-Aloha!
Ja, jag vet, den här bloggens mest förutsägbara rubrik! Men ändå.
Nu sitter jag på min balkong på 14e våningen, tittar ut över solnedgången och lyssnar på Rix Morronzoo (!) på webradion. Det här ÄR på andra sidan jorden. 11 timmar efter Sverige. Släcker törsten med en öl från Tahiti som jag köpte i kvartersbutiken. En, förresten, det är nog nummer två. Det 27-gradiga värmen tar på, för en blek svensk som bytt mörker och duggregn i Seattle mot fyra dagar i solen. Jag har två kvarter ner till Waikiki beach. Slöade där på eftermiddan när solen sjunkit lite.
Efter sex timmar på planet, värme och tramp i gympaskor ser min svullo-fot ut som en bättre amerikansk fotboll, så det blir nog att ta det lugnt här. Men det är väl det som är meningen.
-I ain't goin', if it's not Boeing!
Så lyder den käcka slogan som världens största flygtillverkare håller sig med. Jag som är intresserad av flygbranschen tyckte det var spännande och coolt att kunna besöka världens största fabrik! Boeing grundades 1916 av William E Boeing och hans kollega Westerbuilt och är Seattles stolthet. Här i staden tillverkas alla Boeing-flygplan och sysselsätter 72 000 anställda. I den ena fabriken söder om staden tillverkas medeldistansplanet 737. I jätteanläggningen norr om staden, där jag för en tid sedan var på studiebesök, tillverkas de stora långdistansplanen. Sedan man lagt ner 80-talsplanen 757 och 767 är det nu klassikern 747 samt det modernare 777 och så jobbar man hårt på att få igång nykomlingen 787.
Jag i cockpit på en utrangerad Boeing 727 - nån som vill åka med?
Sammansättningsfabriken finns i Guiness rekordbok, för det är världens största byggnad. Det är 4 km promenad runt 'huset' och bara dörren där de färdiga flygplanen dras ut är större än en fotbollsplan på högkant. Delarna till flygplanen tillverkas antingen av Boeing någonstans i närheten, men man har också många underleverantörer runt om i världen. Sammansättningen är som ett gigantiskt "löpande band", nåja, det finns sex stationer och varje plan står uppåt en vecka på varje station. På den första sätts bak- och framkroppen ihop, på nästa nospartiet, på den tredje vingarna, på den fjärde landningsställ, på den femte motorerna och på den sista hela inredningen.
Sedan dras planet till måleriavdelningen där det förses med färg i köpar-flygbolagets färger. Det sker minsann inte med vanlig roller eller sprutning utan i en kemisk process som ser till att färgen fördelar sig absolut jämnt. Det tar en vecka, sedan ska planet ut på plattan och alla funktioner testas under ytterligare ett par veckor. Slutligen görs två testflygningar. Varje Boeingfabrik har naturligtvis en egen flygplats. Först görs en testflygning av Boeingfolk, sedan en av köparbolagets piloter. Den tredje flygningen är leveransen, för det dyra planet ska upp med passagerare så fort som möjligt.
William Boeing kom från skogsindustrin och var den som finansierade starten, medan hans kumpan som snart lämnade företaget var den som designade de första flygplanen. Typiskt, det var finansiären, inte teknikern, som fick vinsterna och gav namn åt företaget. Från början gjorde man både plan, motorer och flög, men konkurrensmyndigheterna tvingade företaget att avknoppa flygbolaget, som blev dagens United Airlines, och motortillverkaren Pratt&Whitney. Man fick det stora uppsvinget på 1950-talet då man startade produktionen av det fyrmotoriga långdistansplanet 707. Det berättas än idag hur testpiloten under uppvisningen av det nya planet gjorde en roll (!) över Seattle. Cheferna var ursinniga och piloten fick sparken, men köparna rusade till efter demonstrationen av detta nydanande plan, så rollen har blivit en klassiker i flyghistorien.
Idag konkurrerar Boeing knivskarpt med Airbus, som under de senaste åren passerat Boeing i antal sålda plan. Boeing har levt på beprövade modeller och sätter nu sitt hopp till Boeing 787, "Dreamliner". Det ska bli nästa generations flygplan, menar man. Det är tillverkat till mer än hälften i kompositmaterial som är både lättare än aluminium och starkare än stål. På så vis kan man spara 20 % bränsle, flyga längre, ha större fönster och bättre komfort. Planet har dock, precis som Airbus 380, drabbats av förseningar i tillverkningen och Boeing-aktierna har rasat de senaste veckorna. Företaget är ju för Seattle vad SAAB är för Linköping, så detta följs dagligen upp i lokaltidningarna. Själva huvudkontoret flyttades dock kontroversiellt till Chicago för ett par år sen.
I hallen med 787-tillverkning stod ett enda plan, och detta första ex. kommer man att förstöra! Man testar nämligen gränserna för planets hållbarhet genom att belasta vingar mm. tills de knäcks.
Så här ser det ut inuti en Dreamliner - ett utställningsprov inifrån kabinen
När det här inlägget blir läst, då sitter jag på planet till Hawaii!!!! I en Airbus 330. I am goin', don't care if it's not Boeing!
PS Den som är sugen på en "kärra" kan få en:
Boeing 747 ("jumbojet", dessutom i den nya upphottade versionen -800) för 250 miljoner dollar. Vill man ha en ny Dreamliner 787 klarar man sig med 150 miljoner dollar, men orderboken är full till 2015. Den hederliga 737an, världens genom tiderna mest sålda plan, får man för 50 miljoner dollar och sådana plan spottar man ut 28 st i månaden.
I priserna ingår dock inte motorer eller säten, men å andra sidan lär det förekomma stora rabatter när flygbolag köper många exemplar.
Jag i cockpit på en utrangerad Boeing 727 - nån som vill åka med?
Sammansättningsfabriken finns i Guiness rekordbok, för det är världens största byggnad. Det är 4 km promenad runt 'huset' och bara dörren där de färdiga flygplanen dras ut är större än en fotbollsplan på högkant. Delarna till flygplanen tillverkas antingen av Boeing någonstans i närheten, men man har också många underleverantörer runt om i världen. Sammansättningen är som ett gigantiskt "löpande band", nåja, det finns sex stationer och varje plan står uppåt en vecka på varje station. På den första sätts bak- och framkroppen ihop, på nästa nospartiet, på den tredje vingarna, på den fjärde landningsställ, på den femte motorerna och på den sista hela inredningen.
Sedan dras planet till måleriavdelningen där det förses med färg i köpar-flygbolagets färger. Det sker minsann inte med vanlig roller eller sprutning utan i en kemisk process som ser till att färgen fördelar sig absolut jämnt. Det tar en vecka, sedan ska planet ut på plattan och alla funktioner testas under ytterligare ett par veckor. Slutligen görs två testflygningar. Varje Boeingfabrik har naturligtvis en egen flygplats. Först görs en testflygning av Boeingfolk, sedan en av köparbolagets piloter. Den tredje flygningen är leveransen, för det dyra planet ska upp med passagerare så fort som möjligt.
William Boeing kom från skogsindustrin och var den som finansierade starten, medan hans kumpan som snart lämnade företaget var den som designade de första flygplanen. Typiskt, det var finansiären, inte teknikern, som fick vinsterna och gav namn åt företaget. Från början gjorde man både plan, motorer och flög, men konkurrensmyndigheterna tvingade företaget att avknoppa flygbolaget, som blev dagens United Airlines, och motortillverkaren Pratt&Whitney. Man fick det stora uppsvinget på 1950-talet då man startade produktionen av det fyrmotoriga långdistansplanet 707. Det berättas än idag hur testpiloten under uppvisningen av det nya planet gjorde en roll (!) över Seattle. Cheferna var ursinniga och piloten fick sparken, men köparna rusade till efter demonstrationen av detta nydanande plan, så rollen har blivit en klassiker i flyghistorien.
Idag konkurrerar Boeing knivskarpt med Airbus, som under de senaste åren passerat Boeing i antal sålda plan. Boeing har levt på beprövade modeller och sätter nu sitt hopp till Boeing 787, "Dreamliner". Det ska bli nästa generations flygplan, menar man. Det är tillverkat till mer än hälften i kompositmaterial som är både lättare än aluminium och starkare än stål. På så vis kan man spara 20 % bränsle, flyga längre, ha större fönster och bättre komfort. Planet har dock, precis som Airbus 380, drabbats av förseningar i tillverkningen och Boeing-aktierna har rasat de senaste veckorna. Företaget är ju för Seattle vad SAAB är för Linköping, så detta följs dagligen upp i lokaltidningarna. Själva huvudkontoret flyttades dock kontroversiellt till Chicago för ett par år sen.
I hallen med 787-tillverkning stod ett enda plan, och detta första ex. kommer man att förstöra! Man testar nämligen gränserna för planets hållbarhet genom att belasta vingar mm. tills de knäcks.
Så här ser det ut inuti en Dreamliner - ett utställningsprov inifrån kabinen
När det här inlägget blir läst, då sitter jag på planet till Hawaii!!!! I en Airbus 330. I am goin', don't care if it's not Boeing!
PS Den som är sugen på en "kärra" kan få en:
Boeing 747 ("jumbojet", dessutom i den nya upphottade versionen -800) för 250 miljoner dollar. Vill man ha en ny Dreamliner 787 klarar man sig med 150 miljoner dollar, men orderboken är full till 2015. Den hederliga 737an, världens genom tiderna mest sålda plan, får man för 50 miljoner dollar och sådana plan spottar man ut 28 st i månaden.
I priserna ingår dock inte motorer eller säten, men å andra sidan lär det förekomma stora rabatter när flygbolag köper många exemplar.
Allt är inte stort i USA
Det mesta är ju i "super-size" i det här landet. Men under min rundtur i helgen fann jag detta i en by på landsbygden. En "kaffe-drive-thru" hittar man på många ställen. En pyttesmal kiosk med fönster på båda sidor där man kan köra intill och köpa en mugg. Super, definitivt något för Sverige. Problemet är bara att fönstret är dimensionerat för SUVar/trucks, så kommer man i en vanlig bil sitter det alldeles för högt upp...
Kolla också den minimala kyrkan i bakgrunden. Två fönster lång, inte mycket att vandra upp i på bröllopet. Men i glesbygd med olika religiösa preferenser räcker väl inte folk till. Bättre en liten kur för de troende än ödsliga svenska landsortskyrkor?
