Sista brevet till Sverige
Är jag belåten med en resa där jag var bostadslös en vecka innan avfärd, fick visumet klart tolv timmar före planet lyfte, där hälften av studenterna hoppade av kursen, där jag fick opereras och gå på kryckor i sju veckor, fick använda datorn som sängvärmare, stått till knäna i elefantbajs och där det regnade tre dar av fyra på Hawaii?
Där jag dessutom blivit utnämnd till "otränad" (hälsenan), "fet" (kommentarer på Hawaiibild) och nu senast "mycket äldre än alla andra"?
-JA ABSOLUT!
Naturligtvis bidrar såväl de goda som de mindre goda erfarenheterna till helheten. Alla som kan borde ta chansen att prova någonting annat en tid i livet. Tre månader är en perfekt tid. Tillräcklig för att man kan komma in i vardagslivet någonannanstans. Komma under ytan. Överkomlig för att lämna familj, arbete och vardagssysslor. Jag är oändligt tacksam för stipendiet som medgivit resan med dess extra kostnader. För de vänliga människor som bidragit till min upplevelse. Och för min uppoffrande familj.
I kväll lämnar jag Boeingstaden i en Airbus mot Skandinavien. Hustru, barn, mor och far. Vänner och kollegor. Adventsljus, glögg, brasor och julrush. Mitt eget hem. Ansvar för mer än mig själv. Vara genuin och sur som vanligt.
Jag tror inte att jag återvänder som en annan människa. Jag förmår inte ens se om och i så fall hur jag förändrats. Jag kan bara säga att det handlar om nya perspektiv. På mitt arbete, på samhället och på mig själv. Korsdrag i själ och sinne. Få näring för att växa en smula.
Där jag dessutom blivit utnämnd till "otränad" (hälsenan), "fet" (kommentarer på Hawaiibild) och nu senast "mycket äldre än alla andra"?
-JA ABSOLUT!
Naturligtvis bidrar såväl de goda som de mindre goda erfarenheterna till helheten. Alla som kan borde ta chansen att prova någonting annat en tid i livet. Tre månader är en perfekt tid. Tillräcklig för att man kan komma in i vardagslivet någonannanstans. Komma under ytan. Överkomlig för att lämna familj, arbete och vardagssysslor. Jag är oändligt tacksam för stipendiet som medgivit resan med dess extra kostnader. För de vänliga människor som bidragit till min upplevelse. Och för min uppoffrande familj.
I kväll lämnar jag Boeingstaden i en Airbus mot Skandinavien. Hustru, barn, mor och far. Vänner och kollegor. Adventsljus, glögg, brasor och julrush. Mitt eget hem. Ansvar för mer än mig själv. Vara genuin och sur som vanligt.
Jag tror inte att jag återvänder som en annan människa. Jag förmår inte ens se om och i så fall hur jag förändrats. Jag kan bara säga att det handlar om nya perspektiv. På mitt arbete, på samhället och på mig själv. Korsdrag i själ och sinne. Få näring för att växa en smula.
Goodbye, students
Jon from Canada, Stephen from Seattle, Lupita from Mexico and Ryoko from Japan. Some of my ambitious and nice students from the class European Economics.
Tentorna är nu rättade och resultaten inrapporterade. Vilken spridning i gruppen. Två stycken fick inte ens ihop till godkänt. Ibland undrar man hur folk kan följa en kurs och begripa så lite. Om det finns fyra kapitel i boken om arbetskrafts- och kapitalrörlighet och jag ägnat två föreläsningar åt det, då är det väl konstigt om man tror att 'capital mobility' betyder att arbetare kan flytta till andra länder. Det blir liksom lite svårt att analysera effekten av fri kapitalrörlighet då!
Men några gjorde mycket bra ifrån sig. Tre hade fått klockrena VGn med svenska mått mätt, men förutom de två som inte kom upp i 2.0 hade nog ytterligare två kört i Sverige. Stor spridning på resultaten alltså. Jag kan notera att mina studenter varit sämre än Linköpings på att läsa på i boken och att vårt svenska tragglande med gruppövningar ger resultat.
De som ville fick komma och hämta sina tentor och få reda på betygen på Starbucks på sena eftermiddagen. Som vanligt var det de ambitiösa som kom dit. Vi hade en lång och trevlig fika och intressanta samtal. Flera kommer ju från andra länder och har lite perspektiv på världen, även om ingen satt sin fot i Europa. Medan några studenter i gruppen varit synnerligen trista typer kommer jag att minnas och sakna gänget på bilden.
Take the long way home*
I morse gick jag upp 03.30 för att vänja mig vid tidsomställningen. Vilken disciplin! Å andra sidan låg jag med svensk tideräkning och drönade till 12.30 .
Jag har funnit att det som Cecilia skrev om att det mesta man gör är för sista gången har en annan innebörd. Det är varken fråga om att passa på att skämma ut sig eller återupprätta sin förlorade heder. Nej, i stället är det en sentimental känsla av att bryta upp. Jag gör verkligen allt för sista gången!
En rad människor som jag lärt känna under tiden här måste jag säga adjö till och vet dessutom att jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Även triviala vardagssaker som att sista gången ta sig de sju kvarteren nerför backen till bussen såsom jag gjort varje morgon ger en nostalgisk tyngd i magen. De där sträckorna så oändligt långa på kryckor som nu bara är en kort promenad. Goodbye till studenterna. Sista passet på gymmet i kväll.
Jag har väl helt enkelt hunnit rota mig lite här i staden. Det är ett gott tecken på att vistelsen varit givande. Det är en dubbel känsla som jag tror många som vistats utomlands känner. Man hör lite till båda platserna. Samtidigt längtar jag mycket hem nu när det är dags att åka. Jag vill till mina nära och kära!
Men jag undrar hur fasen det står till i Sverige egentligen. Det verkar precis så Bergmanskt som utlänningar ofta tror. Tidningarna fulla med elände: knivmördade universitetslärare, mordförsök på rektor, stöldligor, dödsbakterier och köttfuskande butiker. Bloggvärlden full av tungsinta eller modegalna kvinnor och besserwissrande män. Mailen från Sverige är nedstämda. Allt verkar deprimerat, dampigt, dystert. Mörkt, modstulet, mulet. Vad är det för land därhemma??
Så för att anpassa mig till det svenska kynnet tog jag till mig en kommentar från publiken efter Luciatåget i söndags: -"Var inte en av stjärngossarna väldigt mycket äldre än alla andra?"
*behöver väl inte påpeka att detta är en Supertramplåt?
Jag har funnit att det som Cecilia skrev om att det mesta man gör är för sista gången har en annan innebörd. Det är varken fråga om att passa på att skämma ut sig eller återupprätta sin förlorade heder. Nej, i stället är det en sentimental känsla av att bryta upp. Jag gör verkligen allt för sista gången!
En rad människor som jag lärt känna under tiden här måste jag säga adjö till och vet dessutom att jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Även triviala vardagssaker som att sista gången ta sig de sju kvarteren nerför backen till bussen såsom jag gjort varje morgon ger en nostalgisk tyngd i magen. De där sträckorna så oändligt långa på kryckor som nu bara är en kort promenad. Goodbye till studenterna. Sista passet på gymmet i kväll.
Jag har väl helt enkelt hunnit rota mig lite här i staden. Det är ett gott tecken på att vistelsen varit givande. Det är en dubbel känsla som jag tror många som vistats utomlands känner. Man hör lite till båda platserna. Samtidigt längtar jag mycket hem nu när det är dags att åka. Jag vill till mina nära och kära!
