Take the long way home*
I morse gick jag upp 03.30 för att vänja mig vid tidsomställningen. Vilken disciplin! Å andra sidan låg jag med svensk tideräkning och drönade till 12.30 .
Jag har funnit att det som Cecilia skrev om att det mesta man gör är för sista gången har en annan innebörd. Det är varken fråga om att passa på att skämma ut sig eller återupprätta sin förlorade heder. Nej, i stället är det en sentimental känsla av att bryta upp. Jag gör verkligen allt för sista gången!
En rad människor som jag lärt känna under tiden här måste jag säga adjö till och vet dessutom att jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Även triviala vardagssaker som att sista gången ta sig de sju kvarteren nerför backen till bussen såsom jag gjort varje morgon ger en nostalgisk tyngd i magen. De där sträckorna så oändligt långa på kryckor som nu bara är en kort promenad. Goodbye till studenterna. Sista passet på gymmet i kväll.
Jag har väl helt enkelt hunnit rota mig lite här i staden. Det är ett gott tecken på att vistelsen varit givande. Det är en dubbel känsla som jag tror många som vistats utomlands känner. Man hör lite till båda platserna. Samtidigt längtar jag mycket hem nu när det är dags att åka. Jag vill till mina nära och kära!
Men jag undrar hur fasen det står till i Sverige egentligen. Det verkar precis så Bergmanskt som utlänningar ofta tror. Tidningarna fulla med elände: knivmördade universitetslärare, mordförsök på rektor, stöldligor, dödsbakterier och köttfuskande butiker. Bloggvärlden full av tungsinta eller modegalna kvinnor och besserwissrande män. Mailen från Sverige är nedstämda. Allt verkar deprimerat, dampigt, dystert. Mörkt, modstulet, mulet. Vad är det för land därhemma??
Så för att anpassa mig till det svenska kynnet tog jag till mig en kommentar från publiken efter Luciatåget i söndags: -"Var inte en av stjärngossarna väldigt mycket äldre än alla andra?"
*behöver väl inte påpeka att detta är en Supertramplåt?
Jag har funnit att det som Cecilia skrev om att det mesta man gör är för sista gången har en annan innebörd. Det är varken fråga om att passa på att skämma ut sig eller återupprätta sin förlorade heder. Nej, i stället är det en sentimental känsla av att bryta upp. Jag gör verkligen allt för sista gången!
En rad människor som jag lärt känna under tiden här måste jag säga adjö till och vet dessutom att jag kanske aldrig mer kommer att träffa. Även triviala vardagssaker som att sista gången ta sig de sju kvarteren nerför backen till bussen såsom jag gjort varje morgon ger en nostalgisk tyngd i magen. De där sträckorna så oändligt långa på kryckor som nu bara är en kort promenad. Goodbye till studenterna. Sista passet på gymmet i kväll.
Jag har väl helt enkelt hunnit rota mig lite här i staden. Det är ett gott tecken på att vistelsen varit givande. Det är en dubbel känsla som jag tror många som vistats utomlands känner. Man hör lite till båda platserna. Samtidigt längtar jag mycket hem nu när det är dags att åka. Jag vill till mina nära och kära!
Men jag undrar hur fasen det står till i Sverige egentligen. Det verkar precis så Bergmanskt som utlänningar ofta tror. Tidningarna fulla med elände: knivmördade universitetslärare, mordförsök på rektor, stöldligor, dödsbakterier och köttfuskande butiker. Bloggvärlden full av tungsinta eller modegalna kvinnor och besserwissrande män. Mailen från Sverige är nedstämda. Allt verkar deprimerat, dampigt, dystert. Mörkt, modstulet, mulet. Vad är det för land därhemma??
Så för att anpassa mig till det svenska kynnet tog jag till mig en kommentar från publiken efter Luciatåget i söndags: -"Var inte en av stjärngossarna väldigt mycket äldre än alla andra?"
*behöver väl inte påpeka att detta är en Supertramplåt?
Kommentarer
Postat av: Charlotta
Åldern på stjärngossarna tänkte jag inte på, men jag såg tydligt att en var gulligast!
PS! Vi har glimtar av ljus även i Sverige/Linköping.
Postat av: Linda
Men vaddå äldre? Han den där skäggige karln bredvid dig var ju äldre än du.........eller?
Trackback