Bila runt är trevligt, inte minst för alla radiostationer med bra musik. Men ibland blir det öken, som när man bara kan få in tre stationer som alla spelar religiös countrymusik. Ni vet, typ svenskt dansband med lite tillagt fiolspel. Och så text efter text som alla handlar om den gudfruktige mannen som arbetar hårt, försörjer sin familj, älskar sin hustru och vars tro övervinner alla svårigheter.
Stilla Havsstrand
Under söndagen körde jag norrut längs Stilla havskusten. Dagen började i Astoria med mina nyinsatta kontokortspengar. Staden ligger vackert söder om mynningen på Columbiafloden och en lång och vacker bro leder över tillbaka till delstaten Washington. Utanför låg Stilla Havet och gjorde skäl för sitt namn denna soliga och lugna senhöstdag. Jag som väntat mig branta klippstränder med dånande vågor fick se någonting helt annat.
Till skillnad mot i Californien är kusten här låg med långsträckta sandstränder. Jag tror nog ingen badar här ens på sommaren, vattnet är kallt och strömmarna kraftiga. Men man kör bil ner på sandstranden och en solig höstdag plockar folk ostron och musslor där tidvattnet dragit undan. Mycket i trakten minner om de båda upptäcktsresandena Lewis och Clark. De var de första att utforska landvägen från östra USA i en expedition 1804-06. USA hade köpt mellersta delarna av Frankrike och man ville hitta vägen till västkusten. Herrarna följde först Missourifloden åt nordväst, tog sig sedan över Klippiga Bergen, fann på Columbiafloden och nådde Astoria där man slog vinterläger.
Landsbygden i södra Washington är mestadels mycket vacker: omväxlande på ett sätt som inte finns i Sveriges platta och skogiga landskap. Det finns många och höga berg, omväxlande tät barrskog och vackert gul lövskog. De branta bergen imponerar på mig, van med Östgötaslätten. Det ligger bebyggelse ganska tätt utom i de oländiga delarna. Husen är alltid diskret målade till skillnad från våra faluröda och herrgårdsgula. Det puttrar hemtrevlig rök och ligger vedtravar överallt, nästan som i ett fullskaligt Fylke. Men många gårdar förfulas av en massa skräp och så en obligatorisk rad av 3-5 bilar, ofta stora rostiga av flakmodell. På många håll finns 'mobile homes': husvagnar av långtradarstorlek. De är oftast permanent uppställda, ibland med husgrund och trädgård, ofta välskötta som på en svensk sommarcamping, ibland riktigt risiga. De är som riktiga små hus men blir så lustigt långsmala. Jag tror att man slipper fastighetsskatt för dem, även om de står permanent finns väl en teoretisk möjlighet att flytta dem. En amerikansk motsvarighet till det svenska torpet.
Jag stannade för lunch i Long Beach, nja inte det i Californien utan dess Washingtonska motsvarighet, en liten by vid kusten. Amerikanska landsortens samhällen är alltid mycket långsträckta. De kännetecknas av en huvudgata där det ligger otaliga matställen, affärer och butiker, serviceinrättningar och så vidare. Allt tillgängligt för bil med parkeringsplatser utanför. Man tror alltid att samhället är mycket större än vad det är, för man åker och åker, men tvärgatorna där det ligger hus är mycket korta. Allt är liksom utsmetat längs huvudvägen och invånarna hoppar man i bilen vart de ska.
Bensinen är billig, matställena enkla och många, vägarna och vädret vackert, kaffet varmt och gott. Farthållare på bilen gör att jag inte överanstränger min högerfot. Som gjort för en dag i bilen.
Utan pengar!
Lördagkväll. Jag befinner mig i ett motellrum i den lilla staden Astoria vid Stillahavskusten i delstaten Oregon, ca 35 mil söder om Seattle. Just att jag befinner mig på detta motellrum just nu är jag väldigt glad över! Jag har åkt bil hela dagen och sett en massa spännande, bland annat varit uppe på Mount Rainier, ja inte på toppen men på den högst belägna körvägen på närmare 2000 meter bland is och snö. Det var lite läskigt att köra på serpentinvägar med sommardäck.
När jag kom till Astoria och skulle checka in på ett motell sade de att det inte fanns pengar på kreditkortet! Fan, vanudå!? Tja, jag använder det till allt, och den här månaden har det väl dragits Hawaiiresa och hyrbil och lite annat och den 27e när nya pengar går in är först i morgon. Vad gör man 35 mil hemifrån med nästan tom bensintank och inget kreditkort???
Ringer till Sverige och väcker hustrun mitt i natten, förstås! Hon förde över pengar via datorn, men man vet ju inte hur fort de går in på kontot, nästa bankdag eller? Ser framför mig att sova i bilen med minusgrader ute. Räknar min cash, hm 29 dollar, det räcker knappast till bensin hela vägen tillbaka. Gräver överallt och hittar 10 dollar till i en byxficka. Åker och tankar och det blir nästan fullt, tur att bensinen är billig i det här landet! Då kan jag ta mig tillbaka, även om det är surt att köra hem mitt i natten. Åker på chans till ett (annat, för att slippa skämmas igen) motell och se, hustruns pengar HAR gått in. Jag får rum, med utsikt över vattnet och trådlöst internet för 60 bucks.
Återstår nu bara att se om någon restaurang accepterar kortet också. Lite svårt att ta springnota med min fot.
Glaciärtäckt fjälltopp döljer sig bland molnen. Snökäpparna är 4 m höga för här kommer det många meter snö på vintern - inget ställe för hustrun precis.
Jag lyckades få en bild på någonslags gråsvart räv som dök upp i snön.
När jag kom till Astoria och skulle checka in på ett motell sade de att det inte fanns pengar på kreditkortet! Fan, vanudå!? Tja, jag använder det till allt, och den här månaden har det väl dragits Hawaiiresa och hyrbil och lite annat och den 27e när nya pengar går in är först i morgon. Vad gör man 35 mil hemifrån med nästan tom bensintank och inget kreditkort???
Ringer till Sverige och väcker hustrun mitt i natten, förstås! Hon förde över pengar via datorn, men man vet ju inte hur fort de går in på kontot, nästa bankdag eller? Ser framför mig att sova i bilen med minusgrader ute. Räknar min cash, hm 29 dollar, det räcker knappast till bensin hela vägen tillbaka. Gräver överallt och hittar 10 dollar till i en byxficka. Åker och tankar och det blir nästan fullt, tur att bensinen är billig i det här landet! Då kan jag ta mig tillbaka, även om det är surt att köra hem mitt i natten. Åker på chans till ett (annat, för att slippa skämmas igen) motell och se, hustruns pengar HAR gått in. Jag får rum, med utsikt över vattnet och trådlöst internet för 60 bucks.
Återstår nu bara att se om någon restaurang accepterar kortet också. Lite svårt att ta springnota med min fot.
Glaciärtäckt fjälltopp döljer sig bland molnen. Snökäpparna är 4 m höga för här kommer det många meter snö på vintern - inget ställe för hustrun precis.
Jag lyckades få en bild på någonslags gråsvart räv som dök upp i snön.
Vilken kalkonfest!
Jag har firat en genuin amerikansk Thanksgiving hemma hos Chuck och Debra. Det var mycket trevligt och intressant att uppleva en sådan bjudning. Förutom jag själv var ett antal släktingar inbjudna, totalt var vi 11 personer runt middagsbordet. Alla gäster medförde något till taffeln, tilltugg eller efterrätt och jag hade med några flaskor vin. Men självklart stod värdinnan för det viktigaste: kalkonen som har den självskrivna platsen på Tacksägelsedagens bord, tillsammans med fyllning, sås, potatismos och mycket annat.
Svenska familjehögtider kan säkert vara mycket olika, men utifrån mina erfarenheter var detta en mer avslappnad och informell högtid. Alla var i sina vanliga vardagskläder. Sådana små ritualer som att skåla till höger och vänster är okända fenomen här, och det väckte visst intresse när jag berättade hur vi svenskar utför vårt skålande. Jag höll ett lite improviserat tacktal till värdinnan vid efterrätten för att visa hur vi svenskar (som lär vara de som säger "tack" mest i världen - kanske dock eftersom vi saknar en motsvarighet till "please") brukar göra. Å andra sidan inleddes måltiden med gemensam bordsbön. Under måltiden gjorde vi också en runda kring bordet där var och en fick berätta om vad man var tacksam för från det gångna året. Det var en riktigt fin och uppriktig stund, tyckte jag.
Innan middagen samlades vi ute för att pressa delar av äppleskörden till cider i Chucks äpplepress, vilket var både intressant att göra och underbart gott att dricka. Jag stannade kvar och sov över i deras magnifika gästrum och har idag upplevt både vacker natur och amerikansk äkta shopping. Naturupplevelserna var för mig kanske mer värda. Längs de skogklädda sluttningarna mot vattnet med snöklädda berg i bakgrunden påminde det mycket om hur det kan vara längs norrländska älvdalar. Särskilt idag den första dagen med minusgrader.
Shoppningcentret Costco, ett super-supermarket var också intressant som studieobjekt! Och för deras Hot Dog. Här finns ju många och stora varuhus, men denna nya kedja är ännu större och säljer naturligtvis bara storförpackningar till låga priser i lagermiljö. Man erbjuder alla slags produkter, som ett jätte-ICA-Maxi men även tjänster såsom resor. För att handla där måste man lösa ett medlemskort.
Små och stora pressar delar av Chucks äppleskörd till cider.
Gamla och unga samlade runt middagsbordet på Thanksgiving
Inne på jättevaruhuset Costco
Svenska familjehögtider kan säkert vara mycket olika, men utifrån mina erfarenheter var detta en mer avslappnad och informell högtid. Alla var i sina vanliga vardagskläder. Sådana små ritualer som att skåla till höger och vänster är okända fenomen här, och det väckte visst intresse när jag berättade hur vi svenskar utför vårt skålande. Jag höll ett lite improviserat tacktal till värdinnan vid efterrätten för att visa hur vi svenskar (som lär vara de som säger "tack" mest i världen - kanske dock eftersom vi saknar en motsvarighet till "please") brukar göra. Å andra sidan inleddes måltiden med gemensam bordsbön. Under måltiden gjorde vi också en runda kring bordet där var och en fick berätta om vad man var tacksam för från det gångna året. Det var en riktigt fin och uppriktig stund, tyckte jag.