Men jag undrar hur fasen det står till i Sverige egentligen. Det verkar precis så Bergmanskt som utlänningar ofta tror. Tidningarna fulla med elände: knivmördade universitetslärare, mordförsök på rektor, stöldligor, dödsbakterier och köttfuskande butiker. Bloggvärlden full av tungsinta eller modegalna kvinnor och besserwissrande män. Mailen från Sverige är nedstämda. Allt verkar deprimerat, dampigt, dystert. Mörkt, modstulet, mulet. Vad är det för land därhemma??
Så för att anpassa mig till det svenska kynnet tog jag till mig en kommentar från publiken efter Luciatåget i söndags: -"Var inte en av stjärngossarna väldigt mycket äldre än alla andra?"
*behöver väl inte påpeka att detta är en Supertramplåt?
Enkelt val!
Vem kommer världen att tacka om sådär en 25 år? Den som räddade världen genom att störta regimen i Irak? Eller den som definitivt bröt trenden i den globala uppvärmningen? (Om nu någon överhuvudtaget kommer att göra det?)
USAs förhandlare på Bali gör allt för att förhala och "rädda" amerikanska företag och hushåll från att behöva ändra sina vanor och beteenden. Frågan om den globala uppvärmningen är iskall i presidentvalskampanjen.
Al Gore fick 30 sekunder i TV när han mottog Nobelpriset i förrgår. Sändningen dominerades av att fotbollslagets tränare hade avgått...
USAs förhandlare på Bali gör allt för att förhala och "rädda" amerikanska företag och hushåll från att behöva ändra sina vanor och beteenden. Frågan om den globala uppvärmningen är iskall i presidentvalskampanjen.
Al Gore fick 30 sekunder i TV när han mottog Nobelpriset i förrgår. Sändningen dominerades av att fotbollslagets tränare hade avgått...
Tufft för nästa president
Barak Obama var i Seattle igår. Jag funderade på att gå dit, kunde varit coolt att ha sett en blivande president. Men det visade sig att det kostade 100 dollar och var till för de redan entusiastiska. Fund-raising, alltså. Det är en konstig form av demokrati när det till stor del hänger på hur stor kampanjkassa kandidaterna kan dra in för att finansiera sin stab, sitt valmötesflängande och sina annonser i TV.
Barak Obama har fått sällskap i kampanjen av Oprah Winfrey och genast sattes nya publikrekord och hans opinionssiffror närmar sig Hillary Rodham Clintons. Demokraternas kampanjer är i mina ögon luddiga. De säger att det behövs förändring i ledarskapet. Man driver några grundläggande reformer, bland annat den som ska garantera alla barn grundläggande sjukvård, vilket Bush vetoat bort flera gånger. Men någon riktigt inspirerande agenda står man inte för.
De republikanska kandidaterna är fortfarande fler. Här är man tydligare i budskapet. Jag kan bara se gradskillnader mellan dem i att övertrumfa varann om krigsinsatserna i Irak, abortmotstånd, skattesänkningar och invandringskontroll.
Men var är realismen?? USA är ett svårt skuldsatt land! Jag minns när jag som utbytesstudent skrev en uppsats och argumenterade mot det förslag till grundlagsändring som framfördes om att staten alltid skulle ha balans i sin budget. Men nu har det gått för långt. USA skulle inte ens platsa i EMU med en statsskuld på över 60 % av BNP. Och underskottet i utrikeshandeln är historiens största. Landet har helt enkelt levt svårt över sina tillgångar. En jobbig tid av anpassning väntar oundvikligen. Jag bedömer att USA ser fram emot minst ett decennium av låg tillväxt och konsumtion.
Presidentkandidaterna borde väl åtminstone ha några sansade rådgivare som kan upplysa om detta. Inte heller i den allmänna debatten verkar någon insikt om det förekomma. Huvudet i sanden?
Var finns den presidentkandidat som kommer kunna leda landet på ett ansvarsfullt sätt genom ett stålbad av svensk 90-talstyp? Jag trodde jag skulle fastna för en president-wannabe medan jag var här mitt i nyhetsflödet. Men nu i nomineringsperioden gäller det bara att dra in pengar och bevaka varandra. Medan ekonomin ligger oförsvarad.
Barak Obama har fått sällskap i kampanjen av Oprah Winfrey och genast sattes nya publikrekord och hans opinionssiffror närmar sig Hillary Rodham Clintons. Demokraternas kampanjer är i mina ögon luddiga. De säger att det behövs förändring i ledarskapet. Man driver några grundläggande reformer, bland annat den som ska garantera alla barn grundläggande sjukvård, vilket Bush vetoat bort flera gånger. Men någon riktigt inspirerande agenda står man inte för.
De republikanska kandidaterna är fortfarande fler. Här är man tydligare i budskapet. Jag kan bara se gradskillnader mellan dem i att övertrumfa varann om krigsinsatserna i Irak, abortmotstånd, skattesänkningar och invandringskontroll.
Men var är realismen?? USA är ett svårt skuldsatt land! Jag minns när jag som utbytesstudent skrev en uppsats och argumenterade mot det förslag till grundlagsändring som framfördes om att staten alltid skulle ha balans i sin budget. Men nu har det gått för långt. USA skulle inte ens platsa i EMU med en statsskuld på över 60 % av BNP. Och underskottet i utrikeshandeln är historiens största. Landet har helt enkelt levt svårt över sina tillgångar. En jobbig tid av anpassning väntar oundvikligen. Jag bedömer att USA ser fram emot minst ett decennium av låg tillväxt och konsumtion.
Presidentkandidaterna borde väl åtminstone ha några sansade rådgivare som kan upplysa om detta. Inte heller i den allmänna debatten verkar någon insikt om det förekomma. Huvudet i sanden?
Var finns den presidentkandidat som kommer kunna leda landet på ett ansvarsfullt sätt genom ett stålbad av svensk 90-talstyp? Jag trodde jag skulle fastna för en president-wannabe medan jag var här mitt i nyhetsflödet. Men nu i nomineringsperioden gäller det bara att dra in pengar och bevaka varandra. Medan ekonomin ligger oförsvarad.
Examination och utvärdering
Fördelen med examination är att eftersom kursen pågår hela terminen så kan man lättare ha flera sorters examination. Jag hade två papers under kursens gång, i vilka jag betonade tillämpning av kunskaperna. Det var en bra intention och jag tror att studenterna småningom uppfattade vad jag menar med 'förståelse'. Hälften av studenterna klarade det bra, den andra skrev rent deskriptivt, och fick då inte så bra betyg. På vissa kurser är nog annars 'midterms' i form av multiple-choice, vilket blir en ren faktakunskapskontroll enbart ägnad att tvinga fram studier under kursens gång.
Jag har viktat sluttentan till bara 40 % och de båda papers till 30 % var. Det tycker jag är en bättre fördelning än svenska inlämningsuppgifter som ofta värderas mycket mindre. En nackdel är att studenterna splittras på flera olika kurser och att sluttentan bara är två timmar, så några 'problem' av essätyp går knappast att ta med.
