Sista dagen på södra halvklotet
Solen strålar på min sista dag på södra halvklotet. Vid midnatt bär det av mot den näst sista anhalten på resan: San Francisco. Första platsen jag kommer till där jag varit förut. Ska bli intressant att se hur den staden står sig i jämförelse nu. Tillsammans med Paris har jag den som min favoritstad i världen hittills. Kommer det att förblekna nu?
Det ska också ge en chans att successivt vänja sig med tidsomställningen … 11 timmar, herregud hur ska det gå att stiga upp före jag gått och lagt mig? Och temperaturerna, det är knappt tio. Plus. Varmt, tänker ni. Hur ska det gå, tänker jag. Skinnjackan dumpade jag ju på hotellet i Shanghai, vinterskorna på flygplatsen i Hongkong, nu får man klara sig med bara regnjacka och den enda medhavda tröjan.
Har ett svagt minne av att det var konstigt där i vintermörkret i början av januari när jag letade fram kortärmade skjortor i garderoben, plockade fram T-shirts ur lådan, och hur abstrakt det var med BADBYXOR. Nu har jag inte använt annat i sex veckor. Det känns lika främmande nu att gräva upp de långärmade skjortorna och den enda varma tröjan från underst i resväskan.
Åtta dagar. Så länge har jag inte varit på samma plats på hela resan. Och det har varit perfekt att anpassa sig till det mer långsamma tempot på ön, få njuta av sol och varmt vatten och mest ta det lugnt. Sitta i skuggan för solen eller skydd för regnet under mitt lilla tak. Jag är också lite nöjd med att faktiskt ha kommit en bit på en text. Chefen tyckte att man borde använda övertidstimmar för kompetensutveckling, och tänk, fastän han verkar orubblig så lyssnar Peter på goda råd. Så jag har utnyttjat den kreativa miljön för lite skrivarbete. Vad kan väl vara mer stimulerande än att ostressat sitta i skugga, se på hönsen och kycklingarna på gräsmattan, läppja på en kaffekopp med datorn i knät?
I natt lyfter vi sålunda för sista gången mot den tropiska himlen. Min flygkunnige vän Elias har informerat om att banan på Rarotonga är KNAPPT 2,4 kilometer lång. Och att en fullastad 767a kräver 2,4 kilometer. Men om vi har tur och jetströmmarna med oss kanske vi inte behöver tanka riktigt fullt, utan att behöva glidflyga sista biten mot LA, och är tillräckligt lätta för att bara behöva toucha palmtopparna vid banänden?