Innan middagen samlades vi ute för att pressa delar av äppleskörden till cider i Chucks äpplepress, vilket var både intressant att göra och underbart gott att dricka. Jag stannade kvar och sov över i deras magnifika gästrum och har idag upplevt både vacker natur och amerikansk äkta shopping. Naturupplevelserna var för mig kanske mer värda. Längs de skogklädda sluttningarna mot vattnet med snöklädda berg i bakgrunden påminde det mycket om hur det kan vara längs norrländska älvdalar. Särskilt idag den första dagen med minusgrader.
Shoppningcentret Costco, ett super-supermarket var också intressant som studieobjekt! Och för deras Hot Dog. Här finns ju många och stora varuhus, men denna nya kedja är ännu större och säljer naturligtvis bara storförpackningar till låga priser i lagermiljö. Man erbjuder alla slags produkter, som ett jätte-ICA-Maxi men även tjänster såsom resor. För att handla där måste man lösa ett medlemskort.
Små och stora pressar delar av Chucks äppleskörd till cider.
Gamla och unga samlade runt middagsbordet på Thanksgiving
Inne på jättevaruhuset Costco
Bottennotering
I går på undervisningen kom det tre (3) studenter! VI hade iofs. en trevlig diskussion bitvis, för det var tre av de engagerade. Men onekligen lite tunt. Det var sen eftermiddag före Thanksgiving Day som är idag, så flera hade säkert avrest för att vara med familjen över denna amerikanska storhelg. Jag erbjöd dem för en tid sedan att flytta detta pass, men då verkade det inte som det fanns behov av det.
Thanskgiving är lika stor helg som jul här, ett tillfälle när familjer och vänner träffas över måltiden utan kommersiella krav på presenter som vid jul. Vi får väl tacka de första pilgrimmerna som stötte på land vid Plymouth i Massachusetts på tidigt 1600-tal. Landets kalkonbestånd decimeras dock kraftigt, då den traditionsenliga maten är kalkon med tillbehör. Jag är bjuden till Chuck och Debra och deras vänner, så jag räknar med att få uppleva ett äkta firande. Med mitt ömmande ben, ovant vid att plötsligt få börja arbeta igen, tar jag mig med buss och färja över till ön, den första frostnupna morgonen i Seattle.
Thanskgiving är lika stor helg som jul här, ett tillfälle när familjer och vänner träffas över måltiden utan kommersiella krav på presenter som vid jul. Vi får väl tacka de första pilgrimmerna som stötte på land vid Plymouth i Massachusetts på tidigt 1600-tal. Landets kalkonbestånd decimeras dock kraftigt, då den traditionsenliga maten är kalkon med tillbehör. Jag är bjuden till Chuck och Debra och deras vänner, så jag räknar med att få uppleva ett äkta firande. Med mitt ömmande ben, ovant vid att plötsligt få börja arbeta igen, tar jag mig med buss och färja över till ön, den första frostnupna morgonen i Seattle.
Behöver du ett lån?
Huvudbiblioteket på Campus är stort och vackert (se bilder i inlägget "Höst på Campus2"). Där finns också imponerande samlingar av svensk och annan skandinavisk litteratur inom alla möjliga områden: filosofi, historia, statsvetenskap, ekonomi och mycket annat. Det finns också svenska tidskrifter och dagstidningar på mikrofilm långt tillbaka i tiden. Här finns alltså alla resurser för den som behöver material och som befinner sig långt från svenska bibliotek. Det finns förstås också motsvarande samligar på ryska, tyska, holländska osv.
Biblioteket har ett femtiotal ämnesexperter och här träffar jag Anna Bjartmarsdottir Sveinbjörnsson som är isländska, delvis uppvuxen i Sverige och som nu är bibliotekare för de skandinaviska samlingarna. Hon visar mig runt och på olika ställen hittar man hyllor med svenska böcker inom olika ämnesområden.
Här hittar vi i hyllan tex. Jonas Anselms (gammal Tema T-kollega) avhandling ... hela hyllan man ser bakom Anna är den svenska sektionen enbart inom litteraturområdet.
Fantastiska resurser att tillgå, jag trodde att man skulle hitta på sin höjd någon engelsk översättning av Strindberg häröver, inte tusentals svenska böcker och en heltidsanställd bibliotekarie.
Förutom det innehållsrika inre och det vackra yttre kännetecknas biblioteket också av en mängd stålstöttor som stagar upp väggarna efter den senaste jordbävningen, av något som måste vara en av världens vackraste läsesalar (typ middagssalen i Harry Potter) och här finns också världens till ytan största bok (ca 3x2 m, svårt att se på bilden)!
Biblioteket har ett femtiotal ämnesexperter och här träffar jag Anna Bjartmarsdottir Sveinbjörnsson som är isländska, delvis uppvuxen i Sverige och som nu är bibliotekare för de skandinaviska samlingarna. Hon visar mig runt och på olika ställen hittar man hyllor med svenska böcker inom olika ämnesområden.
Här hittar vi i hyllan tex. Jonas Anselms (gammal Tema T-kollega) avhandling ... hela hyllan man ser bakom Anna är den svenska sektionen enbart inom litteraturområdet.
Fantastiska resurser att tillgå, jag trodde att man skulle hitta på sin höjd någon engelsk översättning av Strindberg häröver, inte tusentals svenska böcker och en heltidsanställd bibliotekarie.
Förutom det innehållsrika inre och det vackra yttre kännetecknas biblioteket också av en mängd stålstöttor som stagar upp väggarna efter den senaste jordbävningen, av något som måste vara en av världens vackraste läsesalar (typ middagssalen i Harry Potter) och här finns också världens till ytan största bok (ca 3x2 m, svårt att se på bilden)!
Gympadojjor
Eftersom hustrun kommenterat fördelarna med att kunna bära alla möjliga sorters skor vill jag bara påpeka en sak. Eftersom jag har special-iläggssulor för att lyfta upp hälen är dessa preparerade i ett par gympaskor. Den högra av dem bär jag dessutom dygnet runt. Inte fullt så kul kanske.
Ia och jag diskuterade igår möjligheten att som alternativ helt enkelt gå i högklackat. Det borde ge samma effekt. Om man nu får tag på ett par 44or. Men jag konstaterade att man möts av sådan förståelse och vänlighet när man kommer haltande med krycka: folk öppnar dörrar, frågar hur det är och vad som hänt. Jag tror tyvärr det är mer tveksamt om samma omsorger skulle möta mig om jag kom i högklackat.
Nu är det snart dags för Sverige-Lettland på webradion. Sedan klackarna i taket?
Ia och jag diskuterade igår möjligheten att som alternativ helt enkelt gå i högklackat. Det borde ge samma effekt. Om man nu får tag på ett par 44or. Men jag konstaterade att man möts av sådan förståelse och vänlighet när man kommer haltande med krycka: folk öppnar dörrar, frågar hur det är och vad som hänt. Jag tror tyvärr det är mer tveksamt om samma omsorger skulle möta mig om jag kom i högklackat.
Nu är det snart dags för Sverige-Lettland på webradion. Sedan klackarna i taket?
Ta på dig skorna
~~~Varje gång du tar på dig skorna så medge att det känns skönt!~~~
Povel, släng dig i väggen. Eller snarare golvet! Nu har jag för första gången på 6,5 veckor en vanlig sko på högerfoten. Aldrig trodde jag väl det skulle vara en sådan sensation att få ta PÅ sig skorna.
Jag har ilägg i hälen på ca 2 cm. Foten är förstås klen och jag kan inte gå upp på tå, så det blir en konstig gång med typ myrsteg och sätta foten långt fram och sedan lyfta upp den när den är rakt ner för det går inte att föra den bakåt. Men jag tränar väl säkert upp den inom några dar. Det är fortfarande ganska svullet, men jag ligger 1,5 vecka före normalläkningen. Och så använder jag en krycka att stödja mig på, nu i början iaf. Och jag ska fortsätta att sova med en sko på ett tag till. :(
Min gamla känga som jag burit dygnet runt i enochenhalv månad har nästan blivit en del av min kropp, och samtidigt som det är skönt att bli av med den, och lämna "cyborg"-livet, känns den som en kär gammal vän.
Dr. Teitz är för övrigt den vänligaste läkare jag träffat. Hon bemöter mig som jag är en människa hon bryr sig om, till skillnad från svenska läkare som ser en mer som ett objekt som bara upptar deras tid. Och jag kom tio minuter för tidigt till kliniken idag, men fick komma in före utsatt tid, bara en sån sak.
Povel, släng dig i väggen. Eller snarare golvet! Nu har jag för första gången på 6,5 veckor en vanlig sko på högerfoten. Aldrig trodde jag väl det skulle vara en sådan sensation att få ta PÅ sig skorna.
Jag har ilägg i hälen på ca 2 cm. Foten är förstås klen och jag kan inte gå upp på tå, så det blir en konstig gång med typ myrsteg och sätta foten långt fram och sedan lyfta upp den när den är rakt ner för det går inte att föra den bakåt. Men jag tränar väl säkert upp den inom några dar. Det är fortfarande ganska svullet, men jag ligger 1,5 vecka före normalläkningen. Och så använder jag en krycka att stödja mig på, nu i början iaf. Och jag ska fortsätta att sova med en sko på ett tag till. :(
Min gamla känga som jag burit dygnet runt i enochenhalv månad har nästan blivit en del av min kropp, och samtidigt som det är skönt att bli av med den, och lämna "cyborg"-livet, känns den som en kär gammal vän.
Dr. Teitz är för övrigt den vänligaste läkare jag träffat. Hon bemöter mig som jag är en människa hon bryr sig om, till skillnad från svenska läkare som ser en mer som ett objekt som bara upptar deras tid. Och jag kom tio minuter för tidigt till kliniken idag, men fick komma in före utsatt tid, bara en sån sak.
Yulefest
En stor, rykande, doftande mugg glögg. Mmm! Dragspelsmusik, spelmanslåtar, nyckelharpor, jojk, folkdräkt. Lusekoftor, lusekoftor, lusekoftor. På "yulefest" kan man få sitt lystmäte av sin egen kultur!
