Jorden runt på 52 dagar

Så var det dags att ge sig on the road igen. Jag har hyrt bil ett par dagar för att bege mig ut på nordön. I Gisborne finns inte de vanliga, stora hyrbilskedjorna utan man får förlita sig på de lokala. Jag kan inte engelska så bra, men jag tyckte det stod något i stil med ’rent a wreck’ på skylten, vad nu det kan betyda, men försäljaren var mycket trevlig. Dock fanns inte den lilla bilen som jag bokat inne av någon anledning. Efter lite strul slutade det med att jag gasar omkring med en sån där stor sjusitsig familjebil i stället, och får hundra dollar i avdrag på bilhyran för den extra bensinkostnaden.

Vägen norrut längs ostkusten från Gisborne är minst lika vacker som de tidigare på ön. Jag måste säga att det nog är minst i klass med den berömda ’Great Ocean Road’ i Australien, men den här vägen är ju inte alls känd på samma sätt. Titt som tätt kommer man fram till någon strand som ligger helt öde flera kilometer lång. Tänk om det vore närmare Europa, då skulle det ligga 28 flervåningsresorts längs stranden, man skulle byggt stenpirar för att dämpa vågorna, det skulle ligga pooler och restauranger ovanför sanden. Nu är det bara öde. En massa bråte, stockar, vass och tång har spolats upp. Och vid några ligger en by med något hundratal hus, en offentlig toalett, kanske en liten matservering. Allt är tyst och lugnt i den dallrande värmen sånär som på några campare.

Landskapet är mer omväxlande grönt. Ja, till och med aningens gult på sina ställen efter värmen och torkan. Flodbäddarna ligger hundrametersbreda med bara en rännil i mitten. Bergen är lika branta och höga som vanligt. De verkar vara gjorda i lera, så ser det ut ibland när lite berg kommer fram. Ofta bara med tunt grönt gräs på och enstaka träd eller dungar. Ibland ett majsfält som sträcker sig fram till vägkanten så man nästan kan göra en Musse Pigg. Men här och där utbreder sig supertäta löv- eller granskogar, så ogenomträngliga som om en svensk stadsträdgårdsmästare med nyponbuskkomplex varit ute och planterat.

Skog måste finnas i överflöd, för regelbundet möter jag långtradare med stockar på. De kör till hamnen i Gisborne där det lastas: det har legat ett pakistanskt fartyg där och lastat timmer under veckan. När bilarna lossat ställer de släpet på dragvagnen, har aldrig sett det i Sverige. Går kanske att köra ännu fortare då: här är det långtradarna som kör om bilarna, inte tvärtom.

Det enda som stör färden genom berg och skogar är de ständiga vägarbetena: man förbättrar beläggningen med oljegrus. Man måste köra sakta genom många sprättande grussträckor och ofta stanna vid en brunbränd tjej eller kille med stoppskylt för trafiken i ena riktningen. ’New Seal’ står det på varningsskyltarna och jag tänker att de kommer överallt i det här landet, som nästan kan kallas ’New Seal-land’.

Kommer framåt kvällen fram till Te Araroa, minsta övernattningsplatsen hittills. Tar in på det enda som finns, en hytt på en campingplats. Ser en skylt om ett internetcafé 7 km bort. Men det har bara öppet onsdagar till söndagar kl 10-14. Köper nudelsoppa i kiosken och inser att det blir resans första övernattning utan internet.

 

Naturen och djuren gör sig oftast bäst på lite lagom avstånd. Då kan vi lugnt betrakta dem som vackra, gulliga eller farliga. Men på nära håll blir de små sakerna ofta jobbiga, otrevliga eller hotande.

Cikadorna för ett förskräckligt liv hela dagarna. Deras tjutande-pipande tränger igenom det mesta och sätter en speciell prägel på ljudbilden. Det blir liksom mycket mer tropiskt när cikadorna låter sådär när man är ute.

Men i går kväll hade de av någon anledning, kanske den starka vinden, lämnat sina vanliga tillhåll i träden och dök upp i massor kring husen. Deras kropp är stor som en tumme ungefär och så sitter det genomskinliga vingar ovanpå kroppen. Och till skillnad mot våra svenska syrsor skapar de inte ljudet genom att gnida vingarna, det kunde jag tydligt se när jag tittade på dem som satt på husväggen.

Så långt var det väl fortfarande okej. Men naturligtvis smet det in ett gäng stora cikador i rummet där jag skulle sova när jag öppnade dörren för att gå in. Det hjälpte inte att jag släckte i rummet och tände utanför, inte flög de ut för det, väl inne i rummet. Och när jag tände fick de damp och flög som galningar runt runt. Mest uppe vid lamporna i taket, men dessemellan någon liten runda neråt och runt huvudet på mig.

Det var bara att släcka lampan, då lugnade de ner sig. Men då och då gjorde någon en liten sväng eller surrade till med vingarna. Det lät som någon knycklade ihop en tidning varje gång. Så jag somnade till slut och drömde om kletiga cikador som fladdrade i håret, satte sig på huvudet eller andra kroppsdelar som stack ut ur täcket. 

Nej, tacka vet jag naturen på lagom avstånd, bakom en ruta, galler eller på TV.

