Jorden runt på 52 dagar

En LiU-mugg kaffe. En kaka från Starbucks och en kiwi. En bok. En karta.

Vad behöver man mer i livet i den sköna skuggan under ett av de gigantiska träden i Albert's Park?

Fler än jag har upptäckt det sköna livet, många studenter från det intilliggande universitetet. Aldrig ser man såhär mycket folk i skuggan av rostbalkarna i 'Viagra Park' på LiU.

Jo en sak till önskar jag: Få reda på vad det är för märkliga träd. Från ett kraftigt, barnvänligt rotsystem delvis ovan jord sträcker sig 15-20 grova stammar och en bit upp grenar de ut sig i slingrande knosor som löper ut 10-20 meter så lågt att man ibland får ducka. Har frågat flera personer, men de botaniska kunskaperna verkar bristfälliga, däremot har vi kommit att prata om alltmöjligt annat.

Någon?

Första dagen i Auckland. Dags för den obligatoriska heldagspromenaden. Känna på, känna in. Kolla in de viktigaste must-see-platserna men också vandra lite slumpmässigt i okända kvarter.

Men vart sträcker sig Peters steg förr eller senare? Shoppingdistriktet? -Nehej. Museet? -Nja, kanske sista dan. Vart dådå??



Ner till vattnet, förstås! Vad är en stad utan vatten?? Och om Sydney var San Franciscos lillasyster så kan man nog kalla Auckland för dess barnbarn. För mycket finns här också. Hamn med många passagerarbåtar som pilar fram och tillbaka med folk till kringliggande öar. Kryssningsfartyg mitt inne i stan. Marina med vräkiga yachter och slitna fiskebåtar. Gammal vacker bro över sundet som skiljer centrum från norra delen av stan. Alltså precis som sina modersstäder. Jag har svårt för att inte bli förtjust i sådana platser.

Men Auckland är ändå aningen mindre flashigt. Lite mycket staket och störande soptunnor nere vid de fina hamnkvarteren, och Melbournes arkitekter har gjort ett bättre jobb med miljön är den här stadens. Icke desto mindre njöt jag av promenaden ... och en god kall lager under eftermiddagens glada timmar.



Serverad av en vacker nyzealändska ... nehej, hon var från Ukraina(!)

Skönt att komma "hem" till hotellrummet och för första gången på tre veckor tillaga lite egen mat som omväxling till uteätandet. Tortellini, tomatsallad, avokado och en kiwi (vad otippat!!) till efterrätt ... följt av TV och BBC-intervju där Jimmy Åkesson lade ut texten om de "grundläggande svenska värderingarna" - urk. Vad vore den värld jag nu beser om inte människor tillåtits söka sin lycka annorstädes och bidra till en ömsesidig utveckling?

Hotellrum i storstäder kan bara vara tråkiga eller mycket tråkiga, eller hur? Säng, TV, minibar, kanske en fåtölj? Tar tillbaka ALLT negativt jag nyss skrivit om nyzeeländska hotell! Incheckad i Auckland upptäcker jag på rummet spis, mikro, diskbänk, DISK- och TVÄTTMASKIN!! Herregud, har jag verkligen bokat detta??

(fritt internet var bara förnamnet...)

Eftersom planet landade midnatt tyckte jag det var smart att boka ett av de talrika billiga hotellen intill flygplatsen. Fri transport till hotellet ingick liksom 'stor' frukost. Verkade ju bra att sova ut, ta en ordentlig hotellfrukost innan resan intill Aucklands centrum.

Hade hoppas se en gubbe med en skylt med mitt namn när jag kom ut ur kontrollerna. Icke. Men ett telefonsamtal och 40 minuters väntan vid en härlig betongtaxiplattform i vargtimmarna kom i alla fall bussen. Väl framme visade det sig att frukosten som tillhandahölls var 'continental' och serverades strikt mellan 7-830 och utcheckning senast 10. Ingen jäkla 'stor' frukost eller sovmorgon här inte!

Frukosten visade sig vara det mest oorganiserade jag upplevt i hotellsammanhang, ever. På det minimala frukostbordet var absolut allting slut hela tiden. Trots att den indiska personalen sprang hysteriskt fram och tillbaka hände liksom ingenting. Juicen var slut, det fanns inga glas, mjolken var slut. Till slut kom en personal med tre (!) glas i handen, dessa försvann naturligtvis snabbt till folk som väntat en lång stund, dessutom var temuggarna slut så folk tog glas till sitt te... "Cereals' bestod av pyttesmå påsar med typ 10 flingor i - well, man kunde ju lassa till sig mer än en.

Och HUR svårt kan det vara att hålla sig med två mjölktillbringare. Så att när den ena börjar ta slut tar man in den tomma och fyller på medan folk tar ur den andra. Nehej då. När någon stressad indier efter 10 minuter upptäckte att tillbringaren var tom togs denna ut i köket och återkom ytterligare 10 minuter senare. Nar mjölken väl kom in var de djupa tallrikarna slut... Och STRIKT kl 0830 dukade man raskt bort varje smula. Jag råkade just då vara uppe och rosta mitt bröd och tillbaka vid mitt bord var ALLT bortplockat, inklusive det halvfulla glas juice jag efter 15 minuters väntan lyckats tillskansa mig...