Jag besökte igår The Nordic Heritage Museum. Förutom samlingarna från immigranttiden var där också årets julfest. Där kunde man shoppa och utspisas med allehanda nordiska specialiteter. Förutom glöggen jag njöt av så fanns ärtsoppa, varmkorv, sillmackor, köttbullmackor och danska smörrebröd och Carlsberg. Och i "Kaffestugan" fanns hur-många-sorter-som-helst av hembakt bröd. Kanelbullar (utan 2 cm florsocker på), mazariner och nygjorda kanelpannkakor var bara något av det som hamnade på min tallrik, medan två dragspelare underhöll mitt bland museiföremålen. 
Det nordiska arvet lever tydligt här och det är värdefullt att denna intressanta del av historien kan bevaras på museum. Över en miljon svenskar - en fjärdedel av befolkningen! - emigrerade under åren 1860-1920. 750 000 norrmän och 300 000 danskar utvandrade också. Efter det att järnvägen byggts från Chicago till västkusten kom sammanlagt 72 000 svenskar till Seattle och idag lär det finnas en kvarts miljon i staden med svenskt påbrå.
Hade jag varit emigrant och avrest när jag gjorde i september så hade jag varit framme först idag. Resan tog nämligen två månader och förutom de ägodelar man fick med sig i sådana kistor som fanns bevarade på museet var man tvungen att medföra mat och vatten för två månader på båten. De allra sämst ställda hade inte råd att åka, så emigranterna var ofta människor på landsbygden bland de inte alltför fattiga eller som redan hade emigrerade släktingar som sände hem pengar till reskassan. Vidare var det människor som stöttes ur statskyrkan och på senare år även stadsbor som ville söka lyckan (och kanske guld) i Staterna.
Så igår fick jag en tillräcklig dos av skandinavisk kultur för flera år framöver... Jag tycker det är härligt att se hur traditioner, minnen och kultur upprätthålls. Pensionärer och barnfamiljer trängdes, de senare kanske mest lockade av jultomten. Jag tror alla med minsta lilla norskt påbrå kom i lusekofta, och hade man ingen så fanns det att köpa. Otaliga andra skandinaviska saker bjöds ut i de olika stånden: rosenmålningar, broderier, glas, dalahästar, julprydnader, tomtar och troll, böcker och musik, det allra mesta handgjort av människorna här, annat inköpt från hemländerna. I ett hörn hittade jag svenska julsaker från SWEA, Swedish Women's Educational Association. http://www.chapters-swea.org/seattle/. Där stod Annica och Annika och de lyckade få mig att köpa en betongtomte (lysande med tanke på övervikten på planet hem) som svenskamerikansk julsouvenir.
Det finns sentida utvandrare också. I Nordic Café åt jag sillsmörgås med en gammal SAABare som lockades över till Boeing redan 1958 när det företaget expanderade och sökte svensk arbetskraft. Tänk att stöta på en person som gift sig i domkyrkan och bott i Majelden innan jag själv föddes. Han arbetade nu efter pensioneringen som frivillig på museet, vars verksamhet till stor del bygger på donationer och frivilliga som arbetar där.
Samtidigt som jag hänförs över hur levande och stimulerande det svenska och skandinaviska arvet hålls, så undrar jag över vad jag skulle tänka om motsvarande fenomen i Sverige. Jag skulle säkert tycka det var mossigt obegripligt om ättlingar till människor som kom till Sverige på 1800-talet skulle samlas i egna lokaler och fira gamla traditioner, sälja föremål med hemlandsanknytning, spela musik och dansa som man lärt sig av sina anförvanter. -"Herregud, har man inte blivit svensk efter över hundra år". Det fina med USA är att nästan alla någonstans tillbaka har ett invandrarförflutet, så det är ingen skillnad mellan människor, inget vi och dom. Här lyckas man också vara både och: förena att vara amerikan med en oblyg kollektiv stolthet över sin bakgrund.
Julmarknaden i Seattle står inte långt efter den i Gamla Linköping...
...men de amerikanska dalahästarna är definitivt större än de svenska!
En månad kvar
Tänk att två månader gått och bara en återstår. Som vanligt går tiden mycket fortare än man tror. Länge tänker man att det finns allt tid i världen att göra det där man vill, och så plötsligt har tiden gått.
Funderar på vad jag längtar efter, men det är inget utpräglat som jag dör efter i materiell väg (sedan jag fick tag på lingonsylt och knäckebröd...). Visserligen blir det lite torftig matlagning hemma i huset, för jag har ju bara skaffat mig det nödvändigaste, så även om jag lagar kött eller fisk, så har jag ju inte så mycket tillbehör att snitsa till maten med. Å andra sidan äter man gott ute och inte alltför dyrt, så det gör jag 3-4 dar i veckan. Väljer man rätt ställe så undvikar man lätt den feta snabbmaten och det finns massor av restauranger att välja bland. Men att laga mat ordentligt ska bli roligt igen. Så jag har det jag behöver. Fler kanaler på TVn? - nja jag tittar så lite ändå. Internetanslutning, ja utan det i bostaden hade det blivit för trist!
Annars längtar jag nog enbart efter det sociala, att vara med familjen framförallt, och att träffa vänner och bekanta. Inte behöva lägga sig ensam. Men någon utpräglad hemlängtan har jag inte haft, såsom en av de svenska studenterna jag träffade igår. Inte längtar jag speciellt just till jobbet i Sverige heller (hoppas inte chefen läser det här!). Men jag är nog lite understimulerad och skulle vilja ha mer att bita tag i. Här sköter jag min kurs och den tar ganska mycket tid att förbereda, jag sköter programansvaret per korrespondens och försöker skriva lite ibland. Men det mesta gör jag för mig själv på min egen kammare, så det kunde få hända mer. Det kommer nog ta ett par veckor i vår innan jag börjar klaga på "alla dessa möten" igen.
I fredags höll jag iaf. en gästföreläsning för en klass av statsvetenskapsstuderande om Europa och Skandinavien ur ett ekonomiskt perspektiv. Den var bara på 50 minuter; svårt att få med så mycket som man vill på så kort tid. Men det var rätt kul och flera stannade kvar och ställde frågor efteråt.
Vid kvällen hade avdelningen för Scandinavian Studies bjudit in alla utbytesstudenter från Skandinavien och Baltikum som finns här på universitetet på reception. Det var trevligt med mingel, dricka och mat. Jag träffade flera svenska utbytesstudenter, bland dem åter Jacob från Pol Mag i Linköping. Det var roligt att höra deras erfarenheter och vi satt kvar tills vi blev utslängda ur lokalen.
De vittnade om att de klasser de går i som är på samma nivå (typ B-nivån) som den jag undervisar i inte är på överdrivet hög nivå, eller åtminstone att många av studenterna inte anstränger ihjäl sig, så det kanske inte bara är så i min klass. På högre nivåer däremot får man slita som sjutton. Vad som gör skillnaden visste vi inte riktigt. Men studenterna är ju ett år yngre när de börjar läsa på universitet än i Sverige, så de första åren är de kanske inte så mogna och motiverade? De måste också läsa ett visst antal kurser på andra områden än sitt eget för att bredda sig. Det låter ju bra i teorin, men kanske leder till att man taktikväljer lättare kurser ("betygs-boosters" som det tydligen hette)? Jag kan ju hoppas att det var skälet att min kurs tappade 11 studenter i början.
Har ni som läser bloggen förresten lagt märke till att jag någonstans omärkligt gått över till att skriva "i Sverige" i stället för "hemma". Hur man nu ska tolka det?
Funderar på vad jag längtar efter, men det är inget utpräglat som jag dör efter i materiell väg (sedan jag fick tag på lingonsylt och knäckebröd...). Visserligen blir det lite torftig matlagning hemma i huset, för jag har ju bara skaffat mig det nödvändigaste, så även om jag lagar kött eller fisk, så har jag ju inte så mycket tillbehör att snitsa till maten med. Å andra sidan äter man gott ute och inte alltför dyrt, så det gör jag 3-4 dar i veckan. Väljer man rätt ställe så undvikar man lätt den feta snabbmaten och det finns massor av restauranger att välja bland. Men att laga mat ordentligt ska bli roligt igen. Så jag har det jag behöver. Fler kanaler på TVn? - nja jag tittar så lite ändå. Internetanslutning, ja utan det i bostaden hade det blivit för trist!
Annars längtar jag nog enbart efter det sociala, att vara med familjen framförallt, och att träffa vänner och bekanta. Inte behöva lägga sig ensam. Men någon utpräglad hemlängtan har jag inte haft, såsom en av de svenska studenterna jag träffade igår. Inte längtar jag speciellt just till jobbet i Sverige heller (hoppas inte chefen läser det här!). Men jag är nog lite understimulerad och skulle vilja ha mer att bita tag i. Här sköter jag min kurs och den tar ganska mycket tid att förbereda, jag sköter programansvaret per korrespondens och försöker skriva lite ibland. Men det mesta gör jag för mig själv på min egen kammare, så det kunde få hända mer. Det kommer nog ta ett par veckor i vår innan jag börjar klaga på "alla dessa möten" igen.
I fredags höll jag iaf. en gästföreläsning för en klass av statsvetenskapsstuderande om Europa och Skandinavien ur ett ekonomiskt perspektiv. Den var bara på 50 minuter; svårt att få med så mycket som man vill på så kort tid. Men det var rätt kul och flera stannade kvar och ställde frågor efteråt.
Vid kvällen hade avdelningen för Scandinavian Studies bjudit in alla utbytesstudenter från Skandinavien och Baltikum som finns här på universitetet på reception. Det var trevligt med mingel, dricka och mat. Jag träffade flera svenska utbytesstudenter, bland dem åter Jacob från Pol Mag i Linköping. Det var roligt att höra deras erfarenheter och vi satt kvar tills vi blev utslängda ur lokalen.
De vittnade om att de klasser de går i som är på samma nivå (typ B-nivån) som den jag undervisar i inte är på överdrivet hög nivå, eller åtminstone att många av studenterna inte anstränger ihjäl sig, så det kanske inte bara är så i min klass. På högre nivåer däremot får man slita som sjutton. Vad som gör skillnaden visste vi inte riktigt. Men studenterna är ju ett år yngre när de börjar läsa på universitet än i Sverige, så de första åren är de kanske inte så mogna och motiverade? De måste också läsa ett visst antal kurser på andra områden än sitt eget för att bredda sig. Det låter ju bra i teorin, men kanske leder till att man taktikväljer lättare kurser ("betygs-boosters" som det tydligen hette)? Jag kan ju hoppas att det var skälet att min kurs tappade 11 studenter i början.
