Ellis Island i Sverige?
Ett Ellis Island i förskingringen? Det måste vara avsiktligt att en nutida inresande till USA ska känna sig lika liten inför inträdandet i landet som en gång de ut/invandrare som kom över fjärran hav.
Instruktionerna på ambassadens hemsida är långa och utförliga. Att utföra de förberedelser som krävs har jag redan beklagat mig över. När jag går till banken för att betala in de 700 kr som krävs i avgift till vilket man MÅSTE ha bankens orginalkvitto ler kassören när jag ber om det. Ska du till amerikanska ambassaden, jaha, ja det känner vi igen då ska du få dubbla kvitton och stämpel! I fotoaffären har man ett särskilt datorprogram för amerikanska visum som producerar bilderna i 5x5 cm, ett format som inte används någon annanstans. Kvinnan på skattemyndigheten vet precis vad som behövs för personbevis om det är amerikanskt visum det rör sig om. Så flera blanketter som jag ska fylla i själv ... mammas flicknamn ... alla länder jag besökt de senaste tio åren och när ... samtliga arbetsgivare jag haft i livet, när och med vilka arbetsuppgifter ... mina tio favoritlåtar genom tiderna ... (nej, det sista var inte sant!)
Sedan behövs det som kronan på verket blankett "DS2019" som universitetet i USA ska fylla i. För att göra det behöver de i sin tur alla de dokument som jag ska skicka till dem (se förra inlägget). Jag blir nervös över att de inte ska få fram det i tid men flinka sekreterare däröver och DHL-leverans gör att det kommer som det ska.
Återstår bara att åka upp till Stockholm för personligt besök på ambassaden. Efter pappersdjungeln ska nu det slutliga klargörandet av av att man ska inordna sig i det främmande landets bestämmelser inpräntas. Underdånighet förväntas. "Do not expect the interview to be over within an hour. You may have to wait a considerable mount of time in our waiting room and outside the embassy. Please dress for the weather".
Hur många institutioner låter folk vänta utomhus på sin tur!?!
Med morgontåget väl i Stockholm ås jodå, jag får börja med att vänta utomhus i det strilande regnet. Men tack för informationen att klä sig efter vädret. Sedan in genom vakten med tillhörande säkerhetskontroll, in till en lucka för genomgång av pappren, sedan vänta (inomhus!) och slutligen är intervjun över efter bara ett par minuter med tjänstemannen. Alla är vänliga och korrekta och det är inga problem med själva visumet.
Men karlfan sätter igång sliter och drar i mitt pass och till slut har han demolerat det så att han hävdar att passet inte sitter ihop tillräckligt utan jag måste ha ett nytt. En sida sitter löst hävdar han. Efter mycket fingranskning kan man ana en liten flik som lossnat lite. Hem och direkt till polisstationen för att fixa det. Det får väl inte vara alltför enkelt...
Hur kan ett land som möter främlingar inne i landet så mycket mer öppet än vi svenskar vara så byråkratiska och stelbenta innan man kommer in? Ska man behöva markera sin överlägenhet så tydligt? Eller är det just därför man sedan kan acceptera de som väl slunkit in? Eller möts utomeuropeer som vill in till Sverige av samma visomärbästattityd - kanske är vi i själva verket likadana?