Betygssättningen är HELT annorlunda. Jag ska sätta betyg på en skala 0.0-4.0; i teorin finns alltså 41 betygssteg! Nu tillämpas det inte fullt ut. Jag fick information om att Economics median ligger på 3.1. Betyg under 2.0 innebär underkänt, att kursen helt enkelt inte räknas in, utan man får göra om den igen. Omtentor finns inte. Men om man presterar aldrig så lite i en klass brukar man kravla sig över 2.0. Jag misstänker starkt att några i min klass inte skulle få godkänt på en svensk tenta, men det ska mycket till om jag skulle sätta under 2.0 här. Det finns även ett större mått av godtycke i betygssättningen verkar det som. På marginalen väger man in närvaro, aktivitet i klassrummet osv. Jag tänker dock gå strikt på den sammanlagda poängen på alla examinationsuppgifter.
Jag är inte klar över vilket system som ger starkast incitament till att studera effektivt. Att det som i Sverige är normalt att inte blir godkänd om man inte förstått tillräckligt bra känns utifrån mina svenska värderingar riktigt. Å andra sidan finns det en oändlig möjlighet till att reparera det. I USA finns nog ett visst mått av betygsinflation. Och inga krav på tydliga mål i kursplaner, så det är oklart om betygen är relativa, målrelaterade eller vad de egentligen är.
Medan examinationen helt är upp till lärarens bedömning är däremot kursutvärderingen mycket formell. Jag har delat ut ett standardformulär med kryssfrågor. Detta samlades sedan in av en frivillig student och lämnades av honom till expeditionen för sammanställning. Det beror nog på att utvärderingen enligt min uppfattning i huvudsak är en lärarutvärdering. Det ska väl ligga till grund för lönen. 14 kryssfrågor handlar direkt om läraren som person (!), 11 om kursen och 8 om studenten. Att den görs vid sista undervisningstillfället betyder också att studenten inte hunnit få helhetsbilden klar eller kan väga in slutexaminationen i sin uppfattning om kursen.
Jag har viktat sluttentan till bara 40 % och de båda papers till 30 % var. Det tycker jag är en bättre fördelning än svenska inlämningsuppgifter som ofta värderas mycket mindre. En nackdel är att studenterna splittras på flera olika kurser och att sluttentan bara är två timmar, så några 'problem' av essätyp går knappast att ta med.
Betygssättningen är HELT annorlunda. Jag ska sätta betyg på en skala 0.0-4.0; i teorin finns alltså 41 betygssteg! Nu tillämpas det inte fullt ut. Jag fick information om att Economics median ligger på 3.1. Betyg under 2.0 innebär underkänt, att kursen helt enkelt inte räknas in, utan man får göra om den igen. Omtentor finns inte. Men om man presterar aldrig så lite i en klass brukar man kravla sig över 2.0. Jag misstänker starkt att några i min klass inte skulle få godkänt på en svensk tenta, men det ska mycket till om jag skulle sätta under 2.0 här. Det finns även ett större mått av godtycke i betygssättningen verkar det som. På marginalen väger man in närvaro, aktivitet i klassrummet osv. Jag tänker dock gå strikt på den sammanlagda poängen på alla examinationsuppgifter.
Jag är inte klar över vilket system som ger starkast incitament till att studera effektivt. Att det som i Sverige är normalt att inte blir godkänd om man inte förstått tillräckligt bra känns utifrån mina svenska värderingar riktigt. Å andra sidan finns det en oändlig möjlighet till att reparera det. I USA finns nog ett visst mått av betygsinflation. Och inga krav på tydliga mål i kursplaner, så det är oklart om betygen är relativa, målrelaterade eller vad de egentligen är.
Medan examinationen helt är upp till lärarens bedömning är däremot kursutvärderingen mycket formell. Jag har delat ut ett standardformulär med kryssfrågor. Detta samlades sedan in av en frivillig student och lämnades av honom till expeditionen för sammanställning. Det beror nog på att utvärderingen enligt min uppfattning i huvudsak är en lärarutvärdering. Det ska väl ligga till grund för lönen. 14 kryssfrågor handlar direkt om läraren som person (!), 11 om kursen och 8 om studenten. Att den görs vid sista undervisningstillfället betyder också att studenten inte hunnit få helhetsbilden klar eller kan väga in slutexaminationen i sin uppfattning om kursen.
Karriärens höjdpunkt!
På torsdagen är det dags för final exam. Då kommer jag att nå den absoluta höjdpunkten under min lärarkarriär:
Peter ska vara tentavakt!!
Här finns ingen administration kring sluttentamen. Som lärare konstruerar och kopierar jag tentan själv, går till det vanliga klassrummet och delar ut den och ser till studenterna medan de skriver. Sedan samlar jag in, bedömer och sätter slutbetyg som lämnas till administrationen. Tentatiden är bara två timmar, så det är inte utrymme för några mer övergripande frågor.
Det finns inga krav på att ge ut bedömningskriterier, återföring eller rättningsmall. Men det tänker jag lämna ändå, för att även avsluta med att göra som i Sverige. Eftersom jag åker hem på lördag får de som vill ha tillbaka sina tentor med bedömning och betyg komma till mig på fredag eftermiddag.
Undervisa i USA. Bokslut.
Jag har haft en mycket liten grupp. Av 20 på uppropet påbörjade 15 kursen och fyra av dem hoppade av. Jag har sällan haft en så liten grupp som 11 studenter och av dessa var ungefär hälften intresserade och på alerten medan övriga inte var särskilt engagerade. Några halvsov vid flera tillfällen. Jag hade väntat mig att studenter skulle vara mer krävande eftersom de betalar dyrt för sin utbildning även om jag inte riktigt vet på vilket sätt det skulle visat sig. Men med min lilla grupp kan jag inte uttala mig om hur amerikanska studenter är i allmänhet.
På sätt och vis känns det som slöseri att åka ända hit med alla arrangemang och kostnader för mig personligen och för universiteten för att ge en kurs för så få personer. Jag kunde uträttat mer här - känns som ett underutnyttjande. Å andra sidan är min egen erfarenhet inte speciellt beroende av gruppstorlek: att iscensätta en kurs är ungefär samma sak med elva som de jättegrupper jag är van med hemifrån.
Att kursen går över hela terminen har fördelen att innehållet kan smältas över längre tid och att lite fler uppgifter får plats. Men jag har en känsla av att problemet med att studenter inte börjar läsa förrän mot slutet blir värre när det är längre tid att skjuta upp på. Att alla studenter måste ta ett visst antal kurser i andra områden än huvudämnet låter bra i teorin. Men det leder nog också till låg motivation och att man letar lätta kurser att få bra betyg i. Jag hoppas det var anledningen till avhoppen i min grupp...
Jag hade väntat mig att amerikanska studenter skulle vara mer på hugget i klassrummet med frågor och diskussionsinlägg men dessa var tystare än en typisk svensk grupp. Jag ångrar att jag inte vågade köra mitt eget race mera, utan anpassade mig till hur jag trodde man gör. Jag skulle haft mer av övningar och diskussioner trots att man normalt här är ganska föreläsningsbaserad. Det hade kanske fått bättre fart på interaktion och studier under kursens gång.
Som lärare är man skyldig att ha mottagningstid två gånger i veckan. Jag tyckte det var en jättebra idé och förväntade mig en ström av studenter med frågor om senaste föreläsningen eller innehållet i sina uppsatser. Men det dök aldrig upp någon enda på dessa timmar. Kanske har de uppfattat mig som alltför sträng och otillgänglig? De har framhärdat i att kalla mig "Mr/Prof. Andersson" i sina mail i stället för "Peter" som jag påpekat att jag vill bli tilltalad. Men å andra sidan är de inte speciellt artiga i klassrummet, kommer ofta försent, ibland inte alls och ser som sagt ibland ointresserade ut.