Har ni som läser bloggen förresten lagt märke till att jag någonstans omärkligt gått över till att skriva "i Sverige" i stället för "hemma". Hur man nu ska tolka det?
A re-leaving project?
Vem fan hänger tillbaka de vissna löven i träden på campus?
("pappaskämt" hade barnen sagt om den asfyndiga rubriken, "Peter-skämt" säger säkert mina studenter)
Ryggsäckar och kaffemuggar
Apropå några kommentarer till tidigare inlägg, så är det en riktig observation att ryggsäck är en vanlig del i studentens utstyrsel. Andra kännetecken inte bara på studenter utan folk i allmänhet är:
-man bär på en termoskaffemugg (på morgonbussen har säkert hälften av alla en sådan i handen!),
-klär sig mycket vardagligt (T-/sweatshirt och jeans är standard, minns inte när jag såg en slips senast) och ganska färglöst,
-möter dig med ett leende och gärna en liten pratstund (busschauffören tex snackar alltid med passagerarna, gissa hur många frågor jag fått om min fot),
-äter gärna något gående, inte minst frukostmacka (händer vissa Pol Mag-studenter också, eller hur?)
-man GÅR på campus, cyklar är en raritet
Ganska avslappnad och skön stil. Nu ska det sägas att jag mest rör mig mellan Capitol Hill där jag bor, som är ett gammalt fint villaområde, och universitetet. Om jag går fem kvarter åt andra hållet och tar bussen till stan ser man genast fler fattiga, hemlösa och drogpåverkade. De smälter dock in i bilden och folk verkar inte alltid titta bort utan ha ett ord över för alla.
Peter H har rätt i att utsikten över USAs femte högsta berg lätt slår Vallamassivet. En annan skillnad måste gälla studentlivet. Jag är övertygad om att studenterna här umgås och festar på olika sätt precis som ungdomar i allmänhet. Men det studentliv som vi har genom våra program och sektioner finns inte alls. Stora sittningar existerar såvitt jag vet inte. I stället antar jag att man umgås med dem där man bor, träffar på uteställen eller i organisationer. Vanligvis känner man väl inte heller sina kurskamrater, eftersom man inte följer samma kurser, utom kanske några på högre nivåer. Det är lite som fristående kurs kan vara i Linköping, vilket också gör det svårare att organisera grupparbeten tex.
PS Linda, den första att gissa rätt på Hawaii, och i särklass bäst på kommentarer hittills, undrar över svaren på gåtorna:
-What did the man said when he couldn't stop his car?
-Oh, give me a break!
-Why does this coffee taste like dirt?
-It is just seconds since it was ground!
PPS Ett hett tips till nästa års TV-utbud i Sverige: ett, typ, "Idol" för trollkarlar! Det går just nu här, amatör-trollkarlar gör nummer, får jurykommentarer och en röstas bort i varje avsnitt. (Det medverkar kvinnliga trollkarlar också - finns det någon könsneutral beteckning för denna bransch?)
-man bär på en termoskaffemugg (på morgonbussen har säkert hälften av alla en sådan i handen!),
-klär sig mycket vardagligt (T-/sweatshirt och jeans är standard, minns inte när jag såg en slips senast) och ganska färglöst,
-möter dig med ett leende och gärna en liten pratstund (busschauffören tex snackar alltid med passagerarna, gissa hur många frågor jag fått om min fot),
-äter gärna något gående, inte minst frukostmacka (händer vissa Pol Mag-studenter också, eller hur?)
-man GÅR på campus, cyklar är en raritet
Ganska avslappnad och skön stil. Nu ska det sägas att jag mest rör mig mellan Capitol Hill där jag bor, som är ett gammalt fint villaområde, och universitetet. Om jag går fem kvarter åt andra hållet och tar bussen till stan ser man genast fler fattiga, hemlösa och drogpåverkade. De smälter dock in i bilden och folk verkar inte alltid titta bort utan ha ett ord över för alla.
Peter H har rätt i att utsikten över USAs femte högsta berg lätt slår Vallamassivet. En annan skillnad måste gälla studentlivet. Jag är övertygad om att studenterna här umgås och festar på olika sätt precis som ungdomar i allmänhet. Men det studentliv som vi har genom våra program och sektioner finns inte alls. Stora sittningar existerar såvitt jag vet inte. I stället antar jag att man umgås med dem där man bor, träffar på uteställen eller i organisationer. Vanligvis känner man väl inte heller sina kurskamrater, eftersom man inte följer samma kurser, utom kanske några på högre nivåer. Det är lite som fristående kurs kan vara i Linköping, vilket också gör det svårare att organisera grupparbeten tex.
PS Linda, den första att gissa rätt på Hawaii, och i särklass bäst på kommentarer hittills, undrar över svaren på gåtorna:
-What did the man said when he couldn't stop his car?
-Oh, give me a break!
-Why does this coffee taste like dirt?
-It is just seconds since it was ground!
PPS Ett hett tips till nästa års TV-utbud i Sverige: ett, typ, "Idol" för trollkarlar! Det går just nu här, amatör-trollkarlar gör nummer, får jurykommentarer och en röstas bort i varje avsnitt. (Det medverkar kvinnliga trollkarlar också - finns det någon könsneutral beteckning för denna bransch?)
Studenterna är inte så tokiga trots allt
Ärligt talat har jag inte tyckt att undervisningen här varit överdrivet engagerande. Jag som är van att arbeta med grupper på 90-120 personer har i praktiken haft drygt tio på kursen. Det var 26 registrerade, 20 dök upp på första tillfället och ungefär 16 påbörjade kursen. Av dessa har fyra försvunnit: 2 (!) har hoppat av pga motorcykelolyckor, en hade för stort kursåtagande, en åkte utomlands. Av den lilla grupp som är kvar på kursen är i regel ett par frånvarande och ett par av de som är där ser extremt uttråkade ut och säger aldrig något. Det är sex personer som är på alerten och följer med intresserat och svarar på frågor aktivt.
Det vore lätt att klaga på studenterna, men en för enkel förklaring att skylla på dem. Jag har vid tillfällen också ifrågasatt mitt eget beteende, och hade jag varit oerfaren hade jag nog börjat undra. Det klart att jag lider av språkproblem jämfört med en infödd och kanske i övrigt inte beter mig riktigt som förväntas av lärare här? Men man måste nog se det i ett större sammanhang. Bara en av studenterna har valt 'Economics' som huvudämne. De andra har antingen andra huvudämnen eller har ännu inte valt. Så motivationen och förkunskaperna är väl inte på topp, helt enkelt. Ett par av de sex alterta har dock sagt att de överväger att välja Economics. Så läser de ju tre kurser samtidigt under terminen, och då kanske inte den här kursen har högsta prioritet. Jag hade förväntat mig att undervisa studenter som var inriktade mot nationalekonomi, men så är alltså inte fallet. Så responsen i klassrummet är bättre i Sverige, men med tanke på min lilla grupp kan jag naturligtvis inte generalisera.
Nu har jag läst de uppsatser de skrivit som mitterminsexamination. Jag blev då positivt överraskad. Sex av uppsatserna var riktigt bra, väl i nivå med vad mina svenska studenter brukar skriva. Kul. Två till var okej medan fyra personer inte lyckades särskilt bra. Helhetsintrycket var ändå glädjande, så kanske tar de till sig och tycker kursen är intressantare än vad de ger sken av i den dagliga verksamheten.
Så jag var riktigt upprymd när jag tog mig till jobbet i morse. Det var dessutom gnistrande väder - vilket kändes särskilt bra när jag läst om snö och iskyla i Sverige, tihi :). Vid riktigt klart väder ser man det 4300 meter höga Mount Rainier från universitetet. Jag trodde det var ett fotomontage första gången jag såg det på bild. Och det är bara tre gånger jag sett det, men i morse lyckades jag själv få det på bild. Det dyker upp som en spöklik snötoppskuliss där man vanliga dagar annars bara ser himmel och moln... 
Min nya snuttefilt
Jag har blivit extremt datorberoende här. Inte nog med att jag gör power-point-presentantioner till undervisningen, jag sköter delvis jobbet hemma via mail och läser dessutom tidningar, mailar och bloggar för att hålla kontakter åt olika håll. Men inte hade jag drömt om att datorn också skulle bli min nya snuttefilt!
Det är lite pinsamt ... men (som familjen som besökt mig vet), det är väldigt kallt i gästrummet där jag bor. Ett dragit hus från 1914 med enkla fönsterrutor och värmen i sovrummet fungerar inte. Så jag sover med tredubbla täcken och mysoverall. Igår kväll var det ändå så förb-t kallt. Jag har haft datorn på sängbordet de senaste dagarna och lyssnat på Winnerbäcks nya, melankoliskt vackra CD i hörlurar innan jag somnat. Igår kväll tog jag datorn i knät för att öppna mediaspelaren, kände då den gosiga värmen från den och ... javafan, jag smög ner hela datorn under täcket, somnade med den, varmt och skönt!!
Det är lite pinsamt ... men (som familjen som besökt mig vet), det är väldigt kallt i gästrummet där jag bor. Ett dragit hus från 1914 med enkla fönsterrutor och värmen i sovrummet fungerar inte. Så jag sover med tredubbla täcken och mysoverall. Igår kväll var det ändå så förb-t kallt. Jag har haft datorn på sängbordet de senaste dagarna och lyssnat på Winnerbäcks nya, melankoliskt vackra CD i hörlurar innan jag somnat. Igår kväll tog jag datorn i knät för att öppna mediaspelaren, kände då den gosiga värmen från den och ... javafan, jag smög ner hela datorn under täcket, somnade med den, varmt och skönt!!
Analys: Centralbankerna får det svårt
Vi diskuterar världsekonomin ibland på min kurs. USA sänkte nyss räntan, vilket debatterats av landets ekonomer. Sverige och Europa väntas se fortsatta höjningar något år till. Vad kan centralbankerna göra i det kommande konjunkturläget? Min prognos är att de får det svårt.