Jag brukar ta för vana att en gång varje år ta ett midnattsdopp vid ön där jag har sommarstuga. Helst i början av augusti när vattnet hunnit bli någorlunda varmt – nåja, med östersjömått innebär det kanske 19 grader – och augustimörkret satt in så det är helt kolsvart och alldeles stjärnklart. Man simmar ut ur den lilla hamnen och ligger där utanför och flyter på vågorna. Även om det är ganska stilla känner man ändå suget från havet, man känner sig oändligt liten och det är med skräckblandad förtjusning man balanserar mellan hamnens trygghet och det mörka havets djup.

Här hos Laurins har jag tagit flera midnattsdopp nu. Och jag är övertygad om att de kommer att tillhöra mina allra starkaste minnen från resan. Här finns samma känsla av total litenhet under den svarta vintergatshimlen samtidigt som det trettiotvågradiga poolvattnet inger fullständig trygghet och omsluter kroppen i en sinnenas totalupplevelse. Man vill bara aldrig gå upp ur den våta mjuka varma omgivningen utan bli kvar natten igenom.

En Hel Dag På Stranden

Ja, jag förstår att detta är bilderna ni alla väntat på! Efter allt jag skrivit om hur jag tillbringar merparten av min jordenruntresa på diverse avundsvärta beacher, dag efter dag, soltimme efter soltimme. Checkat av södra halvklotets strandpärlor en efter en.

-Hur ser han egentligen ut, där han tillbringar dagarna laid back på någon ny långsträckt sandplaya?

Så när Tomas och jag var på Gisbornestranden på eftermiddagen blev det äntligen tillfälle till ett foto-op.

Och jag måste medge att badandet närmade sig det ultimata, åtminstone för en relativ badkruka som jag som varken ger mig ut i storvågorna paddlandes på mage på en surfingbräda för att söka upp den fräsigaste vågkammen eller beväpnad med en såndär liten kroppsbräda för att svischa in med full fräs mot strandkanten. På brottets bana, skulle man väl kunna säga. Nej, för en svensk fegis är det bara så skönt att njuta av en vattentemperatur som svalkar en aning i hettan men ändå gör att man kan ligga i och kava sig runt så länge man vill. Och på den lugnare stranden där vågorna visserligen bryter men inte mer än att man kan simma lugnt och då och då låta sig spolas med ett stycke med en lagom våg. På något konstigt sätt kom Tomas hela tiden ungefär dubbelt så långt på samma våg, men det gör mig inte så mycket.

 

För att upprätthålla den kulturella profilen på resan måste jag dock medge att tidigare på dagen besökte vi först bondens marknad på torget i Gisborne och senare en vingård strax utanför stan. Vindruvorna var ännu inte riktigt mogna, de skördas under mars månad. Fram till dess får det gärna fortsätta att vara sådan värmebölja som det är nu, men inte så fuktig luft, enligt kvinnan som lät oss provsmaka fyra olika gårdsspecialiteter. De vita vinerna dominerar i trakten. Och vid skördedags kommer det en massa säsongsarbetande som plockar druvor, åtminstone på gården vi besökte plockas de för hand. (huruvida några feta fransyskor sedan trampar druvorna som sedan ska jäsas till vin, undgick dock mina noteringar)(detta refererar till en känd studentsång, för den som för en gångs skull känner sig främmande inför blogginnehållet). På gården kunde man också köpa ren druvjuice, som var nästan godare än själva vinet och mycket väl skulle duga som ett alkoholfritt dessertvin.

Det är inte utan att jag ges intrycket av att Nya Zeeland är ett land där somrarna består av drygt trettiogradiga dagar och nätter där temperaturen inte går under tjugo. Så har det varit sedan jag kom. Och att varje kväll upptas av det ena partyt efter det andra. Så har det också varit: de tre senaste kvällarna har det varit gäster hemma här eller så som i kväll när vi var på grillning hos grannen. På något sätt blir det mycket enklare att umgås när det är sommar och varmt, eller hur? Är det det nyazeeländska kynnet eller är det det varma klimatet, eller både och? Kanske är det så i Sverige också, den fjuttiga sommaren vi har att utnyttja? Trevligt är det i vart fall, äh, det har rent av blivit svårt att underhålla bloggandet som jag tidigare under mina strapatsrika resor skött så galant. Alltså, jag menar inte alls att det har med vinet att göra, utan värmen, värmen…

Den där James Cook har ju varit överallt. Bland annat var han den förste som utforskade och kringseglade Nya Zeeland. Ja, låt vara att polynesier hade kommit hitseglande från öster några hundra år tidigare och blivit de första som bosatte sig på den dittills öde landmassan. Och där Gisborne ligger idag lär ha varit den första plats på ön där Cook gick iland för att undersöka och fylla på proviantförråden.

Legenden – och den ska man naturligtvis tro på – säger dock att det gick illa för Cook när han landsteg här. Han var väl nybörjare på att möta den maoriska kulturen, stackarn. För när han kom iland och mötte maorihövdingen på plats gick någonting snett i hälsningsceremonierna. Cook och hans anhang hade väl inte ännu lärt sig de lokala ritualerna. Så när hälsningar och gåvor skulle utbytas uppstod missförstånd om de goda avsikterna och strider utbröt i stället. Några maorier dödades med kulor i striden och Cook fick manskap skadade.

