Jorden runt på 52 dagar

Eftersom hustrun kommenterat fördelarna med att kunna bära alla möjliga sorters skor vill jag bara påpeka en sak. Eftersom jag har special-iläggssulor för att lyfta upp hälen är dessa preparerade i ett par gympaskor. Den högra av dem bär jag dessutom dygnet runt. Inte fullt så kul kanske.

Ia och jag diskuterade igår möjligheten att som alternativ helt enkelt gå i högklackat. Det borde ge samma effekt. Om man nu får tag på ett par 44or. Men jag konstaterade att man möts av sådan förståelse och vänlighet när man kommer haltande med krycka: folk öppnar dörrar, frågar hur det är och vad som hänt. Jag tror tyvärr det är mer tveksamt om samma omsorger skulle möta mig om jag kom i högklackat.

Nu är det snart dags för Sverige-Lettland på webradion. Sedan klackarna i taket?

~~~Varje gång du tar på dig skorna så medge att det känns skönt!~~~

Povel, släng dig i väggen. Eller snarare golvet! Nu har jag för första gången på 6,5 veckor en vanlig sko på högerfoten. Aldrig trodde jag väl det skulle vara en sådan sensation att få ta PÅ sig skorna.

Jag har ilägg i hälen på ca 2 cm. Foten är förstås klen och jag kan inte gå upp på tå, så det blir en konstig gång med typ myrsteg och sätta foten långt fram och sedan lyfta upp den när den är rakt ner för det går inte att föra den bakåt. Men jag tränar väl säkert upp den inom några dar. Det är fortfarande ganska svullet, men jag ligger 1,5 vecka före normalläkningen. Och så använder jag en krycka att stödja mig på, nu i början iaf. Och jag ska fortsätta att sova med en sko på ett tag till. :(

Min gamla känga som jag burit dygnet runt i enochenhalv månad har nästan blivit en del av min kropp, och samtidigt som det är skönt att bli av med den, och lämna "cyborg"-livet, känns den som en kär gammal vän.

Dr. Teitz är för övrigt den vänligaste läkare jag träffat. Hon bemöter mig som jag är en människa hon bryr sig om, till skillnad från svenska läkare som ser en mer som ett objekt som bara upptar deras tid. Och jag kom tio minuter för tidigt till kliniken idag, men fick komma in före utsatt tid, bara en sån sak.

Torsdag till söndag har jag varit kattvakt. Jag har bott i Ias hus medan hon varit på konferens, sett till katten Rusell och vårdat min läkande fot. Jag tyckte jag var på gång igen tisdag-onsdag men nu har jag varit så trött, helt utan energi, knappt orkat läsa en bok. Det har varit skönt på dagarna, de många veckornas regn har bytts mot solsken. Det är inte mer än10-12 grader i luften, men ändå skönt mot husväggen tyckte både jag, katten och kolibrierna. Seattle ligger i höjd med Paris ungefär, så lite varmare än Sverige ska det vara.

Jag har suttit i solstolar på olika sidor av huset, njutit av den vackra utsikten över inloppet till Seattle genom Puget Sound, kunnat kolla sjöfarten, och när det klarnat upp skönjt de snöklädda bergstopparna i väster. Druckit kaffe ur termos med mikrat äpple (med socker, kanel, smör och havregryn förstås), läst, vilat och inte behövt prata med någon på fyra dagar mer än katten.

Inte mycket att blogga om sålunda ... men nedan finns några klickbara bilder från indiansommaren. Familjen avreste från Sverige i lördags morse, gör nu NYC osäkert och kommer hit på tisdag. Jippi!

                       

                      

Nu är jag åter i farten, om man nu kan kalla det "fart" att hasa sig fram på kryckor (-Back in the fart??). Operationen i fredags genomfördes enligt planerna. Eftersom jag sov gott under hela tiden har jag inga närmare rapporter. Förbaskat, sonen och jag hade en liten tävling. Han har blivit sövd flera gånger för att sätta rör i öronen och har då börjat räkna för att se hur långt han kommit innan insomnandet. Till 21 är rekordet. Själv tog jag 16 när jag för några år sen opererade fingret. Den här gången berättade jag om "tävlingen" för läkarna innan. Jag fick något lugnande innan själva nedsövningen, sen minns jag bara diffust att någon sade att nu får du väl börja räkna då. Så jag kom nog inte ens till 1...