Vi har levt en tid nu när centralbankerna har haft det ganska enkelt. Visserligen har inte minst den svenska riksbanken fått en del kritik. Förutom över bankens tydlighet har det gällt att inflationen varit för LÅG och därför (den redan mycket låga) räntan för hög. Men kritik mot några tiondelars för låg inflation än ändå lätt att leva med, inte minst det senaste året när sysselsättningen samtidigt ökat. Räntehöjningarna som nu kommit har varit förvånansvärt måttliga med tanke på den högkonjunktur som råder.
Förklaringen till att inflationen och därmed räntan varit så låg i Sverige, hos EMU-länderna och i USA kan liknas vid en "omvänd stagflation". Flera faktorer har bidragit till att utbudet i ekonomin växt snabbare än normalt: IT-samhället slår "äntligen" igenom med ökad produktivitet, nya konkurrentländer har bidragit med billiga importvaror och samtidigt ökat konkurrenstrycket på inhemska företag. Fram tills nu har detta motverkat inflationstrycket från högkonjunkturen och vi befinner oss i detta nu på toppen i den bästa av konjunkturvärldar med hög sysselsättning förenat med låg inflation.
Centralbankernas räntevapen är enbart ägnat att kontrollera en variabel: inflationen. Så länge denna styrs av efterfrågan funkar det bra. Men en positiv utbudschock är ju som sagt rätt okej också.
Mycket talar nu emellertid för att problemet kommer att vändas i sin motsats och då kommer centralbanksledarna att få det hetare om öronen. Bernanke i USA är redan under debatt och flera ekonomer jag lyssnat till här är inne på samma linje. Effekterna av produktivitetsökningarna klingar nu ut. Lönerna börjar drivas upp runt om i världen samtidigt som växelkurserna börjar justeras så importen blir dyrare igen. Råvarupriserna stiger, inte bara oljan utan överlag på grund av stigande världsefterfrågan. Högkonjunkturen vi har kommer leda till krav på lönekompensation även i våra länder. Alla dessa effekter sammantaget leder till en negativ utbudschock som kan närma sig 70-talets omfattning.
Vad gör riksbanken, ECB och USAs Fed då? De båda förstnämnda ska enligt instruktionen enbart se till inflationen och måste då höja räntan. Men det kommer bli ifrågasatt alltmer om samtidigt konjunkturen och sysselsättningen faller. Säkert kommer politiker protestera och den omhuldade självständigheten angripas. I USA ska centralbanken inte enbart se till inflationen utan även andra konjunkturfaktorer. Men det blir inte lättare, då det innebär en målkonflikt. Dessutom har amerikanerna vant sig vid hög konsumtion. De enorma skulderna måste börja betalas tillbaka och jag blir inte förvånad om landet går in i en längre period av stagnation. Då blir det likaledes svårt att motivera att hålla räntorma höga.
Det ska nog fan vara centralbankschef de närmaste åren.
Vi har levt en tid nu när centralbankerna har haft det ganska enkelt. Visserligen har inte minst den svenska riksbanken fått en del kritik. Förutom över bankens tydlighet har det gällt att inflationen varit för LÅG och därför (den redan mycket låga) räntan för hög. Men kritik mot några tiondelars för låg inflation än ändå lätt att leva med, inte minst det senaste året när sysselsättningen samtidigt ökat. Räntehöjningarna som nu kommit har varit förvånansvärt måttliga med tanke på den högkonjunktur som råder.
Förklaringen till att inflationen och därmed räntan varit så låg i Sverige, hos EMU-länderna och i USA kan liknas vid en "omvänd stagflation". Flera faktorer har bidragit till att utbudet i ekonomin växt snabbare än normalt: IT-samhället slår "äntligen" igenom med ökad produktivitet, nya konkurrentländer har bidragit med billiga importvaror och samtidigt ökat konkurrenstrycket på inhemska företag. Fram tills nu har detta motverkat inflationstrycket från högkonjunkturen och vi befinner oss i detta nu på toppen i den bästa av konjunkturvärldar med hög sysselsättning förenat med låg inflation.
Centralbankernas räntevapen är enbart ägnat att kontrollera en variabel: inflationen. Så länge denna styrs av efterfrågan funkar det bra. Men en positiv utbudschock är ju som sagt rätt okej också.
Mycket talar nu emellertid för att problemet kommer att vändas i sin motsats och då kommer centralbanksledarna att få det hetare om öronen. Bernanke i USA är redan under debatt och flera ekonomer jag lyssnat till här är inne på samma linje. Effekterna av produktivitetsökningarna klingar nu ut. Lönerna börjar drivas upp runt om i världen samtidigt som växelkurserna börjar justeras så importen blir dyrare igen. Råvarupriserna stiger, inte bara oljan utan överlag på grund av stigande världsefterfrågan. Högkonjunkturen vi har kommer leda till krav på lönekompensation även i våra länder. Alla dessa effekter sammantaget leder till en negativ utbudschock som kan närma sig 70-talets omfattning.
Vad gör riksbanken, ECB och USAs Fed då? De båda förstnämnda ska enligt instruktionen enbart se till inflationen och måste då höja räntan. Men det kommer bli ifrågasatt alltmer om samtidigt konjunkturen och sysselsättningen faller. Säkert kommer politiker protestera och den omhuldade självständigheten angripas. I USA ska centralbanken inte enbart se till inflationen utan även andra konjunkturfaktorer. Men det blir inte lättare, då det innebär en målkonflikt. Dessutom har amerikanerna vant sig vid hög konsumtion. De enorma skulderna måste börja betalas tillbaka och jag blir inte förvånad om landet går in i en längre period av stagnation. Då blir det likaledes svårt att motivera att hålla räntorma höga.
Det ska nog fan vara centralbankschef de närmaste åren.
VÄDERCHOCK!! (Samma gamla nyheter 1)
Är det inte konstigt att så fort det blir lite dåligt väder så ska det braskas på med jätterubriker? Kommer det inte snö och blåst ett antal gånger vartenda år? Börjar vi vara så bortklemade att det måste framställas som något så fasansfullt? Precis likadant var det här för ett par veckor sedan. En jättestorm var i antågande, påstods det. Kvällsnyheterna lade om sina sändningar och tidningarna uppdaterade sina nätupplagor. Sedan blåste det en del och regnade, några träd föll ner men inte mycket mer. Och det verkade inte som Sverige gick under i fredags heller?
Jag försöker följa vad som händer med det svenska samhället när jag är borta genom att läsa några tidningar på nätet. Nuförtiden, till skillnad mot när jag var här som utbytesstudent, kan man ju följa med i realtid. Men det är inte så lätt att förstå sig på det. Nättidningarna, även SvD, domineras av oväsentligheter. Oväder, Idol (suck), skvaller, olyckor och sport (inte helt oviktigt dock). Reinfelts personalproblem har det stått att läsa lite om, förvisso. Det är inte oviktigt, politiskt, fast egentligen tycker jag inte "skandaler" är det viktigaste i samhällsutvecklingen heller. Vad är det egentligen som gör att samhället utvecklas? Jag saknar en svensk morgon(pappers)tidning. De lokala medierna här är ungefär lika kortfattade med det som händer utanför närområdet. "Världen på fem minuter" upptar en halvsida i tidningen och består av fem bilder med bildtext varav flera är från andra delar av USA. Å andra sidan FINNS det ju kvalitetsmedier här, som NY Times och TV-kanaler som jag dock inte har tillgång till.
Studentmordet (Samma gamla nyheter 2)
Jag ser att mordet på en studentska i Italien finns bland rubrikerna i de svenska tidningarna också, liksom, de gör med fet stil här. Amanda Knox, en av de misstänkta, är nämligen utbytesstudent just från University of Washington. De annars ganska rättframma amerikanska medierna har hållit en mycket låg och ifrågasättande profil i det här fallet. Man ifrågasätter häftigt de engelska och italienska tidningarna som påstås ha dömt henne på förhand. Man tar avstånd från att en video på Youtube där Amanda syns sådär glad och lagom onykter som de flesta studenter är då och då (har jag hört) skulle bevisa hennes syndiga liv.
De amerikanska medierna är annars mycket mer närgångna än de svenska har jag upplevt. Namn publiceras alltid, vid olyckor intervjuas gråtande anhöriga i direktsänd TV och offers liv och leverne granskas nära. Det är skönt med en viss återhållsamhet i media, tycker jag, men de svenska kvällstidningarna ligger inte långt efter i "allmänintressets" namn.
De amerikanska medierna är annars mycket mer närgångna än de svenska har jag upplevt. Namn publiceras alltid, vid olyckor intervjuas gråtande anhöriga i direktsänd TV och offers liv och leverne granskas nära. Det är skönt med en viss återhållsamhet i media, tycker jag, men de svenska kvällstidningarna ligger inte långt efter i "allmänintressets" namn.
Halleluja-moment
När familjen var här och vi besökte Experience Music Project, en sorts musikmuseum, fanns där olika inspelningsstudioar att testa på. Det var häftigt. Vi bestämde oss för att spela in en låt. Man fick 15 minuters studiotid, 5 minuter för att öva, sedan rullade bandet i tio minuter. Ingen tid för omtagningar alltså. Vi klurade ut en låt vi kunde köra, vi fick hjälp av personalen att skriva ner texten och ackorden kluddades på baksidan av ett kvitto. Sedan in och spela in, resultatet fick man köpa på CD efteråt.
Dottern sjunger och sonen spelar gitarr med mig på lite bas. Bandnamnet är väl inte färdigförhandlat: jag försökte med "Peter & Fröna" men det uppskattade inte ungdomarna av obegriplig anledning. Skitkul grej, att kunna spela in musik proffsigt, borde finnas på fler ställen. Låten? "Halleluja". Ett riktigt Halleluja-moment!
Dottern sjunger och sonen spelar gitarr med mig på lite bas. Bandnamnet är väl inte färdigförhandlat: jag försökte med "Peter & Fröna" men det uppskattade inte ungdomarna av obegriplig anledning. Skitkul grej, att kunna spela in musik proffsigt, borde finnas på fler ställen. Låten? "Halleluja". Ett riktigt Halleluja-moment!
