Dags att dra iväg!
Sista kvällen innan avresan! Högar travas på vardagsrumsbordet och kläder på sängen. Allt ska packas ner till högst 23 kilo att leva med i tre månader.
De sista tentorna är rättade, de sista mötena genomförda, de sista mailen skickade. Kollegor och studenter har önskat lyckat till. Har jag fått med mig allt jag behöver från jobbet?? Tack för usb-minnen och fillager!
Jag fick inte mitt visum med posten idag heller. Jag cyklade hem i regnet bara för att förvissa mig om att det fanns här. Men det gjorde det inte! Satt sedan i telefonkö till ambassaden i 1,5 timme (precis som man inte har något annat för sig dan innan avresa). När jag äntligen kom fram kunde hon spåra försändelsen till ICA-affären där vi hämtar ut post. Avin hade tydligen inte delats ut, men jag kunde åka dit och lösa ut det med rek-numret som hon gav mig. Känns skönt att ha det i handen!
Efter allt KRÅNGEL förvånar det mig att den undervisning jag ska hålla tas så lättsinnigt på. Jag har fått reda på tid och plats för mina undervisningspass och när tentan går, det är allt. Verkar som man kan gå in och göra nästan vad man vill där. En syllabus (ung. kursbeskrivning) ska finnas vid kursstart. Eller är det något viktigt jag missat?
Sommarstugan är stängd för vintern. Var ute och njöt en sista kväll under myriader av stjärnor på den knipklara hösthimlen, kustens alla fyrar verkade så nära att man kunde ta på dem, en sista kaffe på klipporna, sedan lås och bom. Det känns alltid vemodigt att stänga för vintern, men det brukar vara i november, inte nu. Båten är upptagen och tömd. Åtta månader tills nästa gång, när isen släppt och våren återvänt. Ibland önskar man att det gick att frysa ner ett ögonblick i små iskuber och ta fram en i taget under vintern.
Klumpen i halsen de sista veckorna av att allt det praktiska ska ordnas börjar nu förbytas i spirit inför resan. Nu blir det äntligen av. På sätt och vis har det varit bra med allt det, för det har inte funnits tid att fundera så mycket över vad det egentligen betyder att lämna fru och barn så länge. Och det är så mycket mer ansvarsfullt att åka såhär än som turist eller student. Jobbet förväntas funka båda hemma och där. Hus,hem och familj ska kunna leva här, betala räkningar, sköta trädgård, skjutsningar till träningar och allt det där.
Vemod blandas med förväntan! Kom att tänka på ett gyckel jag skrev till cabarén-05 när jag mötte Ylva i korridoren häromdan. Det handlar egentligen om studenten som ska ut i livet men jag kom på att det passade rätt bra för att peppa mig inför min egen resa. Så här är det, jag sjunger med "linköpingsstudenten Lina" (Heidi W)...
http://polopoly.liu.se/content/1/c6/07/54/90/Dags%20att%20dra%20iv%C3%A4g.MP3
De sista tentorna är rättade, de sista mötena genomförda, de sista mailen skickade. Kollegor och studenter har önskat lyckat till. Har jag fått med mig allt jag behöver från jobbet?? Tack för usb-minnen och fillager!
Jag fick inte mitt visum med posten idag heller. Jag cyklade hem i regnet bara för att förvissa mig om att det fanns här. Men det gjorde det inte! Satt sedan i telefonkö till ambassaden i 1,5 timme (precis som man inte har något annat för sig dan innan avresa). När jag äntligen kom fram kunde hon spåra försändelsen till ICA-affären där vi hämtar ut post. Avin hade tydligen inte delats ut, men jag kunde åka dit och lösa ut det med rek-numret som hon gav mig. Känns skönt att ha det i handen!
Efter allt KRÅNGEL förvånar det mig att den undervisning jag ska hålla tas så lättsinnigt på. Jag har fått reda på tid och plats för mina undervisningspass och när tentan går, det är allt. Verkar som man kan gå in och göra nästan vad man vill där. En syllabus (ung. kursbeskrivning) ska finnas vid kursstart. Eller är det något viktigt jag missat?
Sommarstugan är stängd för vintern. Var ute och njöt en sista kväll under myriader av stjärnor på den knipklara hösthimlen, kustens alla fyrar verkade så nära att man kunde ta på dem, en sista kaffe på klipporna, sedan lås och bom. Det känns alltid vemodigt att stänga för vintern, men det brukar vara i november, inte nu. Båten är upptagen och tömd. Åtta månader tills nästa gång, när isen släppt och våren återvänt. Ibland önskar man att det gick att frysa ner ett ögonblick i små iskuber och ta fram en i taget under vintern.
Klumpen i halsen de sista veckorna av att allt det praktiska ska ordnas börjar nu förbytas i spirit inför resan. Nu blir det äntligen av. På sätt och vis har det varit bra med allt det, för det har inte funnits tid att fundera så mycket över vad det egentligen betyder att lämna fru och barn så länge. Och det är så mycket mer ansvarsfullt att åka såhär än som turist eller student. Jobbet förväntas funka båda hemma och där. Hus,hem och familj ska kunna leva här, betala räkningar, sköta trädgård, skjutsningar till träningar och allt det där.
Vemod blandas med förväntan! Kom att tänka på ett gyckel jag skrev till cabarén-05 när jag mötte Ylva i korridoren häromdan. Det handlar egentligen om studenten som ska ut i livet men jag kom på att det passade rätt bra för att peppa mig inför min egen resa. Så här är det, jag sjunger med "linköpingsstudenten Lina" (Heidi W)...
http://polopoly.liu.se/content/1/c6/07/54/90/Dags%20att%20dra%20iv%C3%A4g.MP3
Kommentarer
Postat av: jacob lind
bra att du fick ditt visum. blev bestulen på min plånbok igår i england på flygplatsen. tur att det inte var passet med visumet i, då hade jag väl aldrig mer fått prata med ambassaden. antagligen är vi på samma flyg imorgon, det lär vi väl märka, jag ska hålla utkik iaf. ses! jacob
Postat av: pol mag 3
skulle bara önska dig lycka till, jag kommer följa din blogg med spänning.. du brukar ha ganska mycket intressant att säga!( det roliga är när man läser din blogg kan jag höra din röst i mitt huvud som berättar allt)
lycka till
Postat av: Anna W
Detta ska bli intressant! Vi får se hur din USA-vistelse skiljer sig från min egen... ;)
/A
Trackback