Språket har varit ett påtagligare hinder än jag tänkt mig. Visst, jag kan prata engelska, men mitt i undervisningen är man uppfylld av själva innehållet och inte rätt grammatik eller de mer precisa orden. Jag kan ibland höra mig själv prata usel engelska, ändå blir förmågan att förklara begränsad.
Att själva undervisningen inte varit drömmen betyder inte att jag är besviken på utbyteslärartiden. Tvärtom, jag har lärt mig massor om hur det är här, i Sverige och om mig själv. Kanske just därför?
Nu återstår tentan på torsdag. Får se hur de klarar sig då.
Självmord igen
Eftersom Johan kommenterat 'myten' om de svenska självmorden kan den förtjäna ytterligare ett inlägg. Den lär ha uppkommit efter det att Sverige som första land i världen började föra självmordsstatistik i slutet av 50-talet. Vårt land sågs då av vissa som ett undantag och ett bevis för att 'socialism' (med amerikansk terminologi) faktiskt gick att kombinera med demokrati och välfärd. President Eisenhower ska då i ett tal till nationen har pekat på det 'faktum' att självmordstalen var skyhögt över alla andras, så Sverige var minsann inget föredömsland att leva i. Om nu inte denna historia också är en myt.
Jag vet inte om det här fortfarande finns med i de amerikanska läroböckerna? Hursomhelst så trodde sig ett par av mina studenter känna till de svenska självmorden. Men det är alldeles sant att vi ligger på undre halvan i Europa. Någon statistik över USA har jag inte sett, men mina studenter trodde sig säkert veta att fler dog i trafiken, och kanske också av våld. Men det kan ju bero på farligare trafik, mer droger i psykvården eller så hade studenterna helt enkelt fel.
Ändå tycker jag att vi svenskar inte kan sopa problemet under mattan bara för att vi inte är värre än andra. För män i åldrarna 15-44 är självmord den i särklass vanligaste dödsorsaken och även för kvinnor är den något högre än för cancersjukdomar. Fokuserar vi på rätt sak? När får vi en nollvision för självmord? Varför inte komplettera mammografi med årliga psykologsamtal för alla män?
Lite ljus i mörkret. Ett hus på min gata - amerikaner är lika bra som svenskar på att ljusdekorera inför jul.
Jag vet inte om det här fortfarande finns med i de amerikanska läroböckerna? Hursomhelst så trodde sig ett par av mina studenter känna till de svenska självmorden. Men det är alldeles sant att vi ligger på undre halvan i Europa. Någon statistik över USA har jag inte sett, men mina studenter trodde sig säkert veta att fler dog i trafiken, och kanske också av våld. Men det kan ju bero på farligare trafik, mer droger i psykvården eller så hade studenterna helt enkelt fel.
Ändå tycker jag att vi svenskar inte kan sopa problemet under mattan bara för att vi inte är värre än andra. För män i åldrarna 15-44 är självmord den i särklass vanligaste dödsorsaken och även för kvinnor är den något högre än för cancersjukdomar. Fokuserar vi på rätt sak? När får vi en nollvision för självmord? Varför inte komplettera mammografi med årliga psykologsamtal för alla män?
Lite ljus i mörkret. Ett hus på min gata - amerikaner är lika bra som svenskar på att ljusdekorera inför jul.
Starboy summerar
"Tänk på att 80% av det du gör nu gör du bara för att du snart ska åka". Så skrev Cecilia i ett mail till mig nyligen. Hur ska man tolka det? Passa på att skämma ut sig, det spelar ändå ingen roll nu? Eller ta sista chansen att rädda sitt eftermäle?
Från att ha känt att tre månader är en så lång tid att jag kan göra vadsomhelst upplever jag nu en massa must-do's. Så mycket tid gick ju bort under de åtta veckor jag knappt tog mig någonstans.
Idag åkte jag till Svenska Klubben för att njuta av ett stämningsfullt Luciatåg som Ia och hennes svenska studenter skulle hålla. Jag hade lagom kommit när Ia slet tag i mig och väste: -Det fattas en stjärngosse, du kan ju sångerna, kom med här! Jamenvaf...? Tio minuter innan start fick jag på mig vit särk och stjärngossemössa och instruktioner om tågordningen. Sen var det bara att tåga in ... men det blev riktigt vackert och fyllt av stämning i den fullsatta lokalen. Lockig Lucia. vitklädd med ljus i hår, skön sång. Kan det bli bättre?
Jag har börjat träna igen! Underbart. Det som motsvarar Campushallen är fantastiskt. Jag räknade till 44 cyklar, 69 antal gå/trampmaskiner och så löpband och alla maskiner. Lösa vikter finns i ett särskilt jätterum. Jag tränar givetvis inte foten ännu i någon maskin. Jag har fått en enkel övning: försöka gå upp på tå. När jag klarar 30 tåhävningar ska jag göra det med 5 kg i en ryggsäck. Därefter börja om och bara köra med högerfoten. Nu klarar jag 12 hävningar, med tyngden mest på vänster.
Så har jag varit på stan i värsta julrushen. Lika hektiskt som i Sverige - och överallt i köpstarka delar av världen antar jag. Men vackert med all skyltning och dekoration. Och så börjar det bli stressigt att bestämma sig för vad jag ska köpa för souvenirer med mig hem från den här tiden. Det mesta är rätt löjligt egentligen. Men nåt vill man ju ha.
Jag har gått en spännande underjordisk tur, där man kan se delar av Seattle före den stora branden i slutet av 1800-talet. Intressant att se hur staden förändrats. Guiden var som värsta ståupparen. Fast när han berättade att branden orsakades av en Mr. Back som spillde kokande lim och jag frågade om det var en 'backfire' hade han aldrig tänkt på det givna skämtet...
Jag stör mig när man kallar saker som inte är det för "svenska". Här finns tex. "Sweden Hospital", nåja det grundades väl av en svensk. Det annonseras om "Swedish massage" (ja, det ser seriöst ut så det är nog inte vad du som läser kanske tänkte...) - jag visste inte det fanns en särskild svensk massagestil. Värre är att vingummi av någon anledning bara görs i fiskform och kallas "Swedish fish"! Och på stan såg jag att pappersadventsstjärnor såldes som "Swedish star" (Made in Korea stod det med mindre stil under).
Det påminner mig om när jag var utbytesstudent och hade med mitt svenska student-ID. På den tiden stod det bara överst med stora bokstäver: STUD. Nu betyder ju det någonting helt annat på engelska. Det var tider det när man kunde identifiera sig som 'The Swedish Stud'! Men dagens 'Starboy' får väl duga. Första chansen i ett luciatåg vid 48 års ålder! Och i Seattle.
Det mystiska bruna bredvid tomten är en pepparkaksgubbe!
Från att ha känt att tre månader är en så lång tid att jag kan göra vadsomhelst upplever jag nu en massa must-do's. Så mycket tid gick ju bort under de åtta veckor jag knappt tog mig någonstans.
Idag åkte jag till Svenska Klubben för att njuta av ett stämningsfullt Luciatåg som Ia och hennes svenska studenter skulle hålla. Jag hade lagom kommit när Ia slet tag i mig och väste: -Det fattas en stjärngosse, du kan ju sångerna, kom med här! Jamenvaf...? Tio minuter innan start fick jag på mig vit särk och stjärngossemössa och instruktioner om tågordningen. Sen var det bara att tåga in ... men det blev riktigt vackert och fyllt av stämning i den fullsatta lokalen. Lockig Lucia. vitklädd med ljus i hår, skön sång. Kan det bli bättre?