Ett litet steg för en man
Nu har jag varit på återbesök hos Dr. Teitz. Det såg bra ut konstraterade hon. Forskningen visar att svenskar läker snabbare än amerikaner i genomsnitt, vi undrade hur det kan komma sig.
De goda nyheterna var att jag nu försiktigt får börja stödja på foten. Jag ska bära min stövel i ytterligare tio dagar, men hon har justerat den så foten pekar mer i vanlig vinkel i stället för neråt som tidigare. I ett par dagar ska jag gå med två kryckor som stöd och sätta ner foten försiktigt i steget. Därefter ett par dagar med bara en krycka för att avlasta foten. Därefter får jag börja gå utan kryckor !!! om jag orkar. Jag gick på det nya sättet på kryckor på tillbakavägen från sjukhuset till bussen, det går saktare men känns redan nu som en otrolig frihet att kunna sätta ner foten i marken lite grann. Här hemma har jag prövat att ta ett par försiktiga steg utan krycka (hoppas inte Dr. Teitz läser det här!), vilket underlättar mycket vid förflyttningar tex i köket när man behöver bära något samtidigt.
Jag har firat med en köttbit och ett par glas vin.
Om tio dagar ska jag tillbaka nästa gång och då kommer jag att börja ha vanliga skor igen! Då börjar terapi som får fortsätta i Sverige in i nästa år.
Tänk att det kan vara sån frihet i att få sätta ner foten! Bokstavligen. Fan, jag tar ett glas vin till! Ett litet steg för en man; mänskligheten brydde sig väl inte...
Amerikanska studenters pres(en)tationer
Studenterna i min klass har nu genomfört muntliga presentationer av de papers de skrivit som mitterminsexamination. Jag vet inte varför, men av någon anledning hade jag trott att de muntligt skulle vara överlägsna svenska studenters. Man hör så mycket om retorikens betydelse i det här landet. Nu kan man visserligen inte generalisera utifrån min lilla grupp, särskilt som flera inte är födda i landet. Men presentationerna var överlag inte bättre, snarare tvärtom.
Alla utom en grupp använde power point och ingen behövde därför heller använda manus eller minnesanteckningar. Men det var överlag inte särskilt väl strukturerat och inte överdrivet engagerat med några undantag. Jag måste tillstå att jag är lite besviken. De som lyckades bäst var de som också hade skrivit de bästa pappren - inte oväntat, det underlättar att ha något att säga! - och som bemödat sig om att planera. Några tillstod att de var nervösa, precis som hemma, men de presterade som vanligt trots det bland de bättre. Två av de tre presentationer som var riktigt bra gjordes av utländska studenter. Det är väl inte heller ovanligt att de som studerar utomlands är mer ambitiösa. Jag har förstått av min mexikanska och japanska utbytesstudent att de får arbeta hårdare i sina hemländer.
Lärdom hittills: av det jag sett av min klass är studenterna därhemma minst lika drivna som de här.
Alla utom en grupp använde power point och ingen behövde därför heller använda manus eller minnesanteckningar. Men det var överlag inte särskilt väl strukturerat och inte överdrivet engagerat med några undantag. Jag måste tillstå att jag är lite besviken. De som lyckades bäst var de som också hade skrivit de bästa pappren - inte oväntat, det underlättar att ha något att säga! - och som bemödat sig om att planera. Några tillstod att de var nervösa, precis som hemma, men de presterade som vanligt trots det bland de bättre. Två av de tre presentationer som var riktigt bra gjordes av utländska studenter. Det är väl inte heller ovanligt att de som studerar utomlands är mer ambitiösa. Jag har förstått av min mexikanska och japanska utbytesstudent att de får arbeta hårdare i sina hemländer.
Lärdom hittills: av det jag sett av min klass är studenterna därhemma minst lika drivna som de här.
-Vi vill inte betala!
Gårdagens valresultat är nu klart. Seattleborna sade NEJ till att höja momsen från 8,6 % till 9,2 % för att finansiera järnväg, bussar och vägar under 20 år. Vad som nu istället ska hända med trafiken i staden är oklart, dödläge liksom, för åtgärder behövs definitivt. Men hur? Man sade också ja till att kräva 2/3 majoritet för att medge skattehöjningar och ja till att behålla 2/3 majoritet för höjda skolavgifter. Här vill man minsann inte avstå inkomst till det gemensamma. Däremot sade man JA till att försäkringsbolagen inte ska kunna tillbakavisa legitima krav.
Seattleborna till valurnorna
Det är inte stort valår i USA, men såhär i början av november avgörs en rad lokala val. Under tisdagen var det lokal valdag och Seattleborna har att ta ställning till inte mindre än 26 frågor om jag räknat rätt. Ett stort antal gäller val till olika poster i det lokala styret. 30 poster ska tillsättas, vilket innefattar flera platser i City Council (ung. kommunfullmäktige?) men också i de lokala skolstyrelserna, hamnstyrelsen och som allmänna åklagare.
Till detta kommer en rad lokala folkomröstningar. Det är två som fått mest uppmärksamhet i media och där det bedrivits aggressiva annonskampanjer i TV bland de vanliga prylreklamerna de senaste veckorna. Den som verkar viktigast gäller det framtida transportsystemet i staden. Man vill höja momsen (eg. sales tax) med några cent (!) samt höja fordonsskatten för att på det viset fram till år 2030 dra in 30 miljarder dollar. De ska användas för att bygga flera (snabb-)spårvägslinjer ("light rail"), för det finns idag ingen spårbunden kollektivtrafik i staden, samt bygga ut vissa vägar. Det verkar sunt för mig, en stad i tvåmiljonersklassen som enbart förlitar sig på bil- och busstrafik måste vara omodernt.
Det andra som det annonserats ilsket om gäller om försäkringsbolagen ska kunna neka att betala ut försäkringar till vad som hävdas är rimliga/rättvisa krav ('legitimate claims'). Det berättas tårdrypande historier om heroiska brandmän och andra som skadats och inte fått ut på försäkringen. Motståndarna hävdar att de som har rätten på sin sida redan idag får ut pengar och att reformen bara skulle gynna advokatbyråerna som skulle tjäna hiskeliga försäkringspremiepengar på att driva hopplösa fall i domstol.
Andra folkomröstningar gäller:
-om man ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att göra reformer som kräver skattehöjningar genom att införa kvalificerad majoritet och andra krav
-om man ska höja fastighetsskatten marginellt för att förbättra akutsjukvården
-om man ska tvinga borgmästaren att hålla tal inför fullmäktige två gånger om året om tillståndet i staden
-om höjningar av skolavgifterna ska beslutas med enkel majoritet i st f som idag kvvalificerad
-om stadens fångar ska få arbeta för privata företag och tjäna pengar i fängelserna
Som politiskt intresserad kan man fundera över vilken roll denna omfattande direktdemokrati spelar. Frågor som de här skulle aldrig ställas inför väljarna i Sverige utan beslutas representativt. Engagerar det människor i lokala frågor och stimulerar till eftertanke och kloka beslut? Eller överstiger det folks förmåga till att behandla information och mediapropaganda missleder de som röstar? Högst 50 % väntas delta i valen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men kanske ett intressant alternativ till det mer genomgripande politiker- och expertstyre som vi föredrar?
Till detta kommer en rad lokala folkomröstningar. Det är två som fått mest uppmärksamhet i media och där det bedrivits aggressiva annonskampanjer i TV bland de vanliga prylreklamerna de senaste veckorna. Den som verkar viktigast gäller det framtida transportsystemet i staden. Man vill höja momsen (eg. sales tax) med några cent (!) samt höja fordonsskatten för att på det viset fram till år 2030 dra in 30 miljarder dollar. De ska användas för att bygga flera (snabb-)spårvägslinjer ("light rail"), för det finns idag ingen spårbunden kollektivtrafik i staden, samt bygga ut vissa vägar. Det verkar sunt för mig, en stad i tvåmiljonersklassen som enbart förlitar sig på bil- och busstrafik måste vara omodernt.
Det andra som det annonserats ilsket om gäller om försäkringsbolagen ska kunna neka att betala ut försäkringar till vad som hävdas är rimliga/rättvisa krav ('legitimate claims'). Det berättas tårdrypande historier om heroiska brandmän och andra som skadats och inte fått ut på försäkringen. Motståndarna hävdar att de som har rätten på sin sida redan idag får ut pengar och att reformen bara skulle gynna advokatbyråerna som skulle tjäna hiskeliga försäkringspremiepengar på att driva hopplösa fall i domstol.
Andra folkomröstningar gäller:
-om man ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att göra reformer som kräver skattehöjningar genom att införa kvalificerad majoritet och andra krav
-om man ska höja fastighetsskatten marginellt för att förbättra akutsjukvården
-om man ska tvinga borgmästaren att hålla tal inför fullmäktige två gånger om året om tillståndet i staden
-om höjningar av skolavgifterna ska beslutas med enkel majoritet i st f som idag kvvalificerad
-om stadens fångar ska få arbeta för privata företag och tjäna pengar i fängelserna
Som politiskt intresserad kan man fundera över vilken roll denna omfattande direktdemokrati spelar. Frågor som de här skulle aldrig ställas inför väljarna i Sverige utan beslutas representativt. Engagerar det människor i lokala frågor och stimulerar till eftertanke och kloka beslut? Eller överstiger det folks förmåga till att behandla information och mediapropaganda missleder de som röstar? Högst 50 % väntas delta i valen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men kanske ett intressant alternativ till det mer genomgripande politiker- och expertstyre som vi föredrar?
Sleep less i Seattle
Eftersom jag haft familjen här på besök den senaste veckan kan jag passa på att berätta lite mer om staden där jag befinner mig i tre månader och vad vi kunnat göra. Här finns mycket att ägna sig åt, så jag tyckte den särskrivna rubriken var ganska fyndig...
Seattle ligger inte som jag trodde tidigare vid Stilla Havet utan väster om staden skjuter en halvö med snöklädda fjäll upp och det tar nästan en dag att ta sig ut till kusten. Det går en lång vik in som delar sig så en vattenväg bär upp till Vancouver i Kanada och Puget Sound leder ner till Seattle. Staden ligger på kullar mellan havsviken och flera insjöar så man har vackert vatten omkring sig på många håll. På halvön i väst ligger Mount Olympia-massivet där vi var uppe på 1600 meters höjd och tittade på glaciärer och berg ovan molnbankar i dalarna.
