Jorden runt på 52 dagar

David och Sofie. Nina. Mamma och pappa ...

vårsol på balkongen
fil och musli
drömmar om sjösättning
reseminnen

...

Ha det så gott alla bloggläsare!

Plats 1: Det nyzeeländska landskapet

Kanske fegar jag ur som inte utser en speciell plats eller ett särskilt tillfälle från alla highlights längs kurvorna på Nya Zeeland. Men samtidigt tycker jag det fantastiska är just helheten. Jag hade sett fram emot några vackra platser och syner på Nya Zeeland men tänkt att man får väl köra en tjugo mil eller nån halv dag för att komma fram till det man vill se. 

Trots att jag rest runt i åtta dagar har jag ju inte sett mer än delar av landet. Men det räcker. Det är liksom vackert överallt! Och sedan finns det så mycket: de långa vackra övergivna stränderna, det gröna som krigar om utrymmet på kullarna, de spetsiga bergen. Vulkaner, gejsrar, grottor, grönt hav, utsikter ... you name it.

Så toppen blev alltså den vackraste staden, det häftigaste byggnadsverket och det mest fantastiska landskapet.

Plats 2: Kinesiska muren

Om tredjeplatsen upptas av den vackraste staden jag besökt så kommer kinesiska muren som tvåa, kanske inte världens vackraste, men i särklass häftigaste byggnadsverk. Kanske inte i första hand på grund av dess enorma längd, för vid besöket såg jag ju bara några mil av den. Men dess enorma bredd och kraft kombinerat med dess utsträckning över de vidsträckta och branta bergen. Det hade ju varit mycket enklare att bygga den i dalgångarna, men militärstrategiskt sämre förstås. Och ingen möda sparades ju under de tusen åren. Så den sträcker sig ju högst upp på åsarna på något tusental meters höjd och är berget brant så blir muren också brant. Och bergena var branta.

Jag tror att för mig är intrycket av något starkare ju mer fysiskt det blir. De flesta besökare som kom upp med linbanan klev ut på muren, kämpade sig ett par hundra meter längs den i och för sig mycket branta murgången upp till den högsta toppen och tittade på utsikten över muren och de vackra bergen bort i fjärran, tyckte att jaha, nu har vi sett det här, och skyndade tillbaka med linbanan och värmen i utflyktsbussen där de väntade och hade tråkigt i en timme. Medan jag fortsatte så långt jag någonsin orkade, vilket i och för sig inte var särskilt långt. Men just därför fick jag med mig ett så mycket starkare intryck av hur brant och kraftfullt det var. Inte bara ögonen utan svetten, andfåddheten, trötta ben och stelfrusna kinder vittnade om vad någon ynka kilometers murväg innebar.

Vetskapen om att det återstod 5 999 kilometer mur samt att tusen år och en femtedel av befolkningen offrades på ett projekt som i alla fall visade sig feltänkt när mongolerna strömmade in gör bara byggnadsverket ännu mäktigare.

smutsbrun snö
handla på ICA
äta chips och se på På Spåret
ta hand om smutstvätt
packa upp varor
betala räkningar
äta falukorv
fylla på med toapapper
MINUSgrader
plocka ur diskmaskin
vattna blommorna

Plats 3: San Francisco

När jag gjorde en preliminär tioitopplista på Rarotonga var jag osäker på om San Francisco skulle placera sig. Jag har ju trots allt varit där förut och dessutom sett och upplevt så mycket annat på resan.

Men det är bara att ge sig. Det är världens vackraste stad! (ja, jag vet, det återstår väl ett par stycken städer i världen som jag inte sett, men tveksamt om någon kan överträffa). 

Kanske var det vårsolens sken och friskhet, kanske var det bedriften att göra staden helt till fots, kanske var det de låga förväntingarna? Men inför de branta kullarna, allestädes närvarande vattenspegeln, inloppet med den gyllene bron, de låga pastellhusen med järnbeklädnader och trådtrassel, det sjukt närvarande Alcatraz mitt i smeten... det är bara att slå fast. Det ÄR världens vackraste stad. Och jag är glad att ha fått det bekräftat.

Blev överraskad när hjulen damp ner på Seatac i morse och det var SNÖ ute. Seattle har typ snö tre-fyra dar om året. Vanligtvis kommer de milda vindarna från havet med regn och plusgrader vintern igenom, men nån gång vänder det och drar ner kyla från Kanada. Det var så som det blir när det har kommit blötsnö som slaskat och sedan blivit kallare så det sista fryser på och knastrar.