Dagarna efteråt har jag gått på starka smärtstillande tabletter, ja gått har jag inte gjort så mycket utan legat mest. Blev utskriven på lördagsmorgonen, hämtades av Ia där jag sedan fått god omvårdnad över helgen. Men fullt så "miserable" som läkarna sade att jag skulle vara efteråt har jag inte känt mig.

Nu är det skönt att kunna börja jobba igen, läsa mail, koppla upp sig och se nyheter hemifrån osv. Mail hemifrån, ja till och med jobbmail piggar upp, läsa att LHC vann ... konstigt att man är så beroende av omgivningen.

Den amerikanska sjukvården på University Hospital var proffsig och vänlig. Jag fick eget rum efter uppvaknandet, det är väl inte vanligt i Sverige? Jag har så liten erfarenhet av svensk sjukvård att jag inte direkt kan jämföra, men jag känner mig än så länge mycket tillfreds. Men det kommer väl en fet räkning till det svenska försäkringssystemet så småningom. Har man inte ordentlig försäkring i det här landet får man inte mer än grundläggande vård. Det var mycket högre klass vid operationen än på den akutavdelning jag kom till när det hände för två veckor sedan. Där var det ungefär lika deprimerande som på en svensk. Lååång väntan utan information, ligga på en brits ute i korridoren bland en massa andra människor som jämrar sig och ropar efter personal, stressad personal som halvspringer fram och tillbaka och förhoppningsvis sysselsätter sig med högre prioriterade fall. Men en planerad operation ska väl kunna genomföras under mer ordnade förhållanden? Eller varför ska det vara så svårt att organisera akutsjukvården, undrar ekonomen i mig.

  Lätt dimmigt självporträtt taget med mobilen i sjukhussängen

Nu är det alltså åter i farten även på bloggen! Under tiden har ni kanske kommit på att David Beckham bloggar så intressant för han gör så långa, skruvade inlägg! Och kommer ni till 13e avenyn i Seattle så kanske ni inte ser ingången, det är nämligen en lönndörr...!

För exakt en månad sedan var det dags att dra iväg. Nu är det dags att opereras. Jag har släpat på mitt ben i paket i 11 dagar nu. Kämpat mig fram svettig på kryckor. Man orkar inte gå långa sträckor och det är omöjligt att bära något i händerna. Ryggsäck till jobbet, feta byxfickor hemma. Går ständigt i joggingbyxor för de är de enda som går att dra över gipspaketet. Det är för långt att ta sig till busshållplatsen där bussen går till jobbet. Ibland har jag åkt taxi, ibland fått skjuts av snälla kollegor, vissa dagar arbetat hemma. Så kom jag på att jag kan ta en annan buss som går ner mot stan, till den är det bara fyra kvarter att ta sig, sedan byta till universitetsbussen. Det är svårt att klara sig i huset själv. Bara en sådan sak som att få med sig kaffekoppen från diskbänken till bordet utan att det skvimpar ut!

Som tur är kom pappa och Anita lägligt och de har hjälpt mig mycket och bidragit med gott humör. "Already missing you" säger man ju ibland lite ytligt, men i det här fallet stämmer det. Nu har de åkt vidare till New York. De har fått klara sig utan mig på stan men kunnat se och göra en hel del på egen hand.

Kom hem igår kväll efter att ha lyssnat på föredrag på svenska klubben av den svenske författaren Jonas Hasen Khemiri. Det var intressant, ska skriva mer om det när jag läst hans bok. Drabbades då av stopp i toaletten!! Märkte det när det uppstod en lagom trevlig översvämning på badrumsgolvet när jag spolade. Varför händer allt skit (!) just här som aldrig händer hemma? Idag lyckades jag kravla mig ner i änkans källare och hitta en såndär gummituta och efter idogt pumpande tror jag det löst sig?

I morgon bitti mot operationsbordet. Nu ska det skäras i mig: dra hälsenan på plats och sy fast den. Får åka hem på lördag, då tar Ia vänligen med mig hem till sig några dagar. Därför blir det väl inget mer bloggande förrän i nästa vecka.  

