Jorden runt på 52 dagar

För exakt en månad sedan var det dags att dra iväg. Nu är det dags att opereras. Jag har släpat på mitt ben i paket i 11 dagar nu. Kämpat mig fram svettig på kryckor. Man orkar inte gå långa sträckor och det är omöjligt att bära något i händerna. Ryggsäck till jobbet, feta byxfickor hemma. Går ständigt i joggingbyxor för de är de enda som går att dra över gipspaketet. Det är för långt att ta sig till busshållplatsen där bussen går till jobbet. Ibland har jag åkt taxi, ibland fått skjuts av snälla kollegor, vissa dagar arbetat hemma. Så kom jag på att jag kan ta en annan buss som går ner mot stan, till den är det bara fyra kvarter att ta sig, sedan byta till universitetsbussen. Det är svårt att klara sig i huset själv. Bara en sådan sak som att få med sig kaffekoppen från diskbänken till bordet utan att det skvimpar ut!

Som tur är kom pappa och Anita lägligt och de har hjälpt mig mycket och bidragit med gott humör. "Already missing you" säger man ju ibland lite ytligt, men i det här fallet stämmer det. Nu har de åkt vidare till New York. De har fått klara sig utan mig på stan men kunnat se och göra en hel del på egen hand.

Kom hem igår kväll efter att ha lyssnat på föredrag på svenska klubben av den svenske författaren Jonas Hasen Khemiri. Det var intressant, ska skriva mer om det när jag läst hans bok. Drabbades då av stopp i toaletten!! Märkte det när det uppstod en lagom trevlig översvämning på badrumsgolvet när jag spolade. Varför händer allt skit (!) just här som aldrig händer hemma? Idag lyckades jag kravla mig ner i änkans källare och hitta en såndär gummituta och efter idogt pumpande tror jag det löst sig?

I morgon bitti mot operationsbordet. Nu ska det skäras i mig: dra hälsenan på plats och sy fast den. Får åka hem på lördag, då tar Ia vänligen med mig hem till sig några dagar. Därför blir det väl inget mer bloggande förrän i nästa vecka.  

Som de säger: -"De ska operera mitt ben". -"Ben Hur"?