Jorden runt på 52 dagar

Så packar jag då min resväska för vilken gång i ordningen vet jag verkligen inte. Inte nog med att jag gjort 13 delsemestrar, på vissa har jag ju rest runt och packat upp och ner varje dag. Efter åtta dar på Rarotonga krävs dock en större ompackning. Sommar- och smutsiga kläder underst, upp med de oanvända varmare sakerna. De blöta badkläderna efter de sista baden får åka i en plastpåse. Kommer att minnas hur man lojt kunde sitta på knä i vattnet en timme och sedan simma i den enslinje av en palm och en husknut jag sett ut för att inte slå i någon av de skrovliga stenarna. Nu har jag lagt lämna-södra-halvklots-sentimentaliteten bakom mig och har energi för nya äventyr! Fan, San Francisco är ju grejt!

Skulle tro att mitt sätt att resa bygger på konceptet som Cardebring och jag en gång hade när vi reste runt i USA. Läs på lite lagom, gör en grovplanering, boka upp en reserutt och flygbiljetter. Sedan hyr man bil på stället om det behövs och tar in på ett motell som man hittar när kvällen kommer. Skaffar sig en hyfsad guidebok och betar av det man själv tycker är intressant och vill lägga sin tid på. Så kan man läsa på mer efteråt om platser man sett, när man har en upplevelse att relatera till. Inga organiserade turer där man slaviskt följer någon annans rutt och inte får uppleva själv utan lyssna på någon annan. Det slår mig att det resande som jag föredrar följer hela Kolbs cirkel, för den som nu känner till den. Först börjar man lite lagom i det abstrakta men inte för mycket, sedan gör man, får erfarenheter av det, reflekterar över vad man sett och gjort och slutligen läser man på och lär sig lite till. Hm, vad kan den lärdomen om resande ger för slutsatser om undervisning, månne?

Så det är dags att dra vidare, återigen i den ständige Cooks fotspår. Eller kondensstrimma. Jag visste ju att han utforskat Australien, Nya Zeeland och öar i Stilla Havet (hur fan hittade han dem egentligen, havet är ju så fruktansvärt stort och öarna så små?). Men inte visste jag att han utforskat hela Amerikas västkust upp till Alaska och hela Berings sund och hade för avsikt att besegla Nordvästpassagen. Men det klarade han inte utan återvände till Hawaii där han så olyckligt blev tagen för krigsguden och dödad i ett handgemäng, allt enligt vad jag lärde mig av Felix. Därför nöjer jag mig med att via byte i LA ta mig till San Francisco. Fast jag misstänker att den amerikanska inresekontrollen sedvanligt kommer att vara nästan lika grym som Cooks kombattander på Hawaii.

Dags för en sista strandpromenad och eventuell ytterligare markering av bruna kontra vita kroppsdelar. I förmiddags unnade jag den stackars globetrotterutslitna, resesönderstressade, flygplansnersuttna kroppen lite uppladdande massage utomhus under ett skuggande träd inför den kommande nattflygningen.