Jorden runt på 52 dagar

Snart dags att lämna paradisön mitt i Stilla Havet. Grönt och vackert, vänliga människor. Brusande vågor från det salta vattnet. Vet inte om det är rörande eller patetiskt när det står överdådigt dekorerade julgranar härochdär bland palmerna och hotellhissen spelar "I'm dreaming of a white christmas".

Och är det inte lite typiskt att ön med 300 soldagar om året behagat ha mulet väder med regnskurar tre av mina dagar här. Fast jag har läst att det snöar i Seattle och regnar i Sverige så jag är ganska nöjd med några dagars tropisk värme. Igår hade jag en skön dag på Waikiki beach. Simmade lite försiktigt ett par gånger, trots läkarens rekommendationer var jag ju bara tvungen att prova.

Sista dagen hyrde jag bil och åkte ett varv runt ön. Det gör man lätt på 4-5 timmar. Gröna branta berg insvepta i moln. Hela den norra sidan av ön där de bästa surfstränderna är. Men idag var det jättevågor, röda flaggor och inte en surfare i sikte. Så har jag sett ananasfält på Dole Plantation och besökt Pearl Harbor. Det är militärbas än idag med minnesmärken och museer kring attacken.

Och så var det då MATCHEN. Jag hade ingen aning om när jag bokade resan att University of Washingtons fotbollslag skulle spela säsongens sista match här i helgen.  Men planet hit och hela staden har kryllat av hitresta UW-fans, huvudsakligen av äldre årgång. Det är tydligen tradition att gamla UW-studenter reser hit och ser matchen, den äldsta på planet tog examen 1948. Jag som haft en lila UW-keps som skydd för solen har ideligen hånats lite retsamt av lokalbefolkningen. Jag såg matchen på en hysterisk restarang i lördagskväll. UW ledde bekvämt med 21-0 men matchen vände och till restaurangmajoritetens jubel avgjorde Hawaii med en touch-down i slutsekunderna.

Med två veckor kvar av hösten börjar det nu bli dags för lite bokslut av mina USA-intryck. Det kommer i kommande bloggar.