Så han tyckte platsen sög och seglade snabbt vidare. Han fortsatte norrut, rundade den nordöstra udden och kom till en ny vacker plats med tjusiga berg och stränder. Han hade väl lärt sig av sina misstag och den här gången gick bekantskapen med lokalbefolkningen utan problem. Sur över sitt misstag och för att dölja sitt diplomatiska fiasko lät Cook döpa bukten där Gisborne idag ligger till ’Bay of poverty’ medan den lyckade angöringen av nordkusten ledde till namnet ’Bay of plenty’.

 

Så heter platserna än idag. Till lokalbefolkningens förtret och många vill återta det gamla maoriska namnet: vem vill ha ett sådant fattigdomsbevis över sin hemort. Jag menar, tänk bara så stolta vi linköpingsbor känner oss över att veta att ’här blir idéer verklighet’!

Nå, efter ett par dagar hos Laurins i Gisborne är det svårt att hålla med om Cooks karaktäristik av platsen. Här är det generöst med det mesta. Och varmt. Fast de 37 grader vi kom upp i min första dag, som inte gjorde uppsatsläsning lätt kan jag tillstå, det var varmaste dan sedan 1999.

Kan man fresta läsekretsen med en skildring av nattdopp i poolen, exempelvis? Den håller 32 grader och att glida ner i mörkret under stjärnhimlen och masa sig några gånger fram och tillbaka till cikad-sången är inte alls fel. Kika ut över kanten och nattmolnen över staden nedanför huset på kullen. För att sedan avsluta med en kall öl och lite småprat bara för att man aldrig vill gå upp.

Igår hade vi också välkomstmiddag för en annan svensk familj som just flyttat hit och även i det fallet handlar det om att arbeta på stadens sjukhus. På Tomas avdelning är alla sju läkare från andra länder, så landet är i vissa sammanhang beroende av utländsk kompetens, men det verkar ju också som det är populärt att komma hit. Vilket man kan förstå med det enastående vackra landskapet, de lättsamma människorna och det behagliga vädret.

Läsa en studentuppsats. Bada i poolen. Läsa en andra studentuppsats. Bada på beachen. Läsa en tredje studentuppsats. Sitta i mörkret i den ljumma natten, fajtas med nattfjärilarna och maila in resultaten och återföringen till studenterna.

Så såg dagens arbetsdag ut.

Inte ens om jag berättar att eftermiddagstemperaturen kom upp i 37 (trettiosju) grader tycker ni att det var en särskilt besvärlig arbetsdag, eller? Eller om jag tillägger att när det började blåsa på eftermiddagen var det som om någon stod med en stor hårfön rakt emot en? Nej, inte det heller.

Bredvid Albert's Park med de förtjusade träden låg universitetet, ett måste att kolla in ett fjärran campus. Som så mycket annat var det snarlikt hur det ser ut i USA. Ett vackert grönområde med olika stora och små byggnader utspridda mellan gångvägarna och träden. Charmigt, inte så stort.

Terminen börjar först nästa vecka, man har tydligen tre tioveckorsterminer, så nu pågick bara någonslags introduktionsvecka för nyanlända. De var glest med folk på området. Men studenterna såg helt normala ut, bara, unga människor med böcker under armarna. Inga overaller, inga marscherande fånigheter, inga nollor, inga faddrar. Svenska universitet har sina fördelar, inte minst socialt. Vad jag känner till så är studierna ett mycket mer individuellt projekt, ungefär som för minoriteten frikursare i Sverige, fast här bygger alla upp sin utbildning på det sättet. Programmen har sina klara fördelar, i mina ögon.

Men på campus här fanns även, liksom det brukar i USA, en liten kyrka; det saknas ju på LiU.



'Slurp' - blir väl motsvarigheten till Baljan



Meterhöga travar med 'Essentail Economics' i bokhandeln. Ingen Fregert-Jonung, men någon Mankiw för högre årskurser hittade jag inne i hyllan.



Political studies höll till i det pittoreska lilla huset i förgrunden medan det ankomsthallsliknande chabraket i bakgrunden är Business School, med företags- och nationalekonomerna. Säkert sponsrat av lokalt näringsliv, vräkigt, men "här finns allt" som en student jag pratade med konstaterade.

Vad kallar man en byggnad som det skjul där nyzeeländska rugbylandslaget samlades efter löpträningen uppför vulkanen?



(Elias, i det här fallet litar jag särskilt på dig!)

Vet inte om man kan säga framme när man reser jorden runt. Det är man väl egentligen inte förrän man är tillbaka på utgångspunkten, metropolen Linköping. Men jag har i alla fall nått fram till resans slutmål, allra längst bort från avreseorten. Staden Gisborne på Nya Zeelands ostkust. Platsen som kan skryta med att vara den stad i världen där solen går upp först.

Framme är jag i alla fall hos familjen Laurin, sedan två år bosatta här. De som har ett generöst gästrum att erbjuda och som inviterat mig att komma jorden runt för att komma hit. Och som peppade mig att resan skulle bli av i september när livet kändes som mörkast. Ja, och nu är jag som framgår av bilden alltså här, och även ett otränat öga kan väl ana att det ser ganska skönt ut? Och det känns som framme.

Kom fram hit efter nio timmar på bussen tvärs över ön. Bitvis på vanliga vägar, bitvis genom ett helt underbart landskap. En fem mil lång ravin med slingrig väg i botten längs en liten flod med branta flerhundrametriga bergsmassiv på båda sidor med så tät vegetation att inte ens en hobbit kunnat ta sig fram.