Jag har börjat träna igen! Underbart. Det som motsvarar Campushallen är fantastiskt. Jag räknade till 44 cyklar, 69 antal gå/trampmaskiner och så löpband och alla maskiner. Lösa vikter finns i ett särskilt jätterum. Jag tränar givetvis inte foten ännu i någon maskin. Jag har fått en enkel övning: försöka gå upp på tå. När jag klarar 30 tåhävningar ska jag göra det med 5 kg i en ryggsäck. Därefter börja om och bara köra med högerfoten. Nu klarar jag 12 hävningar, med tyngden mest på vänster.
Så har jag varit på stan i värsta julrushen. Lika hektiskt som i Sverige - och överallt i köpstarka delar av världen antar jag. Men vackert med all skyltning och dekoration. Och så börjar det bli stressigt att bestämma sig för vad jag ska köpa för souvenirer med mig hem från den här tiden. Det mesta är rätt löjligt egentligen. Men nåt vill man ju ha.
Jag har gått en spännande underjordisk tur, där man kan se delar av Seattle före den stora branden i slutet av 1800-talet. Intressant att se hur staden förändrats. Guiden var som värsta ståupparen. Fast när han berättade att branden orsakades av en Mr. Back som spillde kokande lim och jag frågade om det var en 'backfire' hade han aldrig tänkt på det givna skämtet...
Jag stör mig när man kallar saker som inte är det för "svenska". Här finns tex. "Sweden Hospital", nåja det grundades väl av en svensk. Det annonseras om "Swedish massage" (ja, det ser seriöst ut så det är nog inte vad du som läser kanske tänkte...) - jag visste inte det fanns en särskild svensk massagestil. Värre är att vingummi av någon anledning bara görs i fiskform och kallas "Swedish fish"! Och på stan såg jag att pappersadventsstjärnor såldes som "Swedish star" (Made in Korea stod det med mindre stil under).
Det påminner mig om när jag var utbytesstudent och hade med mitt svenska student-ID. På den tiden stod det bara överst med stora bokstäver: STUD. Nu betyder ju det någonting helt annat på engelska. Det var tider det när man kunde identifiera sig som 'The Swedish Stud'! Men dagens 'Starboy' får väl duga. Första chansen i ett luciatåg vid 48 års ålder! Och i Seattle.
Det mystiska bruna bredvid tomten är en pepparkaksgubbe!
Den amerikanska INDIVIDEN
Mycket i den här bloggen har handlat om observationer av det amerikanska samhället. Sådant man lägger märke till redan som nyanländ eller efter några månaders liv i landet. Likheter och skillnader, fördelar och nackdelar.
Man reser väl för att man är nyfiken på andra länder och samhällen: hur fungerar världen på andra håll, kan jag få perspektiv på min egen vardag?
Jag tycker mig ha börjat förstå betydelsen av de grundläggande värderingarna i ett samhälle och hur de bidrar till att bygga upp dess institutioner. Den institutionelle ekonomen Paul Bush (inte president-Bush alltså) skriver just att samhällsinstitutioner är beteendemönster som hålls samman av värden. Tre sådana värden som lyfts fram mycket starkare här än i Sverige är FAMILJEN, GUD, NATIONEN.
Det ligger mycket i detta, men jag tror det delvis är överdriven retorik. Familjen, visst, men precis som i Sverige är inte kärnfamiljen det enda levnadssättet. Och var kommer barnen in; att jobba prioriteras högre än att satsa på dem. Gud är förvisso viktig för många fler här än i Sverige, men ändå inget som jag upplevt präglar samhällslivet i stort. Och när det gäller så är nog amerikanen stolt över sitt land och många uppfattar det som den supermakt det kanske är. Men samtidigt finns i många kretsar en stark samhällskritik och distans.
Den mest grundläggande värdeskillnad jag själv funnit mellan USA och Sverige är att här är det INDIVIDEN som man utgår ifrån. Här är det mycket mer upp till var och en att lyckas eller misslyckas. Stå för sitt eget liv: betala försäkringar, spara till pension, finansiera högre studier, nå framgång genom risktagande eller ta konsekvenserna av misslyckaden. Och att det är på det viset måste bero på att man vill ha det så. På vissa håll finns säkert en stark konkurrensmentalitet, den har jag dock till min förvåning inte sett mycket av. Men individualistsamhället leder, kanske oväntat för en svensk, också till att man ställer upp mer för varann. Eftersom alla vet att det hänger mer på individen, man kan inte räkna med att statsmakten finns till hands, så får man ge ett handtag för andra. Det här gången behöver du hjälp, nästa gång kan det vara jag. Donationer och frivilligarbete. Det verkar finnas en attityd av att vilja "betala tillbaka" för de tjänster man fått av andra. Jag tycker också att man verkar se människan mera. Som jag skrivit tidigare är den där lilla hälsningen "have a nice day" inte bara en retorisk artighetsfras.
Jag tror det leder till en brokigare skara männsikor i samhället. Det finns fler orginal, att vara lite "udda" är okej. Många är oerhört artiga och ställer upp medan andra roffar åt sig. Under veckans översvämningar i delstaten har människor donerat mängder pengar och grejor samtidigt som andra brutit sig in i övergivna hus.
Det som vi ibland uppfattar som "dubbelmoral" kan också ses som ett slags hänsyn. -Varför uppröras över lite naket, varför kalla toaletter för 'restrooms' i stället för att tala klarspråk? Vi tycker så, ja, utifrån svenskars 'frigjorda' värden. Men om det här finns människor som vill slippa se och prata om det så ska de få göra det.
Skillnaden mot det svenska samhället skulle alltså vara att vår värdegrund är mer kollektivistisk. Vad är då bäst? Nu kommer jag till min viktigaste lärdom av alla. Vi kan inte avgöra vad som är bäst, för vi bedömer det utifrån vår egen värdegrund! En svensk betraktar det amerikanska samhället utifrån sin mer kollektivistiska syn och en amerikan det svenska med sina värderingar. Precis som vi i dagens moderna samhälle inte kan förstå hur det var att leva på medeltiden kan vi inte hissa eller dissa andra länder utifrån vårt eget lands värderingar.
Det som är bra i USA kan vara bra här utan att behöva passa för Sverige och vice versa. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av varandra.
Jag tror jag kommer att återvända med större ödmjukhet och förståelse för andra sätt att se på och leva i världen. Med risk för att bli en hållningslös mes.
Ett exempel på förgiven dubbelmoral: varför inte kalla bajamajan för vad den är, i stället för det - låt vara poetiska - Honeybucket!?
Man reser väl för att man är nyfiken på andra länder och samhällen: hur fungerar världen på andra håll, kan jag få perspektiv på min egen vardag?
Jag tycker mig ha börjat förstå betydelsen av de grundläggande värderingarna i ett samhälle och hur de bidrar till att bygga upp dess institutioner. Den institutionelle ekonomen Paul Bush (inte president-Bush alltså) skriver just att samhällsinstitutioner är beteendemönster som hålls samman av värden. Tre sådana värden som lyfts fram mycket starkare här än i Sverige är FAMILJEN, GUD, NATIONEN.
