Oh, Island in the Sun
Igår var det mulet och regnade mest hela dan. Det var ändå skönt att sitta under det lilla tak som ger skugga för solen men igår gav skydd för nederbörden. Jag fick lite gjort där i min vrå, med ett par koppar kaffe. Det var ändå skönt att gå den sedvanliga promenaden, även om jag gick på vägen och inte stranden för att det småregnade. Man blir inte ens kall av regnet. Längs vägen åker scootrar och bilar. Hjälmar är inte att tänka på, jag har aldrig sett en enda och på flakbilarna står barn och hänger över kanten. Höns, hundar och katter går längs vägen, liksom en och annan svettig eller regnvåt turist. Ett par hundar mötte mig igår med slokande huvuden. De grät inte. Men mellan dem låg en katt med flugor på kroppen. De sörjde en överkörd kompis.
När jag skrev gårdagen inlägg och reflekterade över resan fick jag lite ångest för att det bara är en vecka kvar på denna oändliga sitt livs resa. Den har känts som en barndoms sommar: bara en lång rad soliga dagar med nya spännande saker varje dag. Nu fick jag den där stressade känslan man brukar få i början av augusti: hjälp, snart är det slut, snart ska man krypa in igen i 11 månader.
Idag vill jag ha SOL! Och det fick jag också. Jag har erfarit att det som är jordenruntresenärens hårdvaluta är elektricitet och internetanslutning (oajjfajj som de säger här på ön) till datorn samt salt till matlagningen på rummet. Jag brukar tjuva påsar på McDonalds och liknande ställen. Tyckte jag kapade åt mig ett förråd när jag åt pizza häromdagen men i morse var det klippt slut. Fick ta motsolsbussen in till Avarua, käkade lunch på pizzastället och bunkrade saltpåsar för resten av resan innan jag tog medsolsbussen hem. Bussarna saknar stopp-knapp, man går fram och ställer sig hos chauffören när man vill bli avsläppt så stannar han. Varför krångla till det? När man ska med ställer man sig vid vägkanten och vinkar. Hållplatser är överskattade – varför krångla till det?
Min obligatoriska strandpromenad på eftermiddagen brukar vara skön, förhoppningsvis nyttig men händelselös. Ja, om man nu kan klaga på att vandra i sanden längs en söderhavsöstrand. Jag brukar se typ fem personer i vattnet, lika många som ligger i nån solstol uppe vid ett av alla små hotell och möjligen någon mer som promenerar.
Idag var det händelserikt. Efter en bit kom jag förbi ett bröllop på stranden. Säkert jätteromantiskt för de inblandade. Men snälla, det såg precis ut som ett ÖRÅD! Man hade lagt kokosnötter i en ring och ställt dit ett antal facklor. På träbänkar satt ett tiotal personer som väl var gästerna. Brudparet satt med ryggen mot mig i ett par plaststolar. En man i fladdrande vit skjorta stod framför dem med några papper i handen. Exakt iscensatt som ett öråd. Jag kunde nästan höra skjortmannen säga –”…och på den sista lappen läser jag … ” medan han sannolikt sade –”Tager du denna…”. Men i min sinnesbild var det allt annat än förening som pågick.
Snart därefter satt en dam och drack champagne en bit ut i vattnet med sin nioåriga dotter görandes matteläxa i vattenbrynet. Snobbig amerikanska, tänkte jag. Ytterligare längre fram hade några sex i vattnet. Och ännu längre fram gick det flera kvinnor omkring en bra bit ut, det var lågvatten och många stenar och klippor var framme i dagen. Två kvinnor kom in till stranden och jag frågade vad de gjorde. De jagade bläckfiskar: de håller till under stenarna och vid lågvatten kan man komma åt dem med en lång järnpinne. De hade en bläckfisk i en påse och jag fick hålla i den. Den var kanske på kilot, och med de vitrosa armarna dinglande var den kanske halvmetern. Najs.
Nu är det dags att ladda för sista dagen på södra halvklotet. Som Cecilia en gång så träffande sa: -Tänk på att allt du gör nu gör du för sista gången.
Efter några semestrar har man känt lite ny energi att återvända till jobbet. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen - jaja, jag vet att chefen läser det här! - påstå att jag längtar till det. Däremot förstås till att träffa de därhemma. Men sommarslutstressen tilltar: vad företar man sig efter ens livs resa är slut? Javisst ja, pulsar i snön och undervisar ettor i makro var det.
"Busstationen": ändhållplatsen vid Cooks Corner för busslinjen runt ön.