Jag trodde jag hittade till flygbussen utan att kolla några skyltar sedan jag bodde här senast. Men se, det gick ingen flygbuss. För sedan 2007 har man dragit räls ut till flygplatsen. Light rail, kallas det, motsvarar väl 'snabbspårvagn' på svenska. Lite typiskt Seattle, har satsar man inte på¨någon Maglev eller snabbjärnväg eller åtminstone tunnelbana. Nej en mesig liten spårvagn, även om första biten från flygplatsen går på creddigt höga pelare. Men sen hamnar man inne på vanliga bostadsgator och bilarna på motorvägen forsar förbi. Visserligen kostar biljetten blygsamma 2,50 dollar mot ca 40 för en taxi, men hur ska man locka folk att ta luståget?

Och i kylan ser jag hur folk liksom hukar lite, drar ihop axlarna, böjer huvudet framåt. Och då känner jag igen det från hur det var i decemberkylan i Sverige eller i Oslo i november. Det är väl sådär vi omedvetet rör oss hela vintern i vårt land. Så tänker jag på människorna i Sydney. Och hur mycket vackrare, gladare och stoltare de föreföll. Blir inte livet gladare och lättare när man går i shorts och linne i sommarvärme??

Nostalgibesöket på ett par timmar i Seattle mellan planen går fort. Jag köper ett par skor billigt på Nordstrom rack, äter en Clam Chowder i en bread bowl på Pike Place Market och tittar ut över färjorna i diset och några stilla snöflingor. Handlar bönor på världens första Starbucks (ja, det var här det började) och tar en tall latte med kanelkaka på ett annat. That's it. Been here, done that.

Och jag tänker att hela staden liksom hukar lite, precis som människorna. Jag minns att damen jag hyrde av sade att man var så provinsiell här. Tyckte då hon var lite snobbig men förstår nu vad hon menar. Man gör liksom inte så stort väsen av sig här. Man har ju en vacker havsmiljö mitt inne i staden, färjor som ilar, fartyg som kommer, vatten som glittar. Men i stället för som de vackra städerna jag besökt öppna upp och göra breda vackra gångstråk har man byggt en genomfartsled längs vattnet, för säkerhets skull på pelare som skymmer och utestänger det vackra.

Staden liksom hukar sig lite. Gör inte mer väsen av sig än nödvändigt. Som jag?

Plats 4: soluppgången över datumlinjen vid East Cape

Javisst är det egentligen bara ett påhitt. Och som vanligt de gamla engelsmännens påfund att regera över världen och därför utgå från sitt Greenwichobservatorium. Och så råkade 180e längdgraden hamna just här.

Men 'så är det bestämt', som Martin Dahlins mamma sade.

Och vaddå, vi firade ju millennieskiftet med buller och bång. För mig var morgonen på East Cape en omtumlande häftig upplevelse. En soluppgång över havet är ju alltid vacker! Och resan dit i mörkret på den smala grusvägen, trapporna upp i ficklampans sken. Och att sedan veta att jag, just jag, var den förste på hela jordklotet som såg solen den dagen, det var nog större än millenniet. Och sedan var det så vackert ljus när jag satt kvar, ensam sedan de andra åskådarna dragit. Stilla Havet över till Amerika så oändligt stort framför mig, ändå så fjuttigt jämfört med avståndet till solen som just gick upp. Och vid fötterna de obekymrade små myrorna som stretade precis som på Hävringe i sin mikrovärld omedvetna om soluppgångar och andra oviktigheter.



Nu klockan fyra lokal tid, efter obefintlig sömn, tar jag shuttle till flygplatsen för en första tripp upp till Seattle. Där blir jag några timmar bara och tänker ta en snabbis in till stan och återse den över lunch innan planet mot Keflavik går vidare. Där hinner jag väl bara in på en 'snyrting' (det enda isländska ord jag kan) innan Stockholmsplanet går. Och om allt går som det ska (det gör det inte alltid på Island: 2005 blev jag och dottern 36 timmar försenade där) är jag i Linköping efter 28 timmars resa från och med nu. 28 timmar kvar på mitt livs resa - darr på stämman - sedan blir allt som vanligt igen. Eller? Osäkert om det går att blogga på vägen ... tre i topp kanske får hållas på halster tills jag är hemma.

Vad är väl kaffe och en bagel med cream cheese på en brygga nedanför Golden Gate jämfört med de gröna sofforna i det gemytliga fikarummet på IEI?



Hon är väl bara så vacker från vilken vinkel man än ser henne. Jag promenerade över hela bron för första gången och hade 24 bilder i kameran bara på bron. Alla lika fina med det strömmande tidvattnet och containerfartygen under, de mönjeröda pelarna och vajrarna, det stilla havet i gattet och kullarna på andra sidan som bara är aningen rundare på topparna än de nyazeeländska höjderna.

Tänkte att ikväll, sista kvällen på resan, skulle jag gå ut och äta lite finare, lite amerikanskt. En New York Steak, kanske. Ett glas rött. Så jag drog mig bort mot gatan där jag sett ett antal restauranger. Och internationellt i all ära, men ska det vara så förbannat omöjligt att få tag på en bra restaurang med inhemskt kök i detta land?? Har dom inte de största biffarna, det mesta utbudet av såser, de läckraste potatisarna? Jag passerade säkert fyrtio restauranger med Vietnamesiskt, Thai, pizza, sushi, kinesiskt... Till slut fick jag ge efter och äta thaimat, som iofs var mycket god. Och jag tog i alla fall en Budweiser till!