Öster om staden löper en lång bergskedja, The Cascades från norr till söder. Högst är den imponerande vackra toppen Mount Rainer på 4300 meter! I området öster om Seattle spelades, som jag tidigare skrivit om, serien Twin Peaks in och vi som är intresserade kan åka runt och studera en mängd välbekanta platser från olika scener.
Själva staden var länge porten mot väster, mot fisket i Stilla Havet och mot råvarutillgångarna i Alaska. Staden fick ett uppsving under guldrushen förstås och har därefter enligt många behållt ett lite lantligt sätt. Boeing etablerades i staden i början av 1920-talet och idag arbetar 72 000 personer på Boeing. Jag har varit på studiebesök där, mer om det vid ett senare tillfälle. På de senaste 20 åren har staden ändrat karaktär och nya, världskända företag som Microsoft, Starbucks, amazon.com och Real (audio m.m.) har sina säten här. Min ryska änka som jag hyr av hävdade att Seattleborna trots det fortfarande är mycket provinsiella. Det kanske stämmer, det är svårt att sätta en etikett på en främmande stad. Men det finns inget av att göra sig märkvärdig av här, så jag tycker kanske att det stämmer på ett positivt sätt (det kan ju bero på att jag själv med rötterna i den östgötska myllan är ganska provinsiell). Downtown Seatlle har i alla fall vuxit upp som en bättre amerikansk storstad...
1962 hölls här en världsutställning och då byggdes ett område, Seattle Center, som kröns av ett 520 fot högt torn, som ett modernare Eiffeltorn, the Space Needle, som man kan åka upp i och beskåda utsikten. Nedanför finns olika nöjesaktiviteter och ett häftigt musikmuseum. Där spelade familjen in en CD i en inspelningsstudio som man fick testa på. Seattle förknippas med musik: här finns massor med klubbar och konsertutbudet är gigantiskt. Jag hoppas min fot tillåter lite besök innan jag åker hem. Staden är känd för grounge-musikens födelse, och bland annat också för legenden Jimi Hendrix, till vars gravplats dottern var tvungen att vallfärda.
Delstaten är också hemvist för en stor utvandrad skandinavisk befolkning. Förutom att det är bergigare, så är naturen och klimatet inte olikt vårt, så man kan förstå om det lockade att slå sig ner här. Den skandinaviska institutionen där jag har min hemvist är den största utanför Norden. I år har man tex. inte mindre än 50 nybörjarstudenter i svenska och undervisning på alla nivåer upp till doktorand. De flesta människor man pratar med och som frågar vad man kommer ifrån har också något svenskt eller åtminstone skandinaviskt påbrå som man stolt upplyser om. Detta gör också att det finns många gamla släktingar och anförvanter här, där de flesta håller minnena från Skandinavien fantastiskt levande även om de är invandrade i flera generationer. Vi hälsade på Chuck och Debra, våra nyfunna anförvanter, och bjöds på bruch i veckändan på deras hus "Lagom"...
Seattle ligger inte som jag trodde tidigare vid Stilla Havet utan väster om staden skjuter en halvö med snöklädda fjäll upp och det tar nästan en dag att ta sig ut till kusten. Det går en lång vik in som delar sig så en vattenväg bär upp till Vancouver i Kanada och Puget Sound leder ner till Seattle. Staden ligger på kullar mellan havsviken och flera insjöar så man har vackert vatten omkring sig på många håll. På halvön i väst ligger Mount Olympia-massivet där vi var uppe på 1600 meters höjd och tittade på glaciärer och berg ovan molnbankar i dalarna.
Öster om staden löper en lång bergskedja, The Cascades från norr till söder. Högst är den imponerande vackra toppen Mount Rainer på 4300 meter! I området öster om Seattle spelades, som jag tidigare skrivit om, serien Twin Peaks in och vi som är intresserade kan åka runt och studera en mängd välbekanta platser från olika scener.
Själva staden var länge porten mot väster, mot fisket i Stilla Havet och mot råvarutillgångarna i Alaska. Staden fick ett uppsving under guldrushen förstås och har därefter enligt många behållt ett lite lantligt sätt. Boeing etablerades i staden i början av 1920-talet och idag arbetar 72 000 personer på Boeing. Jag har varit på studiebesök där, mer om det vid ett senare tillfälle. På de senaste 20 åren har staden ändrat karaktär och nya, världskända företag som Microsoft, Starbucks, amazon.com och Real (audio m.m.) har sina säten här. Min ryska änka som jag hyr av hävdade att Seattleborna trots det fortfarande är mycket provinsiella. Det kanske stämmer, det är svårt att sätta en etikett på en främmande stad. Men det finns inget av att göra sig märkvärdig av här, så jag tycker kanske att det stämmer på ett positivt sätt (det kan ju bero på att jag själv med rötterna i den östgötska myllan är ganska provinsiell). Downtown Seatlle har i alla fall vuxit upp som en bättre amerikansk storstad...
1962 hölls här en världsutställning och då byggdes ett område, Seattle Center, som kröns av ett 520 fot högt torn, som ett modernare Eiffeltorn, the Space Needle, som man kan åka upp i och beskåda utsikten. Nedanför finns olika nöjesaktiviteter och ett häftigt musikmuseum. Där spelade familjen in en CD i en inspelningsstudio som man fick testa på. Seattle förknippas med musik: här finns massor med klubbar och konsertutbudet är gigantiskt. Jag hoppas min fot tillåter lite besök innan jag åker hem. Staden är känd för grounge-musikens födelse, och bland annat också för legenden Jimi Hendrix, till vars gravplats dottern var tvungen att vallfärda.
Delstaten är också hemvist för en stor utvandrad skandinavisk befolkning. Förutom att det är bergigare, så är naturen och klimatet inte olikt vårt, så man kan förstå om det lockade att slå sig ner här. Den skandinaviska institutionen där jag har min hemvist är den största utanför Norden. I år har man tex. inte mindre än 50 nybörjarstudenter i svenska och undervisning på alla nivåer upp till doktorand. De flesta människor man pratar med och som frågar vad man kommer ifrån har också något svenskt eller åtminstone skandinaviskt påbrå som man stolt upplyser om. Detta gör också att det finns många gamla släktingar och anförvanter här, där de flesta håller minnena från Skandinavien fantastiskt levande även om de är invandrade i flera generationer. Vi hälsade på Chuck och Debra, våra nyfunna anförvanter, och bjöds på bruch i veckändan på deras hus "Lagom"...
Nils Liedholm
Jag visade ett par vilsna italienare vägen till universitetets bibliotek i morse när jag gick av bussen. De var så tacksamma och vi pratade lite på knackig engelska. De frågade varifrån i Sverige jag kom och jag svarade uppgivet Linköping, för ingen ute i världen brukar känna till Linkeboda. Men mannen sken upp och sade -"Ooh, that is near where Nils Liedholm came from!"
Jag tänkte att fotboll förbrödrar och att det är fantastiskt att den gamle liraren ännu är så känd bland italienarna. När jag sedan gick in på internet på jobbet var det första jag såg att han just gått bort. Det var ett märkligt sammanträffande för jag brukar inte diskutera honom så ofta, men upplyftande att just idag höra att legendaren fortfarande var hågkommen.
Jag tänkte att fotboll förbrödrar och att det är fantastiskt att den gamle liraren ännu är så känd bland italienarna. När jag sedan gick in på internet på jobbet var det första jag såg att han just gått bort. Det var ett märkligt sammanträffande för jag brukar inte diskutera honom så ofta, men upplyftande att just idag höra att legendaren fortfarande var hågkommen.
Halloweeeeeeen
Igår fick vi uppleva en alldeles äkta amerikansk Halloween. I någon vecka nu har byggnader och lokaler varit utsmyckade med pumpor, spindelnät, skelett, diverse lampor och andra Halloweeenprydnader. Det är verkligen överallt, även i affären och offentliga lokaler som på sjukhuset. Ungefär som adventsutsmyckning i Sverige.
På själva Halloweendagen var det fantastiskt hur många människor som var utklädda till allt möjligt. Inte bara barn utan personal i affärer och vanligt folk på gatan. En del i något enkelt som ett hårband med öron på men väldigt många i perfekta kostymer. Lotta, Sofie, David och jag var ute på stan på kvällen och de flesta människor som gick ut och åt, strosade på stan eller förstås var på väg till något party var utklädda i fantasifulla utstyrslar. På dagen gick utklädda barn och tiggde godis med "trick or treat". Halloween är en stor grej här, uppenbarligen, och det var väldigt charmigt med alla utklädda människor. Pumpa- och godisindustrin jublar.
Jag kan bara tänka mig hur jag och kollegorna på IEI skulle dyka upp i förklädnad på jobbet en dag på året. Lärarna i blodstänkta rockar, administrativa personalen i skräckinjagande utstyrslar, städarna i batmankostymer och prefekten i Napoleonkostym...
På själva Halloweendagen var det fantastiskt hur många människor som var utklädda till allt möjligt. Inte bara barn utan personal i affärer och vanligt folk på gatan. En del i något enkelt som ett hårband med öron på men väldigt många i perfekta kostymer. Lotta, Sofie, David och jag var ute på stan på kvällen och de flesta människor som gick ut och åt, strosade på stan eller förstås var på väg till något party var utklädda i fantasifulla utstyrslar. På dagen gick utklädda barn och tiggde godis med "trick or treat". Halloween är en stor grej här, uppenbarligen, och det var väldigt charmigt med alla utklädda människor. Pumpa- och godisindustrin jublar.
Jag kan bara tänka mig hur jag och kollegorna på IEI skulle dyka upp i förklädnad på jobbet en dag på året. Lärarna i blodstänkta rockar, administrativa personalen i skräckinjagande utstyrslar, städarna i batmankostymer och prefekten i Napoleonkostym...
Världsbilden enligt Bush & Co
Ungdomarna i familjen som besöker mig nu fann denna amerikanska världskarta som hänger på mitt arbetsrum överraskande. Men lika självklart som det ur vårt euro-centriska perspektiv är att placera vår del av världen i centrum, lika uppenbart är det naturligtvis i den här delen av världen att den utgör centrum! Lite nyttigt att byta utgångspunkt och märkligt hur ett enkelt skifte av perspektiv kan öppna ögonen för ens egna snäva synsätt.