Ja, förlåt, men sedan när man kom längre in och upp så låg kullarna där med bara sparsam stäppliknande grönska på. Och jag vet att det är fånigare än att förvänta sig isbjörnar på svenska gator. Men jag kunde inte låta bli att se framför mig en liten grupp gestalter uppe på nästa krön, ivrigt hastande mot ett fjärran viktigt mål. Ett par småväxta, någon med svärd, en annan med pilbåge, en skäggprydd kraftkarl... 

- Dit upp på toppen ska jag!

Man måste förstå om de stackars maorierna blev överraskade en dag för 600 år sedan. Plötsligt började det spruta eld och stenar ur havsbotten i vattnet utanför land! Vulkanön Rangitoto bildades nämligen då: på isländskt vis bildades en helt ny ö mitt i vattnet.

Idag är vulkanen slocknad och märkligt nog har det under de inte särskilt många hundra år som gått ändå blivit vegetation över hela ön. Hur kan överhuvudtaget någonting växa på en ö som enbart består av lavastenar? Tja, mossor och lavar sprids dit från land med vind och fåglar, det bildas lite jord av dem och så fortsätter det. Och idag så är det medelhöga träd.

Idogt kämpade jag mig de kilometer som det var från bryggan upp till toppen. Det var ändå "bara" 259 meter över havet, visst ser det mer ut på bilden och det kändes definitivt som mer. Det skulle ta en timme att ta sig upp, stod det på en skylt nere vid hamnen, och jag tänkte att de har väl tagit i med marginal. Och båten skulle gå vidare om två timmar. Och SÅ otränad är jag inte. Men det tog mig 56 minuter att kämpa mig upp, nåja det var inte riktigt lika brant som kinesiska muren förvisso, men knaggligt lavagrus på en evigt uppåtringlande stig.



När jag svettig med krampande lår och värkande hälsena nått nästan ända upp flåsade det förbi en galen JOGGARE!! Verkade nästan död att döma av andhämtningen, genomsvettig, men han fortsatte. Och sedan kom en till. Och ännu en, och en, och en... Det visade sig vara det nyzeeländska rugbylandslaget som hade träning och teambuilding genom att springa upp för vulkanen. Biffiga gossar som plågade skiten ur sig. Världsmästerskapen i rugby spelas här i landet i oktober och det är verkligen nationalsporten. Till och med större än fotboll! På stan sitter det redan skyltar och flaggor om tävlingen, så jag trodde att den snart var förestående. Konstig sport, det är väl bara sex länder i världen som utövar den! Jag menar, när man kan hålla på med världssporter som innebandy och ishockey.

Väl uppe på toppen av vulkanen fick man sin belöning i en makalös utsikt runt om. In mot staden liksom ut mot havet. Själva vulkankratern var dock en besvikelse. Det var ett kanske hundra meter djupt hål, tvåhundrameter i diameter, men där växte fullt med träd så det såg inte ut mer än just som vilken liten svacka i skogen som helst. Men utsikten! Och känslan att stå på toppen av en vulkan.

Det tog 27 minuter ner.



Några svettiga rugbygossar pustar ut inför utsikten mot Auckland

Till råga på allt fyller Auckland år idag. 171 år, jämt och bra. Det firas helgdag. Och i går kväll var vi många tusen som trängdes nere på kajerna för att se det magnifika fyrverkeriet brännas av på natthimlen. Samt åhöra borgmästaren helt otippat framhålla hur bra staden är...

Idag var det - surprise, surprise - dags för en liten båttur igen för globetrottern. En heldagsresa ut bland öarna: båten går med två timmars mellanrum så man kan hoppa av och på om man vill. Min plan var att först besöka vulkanön och sedan till nästa ö med vackra blommor och en liten strand.

Vad jag inte visste var att födelsedagen också firades med stor regatta. Påstods vara den största endagsregattan i världen. Det tror jag visserligen inte på, men på väg ut med rundtursbåten mötte vi i stort sett allt som flyter i Aucklands omgivningar. Där var gamla segelbåtar, nya segelbåtar, Americas cup-båtar. skutor från förr, bogserbåtar, ja det mesta på en lång rad på väg in mot hamnen. Utom en lotsbåt :( Lite flyt, kan man säga, för en sjöfartsnörd som jag med alla båtar.



Ett skepp i regattan: Sorenlarsen, byggd 1948 helt i ek, ursprungligen i nordeuropatrafik men sedan 10 år i Auckland för turistturer. Också känd från film och TV-serie: vaddå?? (utan att kolla på wikipedia!)

Efter två hårda timmar på vulkanön (se ovanstående inlägg) hade det friskat i till kuling. Turbåten slaskade mot bryggan och väl ombord meddelade man att det inte gick att gå intill på de andra öarna. Så vi fick snopet återvända in mot Auckland igen. I stället tog jag båten (!) tvärs över sundet till Davenport. Ett pittoreskt samhälle med snickarglädehus (bindestreck efter glädje, för att undvika missförstånd!) av Blankenesetyp, mitt emot Auckland och fin utsikt över det grönskummande vattnet med skylinen från hamn och skyskrapor bakom. Tog en 'long black' (vanligt svart kaffe alltså) med morotskaka och baske mig om det inte växte ett Ombuträd där också.