När jag sedan gick parallellgatan tillbaka hittade jag TVÅ snobbrestauranger med det där jag letat efter.

Så några skyltar från dagen:



Amerikanerna är ju galna i att varna för allt och överallt. På motellet finns två rum där rökning är tillåtet, högst upp längst in. Då måste man på ingången till byggnaden varna för att det kan lukta rök. Och att det dessutom, vilket delstaten känner till är FARLIGT. Man är ju rädd för att någon ska stämma skiten ur företaget. Började stämningen i serien Dallas när JR sade: -I will Sue Ellen? 



På Golden Gatebron finns det hjälptelefoner för självmordskandidater. "There is hope..."



Kanske bör de bege sig till den här butiken?
(ni minns väl Morronsoffan!? Vad hette han: Torben, Preben....?)

Plats 7: Midnattsdopp i poolen

Stjärnhimlen var svartaste svart täckt av alla dessa myriader stjärnor man bara ser när det är riktigt mörkt. Cikadorna gnisslade nästan öronbedövande ur buskarna. Att glida ner i det 32-gradiga vattnet var en totalupplevelse, en floatingchock. Måste ha varit som någonslags urmoderlig livmoder. Man kände sin enorma litenhet under stjärnorna samtidigt som det varma vattnet var så behagligt att man kunnat sova i det natten igenom. En öl med Tomas, lite småprat eller bara sitta tyst nersjunken i vattnet och känna kontrasten mellan vattenvärmen och rymdens tomhet.

Plats 6: Middagarna i Beijing

Beijing var ju intressant och spännande som plats betraktad. Och det var en särskild känsla bara att sätta sin fot i Kina, vandra på dess gator, äta på dess hak. Det kändes så långt bort då, och trots att jag sedan kom mycket längre bort kändes ända Kina som det mest exotiska, mest annorlunda, mest långt bort i abstrakt mening. Men utan de båda kvällarna då jag var ute och åt med de otippat vänliga kineserna hade det inte varit samma sak. Nu blev jag en liiten aning mer hemma i landet och kom väl ut lite mer än jag gjort på egen hand. Så här i efterhand minns jag inte så mycket vad vi pratade om, men det var i alla fall mänskligt, och jag trodde inte att det var just i det landet man skulle bli bekant med några obekanta.

Plats 5: Ordförande Mao

Efter de rigorösa säkerhetskontrollerna - värre än på flygplatserna - varade åsynen av ordföranden under förbiflanerandet kanske bara i tjugo sekunder. Men det räckte för att ge en konkret känsla för historien som inga ting kan jämföras med. Även om ordföranden själv låg där så död som man kan vara, och kanske kommunismen är på utdöende också, så gav synen mer liv åt det förflutna än något annat under resan.



...

tbc

Med en dag kvar i San Francisco börjar det vara dags att sammanfatta resan. Jag tror inte att några timmars stopover i Seattle kommer att förändra intrycket så mycket.

Jag har ägnat mycket tid på Rarotonga åt att se tillbaka och sammanfatta intrycken. De är ju av så olika slag: vackra miljöer, människor, kulturer, funderingar, dialoger, känslor...

Jag har sammanställt en tio i topplista över det som gjort starkast intryck på mig för stunden, just då, memorable moments. Det kanske inte är det man minns mest i efterhand, eller det som påverkat mest, men låt oss ta det starkaste Där och Då.

Plats 10: Tenniskvällen på Fed Square i Melbourne

Kvällen var ljummen, gatstenarna på torget var varma, natthimlen mörk mot ljusen över den stora öppna vackert dekorerande platsen. Där verkligen trängdes folk för att se Australiens egen tenninsstjärna kämpa mot övermakten i form av Federer. Man jublade, applåderade, jämrade sig. Stämningen var spänd men så vänlig, det fanns en plats åt alla som ville slå sig ner. Vi pratade med varandra, kommenterade bollarna, suckade ihop. Och matchen spelades på riktigt bara en förstaserve bort. Minns att det är enda kvällen på resan jag känt mig riktigt ensam på hemvägen därifgrån: alla föreföll unga, vackra och tillsammans.

