Yulefest
En stor, rykande, doftande mugg glögg. Mmm! Dragspelsmusik, spelmanslåtar, nyckelharpor, jojk, folkdräkt. Lusekoftor, lusekoftor, lusekoftor. På "yulefest" kan man få sitt lystmäte av sin egen kultur!
Jag besökte igår The Nordic Heritage Museum. Förutom samlingarna från immigranttiden var där också årets julfest. Där kunde man shoppa och utspisas med allehanda nordiska specialiteter. Förutom glöggen jag njöt av så fanns ärtsoppa, varmkorv, sillmackor, köttbullmackor och danska smörrebröd och Carlsberg. Och i "Kaffestugan" fanns hur-många-sorter-som-helst av hembakt bröd. Kanelbullar (utan 2 cm florsocker på), mazariner och nygjorda kanelpannkakor var bara något av det som hamnade på min tallrik, medan två dragspelare underhöll mitt bland museiföremålen. 
Det nordiska arvet lever tydligt här och det är värdefullt att denna intressanta del av historien kan bevaras på museum. Över en miljon svenskar - en fjärdedel av befolkningen! - emigrerade under åren 1860-1920. 750 000 norrmän och 300 000 danskar utvandrade också. Efter det att järnvägen byggts från Chicago till västkusten kom sammanlagt 72 000 svenskar till Seattle och idag lär det finnas en kvarts miljon i staden med svenskt påbrå.
Hade jag varit emigrant och avrest när jag gjorde i september så hade jag varit framme först idag. Resan tog nämligen två månader och förutom de ägodelar man fick med sig i sådana kistor som fanns bevarade på museet var man tvungen att medföra mat och vatten för två månader på båten. De allra sämst ställda hade inte råd att åka, så emigranterna var ofta människor på landsbygden bland de inte alltför fattiga eller som redan hade emigrerade släktingar som sände hem pengar till reskassan. Vidare var det människor som stöttes ur statskyrkan och på senare år även stadsbor som ville söka lyckan (och kanske guld) i Staterna.
Så igår fick jag en tillräcklig dos av skandinavisk kultur för flera år framöver... Jag tycker det är härligt att se hur traditioner, minnen och kultur upprätthålls. Pensionärer och barnfamiljer trängdes, de senare kanske mest lockade av jultomten. Jag tror alla med minsta lilla norskt påbrå kom i lusekofta, och hade man ingen så fanns det att köpa. Otaliga andra skandinaviska saker bjöds ut i de olika stånden: rosenmålningar, broderier, glas, dalahästar, julprydnader, tomtar och troll, böcker och musik, det allra mesta handgjort av människorna här, annat inköpt från hemländerna. I ett hörn hittade jag svenska julsaker från SWEA, Swedish Women's Educational Association. http://www.chapters-swea.org/seattle/. Där stod Annica och Annika och de lyckade få mig att köpa en betongtomte (lysande med tanke på övervikten på planet hem) som svenskamerikansk julsouvenir.
Det finns sentida utvandrare också. I Nordic Café åt jag sillsmörgås med en gammal SAABare som lockades över till Boeing redan 1958 när det företaget expanderade och sökte svensk arbetskraft. Tänk att stöta på en person som gift sig i domkyrkan och bott i Majelden innan jag själv föddes. Han arbetade nu efter pensioneringen som frivillig på museet, vars verksamhet till stor del bygger på donationer och frivilliga som arbetar där.
Samtidigt som jag hänförs över hur levande och stimulerande det svenska och skandinaviska arvet hålls, så undrar jag över vad jag skulle tänka om motsvarande fenomen i Sverige. Jag skulle säkert tycka det var mossigt obegripligt om ättlingar till människor som kom till Sverige på 1800-talet skulle samlas i egna lokaler och fira gamla traditioner, sälja föremål med hemlandsanknytning, spela musik och dansa som man lärt sig av sina anförvanter. -"Herregud, har man inte blivit svensk efter över hundra år". Det fina med USA är att nästan alla någonstans tillbaka har ett invandrarförflutet, så det är ingen skillnad mellan människor, inget vi och dom. Här lyckas man också vara både och: förena att vara amerikan med en oblyg kollektiv stolthet över sin bakgrund.
Julmarknaden i Seattle står inte långt efter den i Gamla Linköping...
...men de amerikanska dalahästarna är definitivt större än de svenska!
Vilken häftig upplevelse med svensk julbasar! Jag skrattade gott åt bilden med dalahästen. Självklart är allting större over there än hemma.
Kan inte du ta en bild på den största kaffemuggen du ser? Alltså på en sån där take-away pappersmugg?
Jag skulle vilja se hur stora de är, har hört att de är gigantiska! Inga Baljan-muggar där inte!