Udden ut mot havet utgjordes av North Head. Här byggdes i slutet av 1800-talet upp en försvarsanläggning med tunnlar, baracker och kanontorn för att försvara staden. Tänk, jag är precis på andra sidan jorden, men ändå var det precis som i Sverige mot ryssen och hotet om invasion därifrån som anläggningen byggdes! Senare under andra världskriget var det förstås Japan som utgjorde det uppenbara hotet i dessa trakter och anläggningen förstärktes. Men det kom aldrig någon ryss, och ingen japan heller, så tänk vad många onödiga och dyra försvarsanläggningar som byggts och drivits under årens lopp! Eller så var det just därför ryssen inte kom?



Kanonbra försvar av staden Auckland?

Jag tycker allt bättre om staden Auckland. Var lite skeptisk i början då jag tyckte man inte gjort så fint nere vid själva centrum. För mycket staket och så det förfärliga Hiltonhotellet som byggts upp på den största hamnpiren. Det ska väl motsvara Sydneys operahus men är i mina ögon bara förskräckligt. Men annars är staden charmig, här finns kullar, fina parker med de speciella träden, ett överblickbart centrum och så förstås det grönskummande vattnet med all den levande båttrafiken. Och längre in har man även här lyckats renovera gamla hamnkvarter på ett tjusigt sätt precis som i Melbourne, men lite mindre vräkigt och mer småskaligt. Gillar't!

Nu är det dags för färd österut över ön. Men långfärdsbuss. Faktiskt ett transportmedel jag hittills inte använt. *check*. För övrigt heter långfärdsbussbolaget 'nakedbus' och stadsbussarna 'Maxx'. Öh?



Det här var väl en lite rolig fyr i alla fall?? ELLER? På ett lavagrund. Var kanske ingen höjdare att vara fyrvaktare här en gång i tiden, men med svenska normer skulle det väl ha fått skyhög fastighetsskatt på senare tid?

Nu har det gått 26 av de 52 dagar jag är borta från Sverige. Eller, med min egen tideräkning, 26 dagar och 13 timmar av de 53 dagar jag är borta!

Hittills har resan varit en ständig "upplevelseresa". Utan att jag direkt stressat så har det varit nya intryck och märkvärdigheter varje dag. Spännande och intressant. Mest hela tiden. Och jag är förvånad över att jag (tror att jag) minns det allra mesta, var jag varit, vad och var jag gjort saker. Detta trots att nya platser och intryck ständigt kommit. Dessutom måste man vara alert och på tårna, dels för att ligga lite före och planera för nästa dag, vad jag ska göra, var jag ska bo osv., dels naturligtvis fär att suga i sig så mycket intryck det bara går. Att fotografera och blogga hjälper till, skärper sinnena och bevarar minnen. Sitt livs resa vill man ju komma ihåg så mycket som möjligt av.

Nu väntar andra halvlek som jag förväntar blir lite lugnare med färre förflyttningar och lite mer hemmaliv. Det jag saknar hittills är att "slippa" äta ute en eller två gånger varje dag. Det blir lite tråkigt i längden med utemat. Antingen ska man gå på lite finare restaurang med vad det innebär eller så är man hänvisad till snabbmat eller takeaway som kan vara praktiskt men lite andefattigt. Jodå, jag har prövat mat från massor av länder, det saknas ju inte utbud av nationell mat när man reser. Men ändå saknar man lite hemmalagat.

Jag har ätit frukost på rummet nästan varje dag: man kan ju få tag på juice, mjölk och flingor. Jag saknar BRÖÖÖD! I Kina tror jag inte bröd fanns och inte heller här finns det att få tag på. Möjligen vitt skumgummiartat rostbröd eller något med socker och russin. Inte grovt bröd eller baguetter eller så. Jag har lagat egen mat tre gånger. Men även det blir ju lite torftigt när man inte har ingredienser. Det finns ju inga mataffärer i storstäder. Antar att de ligger lite utanför stan för bilburna. Man är hänvisad till typ seveneleven. Hittade iaf en hyfsat stor asiatisk mataffär, när jag lämnade tillbaka bilen. Köpte ett färskt kycklinglår, lite på chans, men det finns ju ugn på rummet. Tänkte att det skulle smaka torftigt utan andra kryddor än salt och peppar, slog på en rödvinsskvätt också, men med en bakad potatis var det baske mig resans godaste måltid.

Peter rules. In the kitchen, too!

Jag är tillbaka i Auckland för en dag till innan resans slutmål väntar. Fick åka en omväg på ett par mil för att komma förbi översvämmade floder, och på två ställen fick man kära genom halvmeterdjupt vatten i en långsam kö, men sen märktes inte mycket mer av översvämningar.

I kväll blir det halvtidsvila innan morgondagens båtutflykt ... ja, vaddå, man måste väl uppleva grejer...



En glassig resa så här långt, haha




En rolig fyr
(taffligt försök till svensk-norsk ordlek...)

Jag har funderat på varför man hör och ser så lite av eventuella historiska och nutida konflikter mellan europeer och den maoriska ursprungsbefolkningen. I Australien var det ju än idag mycket traumatiskt, dels med undanträngningen av aboriginerna, dels den hundraåriga inget-annat-än-brittisk-invandring-attityden. Och i USA vet vi ju genom alla käcka westernfilmer hur de charmiga cowbojsen trängde undan de elaka indianerna till särskilda reservat. Maorierna ska bara utgöra 15 % av befolkningen enligt statistiken, men jag tycker man ser många med sådan etnicitet här, och de förefaller helt integrerade i samhället. Har det varit så konfliktfritt här, och i så fall varför? Eller är det bara sopat under mattan?