Plats 9: Strandpromenaderna på Rarotonga

Framåt seneftermiddagen när solen och värmen sjunkit var det läge att hålla sig lite i form. Man kunde nästan ha vandrat hur långt som helst, ville aldrig vända. Om det inte varit min gamla hälsena som protesterade mot att gå lutande och nedsjunken i den mjuka sanden. Vattnet var stilla och varmt, stranden ödslig, himlen vacker och sanden innehöll små omväxlande stenar, koraller, krabbor och annat. Och solen sjönk så snabbt när den sjönk. Från dagsljus till mörkt på tio minuter. Men inga problem med att förvillas av skuggan, mitt på dagen mätte jag skuggan av mig själv till 14 centimeter. Efter promenaden-man-aldrig-ville-tog-slut så vadade jag ut i min enslinje, simmade lite och satt sedan på knä och flöt omkring.

Plats 8: Hamnkvarteren i Sydney

Man hade gjort så fint där. Operahuset allra längst ut kronan på verket förstås med sin oemotståndliga danska arkitektur och svenska kakel. Parken där man uppmanades gå på gräset och krama träden. Den kalla ölen smakade aldrig bättre. Den livliga båttrafiken mitt bland turisterna. Och längre in med vackra torg, Kinaparken och museifartygen. Och alla verkade glada, lättsamma och vackra. Jag också.


...

tbc

Om Nya Zeeland är det vackraste landet jag vistats i så är San Francisco ändå den vackraste staden. Kanske gör den sig bäst i den krispiga vårsolen, kanske ska man aldrig åka tillbaka för bättre är såhär kan det inte bli? Kanske gör den sig bäst till fots. Även om det är häftigt att köra bil i de bransta backarna, så insuper man stadens skönhet starkare i långsamhet och branterna märks inte bara för ögonen utan känns även i ben och andhämtning.

Idag har jag inte bara beundrat utsikten från Telegraph Hill utan även varit inne i Coit Tower på dess topp. Det innehöll stora väggmålningar med motiv från trettiotalets arbetare, bönder och tjänstemän. Och i en lunchrestaurang i Chinatown var det bara kineser och kändes precis som i Bj. Folk satt med ytterkläderna på. Men ingen åt med pinnar och man tog kaffe på maten. Tror inte jag såg kaffe alls på stan i Kina.

Precis som man på Nya Zeeland kunde stanna och fotografera i varenda krök så dyker här upp en ny vacker utsikt i varje gathörn. En brant backe, några vackra hus, en glimt av havet. Ja, det finns förstås ett tråkigare CBD och säkert skabbigare förorter också. Men de glömmer vi nu.

I dag såg jag en variant på biltvätt som jag inte sett förut. Nästan som en svensk automattvätt på en bensinmack. Men de stora roterande borstarna var ersatta av två män. (nej, inte topplesstjejer!). Klädda i stora gummiförkläden. Bilen kördes upp på en rullande skena och åkte sakta genom anläggningen. Där stod männen och först spolade med högtryck på varsin sida medan bilen sakta gled förbi dem. Sedan flyttade sig sig framåt och skurade med varsin stor trasa från kofångare till bakruta. Därefter fortsatte bilen genom en sedvanlig automatisk avspolning och sedan blåstorkning. Allt medan de båda männen började om med nästa bil.

Det illustrerar något som man slås av här till skillnad mot Sverige men även Australien och Nya Zeeland: arbetskraft används i mycket större utsträckning, även till sådant som vi tycker är helt onödiga arbetsuppgifter. Och det finns inte en plats där man köper biljett till något, där man inte först köper biljetten för att sedan fem meter längre fram lämna biljetten till någon vid en ingång. Medan vi har roterande borstar och automatiska spärrar. Och då ska vi inte tala om Kina med all dess personal. Där stod verkligen folk ÖVERALLT i butikerna, fler personal än kunder. Men även här är personaltätheten högre i affärerna, men ibland undrar man vad de egentligen gör. Ibland kan man nästan tycka det är en smula förnedrande med vissa arbetsuppgifter.

Man får väl konstatera att det är ett utslag av relativpriset mellan arbete och kapital, helt enkelt. Eftersom lönerna är såpass höga i bland annat Sverige ersätts enklare arbetsuppgifter då med relativt billigare kapital. Och i första hand gäller det naturligtvis enkla arbetsuppgifter, som dels lättare substitueras, dels för att lägstalönerna är högre hos oss. Eller om det inte substitueras med kapital så får vi göra det själva eller helt acceptera sämre service.

Men borde inte då också den klassiska arbetslösheten vara högre hos oss? Eller kompenseras det av lägre högstalöner?

Har jag varit en gnällig bloggare? Jag som själv tycker att jag har stort tålamod, inte är kinkig eller kräsen och vara flexibel och överseende. Tycker man måste vara det när man är ute och reser och observera snarare än bli irriterad. Det förstör ändå bara humöret fär en själv.

Men jag har en känsla av att jag inte gjort annat än gnällt över hotellfrukostar?? Och nu kommer en påspädning. På mitt motell utlovades 'continental breakfast'. Det är ju ändå inte så tokigt: man får lite i magen så man står sig fram till lunch utan att krångla. Så jag förutsåg det vanliga: flingor och mjölk, rostat bröd, juice, kaffe eller te. Inget schangdobelt, men good enough för att slippa äta dyrt ute eller fixa på rummet.

