förra året och var stora och vackra. Vi avslutade med en kaffe med choclate chip (jag) respektive örtte (Ia som fastar) i några av höstens sista solstrålar med uns av värme i.
PS Kommentera gärna inläggen, det vore roligt att se reaktioner från er som läser. Till just det här behövs dock inga kommentarer typ "skitgöra", just den har Ia och jag redan kommit på själva. Och så återstår ju frågorna om "Queens Blend" och vart jag bokat resa i november.
-Våldtäkt eller olycka?
Jag hade kommit hem från restaurang och satt i godan ro och läste tidningen vid tiotiden. Då hördes det de allra värsta skrikandet utifrån någonstans, riktigt hemska, typ dödsångest ungefär. Först lyssnar man några sekunder tvivlande, sedan var det bara att rusa ut. -Våldtäkt! var min första tanke, eller, ett barn har blivit överkört ... grabbade mobilen och låste dörren efter mig och kutade ut i bara strumplästen.
En bit bort på gatan ser jag någon som ligger, samtidigt som fler grannar rusar till från olika håll. När jag närmar mig i mörkret ser jag en kvinna ligga och skrika hysteriskt men jag ser inte om det ligger ett påkört barn eller ett dödat djur under. Men det gör det inte, vi kommer fram fyra personer och försöker få nåt vettigt ur henne men hon bara skriker och hulkar. Efter någon minut kommer en man fram ur mörkret och då börjar hon skrika ännu värre, rusa upp och ifrån honom samtidigt som hon vrålar. Han vrålar tillbaka. Vi lyckas förstå att hon försökt ta sig ur hans bil, kanske släpats med en bit, enligt honom börjat slå på bilen varvid han börjat slå henne ... versionerna går isär och de är helt hysteriska. Men helt klart bekanta med varann. En av oss har ringt 911. Någon försöker leda bort mannen medan jag sätter mig hos henne, försöker fråga vad hon heter, hålla hennes hand och se om hon är skadad. Hon är knappast kontaktbar. Det luktar lite misstänkt. Mannen försöker tränga sig fram till henne, de börjar skrika åt varann igen. Så håller det på några minuter. Kvinnan ömsom ligger på marken och gråter, ömsom rusar upp och skriker åt mannen. Hon uppmärksammar då att en av oss pratar i telefon. -Ni ringer väl inte polisen, vrålar hon. Men det är just vad vi gjort, och ambulans, först trodde vi ju att hon var allvarligt skadad. När de upptäcker att polis är tillkallad rusar mannan mot bilen, kvinnan vilt skrikande likaså. Vi försöker gå emellan men vill inte ta till våld. Mannen sliter in kvinnan i bilen och rivstartar utan lysen medan den av oss som pratar med polisen ger dem bilnumret. Högst en minut efter de dragit iväg på gatan kommer en, strax tre polisbilar samt en ambulans. Vi ger signalement och polisen drar iväg igen. De måste ha varit rejält drogade båda två. Vi hoppas de inte mejade ner någon annan med bilen när de flydde och att polisen skulle få tag på dem.
Jag frågade de andra på gatan om detta var vanligt förekommande här, men något sådant hade aldrig hänt förut i de här "lugna" kvarteren. Tur det...! Lite uppskakande! Som i värsta TV-serien!