Igår när jag inte kom någon annanstans besökte jag en uppbyggd maoriby i Kerikeri. En holländsk expedition var förbi redan i slutet av 1600-talet men sedan var det ingen förrän den allstädes seglande James Cook som kom hit på 1770-talet. Bland mycket annat hade han även med sig två botaniker och under den vecka de låg vid Kerikeri samlade de på sig en massa dittills okända nyzealändska växtersom de tog med tillbaka till England. Sedan kom missionärer i början av 1800-talet. Visserligen var det visst en del strider, men man startade också mycket handel, vilket dämpade konflikterna.

"If goods don't cross borders, armies will" är ju ett gammalt ordstäv och det gällde tydligen redan då. Maorierna var tydligen allra mest förtjusta i att byta till sig musköter mot de livsmedelsprodukter de sålde. De användes väl ibland mot europeer men också i strider olika stammar emellan. Maoriledaren på 1830-talet fick till och med segla till London på 1830-talet och möta kung William IV. På hemväg bytte han i Sidney till sig musköter för alla de gåvor han fått under resan.

År 1840 slöts i alla fall ett fredsavtal The Treaty of Wiatangi för att få slut på strider mellan olika sidor och där erkändes maorierna sina rättigheter. Det har tydligen gällt ända sedan dess och tillsammans med handeln och att många maorier kristnades tidigt bidragit till att konflikterna varit relativt begränsade. Och kanske hade britterna nog med Australien som låg lite närmare och var viktigare och det här landet har fått utvecklas mer självständigt?

Idag påstås Nya Zealand vara världens fredligaste land.



Välkommen hem ... återuppbyggda maorihus som det ska ha sett ut fram till 1700-talet. Husen fick väl sitt eldprov, förlåt vattenprov, natten innan då det hällregnade, men vasstaken föreföll att ha hållit, för det var torrt inuti



Den första missionärsbyn som började byggas upp på 1820-talet (kyrkan i bakgrunden). 'Överstemissionären' fick (med rätta?) kritik för att låtit uppföra ett alltför lyxigt stenhus åt sin familj, det som fortfarande står kvar och syns mitt på bilden. Husbilen är dock inte från samma tid.

Till synes är det en helt vanlig dag på norra kusten. Solen skiner, visserligen är det ganska blåsigt men det svalkar bara skönt. Man kan minnas gårdagens och nattens regnande som en upplevelse: det regnade verkligen så INIHELVETE. Som i ett svenskt åskväder, man väntade bara på mullret men det kom inte och inte gick det över heller utan fortsatte timme efter timme.

Men när jag tittar ut över vattnet vid Russell börjar jag undra. Va, allt jag ser är brunt … är det så lågt tidvatten att sandbotten ligger fri och de bojförtöjda båtarna står på botten? Eller är det nån tsunami på gång? Först när jag kommer närmare ser jag att det inte alls är sand, det är fortfarande vatten. Men vattnet är alldeles ljusbrunt, vattnet ser helt ut som sand. Kan möjligtvis liknas vid algblomningen 2005 … helt jävla brunt. Och inte bara intill land utan så långt ut mot horisonten jag kan se. Det har alltså spolats ut så mycket jord och sand av regnet att hela havet är som en soppa!



På vägen är det ideliga små ras så delar av vägbanan är blockerad. Det är ju lösan berg och jordlager här. Hallå, lite svenskt urberg, kanske!? På några ställen har vägen uppenbarligen varit helt blockerad men man har hunnit vara där och skrapa bort det värsta så att det går att passera. I kurva efter kurva. Förstår inte att man har koner tillräckligt för att markera alla ras.

Så kommer jag efter återresan med färjan in till Paihia för att tanka och fortsätta norrut. Min plan var att bege mig till den absoluta nordspetsen av Nya Zealand: Cape Reigna, söderhavets Skagen där Tasmanska sjön och Stilla Havet möts. En fyratimmarstur på knagglig väg. Längs västra sidan löper 90 mile beach: sand hela vägen och utflyktsbussarna kör helt enkelt ute på sanden där det är mycket lättare att ta sig fram. Men vanliga bilar är inte tillåtna. Men jag inser att det är vågat att köra den sträckan efter regnet och tänker mig bara halvvägs.

På macken säger mannen:

-Du vet att du inte kan komma söderut till Auckland idag, stora vägen är blockerad.

Ojdå. Det var värst. Men jag ska ju norrut, så det är lugnt.

-Det går inte heller. Det är blockerat ett par mil norrut från här.

-Eh, vad gör jag då? De rensar väl bort rasmassorna inom kort?

-Hehe, ja rasen kanske, men floderna har ju översvämmats. Det är nog bäst att du stannar här idag.

Plan B! Eller snarare plan Ö. Det hade jag aldrig tänkt mig: att bli fast i en naturkatastrof. Hm, om ingen kommer härifrån blir det nog fullt på motellen. Så klockan tio på förmiddagen checkar jag in i Paihia, förutseende som jag är. Sedan kan jag ju dra norrut för att se hur långt jag kommer. Kanske är det inte så farligt som den där gubben påstår?

