Staden som hukar sig lite
Blev överraskad när hjulen damp ner på Seatac i morse och det var SNÖ ute. Seattle har typ snö tre-fyra dar om året. Vanligtvis kommer de milda vindarna från havet med regn och plusgrader vintern igenom, men nån gång vänder det och drar ner kyla från Kanada. Det var så som det blir när det har kommit blötsnö som slaskat och sedan blivit kallare så det sista fryser på och knastrar.
Jag trodde jag hittade till flygbussen utan att kolla några skyltar sedan jag bodde här senast. Men se, det gick ingen flygbuss. För sedan 2007 har man dragit räls ut till flygplatsen. Light rail, kallas det, motsvarar väl 'snabbspårvagn' på svenska. Lite typiskt Seattle, har satsar man inte på¨någon Maglev eller snabbjärnväg eller åtminstone tunnelbana. Nej en mesig liten spårvagn, även om första biten från flygplatsen går på creddigt höga pelare. Men sen hamnar man inne på vanliga bostadsgator och bilarna på motorvägen forsar förbi. Visserligen kostar biljetten blygsamma 2,50 dollar mot ca 40 för en taxi, men hur ska man locka folk att ta luståget?
Och i kylan ser jag hur folk liksom hukar lite, drar ihop axlarna, böjer huvudet framåt. Och då känner jag igen det från hur det var i decemberkylan i Sverige eller i Oslo i november. Det är väl sådär vi omedvetet rör oss hela vintern i vårt land. Så tänker jag på människorna i Sydney. Och hur mycket vackrare, gladare och stoltare de föreföll. Blir inte livet gladare och lättare när man går i shorts och linne i sommarvärme??
Nostalgibesöket på ett par timmar i Seattle mellan planen går fort. Jag köper ett par skor billigt på Nordstrom rack, äter en Clam Chowder i en bread bowl på Pike Place Market och tittar ut över färjorna i diset och några stilla snöflingor. Handlar bönor på världens första Starbucks (ja, det var här det började) och tar en tall latte med kanelkaka på ett annat. That's it. Been here, done that.
Och jag tänker att hela staden liksom hukar lite, precis som människorna. Jag minns att damen jag hyrde av sade att man var så provinsiell här. Tyckte då hon var lite snobbig men förstår nu vad hon menar. Man gör liksom inte så stort väsen av sig här. Man har ju en vacker havsmiljö mitt inne i staden, färjor som ilar, fartyg som kommer, vatten som glittar. Men i stället för som de vackra städerna jag besökt öppna upp och göra breda vackra gångstråk har man byggt en genomfartsled längs vattnet, för säkerhets skull på pelare som skymmer och utestänger det vackra.
Staden liksom hukar sig lite. Gör inte mer väsen av sig än nödvändigt. Som jag?
Jag trodde jag hittade till flygbussen utan att kolla några skyltar sedan jag bodde här senast. Men se, det gick ingen flygbuss. För sedan 2007 har man dragit räls ut till flygplatsen. Light rail, kallas det, motsvarar väl 'snabbspårvagn' på svenska. Lite typiskt Seattle, har satsar man inte på¨någon Maglev eller snabbjärnväg eller åtminstone tunnelbana. Nej en mesig liten spårvagn, även om första biten från flygplatsen går på creddigt höga pelare. Men sen hamnar man inne på vanliga bostadsgator och bilarna på motorvägen forsar förbi. Visserligen kostar biljetten blygsamma 2,50 dollar mot ca 40 för en taxi, men hur ska man locka folk att ta luståget?
Och i kylan ser jag hur folk liksom hukar lite, drar ihop axlarna, böjer huvudet framåt. Och då känner jag igen det från hur det var i decemberkylan i Sverige eller i Oslo i november. Det är väl sådär vi omedvetet rör oss hela vintern i vårt land. Så tänker jag på människorna i Sydney. Och hur mycket vackrare, gladare och stoltare de föreföll. Blir inte livet gladare och lättare när man går i shorts och linne i sommarvärme??
Nostalgibesöket på ett par timmar i Seattle mellan planen går fort. Jag köper ett par skor billigt på Nordstrom rack, äter en Clam Chowder i en bread bowl på Pike Place Market och tittar ut över färjorna i diset och några stilla snöflingor. Handlar bönor på världens första Starbucks (ja, det var här det började) och tar en tall latte med kanelkaka på ett annat. That's it. Been here, done that.
Och jag tänker att hela staden liksom hukar lite, precis som människorna. Jag minns att damen jag hyrde av sade att man var så provinsiell här. Tyckte då hon var lite snobbig men förstår nu vad hon menar. Man gör liksom inte så stort väsen av sig här. Man har ju en vacker havsmiljö mitt inne i staden, färjor som ilar, fartyg som kommer, vatten som glittar. Men i stället för som de vackra städerna jag besökt öppna upp och göra breda vackra gångstråk har man byggt en genomfartsled längs vattnet, för säkerhets skull på pelare som skymmer och utestänger det vackra.
Staden liksom hukar sig lite. Gör inte mer väsen av sig än nödvändigt. Som jag?
Kommentarer
Trackback