Det ligger mycket i detta, men jag tror det delvis är överdriven retorik. Familjen, visst, men precis som i Sverige är inte kärnfamiljen det enda levnadssättet. Och var kommer barnen in; att jobba prioriteras högre än att satsa på dem. Gud är förvisso viktig för många fler här än i Sverige, men ändå inget som jag upplevt präglar samhällslivet i stort. Och när det gäller så är nog amerikanen stolt över sitt land och många uppfattar det som den supermakt det kanske är. Men samtidigt finns i många kretsar en stark samhällskritik och distans.
Den mest grundläggande värdeskillnad jag själv funnit mellan USA och Sverige är att här är det INDIVIDEN som man utgår ifrån. Här är det mycket mer upp till var och en att lyckas eller misslyckas. Stå för sitt eget liv: betala försäkringar, spara till pension, finansiera högre studier, nå framgång genom risktagande eller ta konsekvenserna av misslyckaden. Och att det är på det viset måste bero på att man vill ha det så. På vissa håll finns säkert en stark konkurrensmentalitet, den har jag dock till min förvåning inte sett mycket av. Men individualistsamhället leder, kanske oväntat för en svensk, också till att man ställer upp mer för varann. Eftersom alla vet att det hänger mer på individen, man kan inte räkna med att statsmakten finns till hands, så får man ge ett handtag för andra. Det här gången behöver du hjälp, nästa gång kan det vara jag. Donationer och frivilligarbete. Det verkar finnas en attityd av att vilja "betala tillbaka" för de tjänster man fått av andra. Jag tycker också att man verkar se människan mera. Som jag skrivit tidigare är den där lilla hälsningen "have a nice day" inte bara en retorisk artighetsfras.
Jag tror det leder till en brokigare skara männsikor i samhället. Det finns fler orginal, att vara lite "udda" är okej. Många är oerhört artiga och ställer upp medan andra roffar åt sig. Under veckans översvämningar i delstaten har människor donerat mängder pengar och grejor samtidigt som andra brutit sig in i övergivna hus.
Det som vi ibland uppfattar som "dubbelmoral" kan också ses som ett slags hänsyn. -Varför uppröras över lite naket, varför kalla toaletter för 'restrooms' i stället för att tala klarspråk? Vi tycker så, ja, utifrån svenskars 'frigjorda' värden. Men om det här finns människor som vill slippa se och prata om det så ska de få göra det.
Skillnaden mot det svenska samhället skulle alltså vara att vår värdegrund är mer kollektivistisk. Vad är då bäst? Nu kommer jag till min viktigaste lärdom av alla. Vi kan inte avgöra vad som är bäst, för vi bedömer det utifrån vår egen värdegrund! En svensk betraktar det amerikanska samhället utifrån sin mer kollektivistiska syn och en amerikan det svenska med sina värderingar. Precis som vi i dagens moderna samhälle inte kan förstå hur det var att leva på medeltiden kan vi inte hissa eller dissa andra länder utifrån vårt eget lands värderingar.
Det som är bra i USA kan vara bra här utan att behöva passa för Sverige och vice versa. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av varandra.
Jag tror jag kommer att återvända med större ödmjukhet och förståelse för andra sätt att se på och leva i världen. Med risk för att bli en hållningslös mes.
Ett exempel på förgiven dubbelmoral: varför inte kalla bajamajan för vad den är, i stället för det - låt vara poetiska - Honeybucket!?
School's out for winter
Idag hade jag mitt sista undervisningspass. Det var av övningstyp, men studenterna här till skillnad mot i Sverige arbetar inte i grupper. De hade väl inte förberett sig så väl, åtminstone inte så någon ville redogöra för lösingar. Så jg fick gå igenom det mesta själv.
Jag brukar ju ibland avsluta mina kurser med någon vers eller sång och eftersom jag försöker hålla stilen här så fick det bli nedanstående dikt. Den sammanfattar vad vi ägnat oss åt i kursen, om nån undrar.
Jag brukar ju ibland avsluta mina kurser med någon vers eller sång och eftersom jag försöker hålla stilen här så fick det bli nedanstående dikt. Den sammanfattar vad vi ägnat oss åt i kursen, om nån undrar.
Europe's becoming integrated, we learnt that this fall
with so many countries, isn't that good overall?
Starting with six in the Treaty of Rome,
now 27 feel the EU as their home.
Or do they, is it worth all the money they spent
in Brussels, to the weak European Parliament?
What national freedom do they have as a rest
after performing the subsidiary test?
Welfare was lowered by quotas and taxes.
A customs union those burdens relaxes.
Products and capital are now free to flow
but for labor, people, it's not necessarily so.
Twelve more committed joined in the euro-boat
most of the others let their currencies float.
Then, fiscal policy may not work so well,
according to the model by Fleming and Mundell.
Liberalisation of networks, was the Commission's vision:
efficiency is enhanced by more competition!
But what about economies of scale and the USO?
More regulation could rather be the way to go.
Maybe you students sometimes felt lost?
Entry barriers high and your time a sunk cost.
The textbook was thick and the teacher demanding
but hopefully you ended with deeper understanding.
Now it's all over ... except the exam,
this visiting Swede, now you know who I am.
You may exit slowly, or as a sprinter.
School's out for winter!
Bokslut: två samhällen så olika och så lika.
I fyra olika inlägg har jag försökt sammanfatta mina intryck av vad som slagit mig som stora skillnader och som påtagliga likheter mellan det amerikanska och svenska samhället. Återstår sedan att försöka förklara varför dessa likheter och skillnader finns. Även det kanske amatör(?)sociologen Peter hinner klara av på den återstående veckan?
-God bless America!
Det en inflyttad svensk först noterar är naturligtvis det som utmärker det nya landet. Här en förteckning över det som slagit mig mest under de tre månaderna.
Politiken. Agendan är SÅ väsensskild från den svenska. Ingen svensk politiker skulle kunna gå till val på presidentkandidaternas huvudpunkter: ut och avsluta ett frihetskrig i fjärran land, sätt definitivt stopp för aborter, sänk skatten på 15 % ytterligare trots en statsskuld på över 60% av BNP...
RIkedomen. En genomsnittsamerikans inkomst är nästan 40 % högre än en genomsnittssvensk! Efter skatt är skillnaden ännu mycket större. Många har råd att köpa väldigt mycket. Klyftorna är givetvis större än i Sverige men även en "halvfattig" tjänar som en medelsvensson.
Nationens särställning. De flesta amerikaner är nog övertygade om landets särställning i världen: ekonomiskt, politiskt och militärt. Och det ligger mycket i det. Även om många inte stöder den förda politiken.
Multietniskt. Som jag skrev efter yulefesten: här lyckas man förena en oblyg stolthet över sitt förflutna med att vara en fullfjärdad amerikan.
Formella kontrakt, advokater, försäkringsbolag. Ååh, vad jobbigt! Tänk om man missat en klausul någonstans. Även en medelklassfamilj kan hamna mer eller mindre på gatan.
Gud. Här finns även en mångfald av religiösa preferenser och Gud betyder faktiskt något för ganska många.
Trevligheten. Som Anna W skrev: hellre ytlig och trevlig än genuin och sur.
Politiken. Agendan är SÅ väsensskild från den svenska. Ingen svensk politiker skulle kunna gå till val på presidentkandidaternas huvudpunkter: ut och avsluta ett frihetskrig i fjärran land, sätt definitivt stopp för aborter, sänk skatten på 15 % ytterligare trots en statsskuld på över 60% av BNP...
RIkedomen. En genomsnittsamerikans inkomst är nästan 40 % högre än en genomsnittssvensk! Efter skatt är skillnaden ännu mycket större. Många har råd att köpa väldigt mycket. Klyftorna är givetvis större än i Sverige men även en "halvfattig" tjänar som en medelsvensson.