 

Strax norr om Paihia ligger Haruru-vattenfallen. Vanligtvis förmodligen ett pittoreskt litet turistinslag. Idag trängs lokalbefolkningen där och tittar förstummat. Vredgat väller vrålande vattenmassor under bron och ner för branten. En brun soppa som störtar sig neråt. Nedersta delen av turiststigen är bortspolad, ett par hus nära floden har smutsvatten upp till trappan. Ändå måste vattnet ha nått ungefär en meter högre som mest, ser jag på stockar och annan bråte som spolats upp.

 

Jag fortsätter och kommer ett par mil till, förbi Kaeo. Det är ju inte stora ytor som ligger under vatten, eftersom landet är så bergigt. Utan bara där floderna löper fram som vattnet stigit. Och nu står står vägen under vatten. Jag kör försiktigt genom det första avsnittet och konstaterar att inget vatten läckte in i bilen. Woho, vilken känsla att forsa fram med bilen som en båt med brus, svallvågor och stänk på rutan.

Efter en kilometer kommer nästa översvämning och jag ger upp. Fyrhjulsdrivna bilar med stora däck tar sig förbi, men jag vill inte riskera bilen eller att fastna och vänder tillbaka. Till Paihia. Hit. Men alltså inte längre.



Det är inte bara Jesus som behöver kunna gå på vattnet om morgondagens gudstjänst ska kunna genomföras!



Färjetur genom smutsvattnet

Wilma.

Så heter hon. Den tropiska cyklon som drog in över nordön igår. Det har fallit mellan 150-200 millimeter regn det senaste dygnet, en dubbel normal månadsnederbörd. Starka vindar och högt tidvatten. Hamngatorna i Auckland ligger under vatten, hus och campare har evakuerats. Vägar har blockerats av jordras, träd och vatten. Och det kan komma 100-200 millimeter till de närmaste två dagarna då lågtrycket ligger och snurrar över centrala nordön. Men nu på morgonen lyser solen i Russell medan palmerna böjer sig i vindbyarna.

Och själv satt jag här och kunde inte somna i natt på grund av det ihållande forsandet på taket. Mot natten tog vinden i och det ylande i knutarna. Halv tolv slocknade TVn. Fem gånger har jag väckts av flyglarmslikt tjutande sirener från intilliggande brandstationen.

Halv ett gick strömmen. Då existerade världen bara av jag, mörkret och smattret.

Träden är gröna, ängarna är gröna, bergen är gröna, allt är grönt! Åker man genom Sverige på sommaren så ser man gula fält, gröna skogar, blå sjöar och rödvita hus. Men här är verkligen allting grönt, till och med vattnet ... har kört vidare norrut genom de gröngröna bergslandskapen.

Såhär års i Sverige brukar vyerna uppvisa gråskalans alla nyanser: ren snö, smutsig snö, kala träd, grå buskar. Här är det en veritabel uppvisning i grönskalans hela spektrum. Efter att ha kört på de slingriga vägarna känner jag mig som om jag befinner mig i bakgrunden av en musikfilm med Pink Floyd från 60-talets slut: en storblommig-grön-flum-flowerpower-snurrande värld. Fattas bara haschångorna men girandet runt krökarna på bergsvägarna börjar ge samma snurriga intryck.

Idag är dessutom allt insvept i ett tjockt grådisigt regntöcken. Kommer man upp en bit i bergen slutar defrostern att fungera ... tror man ... men det är utanför: man kör in i molnen. De enstaka husen bryter inte av landskapet, de är beigevita med matta grågröna korrugerad-plåttak. Det är faktiskt så att den svartvita boskapen på gärdena utgör rena färgklickarna. Båtarna i vikarna hukar under regntunga kapell, på beacherna ligger sanden våt och slät, surfarna kan inte ge sig ut i vågorna och camparna trycker i tält och husbilar.



Småningom kommer jag till dagens mål: den påstått vackra resorten Russell på en halvö dit man får ta Vägverks-bilfärjan* över ett sund (ännu ett transportmedel till listan!). Det ska under en tid ha varit landets huvudstad då tidiga britter landade här, men man fick ge sig för Aucklands övermakt. Här finns en vacker och badvänlig strand, en charmig hamn, en strandpromenad med fina restauranger. Påstås det. Men vem kan njuta av det i hällregnet. Jag får tag på det som verkar vara det sista lediga motellrummet i staden. Svindyrt. Sista helgen på sommarlovet, toppen på högsäsongen. Peak-load-pricing, vilket skit!

På motellskylten utlovas 'spa facilities'. Det visar sig vara ett bubbelbadkar på rummet, en något generös tolkning av spabegreppet förvisso, men inte dumt att glida ner i bubbleriet. Tillagar en riktigt lyckad måltid med lammkotletter och bakad potatis och köper mig resans första vinflaska och kompenserar skapligt mitt vanligtvis så nyktra förhållningssätt och försöker få ihop en låttext medan regnet plågar plåttaket utanför.



Vackert vattenfall vid Whangarei



Semesterklädd Peter ... jackan är förvisso fortfarande blå men impregneringen är visst ett minne blott



Varning ... jasså, det är så här det blir när man fyller 55?

Hur vet man att man är på landet?

Ja, i Sverige är det när man säger hej till folk man möter som man inte känner.

Jag får lägga till en sak för NZ. Man låser inte dörren. Motelltanten skulle åka iväg tidigt i morse. -"Men bara lämna öppet efter dig du, lägg nyckeln på diskbänken när du åker så tar jag hand om rummet när jag kommer tillbaka."

