Plats 4
Plats 4: soluppgången över datumlinjen vid East Cape
Javisst är det egentligen bara ett påhitt. Och som vanligt de gamla engelsmännens påfund att regera över världen och därför utgå från sitt Greenwichobservatorium. Och så råkade 180e längdgraden hamna just här.
Men 'så är det bestämt', som Martin Dahlins mamma sade.
Och vaddå, vi firade ju millennieskiftet med buller och bång. För mig var morgonen på East Cape en omtumlande häftig upplevelse. En soluppgång över havet är ju alltid vacker! Och resan dit i mörkret på den smala grusvägen, trapporna upp i ficklampans sken. Och att sedan veta att jag, just jag, var den förste på hela jordklotet som såg solen den dagen, det var nog större än millenniet. Och sedan var det så vackert ljus när jag satt kvar, ensam sedan de andra åskådarna dragit. Stilla Havet över till Amerika så oändligt stort framför mig, ändå så fjuttigt jämfört med avståndet till solen som just gick upp. Och vid fötterna de obekymrade små myrorna som stretade precis som på Hävringe i sin mikrovärld omedvetna om soluppgångar och andra oviktigheter.
Nu klockan fyra lokal tid, efter obefintlig sömn, tar jag shuttle till flygplatsen för en första tripp upp till Seattle. Där blir jag några timmar bara och tänker ta en snabbis in till stan och återse den över lunch innan planet mot Keflavik går vidare. Där hinner jag väl bara in på en 'snyrting' (det enda isländska ord jag kan) innan Stockholmsplanet går. Och om allt går som det ska (det gör det inte alltid på Island: 2005 blev jag och dottern 36 timmar försenade där) är jag i Linköping efter 28 timmars resa från och med nu. 28 timmar kvar på mitt livs resa - darr på stämman - sedan blir allt som vanligt igen. Eller? Osäkert om det går att blogga på vägen ... tre i topp kanske får hållas på halster tills jag är hemma.
Javisst är det egentligen bara ett påhitt. Och som vanligt de gamla engelsmännens påfund att regera över världen och därför utgå från sitt Greenwichobservatorium. Och så råkade 180e längdgraden hamna just här.
Men 'så är det bestämt', som Martin Dahlins mamma sade.
Och vaddå, vi firade ju millennieskiftet med buller och bång. För mig var morgonen på East Cape en omtumlande häftig upplevelse. En soluppgång över havet är ju alltid vacker! Och resan dit i mörkret på den smala grusvägen, trapporna upp i ficklampans sken. Och att sedan veta att jag, just jag, var den förste på hela jordklotet som såg solen den dagen, det var nog större än millenniet. Och sedan var det så vackert ljus när jag satt kvar, ensam sedan de andra åskådarna dragit. Stilla Havet över till Amerika så oändligt stort framför mig, ändå så fjuttigt jämfört med avståndet till solen som just gick upp. Och vid fötterna de obekymrade små myrorna som stretade precis som på Hävringe i sin mikrovärld omedvetna om soluppgångar och andra oviktigheter.
Nu klockan fyra lokal tid, efter obefintlig sömn, tar jag shuttle till flygplatsen för en första tripp upp till Seattle. Där blir jag några timmar bara och tänker ta en snabbis in till stan och återse den över lunch innan planet mot Keflavik går vidare. Där hinner jag väl bara in på en 'snyrting' (det enda isländska ord jag kan) innan Stockholmsplanet går. Och om allt går som det ska (det gör det inte alltid på Island: 2005 blev jag och dottern 36 timmar försenade där) är jag i Linköping efter 28 timmars resa från och med nu. 28 timmar kvar på mitt livs resa - darr på stämman - sedan blir allt som vanligt igen. Eller? Osäkert om det går att blogga på vägen ... tre i topp kanske får hållas på halster tills jag är hemma.
Kommentarer
Trackback