Nationens särställning. De flesta amerikaner är nog övertygade om landets särställning i världen: ekonomiskt, politiskt och militärt. Och det ligger mycket i det. Även om många inte stöder den förda politiken.
Multietniskt. Som jag skrev efter yulefesten: här lyckas man förena en oblyg stolthet över sitt förflutna med att vara en fullfjärdad amerikan.
Formella kontrakt, advokater, försäkringsbolag. Ååh, vad jobbigt! Tänk om man missat en klausul någonstans. Även en medelklassfamilj kan hamna mer eller mindre på gatan.
Gud. Här finns även en mångfald av religiösa preferenser och Gud betyder faktiskt något för ganska många.
Trevligheten. Som Anna W skrev: hellre ytlig och trevlig än genuin och sur.
Välfärd och självmord
Nu kommer en lista på sådant som utmärker Sverige till skillnad från USA.
Tilltro till statsmakten. Min ryggmärgsreaktion när jag ser en tiggare eller hemlös är att det är väl inte min sak, det borde samhället ordna. Vi förväntar oss bara att det offentliga ska ta hand om välfärden: undvika fattigdom och skydda vid sjukdomar och andra hot. Här är det upp till var och en (dvs. tilltro till individen).
Föräldraförsäkring och barnvagnar. Jag har inte sett en barnvagn sedan jag kom hit. Inga föräldrar är ju hemma med barn. Man får ledigt i tre veckor, kan ta obetalt ledigt i tre månader. Sedan är det barnomsorg eller släktingar som gäller.
Självmord. Något man tydligen lär sig i skolan här är att Sverige har världens högsta själmordsfrekvens. När jag berättade att tre gånger så många tar livet av sig som dör i trafiken i Sverige blev studenterna chockade.
Sportvåld. Huliganism är ett okänt begrepp här. Sport är kul, varför slåss vi?
Resor till solen. En svensk drömmer om nästa resa till solen, här håller man sig hemma eller reser till släktingar. Kanske för att man på sommaren har det FÖR varmt, kanske i brist på semesterdagar?
Pyssla på den egna täppan. Förvisso har många här det fint i och kring sin bostad. Men förvånansvärt många har det skräpigt och ovårdat. Och man köper tjänster till huset i större utsträckning och pysslar mindre själv.
Fotboll spelas med fötterna. Kommentarer överflödiga.
Tilltro till statsmakten. Min ryggmärgsreaktion när jag ser en tiggare eller hemlös är att det är väl inte min sak, det borde samhället ordna. Vi förväntar oss bara att det offentliga ska ta hand om välfärden: undvika fattigdom och skydda vid sjukdomar och andra hot. Här är det upp till var och en (dvs. tilltro till individen).
Föräldraförsäkring och barnvagnar. Jag har inte sett en barnvagn sedan jag kom hit. Inga föräldrar är ju hemma med barn. Man får ledigt i tre veckor, kan ta obetalt ledigt i tre månader. Sedan är det barnomsorg eller släktingar som gäller.
Självmord. Något man tydligen lär sig i skolan här är att Sverige har världens högsta själmordsfrekvens. När jag berättade att tre gånger så många tar livet av sig som dör i trafiken i Sverige blev studenterna chockade.
Sportvåld. Huliganism är ett okänt begrepp här. Sport är kul, varför slåss vi?
Resor till solen. En svensk drömmer om nästa resa till solen, här håller man sig hemma eller reser till släktingar. Kanske för att man på sommaren har det FÖR varmt, kanske i brist på semesterdagar?
Pyssla på den egna täppan. Förvisso har många här det fint i och kring sin bostad. Men förvånansvärt många har det skräpigt och ovårdat. Och man köper tjänster till huset i större utsträckning och pysslar mindre själv.
Fotboll spelas med fötterna. Kommentarer överflödiga.
Fetare fLäsk i grytan!
I USA ska det ju gärna vara lite mer. Jag kallar det "fetare fLäsk i grytan-syndromet". Ni vet den där julsången som så träffande uttrycker hur vi vill ha det. Ska det nu vara lite märkvärdigt så ska man slå på så stort som möjligt. Och eftersom USA är världens rikaste land så har jag uppfattat det som att man gärna passar på att vräka till med lite extra. Varför inte? Om man nu ändå har råd. Så mycket är likt det svenska sättet att leva: bara lite extra. "Super-size", typ.
Konsumtionssamhället. Man köper gärna mycket och stort. Varför inte en SUV? Mat serveras i stora portioner, (doggy-bag är gängse förekommande på restaurang).
Vapen och våld. Vi tycker att USA är så våldsamt, och visst stämmer väl det. Här finns ju mer vapen i omlopp som gör att konflikter får allvarligare konsekvenser. Men när jag följt nyheterna från Sverige i höst så är det ju samma rubriker: mord, våldtäkter, slagsmål, bråk. Inte speciellt mycket säkrare.
Jobba jämt. Den lutherska arbetsmoralen påstås prägla Sverige, och särskilt vissa jobbar mycket även där. Men här har man två veckors semester, ingen sjukledighet, tre veckors barnledigt och dessutom ställer många upp på frivilligarbete. Mina studenter var chockade när de hörde om ledighetsreformer i Skandinavien. "I would be bored in a week"; kommenterade någon.
Socker i maten. Kommer ju mer och mer i Sverige. Ett utslag av "fetare fLäsk-syndromet".
Värre väder. Åtminstone här i Washington State är vädret ganska likt svenskt. Men naturligtvis är stormarna värre, regnen kraftigare och snöfallen kaotiskare.
Storslagnare natur. Även naturen påminner om skandinavisk, kanske därför kom många invandrare hit. Det är bara lite högre, tätare och mer.
Konsumtionssamhället. Man köper gärna mycket och stort. Varför inte en SUV? Mat serveras i stora portioner, (doggy-bag är gängse förekommande på restaurang).
Vapen och våld. Vi tycker att USA är så våldsamt, och visst stämmer väl det. Här finns ju mer vapen i omlopp som gör att konflikter får allvarligare konsekvenser. Men när jag följt nyheterna från Sverige i höst så är det ju samma rubriker: mord, våldtäkter, slagsmål, bråk. Inte speciellt mycket säkrare.
Jobba jämt. Den lutherska arbetsmoralen påstås prägla Sverige, och särskilt vissa jobbar mycket även där. Men här har man två veckors semester, ingen sjukledighet, tre veckors barnledigt och dessutom ställer många upp på frivilligarbete. Mina studenter var chockade när de hörde om ledighetsreformer i Skandinavien. "I would be bored in a week"; kommenterade någon.
Socker i maten. Kommer ju mer och mer i Sverige. Ett utslag av "fetare fLäsk-syndromet".
Värre väder. Åtminstone här i Washington State är vädret ganska likt svenskt. Men naturligtvis är stormarna värre, regnen kraftigare och snöfallen kaotiskare.
Storslagnare natur. Även naturen påminner om skandinavisk, kanske därför kom många invandrare hit. Det är bara lite högre, tätare och mer.
White Christmas
Det som kanske är svårast att lägga märke till är de företeelser som är lika i Sverige och USA, ja kanske på de flesta håll i världen? Just för att det är lika tar vi det som för givet trots att det inte alls är självklart.
Vetenskapen. Jag kan komma hit och undervisa studenter om exakt samma saker som i Sverige. Jag vet precis vad jag kan förutsätta att de kan och ta vid där grundkursen slutar. Använda samma beteckningar och språk.
