Analys: Centralbankerna får det svårt
Vi diskuterar världsekonomin ibland på min kurs. USA sänkte nyss räntan, vilket debatterats av landets ekonomer. Sverige och Europa väntas se fortsatta höjningar något år till. Vad kan centralbankerna göra i det kommande konjunkturläget? Min prognos är att de får det svårt.
Vi har levt en tid nu när centralbankerna har haft det ganska enkelt. Visserligen har inte minst den svenska riksbanken fått en del kritik. Förutom över bankens tydlighet har det gällt att inflationen varit för LÅG och därför (den redan mycket låga) räntan för hög. Men kritik mot några tiondelars för låg inflation än ändå lätt att leva med, inte minst det senaste året när sysselsättningen samtidigt ökat. Räntehöjningarna som nu kommit har varit förvånansvärt måttliga med tanke på den högkonjunktur som råder.
Förklaringen till att inflationen och därmed räntan varit så låg i Sverige, hos EMU-länderna och i USA kan liknas vid en "omvänd stagflation". Flera faktorer har bidragit till att utbudet i ekonomin växt snabbare än normalt: IT-samhället slår "äntligen" igenom med ökad produktivitet, nya konkurrentländer har bidragit med billiga importvaror och samtidigt ökat konkurrenstrycket på inhemska företag. Fram tills nu har detta motverkat inflationstrycket från högkonjunkturen och vi befinner oss i detta nu på toppen i den bästa av konjunkturvärldar med hög sysselsättning förenat med låg inflation.
Centralbankernas räntevapen är enbart ägnat att kontrollera en variabel: inflationen. Så länge denna styrs av efterfrågan funkar det bra. Men en positiv utbudschock är ju som sagt rätt okej också.
Mycket talar nu emellertid för att problemet kommer att vändas i sin motsats och då kommer centralbanksledarna att få det hetare om öronen. Bernanke i USA är redan under debatt och flera ekonomer jag lyssnat till här är inne på samma linje. Effekterna av produktivitetsökningarna klingar nu ut. Lönerna börjar drivas upp runt om i världen samtidigt som växelkurserna börjar justeras så importen blir dyrare igen. Råvarupriserna stiger, inte bara oljan utan överlag på grund av stigande världsefterfrågan. Högkonjunkturen vi har kommer leda till krav på lönekompensation även i våra länder. Alla dessa effekter sammantaget leder till en negativ utbudschock som kan närma sig 70-talets omfattning.
Vad gör riksbanken, ECB och USAs Fed då? De båda förstnämnda ska enligt instruktionen enbart se till inflationen och måste då höja räntan. Men det kommer bli ifrågasatt alltmer om samtidigt konjunkturen och sysselsättningen faller. Säkert kommer politiker protestera och den omhuldade självständigheten angripas. I USA ska centralbanken inte enbart se till inflationen utan även andra konjunkturfaktorer. Men det blir inte lättare, då det innebär en målkonflikt. Dessutom har amerikanerna vant sig vid hög konsumtion. De enorma skulderna måste börja betalas tillbaka och jag blir inte förvånad om landet går in i en längre period av stagnation. Då blir det likaledes svårt att motivera att hålla räntorma höga.
Det ska nog fan vara centralbankschef de närmaste åren.
Vi har levt en tid nu när centralbankerna har haft det ganska enkelt. Visserligen har inte minst den svenska riksbanken fått en del kritik. Förutom över bankens tydlighet har det gällt att inflationen varit för LÅG och därför (den redan mycket låga) räntan för hög. Men kritik mot några tiondelars för låg inflation än ändå lätt att leva med, inte minst det senaste året när sysselsättningen samtidigt ökat. Räntehöjningarna som nu kommit har varit förvånansvärt måttliga med tanke på den högkonjunktur som råder.
Förklaringen till att inflationen och därmed räntan varit så låg i Sverige, hos EMU-länderna och i USA kan liknas vid en "omvänd stagflation". Flera faktorer har bidragit till att utbudet i ekonomin växt snabbare än normalt: IT-samhället slår "äntligen" igenom med ökad produktivitet, nya konkurrentländer har bidragit med billiga importvaror och samtidigt ökat konkurrenstrycket på inhemska företag. Fram tills nu har detta motverkat inflationstrycket från högkonjunkturen och vi befinner oss i detta nu på toppen i den bästa av konjunkturvärldar med hög sysselsättning förenat med låg inflation.
Centralbankernas räntevapen är enbart ägnat att kontrollera en variabel: inflationen. Så länge denna styrs av efterfrågan funkar det bra. Men en positiv utbudschock är ju som sagt rätt okej också.
Mycket talar nu emellertid för att problemet kommer att vändas i sin motsats och då kommer centralbanksledarna att få det hetare om öronen. Bernanke i USA är redan under debatt och flera ekonomer jag lyssnat till här är inne på samma linje. Effekterna av produktivitetsökningarna klingar nu ut. Lönerna börjar drivas upp runt om i världen samtidigt som växelkurserna börjar justeras så importen blir dyrare igen. Råvarupriserna stiger, inte bara oljan utan överlag på grund av stigande världsefterfrågan. Högkonjunkturen vi har kommer leda till krav på lönekompensation även i våra länder. Alla dessa effekter sammantaget leder till en negativ utbudschock som kan närma sig 70-talets omfattning.
Vad gör riksbanken, ECB och USAs Fed då? De båda förstnämnda ska enligt instruktionen enbart se till inflationen och måste då höja räntan. Men det kommer bli ifrågasatt alltmer om samtidigt konjunkturen och sysselsättningen faller. Säkert kommer politiker protestera och den omhuldade självständigheten angripas. I USA ska centralbanken inte enbart se till inflationen utan även andra konjunkturfaktorer. Men det blir inte lättare, då det innebär en målkonflikt. Dessutom har amerikanerna vant sig vid hög konsumtion. De enorma skulderna måste börja betalas tillbaka och jag blir inte förvånad om landet går in i en längre period av stagnation. Då blir det likaledes svårt att motivera att hålla räntorma höga.
Det ska nog fan vara centralbankschef de närmaste åren.
Kommentarer
Trackback