Som de säger: -"De ska operera mitt ben". -"Ben Hur"?

Igår var jag en stor del av dagen på Universitetssjukhusets avdelning för Sports Medecin. Här finns riktiga specialister på den här typen av skador. Jag blev mycket väl mot- och omhändertagen och tid för operation bestämdes till nästa fredag. Visserligen är operationer jobbiga och medför vissa risker. Men sannolikheten för att det går sönder igen är betydligt mindre och möjligen kan man korta tiden i gips något.



Här syns det när jag skriver detta inlägg med foten i den särskilda stöveln. Nästan blogg i direktsändning...

Är sur över det där med "...otränade män...". Vafan, SÅ otränad är jag faktiskt inte.

Nu gäller det att hålla humöret uppe! Kunde Kajsa Bergkvist så kan väl jag (och hur mycket otränad medelålders var hon på en skala?)! Min undervisning är flyttad till en lokal i samma hus där kontoret är, så jag behöver bara ta hissen. Jag blir tvungen att åka taxi till jobbet. Varuhuskedjan Safeway har hemkörning av mat. Jag har internetanslutning (om än långsam) i huset. Det GÅR att krypa på alla fyra uppför trappan för att komma till toalett och sovrum. Och i morgon kommer pappa med fru över för att hälsa på. Vi skulle hyrt bil och "gjort" Seattle, nu får de väl bli sjukvårdare i stället. Men skönt med sällskap!

Jag hade bestämt mig för att träna mycket när jag är här och inte har så många andra måsten. Jag har redan varit flera gånger på det jättestora och fina gymmet. Då upptäckte jag att det fanns volleybollserier här för studenter och anställda och tänkte att det kunde vara ett trevligt sätt att motionera på: Återuppta mitt gamla volleybollspelande som jag hållit på med hemma i många år i ett kamratgäng, först i studentserien (har faktiskt meriter som linköpingsstudentmästare ett par gånger på 80-talet!) sedan i Korpen.

I söndags tränade vi ihop för första gången i mitt nya lag. Efter en stund när jag stod på planen, långt ifrån bollen kände jag hur någon slog mig hårt över höger häl. -Vafan gör dom, tänkte jag och sjönk ihop, men därbakom fanns ingen. Jag förstod nog innerst inne direkt vad som hänt. Kröp av planen, men kunde efter en stund trots allt hjälpligt stödja på foten, på hälen däremot inte på tårna. Släpade mig hem i taxi, kollade upp på nätet vad det stod om hälsenor i en svag förhoppning om att det bara var en allvarlig stukning.

Första meningen jag läste var typ "Över 90 % av skadorna drabbar medelålders otränade män som påbörjar inomhusidrotter...". Behövde inte läsa mycket mer, symptomen stämde klockrent. Jag ringde Ia (mitt i hennes spridande av elefantdynga ut i rabatterna) och hon var snäll och kom och skjutsade mig till sjukhuset. Här finns ju olika sjukhus att välja på, så det gäller att veta vart det är bäst att bege sig. Där fick vi gemensamt vänta i bortåt sex timmar, på så vis är uppenbarligen amerikanska sjukhus lika de svenska... Jag trodde på operation, hade också läst att det fortare skulle gå över då. Men på det sjukhuset föredrag man att bara gipsa och låta det läka naturligt. VId midnatt blev jag slutligen gipsad och hemskickad med stackars snälla Ia som troget väntat hela kvällen.

Detta gör naturligtvis min USA-tid till något helt annorlunda än det var tänkt. Elementära frågor som hur jag ska ta mig från bostaden till jobbet eller kunna handla hem mat blir plötsligt mycket konkreta! Jag hoppar på kryckor, båda händerna upptagna och jag klarar inte att släpa mig mer än kort sträckor. Det finns nu risk för att den här bloggen urartar till Peters gnällande över sitt ben, men jag har åtminstone skapat en särskilt kategori för den typen av inlägg! Fler rapporter om hälseneeländet kommer, men jag ska försöka fortsätta mina observationer om livet som gästlärare i allmänhet också! Ni som läser: -tänk på att uppskatta det vanliga enkla vardagliga livet!