Kommunikationssamhället. Vart man kommer så sitter folk med laptops i knät, anslutna till trådlösa nätverk. Internet, mobiltelefoner, bilåkande, flyga omkring... Detta ständiga kommunicerande förenar oss alla. (nåja, en genomsnittsamerikan gör 2,2 flygresor per år, en kines än så länge bara 0,05).
Att köra bil. Är det inte underligt att man kan komma vartsomhelst, hyra en bil och dra? Detta komplexa samspel med bilens all teknik, regler för hur man kör och interagerande med tusentals andra trafikanter. Trots avsaknad av internationell reglering så funkar det på direkten (här finns dock fyrvägsstoppkorsningar, svänga höger mot rött ljus och omkörning på fel sida) medan en så enkel sak som att sätta en kontakt i väggen inte alls går.
TV. Det har jag redan bloggat om. Inga överraskningar, samma gamla evinnerliga program. Bra musik och dålig musik. Samma sak här. (Om religiös country och dansband kan likställas...)
Dreaming of a white christmas! Från Ryd till Waikiki beach ... alla drömmer vi om en vit jul!
Vetenskapen. Jag kan komma hit och undervisa studenter om exakt samma saker som i Sverige. Jag vet precis vad jag kan förutsätta att de kan och ta vid där grundkursen slutar. Använda samma beteckningar och språk.
Kommunikationssamhället. Vart man kommer så sitter folk med laptops i knät, anslutna till trådlösa nätverk. Internet, mobiltelefoner, bilåkande, flyga omkring... Detta ständiga kommunicerande förenar oss alla. (nåja, en genomsnittsamerikan gör 2,2 flygresor per år, en kines än så länge bara 0,05).
Att köra bil. Är det inte underligt att man kan komma vartsomhelst, hyra en bil och dra? Detta komplexa samspel med bilens all teknik, regler för hur man kör och interagerande med tusentals andra trafikanter. Trots avsaknad av internationell reglering så funkar det på direkten (här finns dock fyrvägsstoppkorsningar, svänga höger mot rött ljus och omkörning på fel sida) medan en så enkel sak som att sätta en kontakt i väggen inte alls går.
TV. Det har jag redan bloggat om. Inga överraskningar, samma gamla evinnerliga program. Bra musik och dålig musik. Samma sak här. (Om religiös country och dansband kan likställas...)
Dreaming of a white christmas! Från Ryd till Waikiki beach ... alla drömmer vi om en vit jul!
Gummi - senaste modet!
Prickiga. Randiga, rutiga. Blommiga eller stormönstrade. Illrött, knallblått, flaggult, chockrosa.
Inte har jag sett så många coola gummistövlar sammanlagt i mitt liv som jag gjort idag. Det har hällregnat två dagar i sträck i Seattle. Gatorna är som sjöar, floder rinner ner för de branta backarna och mer kommer ner i luften. Omöjligt att hålla sig torr.
Men på campus går minst hälften av alla tjejer i gummistövlar. Men inte av tråkig seglar/skogsmulle-typ utan färgglada, ashäftiga. Och dessutom så praktiskt. Medan killarna (jag också) klafsar i genomvåta gympadojjor har tjejerna förnuft att kombinera snyggt och klokt. Kanske har jag missat senaste trenden i Sverige, men jag har svårt att tro att man ser 100 par gummistövlar mellan A- och C-huset.
Så denna modespaning (säkert överraskande att komma från min sida) kan kanske notera en kommande trend? Tänk om det blir som med mössor: i 50 år var det omöjligt att få på en ungdom en mössa om så var 20 minusgrader. Plötsligt hade alla mössa, även inomhus, även på sommaren. Ser vi snart chockrutiga gummistövlar även i solsken och sommartorka?
(här borde jag haft en bild, men jag hade inte kameran med idag. Och vad skulle studentskorna säga (liten vits där av Linda-typ: 'student-skor'!) om en 48-årig lärare började springa omkring och vilja fota deras gummistövlar??)(lade ni märke till en liten vits till?)
Inte har jag sett så många coola gummistövlar sammanlagt i mitt liv som jag gjort idag. Det har hällregnat två dagar i sträck i Seattle. Gatorna är som sjöar, floder rinner ner för de branta backarna och mer kommer ner i luften. Omöjligt att hålla sig torr.
Men på campus går minst hälften av alla tjejer i gummistövlar. Men inte av tråkig seglar/skogsmulle-typ utan färgglada, ashäftiga. Och dessutom så praktiskt. Medan killarna (jag också) klafsar i genomvåta gympadojjor har tjejerna förnuft att kombinera snyggt och klokt. Kanske har jag missat senaste trenden i Sverige, men jag har svårt att tro att man ser 100 par gummistövlar mellan A- och C-huset.
Så denna modespaning (säkert överraskande att komma från min sida) kan kanske notera en kommande trend? Tänk om det blir som med mössor: i 50 år var det omöjligt att få på en ungdom en mössa om så var 20 minusgrader. Plötsligt hade alla mössa, även inomhus, även på sommaren. Ser vi snart chockrutiga gummistövlar även i solsken och sommartorka?
(här borde jag haft en bild, men jag hade inte kameran med idag. Och vad skulle studentskorna säga (liten vits där av Linda-typ: 'student-skor'!) om en 48-årig lärare började springa omkring och vilja fota deras gummistövlar??)(lade ni märke till en liten vits till?)
Hawaii, mahalo
Snart dags att lämna paradisön mitt i Stilla Havet. Grönt och vackert, vänliga människor. Brusande vågor från det salta vattnet. Vet inte om det är rörande eller patetiskt när det står överdådigt dekorerade julgranar härochdär bland palmerna och hotellhissen spelar "I'm dreaming of a white christmas".
Och är det inte lite typiskt att ön med 300 soldagar om året behagat ha mulet väder med regnskurar tre av mina dagar här. Fast jag har läst att det snöar i Seattle och regnar i Sverige så jag är ganska nöjd med några dagars tropisk värme. Igår hade jag en skön dag på Waikiki beach. Simmade lite försiktigt ett par gånger, trots läkarens rekommendationer var jag ju bara tvungen att prova.
Sista dagen hyrde jag bil och åkte ett varv runt ön. Det gör man lätt på 4-5 timmar. Gröna branta berg insvepta i moln. Hela den norra sidan av ön där de bästa surfstränderna är. Men idag var det jättevågor, röda flaggor och inte en surfare i sikte. Så har jag sett ananasfält på Dole Plantation och besökt Pearl Harbor. Det är militärbas än idag med minnesmärken och museer kring attacken.
Och så var det då MATCHEN. Jag hade ingen aning om när jag bokade resan att University of Washingtons fotbollslag skulle spela säsongens sista match här i helgen. Men planet hit och hela staden har kryllat av hitresta UW-fans, huvudsakligen av äldre årgång. Det är tydligen tradition att gamla UW-studenter reser hit och ser matchen, den äldsta på planet tog examen 1948. Jag som haft en lila UW-keps som skydd för solen har ideligen hånats lite retsamt av lokalbefolkningen. Jag såg matchen på en hysterisk restarang i lördagskväll. UW ledde bekvämt med 21-0 men matchen vände och till restaurangmajoritetens jubel avgjorde Hawaii med en touch-down i slutsekunderna.
Med två veckor kvar av hösten börjar det nu bli dags för lite bokslut av mina USA-intryck. Det kommer i kommande bloggar.