Nå, vad får man? Kaffe och chokladcroissant. Bara. Kaffet står i en termos i lobbyn, bakverken ligger i ett plastskåp. Kaffe och CHOKLADCROISSANT. Verkligen kontinentalt, bara cigaretten som fattas? Ska det kallas frukost?? Till i morgon tänker jag 'lyxa till det lite' och har köpt en blåbärsyoughurt som jag placerat i fönsterspringan.

Jag var lite orolig att besöket i San Francisco skulle kännas lite platt och avslaget efter alla spännande och vackra platser på resan. Been there, done that, liksom. Men det är bara att kapitulera. Staden håller ställningarna. Det är liksom EXTRA ALLT. Inget fel alls på Sydneys, Aucklands eller Hongkongs waterfronts eller Melbournes och Shanghais flodstränder, alla måste tillhöra världens härligare miljöer. Men i mina ögon, eller hjärta kanske, tar de inte tätplatsen på topplistan.

Sydney och Auckland har båda sin vackra bro, men den ligger innanför staden. Här trotsar som en triumfbåge Golden Gate själva inloppet inte bara till San Francisco utan hela Bay Area med flera storstäder och jättebukten vars stackars vatten ska pressas under bron vid varje tidvatten. Här ligger stadens kullar brantare och vackrare med sina terrasserade gator, cablecarsspår och fyrvägsstoppskorsningar. Här ligger de vackraste husen i förmiddagssolen: fyravåningshusen med de smakfulla pastellfärgerna, smidesbalkongerna och brandstegarna. Och så mitt ute i vattnet, så nära men ändå så långt borta, så vackert men ändå så hemskt och så paradoxalt placerad ett stenkast från storstan. Fängelseön Alcatraz.

Det var visst helgdag igår. President's Day. Hade jag ingen aaaning om. Cheers, Obama! Fast dagen är inte tillägnad att hylla sittande president utan de gamla legendarerna, förstås. Ännu en av de där konstiga, omotiverade helgdagarna man firar i USA. Labor day, Veteran's Day... Jag menar, vi i Sverige har ju RIKTIGA helgdagar att fira: Annandag påsk, Trettondagen, Kristi Himmelfärdsdag. Men det kanske beror på att vi är så mycket mer religiösa i Sverige än i USA?

Jaja, jag vet, Fisherman's Wharf är ett turistghetto. Men jag måste ändå börja där. Men vårsolen i ögonen och den kyliga vårluften bitande i kinderna som en svensk aprildag. Vid den pyttelilla beachen crawlar några hurtisar i våtdräkt. Vattnet är elva grader nu, går upp till sexton på sommaren, berättar en frusen uppkomling för mig. Förmiddagen efter sista kvällspromenaden i de tjugoåttagradiga Rarorongaböljorna.

Men jag utsträcker min promenad längre än jag gått tidigare. Längs Embarcadero med sina inplanterade palmer och de gamla delvis övergivna hamnmagasinen. Där så många filmbiljakter slutat efter hisnande nerförsbackesfärder. Kommer till marknaden. Lite snobbmarknad, onekligen, inget sånt fullt med flugor. Nej, här är det prydligt, dyrt och välordnat. Det finns en organic-mottrend till all snabbmat och junkfood. För de med gott om pengar förstås. Det det börjat bli vulgärt och alldagligt med jätteportioner har många övergått till att spendera lite mer på organic.

Sedan tar jag båten över till Sausalito, den stillsamma orten på norra sidan bukten; som Aucklands Davenport eller Sydneys Manly. Alla tre lika småpittoreska, vilsamma på lagom vattenavstånd från storstadscentrum med den imposanta skylinen i bakgrunden. Jag vandrar länge runt bland de stora vita båtarna i marinan. Hittar en fin gammal segelbåt som slitit av en förtöjning, knopar ihop de trasiga tamparna men har ingen klisterlapp med 'från en okänd välgörare' att sätta dit. Latte med apple muffin på Starbucks. Tar färjan tillbaka i skymningen och ser solen gå ner bakom Golden Gate. Släpar mig tillbaka. Efter tio timmars San Franciscopromenerande besegrar tröttheten hungern och jag köper en smörgås till hotellrummet och sjunker ner på sängen. Utan att vara mätt varken på smörgås eller San Francisco.



Efter alla resans beachbilder får man medge att San Franciscos lille fjuttestrand med två personer i badmössa i vattnet utgör en avkylande kontrast



Alltid gläder det väl någon att se Peter framför lotsbåtshamnen!? Stadiga saker på säkert nära tretti meter.



