Jorden runt på 52 dagar

Jag var lite orolig att besöket i San Francisco skulle kännas lite platt och avslaget efter alla spännande och vackra platser på resan. Been there, done that, liksom. Men det är bara att kapitulera. Staden håller ställningarna. Det är liksom EXTRA ALLT. Inget fel alls på Sydneys, Aucklands eller Hongkongs waterfronts eller Melbournes och Shanghais flodstränder, alla måste tillhöra världens härligare miljöer. Men i mina ögon, eller hjärta kanske, tar de inte tätplatsen på topplistan.

Sydney och Auckland har båda sin vackra bro, men den ligger innanför staden. Här trotsar som en triumfbåge Golden Gate själva inloppet inte bara till San Francisco utan hela Bay Area med flera storstäder och jättebukten vars stackars vatten ska pressas under bron vid varje tidvatten. Här ligger stadens kullar brantare och vackrare med sina terrasserade gator, cablecarsspår och fyrvägsstoppskorsningar. Här ligger de vackraste husen i förmiddagssolen: fyravåningshusen med de smakfulla pastellfärgerna, smidesbalkongerna och brandstegarna. Och så mitt ute i vattnet, så nära men ändå så långt borta, så vackert men ändå så hemskt och så paradoxalt placerad ett stenkast från storstan. Fängelseön Alcatraz.

Det var visst helgdag igår. President's Day. Hade jag ingen aaaning om. Cheers, Obama! Fast dagen är inte tillägnad att hylla sittande president utan de gamla legendarerna, förstås. Ännu en av de där konstiga, omotiverade helgdagarna man firar i USA. Labor day, Veteran's Day... Jag menar, vi i Sverige har ju RIKTIGA helgdagar att fira: Annandag påsk, Trettondagen, Kristi Himmelfärdsdag. Men det kanske beror på att vi är så mycket mer religiösa i Sverige än i USA?

Jaja, jag vet, Fisherman's Wharf är ett turistghetto. Men jag måste ändå börja där. Men vårsolen i ögonen och den kyliga vårluften bitande i kinderna som en svensk aprildag. Vid den pyttelilla beachen crawlar några hurtisar i våtdräkt. Vattnet är elva grader nu, går upp till sexton på sommaren, berättar en frusen uppkomling för mig. Förmiddagen efter sista kvällspromenaden i de tjugoåttagradiga Rarorongaböljorna.

Men jag utsträcker min promenad längre än jag gått tidigare. Längs Embarcadero med sina inplanterade palmer och de gamla delvis övergivna hamnmagasinen. Där så många filmbiljakter slutat efter hisnande nerförsbackesfärder. Kommer till marknaden. Lite snobbmarknad, onekligen, inget sånt fullt med flugor. Nej, här är det prydligt, dyrt och välordnat. Det finns en organic-mottrend till all snabbmat och junkfood. För de med gott om pengar förstås. Det det börjat bli vulgärt och alldagligt med jätteportioner har många övergått till att spendera lite mer på organic.

Sedan tar jag båten över till Sausalito, den stillsamma orten på norra sidan bukten; som Aucklands Davenport eller Sydneys Manly. Alla tre lika småpittoreska, vilsamma på lagom vattenavstånd från storstadscentrum med den imposanta skylinen i bakgrunden. Jag vandrar länge runt bland de stora vita båtarna i marinan. Hittar en fin gammal segelbåt som slitit av en förtöjning, knopar ihop de trasiga tamparna men har ingen klisterlapp med 'från en okänd välgörare' att sätta dit. Latte med apple muffin på Starbucks. Tar färjan tillbaka i skymningen och ser solen gå ner bakom Golden Gate. Släpar mig tillbaka. Efter tio timmars San Franciscopromenerande besegrar tröttheten hungern och jag köper en smörgås till hotellrummet och sjunker ner på sängen. Utan att vara mätt varken på smörgås eller San Francisco.



Efter alla resans beachbilder får man medge att San Franciscos lille fjuttestrand med två personer i badmössa i vattnet utgör en avkylande kontrast



Alltid gläder det väl någon att se Peter framför lotsbåtshamnen!? Stadiga saker på säkert nära tretti meter.



Sausolitofärjans Union Jack vajar mot San Franciscos skyline