En månad kvar

Tänk att två månader gått och bara en återstår. Som vanligt går tiden mycket fortare än man tror. Länge tänker man att det finns allt tid i världen att göra det där man vill, och så plötsligt har tiden gått.

Funderar på vad jag längtar efter, men det är inget utpräglat som jag dör efter i materiell väg (sedan jag fick tag på lingonsylt och knäckebröd...). Visserligen blir det lite torftig matlagning hemma i huset, för jag har ju bara skaffat mig det nödvändigaste, så även om jag lagar kött eller fisk, så har jag ju inte så mycket tillbehör att snitsa till maten med. Å andra sidan äter man gott ute och inte alltför dyrt, så det gör jag 3-4 dar i veckan. Väljer man rätt ställe så undvikar man lätt den feta snabbmaten och det finns massor av restauranger att välja bland. Men att laga mat ordentligt ska bli roligt igen. Så jag har det jag behöver. Fler kanaler på TVn? - nja jag tittar så lite ändå. Internetanslutning, ja utan det i bostaden hade det blivit för trist!  

Annars längtar jag nog enbart efter det sociala, att vara med familjen framförallt, och att träffa vänner och bekanta. Inte behöva lägga sig ensam. Men någon utpräglad hemlängtan har jag inte haft, såsom en av de svenska studenterna jag träffade igår. Inte längtar jag speciellt just till jobbet i Sverige heller (hoppas inte chefen läser det här!). Men jag är nog lite understimulerad och skulle vilja ha mer att bita tag i. Här sköter jag min kurs och den tar ganska mycket tid att förbereda, jag sköter programansvaret per korrespondens och försöker skriva lite ibland. Men det mesta gör jag för mig själv på min egen kammare, så det kunde få hända mer. Det kommer nog ta ett par veckor i vår innan jag börjar klaga på "alla dessa möten" igen.

I fredags höll jag iaf. en gästföreläsning för en klass av statsvetenskapsstuderande om Europa och Skandinavien ur ett ekonomiskt perspektiv. Den var bara på 50 minuter; svårt att få med så mycket som man vill på så kort tid. Men det var rätt kul och flera stannade kvar och ställde frågor efteråt.

Vid kvällen hade avdelningen för Scandinavian Studies bjudit in alla utbytesstudenter från Skandinavien och Baltikum som finns här på universitetet på reception. Det var trevligt med mingel, dricka och mat. Jag träffade flera svenska utbytesstudenter, bland dem åter Jacob från Pol Mag i Linköping. Det var roligt att höra deras erfarenheter och vi satt kvar tills vi blev utslängda ur lokalen.

De vittnade om att de klasser de går i som är på samma nivå (typ B-nivån) som den jag undervisar i inte är på överdrivet hög nivå, eller åtminstone att många av studenterna inte anstränger ihjäl sig, så det kanske inte bara är så i min klass. På högre nivåer däremot får man slita som sjutton. Vad som gör skillnaden visste vi inte riktigt. Men studenterna är ju ett år yngre när de börjar läsa på universitet än i Sverige, så de första åren är de kanske inte så mogna och motiverade? De måste också läsa ett visst antal kurser på andra områden än sitt eget för att bredda sig. Det låter ju bra i teorin, men kanske leder till att man taktikväljer lättare kurser ("betygs-boosters" som det tydligen hette)? Jag kan ju hoppas att det var skälet att min kurs tappade 11 studenter i början.

Har ni som läser bloggen förresten lagt märke till att jag någonstans omärkligt gått över till att skriva "i Sverige" i stället för "hemma". Hur man nu ska tolka det?

Kommentarer
Postat av: Cissi

Ja tiden går jätte fort när man är borta, men det riktigt skönt att komma iväg och uppleva något nytt. Fick mig att fundera över vad jag saknar.

2007-11-18 @ 01:52:45
URL: http://ceciliamoberg.blogg.se
Postat av: Cissi

Kommer bli tufft nu dom två sista månaderna då han inte är här hos mig, han måste nämligen åka tillbaka till sverige och jobba, själv ville jag passa på och stanna den extra tiden jag kunde.

2007-11-18 @ 09:50:51
URL: http://ceciliamoberg.blogg.se
Postat av: Linda

Peter, jag kan tala om för dig att motivation och ålder icke är positivt korrelerade!! Se på mig bara! Jag var 25 när jag började i Linkan. Nu är jag 30 och har fortfarande inte fattat hur jag lyckats ta mig igenom alla år av leda och omotivation som nog slår det mesta. Nu ser jag dock ljuset i tunneln som det så klyschigt heter. Men motivation? Njaaa, den är fortfarande begravd nånstans och vill nog aldrig bli uppgrävd. MEN!!! Det spelar ingen roll, det är bara knappt 2 månader kvar nu, så om inte motivation så iaf begeistring av att snart bli klar. Det hjälpet ju lite i höstmörkret trots allt! :-)

2007-11-23 @ 23:04:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0