Sausolitofärjans Union Jack vajar mot San Franciscos skyline

Jag har en konstig förkärlek för att om möjligt ta mig till och från flygplatser med allmänna kommunikationer, som vanligt folk, inte glassa mig i nån taxi. Ibland måste man ju om man inte hittar alls. eller det inte finns några. Men oftast kan man ju med lite möda krångla sig på något lokaltåg eller buss. Då ser man så mycket mer av där man är, ser hur 'de vanliga människorna' (tack Göran Hägglund) eller om man så vill 'de små människorna' (tack CBS) reser.

Så min långa resa började med att famla mig ut på den enda vägen i det tropiska mörkret, vinka med min ficklampa och skramla med lokalbussen till flygplatsen. Och min långa resa avslutades med att först ta det förarlösa flygplatstågen, sedan tunnelbanan och slutligen en stadsbuss som stannade en liten bit från mitt motell. Och ombord på bussen kände jag så väl igen mig från bussen jag tog ner till stan när jag bodde i Seattle. Lokalbussarna är de fattigas transportmedel. För här har ju alla bil. Utom de som inte har råd. Så då menar vi fattiga, illa klädda, kanske ibland hemlösa. Bussturen började med att vi stod stilla i en kvart för busschauffören och en knäppskalle grälade så chaffisen vägrade åka tills polisen tog hand om puckot. Det hann nästan bli slagsmål mellan irriterade passagerare och mannen som envist hävdade sin fria rätt att säga vad han ville. Och då tänkte jag att nu har jag rest från Kina via flera länder och slutligen hamnat i världens rikaste land och där, just där, ser man de fattigaste och råkar direkt in i bråk som jag inte ens skymtat någon annan stans.

Sånt får man se om man inte tar taxi.

Och så känner jag att San Francisco känns en smula som hemma. Ja, jag har ju först rest 800 mil i riktning hemåt, fast det är ju onekligen en bit kvar. Men det här är första platsen på resan jag varit på förut, kommer hit för femte gången på 28 år, och känner igen mig, vet vart jag ska och beter mig lite som om jag hörde hemma här. Jag gillar känslan av att vara aningens mindre dum turist. (vilket jag väl lär få ångra och kommer göra bort mig inom kort).

Sedan somnade jag på motellsängen, vaknade nu mitt i natten för att konstatera att fyra timmars sömn i en flygplansfåtölj kräver att man går och lägger sig direkt igen. Förutom sittandet på nattflygen är ju transportmedlet ett evinnerligt köande, väntande, köande och väntande igen! Tänk om de satsade på mer personal där det behövs, där köerna ringlar sig sakta, och struntade i alla meningslösa jobb som finns: någon sitter på en stol och glor så ingen går ut genom en dörr i stället för att man låser dörren. I allt väntande tycker man det är uselt att en av världens största flygplatser, LAX, inte har trådlöst internet när de tom. hade det i 35000-innevånarstaden Gisborne. Förtretet kompenserades dock av att man i lurarna kunde lyssna till radiotrafiken mellan United-planet (flygbolaget, inte ManU, David) och flygledarna på planet till SFO - coolt!

I taxfreebutiken på Rarotonga fanns en hel hylla Absolut - härligt att se en produkt med Åhus tryckt på etiketten på andra sidan jorden. Mannen bredvid mig på planet läste 'The girl with the golden tettoo'. Hon som gav mig massage frågade om det satt prostituerade i fönstren i Sverige, det hade hon hört. Jojo, så är bilden av vårt land. Ett brännvinsdrickande gatflicksfolk med tatueringar och en genomkorrumperad hemlig polis. Blev inte bättre av att de enda som hördes i vänthallen på Rarotonga var ett gäng ölstinna svenskar. För ingen lade ju märke till att den vänlige, tysta mannen med den blå ryggsäcken representerade samma land. 

Så packar jag då min resväska för vilken gång i ordningen vet jag verkligen inte. Inte nog med att jag gjort 13 delsemestrar, på vissa har jag ju rest runt och packat upp och ner varje dag. Efter åtta dar på Rarotonga krävs dock en större ompackning. Sommar- och smutsiga kläder underst, upp med de oanvända varmare sakerna. De blöta badkläderna efter de sista baden får åka i en plastpåse. Kommer att minnas hur man lojt kunde sitta på knä i vattnet en timme och sedan simma i den enslinje av en palm och en husknut jag sett ut för att inte slå i någon av de skrovliga stenarna. Nu har jag lagt lämna-södra-halvklots-sentimentaliteten bakom mig och har energi för nya äventyr! Fan, San Francisco är ju grejt!

