Jorden runt på 52 dagar

Nu är jag åter i farten, om man nu kan kalla det "fart" att hasa sig fram på kryckor (-Back in the fart??). Operationen i fredags genomfördes enligt planerna. Eftersom jag sov gott under hela tiden har jag inga närmare rapporter. Förbaskat, sonen och jag hade en liten tävling. Han har blivit sövd flera gånger för att sätta rör i öronen och har då börjat räkna för att se hur långt han kommit innan insomnandet. Till 21 är rekordet. Själv tog jag 16 när jag för några år sen opererade fingret. Den här gången berättade jag om "tävlingen" för läkarna innan. Jag fick något lugnande innan själva nedsövningen, sen minns jag bara diffust att någon sade att nu får du väl börja räkna då. Så jag kom nog inte ens till 1...

Dagarna efteråt har jag gått på starka smärtstillande tabletter, ja gått har jag inte gjort så mycket utan legat mest. Blev utskriven på lördagsmorgonen, hämtades av Ia där jag sedan fått god omvårdnad över helgen. Men fullt så "miserable" som läkarna sade att jag skulle vara efteråt har jag inte känt mig.

Nu är det skönt att kunna börja jobba igen, läsa mail, koppla upp sig och se nyheter hemifrån osv. Mail hemifrån, ja till och med jobbmail piggar upp, läsa att LHC vann ... konstigt att man är så beroende av omgivningen.

Den amerikanska sjukvården på University Hospital var proffsig och vänlig. Jag fick eget rum efter uppvaknandet, det är väl inte vanligt i Sverige? Jag har så liten erfarenhet av svensk sjukvård att jag inte direkt kan jämföra, men jag känner mig än så länge mycket tillfreds. Men det kommer väl en fet räkning till det svenska försäkringssystemet så småningom. Har man inte ordentlig försäkring i det här landet får man inte mer än grundläggande vård. Det var mycket högre klass vid operationen än på den akutavdelning jag kom till när det hände för två veckor sedan. Där var det ungefär lika deprimerande som på en svensk. Lååång väntan utan information, ligga på en brits ute i korridoren bland en massa andra människor som jämrar sig och ropar efter personal, stressad personal som halvspringer fram och tillbaka och förhoppningsvis sysselsätter sig med högre prioriterade fall. Men en planerad operation ska väl kunna genomföras under mer ordnade förhållanden? Eller varför ska det vara så svårt att organisera akutsjukvården, undrar ekonomen i mig.

  Lätt dimmigt självporträtt taget med mobilen i sjukhussängen

Nu är det alltså åter i farten även på bloggen! Under tiden har ni kanske kommit på att David Beckham bloggar så intressant för han gör så långa, skruvade inlägg! Och kommer ni till 13e avenyn i Seattle så kanske ni inte ser ingången, det är nämligen en lönndörr...!