REGN! Öh, kan det regna på semestern??? Visserligen kom det några stänk i Sydney. Men idag regnar det HELA DAGEN. Framåt kvällen övergår det från ihållade till hällregn. -"Det snarare ökar än tilltar", sa min första boss en gång i tiden. Förstod aldrig skillnaden då, inte nu heller, men det stämmer nog in på idag.

Men ingen jäkel märker om man kommer åt vindrutertorkarspaken i stället för blinkersen...

Och jag menar håla! Inte Hola (hej)(vilket får mig att tänka på Björn Gustavsson som skulle läsa upp de svenska ESC-rösterna och inledde med att driva med de pretto-presentatörer som ska svänga sig med hälsningsfraser på hemspråken: -Hola, Belgrad!)

Mangawhai! Ni hör själva: Mangawhai.

Nåja, här finns en vägkorsning, ett motell med sex rum (där jag bor, enda gästen)(alltså, jag bor i ett av de sex rummen), en liten affär och inte mindre än två matställen. Det ena var dock stängt. Men det andra hade riktigt bra mat och många gäster - antar att folk på landsbygden åker in till "stan" för att äta. Mobiltäckning finns inte. Men motelltanten låter mig snylta på deras nätverk. Och hennes kattkräk vill gärna snylta på min säng.

Jag är återigen king of the road - har rest norrut från Auckland med hyrd bil. Fast inte med Hertz den här gången utan med ett litet företag jag hittade i stan, vilket märks på den slitna Toyotan. Stereon har kass mottagning, vilket drar ner kung-känslan betydligt. Öh, det rockar inte! Dessutom är inte det här en europeisk bil som förra gången. Det betyder att den har vindrutetorkarspaken på vänster sida ratten och blinkersspaken till höger! Okej, hålla sig på vänster sida av vägen går bra. Titta till höger i korsningarna har jag klarat hittills. Men ska man svänga då åker vindrutetorkarna ohjälpligt på ... fan ... det sitter bara i ryggmärgen att peta till med vänstra handen. -"Vad är det där för en idiot, sätta på vindrutetorkarna i solgasset och sen oannonserat svänga..." ...bara att låtsas som det regnar.

Auckland påminner faktiskt starkt om San Francisco: kände det när jag först reste över den vackra (nåja, inte Golden Gate riktigt ändå) bron över till norra sidan och sedan körde längs samhällena på North Shore. Tätt, tätt med fina, säkert dyra hus vackert belägna på kullarna norr om staden. Men till skillnad från SFO finns ju här dessutom en hyfsad strand varannan kilometer, badmöjligheter och ännu mer grönskimrande vatten. Tog picknicklunch och dagens första dopp vid en liten sån beach. Vattnet var varmare än i Australien, och, faktiskt, här simmar folk också. Som folk.

Fortsatte norrut och föreställde mig att det skulle vara likt kuststräckningen i Australien. Men inte alls. Där kom ett hyfsat stort samhälle med några mils mellanrum med hamn, tiotals motell, restauranger osv. Lakes Entrance som jag utnämnde till håla i ett tidigare inlägg framstår nu närmast som en metropol.

Det som på kartan här såg ut som hyfsat stora samhällen visade sig vara nästan ingenting. Siktade in mig på någon mysig ort vid kusten. Kvällsdopp, promenad i skymningen, mat på nån mysig restaurang med utsikt över båtarna i hamnen... men ingen sådan plats dök upp. Började bli orolig att inte hitta någonstans att bo innan skymningen. Men så kom jag ju till detta grandiosa ställe...

... Mangawhai ...

...men om jag nu inte ska behandla platsen med globetrotterns nedlåtande attityd, så har det sin charm med byn på landsbygden. Trots allt lever ju platsen med sin affär och restaurang. Folk här kanske faktiskt är lyckligare än vintermurriga linköpingsbor?

Landskapet på väg hit var fascinerande. Grönt, grönt, men inga regnskogar som i Australien utan palmer, lägre träd och ganska öppet. Kullar och branta berg. Men allt är grönt, jag har inte sett berget i dagen någonstans, utan det ligger som ett grönt vadderat täcke över de knyckliga bergen som ser ut som papier maché i jätteformat. Vägen går ömsom rak genom slättland, ömsom slingrig längs bergssidor och till skillnad mot klippvägen längs the Great Ocean Road finns här inga stålräcken utan här gäller att titta framåt och hålla sig på vägen...



Får medge att dagens 9-kaffe intogs på hotellrummet under utcheckningspackande, men lunchpicknick o -bad inträffade här...



Här slingrar sig vägen upp bland papier maché-bergen



Ojdå, här hade det visst rasat lite, bäst att hål(l)a sig på insidan

Med hjälp av de ambitiösa bloggläsarna Nina och Bo tror jag nu att gåtan om de märkliga träden i Albert's Park fått sin lösning.

Det rör sig om två OLIKA sorter. Det träd som jag satt under, och fotograferade i tidigare blogginlägg är ett alldeles särskilt träd: en Ombu. THE Ombu tree, till och med, det enda i sitt slag. Det kommer nämligen från Argentina.

De andra märkliga, slingrande träden i parken är Pohutakawa-träd. De blommar tydligen fint tidigare på säsongen och slingrandet fångades såhär av min kamera...