Skulle tro att mitt sätt att resa bygger på konceptet som Cardebring och jag en gång hade när vi reste runt i USA. Läs på lite lagom, gör en grovplanering, boka upp en reserutt och flygbiljetter. Sedan hyr man bil på stället om det behövs och tar in på ett motell som man hittar när kvällen kommer. Skaffar sig en hyfsad guidebok och betar av det man själv tycker är intressant och vill lägga sin tid på. Så kan man läsa på mer efteråt om platser man sett, när man har en upplevelse att relatera till. Inga organiserade turer där man slaviskt följer någon annans rutt och inte får uppleva själv utan lyssna på någon annan. Det slår mig att det resande som jag föredrar följer hela Kolbs cirkel, för den som nu känner till den. Först börjar man lite lagom i det abstrakta men inte för mycket, sedan gör man, får erfarenheter av det, reflekterar över vad man sett och gjort och slutligen läser man på och lär sig lite till. Hm, vad kan den lärdomen om resande ger för slutsatser om undervisning, månne?

Så det är dags att dra vidare, återigen i den ständige Cooks fotspår. Eller kondensstrimma. Jag visste ju att han utforskat Australien, Nya Zeeland och öar i Stilla Havet (hur fan hittade han dem egentligen, havet är ju så fruktansvärt stort och öarna så små?). Men inte visste jag att han utforskat hela Amerikas västkust upp till Alaska och hela Berings sund och hade för avsikt att besegla Nordvästpassagen. Men det klarade han inte utan återvände till Hawaii där han så olyckligt blev tagen för krigsguden och dödad i ett handgemäng, allt enligt vad jag lärde mig av Felix. Därför nöjer jag mig med att via byte i LA ta mig till San Francisco. Fast jag misstänker att den amerikanska inresekontrollen sedvanligt kommer att vara nästan lika grym som Cooks kombattander på Hawaii.

Dags för en sista strandpromenad och eventuell ytterligare markering av bruna kontra vita kroppsdelar. I förmiddags unnade jag den stackars globetrotterutslitna, resesönderstressade, flygplansnersuttna kroppen lite uppladdande massage utomhus under ett skuggande träd inför den kommande nattflygningen.

Solen strålar på min sista dag på södra halvklotet. Vid midnatt bär det av mot den näst sista anhalten på resan: San Francisco. Första platsen jag kommer till där jag varit förut. Ska bli intressant att se hur den staden står sig i jämförelse nu. Tillsammans med Paris har jag den som min favoritstad i världen hittills. Kommer det att förblekna nu?

Det ska också ge en chans att successivt vänja sig med tidsomställningen … 11 timmar, herregud hur ska det gå att stiga upp före jag gått och lagt mig? Och temperaturerna, det är knappt tio. Plus. Varmt, tänker ni. Hur ska det gå, tänker jag. Skinnjackan dumpade jag ju på hotellet i Shanghai, vinterskorna på flygplatsen i Hongkong, nu får man klara sig med bara regnjacka och den enda medhavda tröjan.

 

Har ett svagt minne av att det var konstigt där i vintermörkret i början av januari när jag letade fram kortärmade skjortor i garderoben, plockade fram T-shirts ur lådan, och hur abstrakt det var med BADBYXOR. Nu har jag inte använt annat i sex veckor. Det känns lika främmande nu att gräva upp de långärmade skjortorna och den enda varma tröjan från underst i resväskan.

 

Åtta dagar. Så länge har jag inte varit på samma plats på hela resan. Och det har varit perfekt att anpassa sig till det mer långsamma tempot på ön, få njuta av sol och varmt vatten och mest ta det lugnt. Sitta i skuggan för solen eller skydd för regnet under mitt lilla tak. Jag är också lite nöjd med att faktiskt ha kommit en bit på en text. Chefen tyckte att man borde använda övertidstimmar för kompetensutveckling, och tänk, fastän han verkar orubblig så lyssnar Peter på goda råd. Så jag har utnyttjat den kreativa miljön för lite skrivarbete. Vad kan väl vara mer stimulerande än att ostressat sitta i skugga, se på hönsen och kycklingarna på gräsmattan, läppja på en kaffekopp med datorn i knät?

 

I natt lyfter vi sålunda för sista gången mot den tropiska himlen. Min flygkunnige vän Elias har informerat om att banan på Rarotonga är KNAPPT 2,4 kilometer lång. Och att en fullastad 767a kräver 2,4 kilometer. Men om vi har tur och jetströmmarna med oss kanske vi inte behöver tanka riktigt fullt, utan att behöva glidflyga sista biten mot LA, och är tillräckligt lätta för att bara behöva toucha palmtopparna vid banänden?

som öBo skulle exklamerat, eller –”Hämta håv”, som barnen hojtade när de var små så fort de såg minsta spigg i vattnet.

Försökte idag gå runt och fotografera lite av fisklivet bland korallbumlingarna på botten. Inte så lätt att på bild fånga de snabba rackarna under vattnet. Men det är ganska fascinerande med fiskarna man kan se inne nära land. Så många och så vackra. Skulle man ta en glasbottnad båt ut till revkanten skulle man säkert se mycket mer, men jag nöjer mig med lite halvakvariekänsla! Och att simma stilla, bara sitta på huk på botten eller vada bland stenarna och kolla fiskar är skönt. Och jobba på sin vita rumpa.