En bit bort på gatan ser jag någon som ligger, samtidigt som fler grannar rusar till från olika håll. När jag närmar mig i mörkret ser jag en kvinna ligga och skrika hysteriskt men jag ser inte om det ligger ett påkört barn eller ett dödat djur under. Men det gör det inte, vi kommer fram fyra personer och försöker få nåt vettigt ur henne men hon bara skriker och hulkar. Efter någon minut kommer en man fram ur mörkret och då börjar hon skrika ännu värre, rusa upp och ifrån honom samtidigt som hon vrålar. Han vrålar tillbaka. Vi lyckas förstå att hon försökt ta sig ur hans bil, kanske släpats med en bit, enligt honom börjat slå på bilen varvid han börjat slå henne ... versionerna går isär och de är helt hysteriska. Men helt klart bekanta med varann. En av oss har ringt 911. Någon försöker leda bort mannen medan jag sätter mig hos henne, försöker fråga vad hon heter, hålla hennes hand och se om hon är skadad. Hon är knappast kontaktbar. Det luktar lite misstänkt. Mannen försöker tränga sig fram till henne, de börjar skrika åt varann igen. Så håller det på några minuter. Kvinnan ömsom ligger på marken och gråter, ömsom rusar upp och skriker åt mannen. Hon uppmärksammar då att en av oss pratar i telefon. -Ni ringer väl inte polisen, vrålar hon. Men det är just vad vi gjort, och ambulans, först trodde vi ju att hon var allvarligt skadad. När de upptäcker att polis är tillkallad rusar mannan mot bilen, kvinnan vilt skrikande likaså. Vi försöker gå emellan men vill inte ta till våld. Mannen sliter in kvinnan i bilen och rivstartar utan lysen medan den av oss som pratar med polisen ger dem bilnumret. Högst en minut efter de dragit iväg på gatan kommer en, strax tre polisbilar samt en ambulans. Vi ger signalement och polisen drar iväg igen. De måste ha varit rejält drogade båda två. Vi hoppas de inte mejade ner någon annan med bilen när de flydde och att polisen skulle få tag på dem.
Jag frågade de andra på gatan om detta var vanligt förekommande här, men något sådant hade aldrig hänt förut i de här "lugna" kvarteren. Tur det...! Lite uppskakande! Som i värsta TV-serien!
Knäckebröd och lingonsylt
Jag har aldrig besökt något IKEA utomlands förut (ärligt talat undviker jag Tornby så mycket det går även i Linkeboda) men jag kunde inte låta bli att ta vägen förbi varuhuset här i Seattle. Åååh, sen var jag ju tvungen att äta svenska köttbullar med lingonsylt, inte så att jag alls måste ha svensk mat när jag är utomlands, nejdå i rent studiesyfte bara. Bättrade på med svensk äppelpaj och vaniljsås. Och faktiskt, det smakade preciiis som hemma. Enda skillnaden att mjölk inte fanns att dricka, bara den obligatoriska läskeblasken.
Bredvid låg den lilla butiken med svensk mat. Här upptäcker man vad som anses vara genuint svensk mat, det inser man ju inte alltid i hemlandet. Dajm, kexchoklad, sill, kaviar, gravlax, glögg, syltar på olika bär (även "Queens Blend" - gissa vad det är!); säkert ett femtiotal olika mer eller mindre unika svenska matvaror. Men pastan i form av älghuvuden (!) måste vara en eftergift åt Sverigemyten. Hade siktat in mig på knäckebröd och lingonsylt men det blev även julmust och pepparkakor för senare bruk.
Det är slående att allt verkligen är sig identiskt likt på IKEA jämfört med i Sverige. Vore inte prisangivelserna på skyltarna i dollar kunde man tro man var i en svensk butik. Samma produkter, samma namn. Samma interiör, logistik, kundvagnar, personalkläder... Och även samma parkeringselände, griniga barn och hopplösa kassaköer.
Korv me' brö (brö me' korv?) vid utgången förstås, för bara 50 cent (3.25 kr)! Men lingonsylten kostade 70 spänn för en såndär hink man får för trettio på ICA. Men det är det värt!!
(bilderna lite suddiga - vågade inte använda blixt. Fan, man vill ju inte bli stämd för industrispionage...)
USAs delstater
Eftersom mina studenter igår visade sig kunna placera in i stort sett alla Europas länder på rätt plats på en blindkarta (och ingen ens förväxlade Sverige med Schweiz) kunde jag idag inte låta bli att testa mig själv på motsvarande karta över USAs delstater.