Min kropp är liksom kalibrerad för Östersjötemperatur och jag kan på en halv grad när säga om det är 16, 17 eller 18 grader i vattnet. Jag är sämre på de temperaturer som råder här i lagunen, men skulle tippa på 28-29.

Igår var det mulet och regnade mest hela dan. Det var ändå skönt att sitta under det lilla tak som ger skugga för solen men igår gav skydd för nederbörden. Jag fick lite gjort där i min vrå, med ett par koppar kaffe. Det var ändå skönt att gå den sedvanliga promenaden, även om jag gick på vägen och inte stranden för att det småregnade. Man blir inte ens kall av regnet. Längs vägen åker scootrar och bilar. Hjälmar är inte att tänka på, jag har aldrig sett en enda och på flakbilarna står barn och hänger över kanten. Höns, hundar och katter går längs vägen, liksom en och annan svettig eller regnvåt turist. Ett par hundar mötte mig igår med slokande huvuden. De grät inte. Men mellan dem låg en katt med flugor på kroppen. De sörjde en överkörd kompis.

När jag skrev gårdagen inlägg och reflekterade över resan fick jag lite ångest för att det bara är en vecka kvar på denna oändliga sitt livs resa. Den har känts som en barndoms sommar: bara en lång rad soliga dagar med nya spännande saker varje dag. Nu fick jag den där stressade känslan man brukar få i början av augusti: hjälp, snart är det slut, snart ska man krypa in igen i 11 månader.

Idag vill jag ha SOL! Och det fick jag också. Jag har erfarit att det som är jordenruntresenärens hårdvaluta är elektricitet och internetanslutning (oajjfajj som de säger här på ön) till datorn samt salt till matlagningen på rummet. Jag brukar tjuva påsar på McDonalds och liknande ställen. Tyckte jag kapade åt mig ett förråd när jag åt pizza häromdagen men i morse var det klippt slut. Fick ta motsolsbussen in till Avarua, käkade lunch på pizzastället och bunkrade saltpåsar för resten av resan innan jag tog medsolsbussen hem. Bussarna saknar stopp-knapp, man går fram och ställer sig hos chauffören när man vill bli avsläppt så stannar han. Varför krångla till det? När man ska med ställer man sig vid vägkanten och vinkar. Hållplatser är överskattade – varför krångla till det?

Min obligatoriska strandpromenad på eftermiddagen brukar vara skön, förhoppningsvis nyttig men händelselös. Ja, om man nu kan klaga på att vandra i sanden längs en söderhavsöstrand. Jag brukar se typ fem personer i vattnet, lika många som ligger i nån solstol uppe vid ett av alla små hotell och möjligen någon mer som promenerar.

Idag var det händelserikt. Efter en bit kom jag förbi ett bröllop på stranden. Säkert jätteromantiskt för de inblandade. Men snälla, det såg precis ut som ett ÖRÅD! Man hade lagt kokosnötter i en ring och ställt dit ett antal facklor. På träbänkar satt ett tiotal personer som väl var gästerna. Brudparet satt med ryggen mot mig i ett par plaststolar. En man i fladdrande vit skjorta stod framför dem med några papper i handen. Exakt iscensatt som ett öråd. Jag kunde nästan höra skjortmannen säga –”…och på den sista lappen läser jag … ” medan han sannolikt sade –”Tager du denna…”. Men i min sinnesbild var det allt annat än förening som pågick.

Snart därefter satt en dam och drack champagne en bit ut i vattnet med sin nioåriga dotter görandes matteläxa i vattenbrynet. Snobbig amerikanska, tänkte jag. Ytterligare längre fram hade några sex i vattnet. Och ännu längre fram gick det flera kvinnor omkring en bra bit ut, det var lågvatten och många stenar och klippor var framme i dagen. Två kvinnor kom in till stranden och jag frågade vad de gjorde. De jagade bläckfiskar: de håller till under stenarna och vid lågvatten kan man komma åt dem med en lång järnpinne. De hade en bläckfisk i en påse och jag fick hålla i den. Den var kanske på kilot, och med de vitrosa armarna dinglande var den kanske halvmetern. Najs.

Nu är det dags att ladda för sista dagen på södra halvklotet. Som Cecilia en gång så träffande sa: -Tänk på att allt du gör nu gör du för sista gången.

Efter några semestrar har man känt lite ny energi att återvända till jobbet. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen - jaja, jag vet att chefen läser det här! - påstå att jag längtar till det. Däremot förstås till att träffa de därhemma. Men sommarslutstressen tilltar: vad företar man sig efter ens livs resa är slut? Javisst ja, pulsar i snön och undervisar ettor i makro var det.




"Busstationen": ändhållplatsen vid Cooks Corner för busslinjen runt ön.