Jag fick in 29 av 50 på rätt plats. Knappt över gränsen för godkänt, eller? Ytterligare 11 placerade jag i grannstaten och resten var helt åt skogen. Drog tom till med någon stad som förslag på delstat.
Hur många klarar DU? http://www.freeprintablemaps.net/north-america-maps/usa-maps/maps/USA-states-numbered.pdf
Jag fick in 29 av 50 på rätt plats. Knappt över gränsen för godkänt, eller? Ytterligare 11 placerade jag i grannstaten och resten var helt åt skogen. Drog tom till med någon stad som förslag på delstat.
Hur många klarar DU? http://www.freeprintablemaps.net/north-america-maps/usa-maps/maps/USA-states-numbered.pdf
Rosa Pantern blivit religiös?
I utkanten av campus finns en vacker klockstapel. Jag brukar höra på eftermiddagarna, DING-DONG, den brukar spela som Big Ben. När jag kom i morse började det DONG-a. Men då sätter den igång och spelar "Pink Panther Theme", ni vet det där klassiska ledmotivet med en massa halvtoner!! Jag höll på att dö av skratt! Rosa Pantern på kyrkklockor! Sämre sätt finns att börja en måndagsmorgon på.
Vi kanske skulle ställa Akademiska Kören i Märkesbacken och köra en Nirvanalåt eller nå't?
Vi kanske skulle ställa Akademiska Kören i Märkesbacken och köra en Nirvanalåt eller nå't?
This is where pies go when they die...
...är en berömd replik ur kultserien Twin Peaks när agent Cooper med sheriff Truman intar paj och en av oändliga koppar kaffe på "The RR". Som älskare av serien när den gick kring 1990 och efter att ha sett om den på DVD med familjen de tre senaste somrarna var det ett måste att vallfärda till inspelningsplatsen. The double-R är en sylta i byhålan North Bend en bit öster om Seattle, trots att serien påstås utspelas i den nordostligaste delen av staten. Där hittar man stället som idag heter Twede's men som profiterar på kändisskapet genom att sälja paj med kaffe i särskild mugg och ha en massa bilder från inspelningarna på väggarna.
Här satt dystre James och smidde planer med hemliga Donna och vänliga Maddy, här dinerade major Briggs, ibland med ohängde Bobby och här regerade ljuva Norma med snygga Shelley bakom disken med den intrigerande Hank. Galonsofforna var bruna då, idag metallicblå men lika nersuttna som ska vara på ett amerikanskt kafé. Kaffet var lite blaskigt för min smak, men det kanske var vad Cooper ansåg "a damn fine cup of coffee"?
Strax bredvid, i samhället Snoqualmie, hittar man det vackra vattenfallet och "The Great Northern" där Cooper inkvarteras och blir skjuten, drömmer och ser jättar, allt medan Ben Horne kalkylerar omgiven av lismande brodern Jerry, svassande dottern Audrey, hysteriskt sjungande Leland och diverse mystiska gäster.
Vilken dag för en Twin Peaks-nörd! Hoppas att BOB stannade i The Black Lodge och att ugglorna var precis vad de såg ut som! (nu fattar de som inte sett serien inget av detta ref-ande, andra kan förkovra sig på www.twinpeaks.org)
Amerikanska toaletter
Jag avskyr att gå på offentliga toaletter här! Hemma kan vi tryggt sitta i ett eget litet rum. Här bygger man väggarna så de slutar en halv meter ovanför golvet och en meter från taket. Mer som ett litet skrank. Det betyder att du ser skorna och de nerhasade byxorna på personen intill. Och så HÖR man precis allt som sker därbredvid. Och som bekant är det ju en inte helt ljudlös aktivitet. Jag hör vad han gör. Han hör mig. Efteråt kan man resa sig och säga "Hi" näsa mot näsa över skranket.
Säkert praktiskt ur städsynpunkt. Men otroligt oprivat! En skitsak, men ändå...
Säkert praktiskt ur städsynpunkt. Men otroligt oprivat! En skitsak, men ändå...