Well, efter en liten kaffe på rummet och utcheckning kan man bara le... och hoppas pa att bussen som utlovats till 1030 verkligen existerar...

...nu är det dags for Auckland i nagra dagar. Fascinerande att vara i Nya Zealand. 12 timmar före er slappisar i Skandinavien! Det ÄR verkligen pa andra sidan jorden!

Alla har vi vår etnocentriska världsbild ... det är ju bara vi europeer som vet var världens medelpunkt ligger, eller hur?

Så är det då dags att lämna Australien. Fördelen med att resa som jag är att man inte åker hem när man lämnar ett land utan har något nytt, spännande att se fram emot. Nu blir det NZ!

Det är svårt att slå Sydneys charm, det måste jag tillstå. Det ligger som ett San Franciscos liilasyster, lika vackert vid vattnet, en karaktäristisk bro, båtar, vackra hus och parker. Och ändå litet på något sätt. Den måste väl finnas sunkiga förorter, men de såg jag aldrig. Men det kanske är som Elin konstaterade: man gillar bäst den stad man kommer först till.

Hon kom först till Melbourne och föredrar den. Den staden känns mer europeisk på något sätt, med sitt centrum med fyrkantiga kvarter, floden och så de charmiga spårvagnarna förstås. Och Melbourne måste vara ett paradis för stadsplanerare och arkitekter. Så många nya och spännande hus har jag aldrig sett förut. Särskilt i Docklands, de gamla hamnkvarteren, där det på senare tid gjorts en total make-over. Fantastiskt inspirerande miljö, måste jag säga. Visar verkligen att hus inte måste vara strika och fyrkantiga. Kan inte Norrköping och Linköping smälla upp lite motsvarigheter längs Motala Ström och Stångån?



Det moderna, men enligt Lonely Planet "lite sterila" Docklands

Vet inte om man måste välja mellan någon av städerna, de har sin charm på lite olika sätt. Själv är jag dock svag för några av de mindre, idylliska samhällena längs kusten. Trots sitt brittiska arv så framstår landet som väldigt amerikanskt! Det känns verkligen som att köra omkring på landsbygden i USA när man drar omkring med sin hyrbil. Förutom det fåniga koloniala arvet att köra på vänster sida, då.

Australien idag framstår som härligt multi-etniskt, åtminstone de storstäder jag besökt. Men det har ett långt och komplicerat förhållande till invandring sedan 1788 och framåt. Under första halvan av 1800-talet kom ju brottslingar från Storbritannien, men de var nog ändå ett fåtal. Därefter befrämjade man på alla sätt brittisk invandring: Australien var ju stort, tomt och behövde arbetskraft och skulle väl bli ett lill-Storbritannien. Och ursprungsbefolkningen trängdes ju undan, under guldrushåren med mycket våld. Annan invandring har hållits tillbaka. Mellan 1901 och 1958 tillämpades ”Dictation Test”, detta som ett svepskäl för att inte hänvisa till ras när man stoppade oönskade invandrare. Alla fick ett språktest som kunde vara på vilket europeiskt språk som helst! Ville man inte ha in en italienare kunde man ge ett språkprov på gaeliska, tex!




Affischer som uppmanar de käcka britterna att emigera...

Särskilt rädd har man varit för invandring från Asien. Tongångarna fram till 70-talet låter precis som på vissa håll i Sverige idag: om vi inte stoppar dem kommer det hit i mängder och tar över hela samhället. På 50-talet började vissa vilja öppna upp och några asiatiska studenter tilläts in. Men inte förrän nyligen har det öppnats på allvar och nu ser man massor med unga, säkert ambitiösa asiater på gatorna. Raskravaller förekom dock tydligen så sent som 2005 och det är inte länge sen man stoppade ett norskt fartyg som tagit upp båtflyktingar från Östtimor. Så förhållandet är nog fortfarande lite komplicerat, trots den i mitt tycke charmiga nationalitetsblandningen.

...och satirisk teckning. (båda från Immigrationsmuseet)

Ja, som läsaren märker har jag idag varit på Immigrationsmuséet. Trots hindren har totalt 9 miljoner immigrerat, varav ungefär hälften från Storbritannien. Med 1800-talets segelfartyg tog det 3-4 månader och många dog ombord av sjukdomar eller led svårt av sjösjuka. Med snabbare seglare kom man ner i 70 dagar och med 1900-talets ångfartyg i 4-5 veckor. På 1950-talet slogs fartygen ut av flyget, men med de första jetplanen tog det ändå 3,5 dagar.

Museet låg för övrigt i det vackra gamla Tullhuset. På den tiden var ju Melbournes hamn mitt inne i staden. Tullarna stod för 80 % av statens inkomster fram till 1915 och tjänstemännen hade länge viktig uppgift i att ta ut rätt tariff, jaga smugglare och inte minst avgöra vilka immigranter som skulle slippa genom nålsögat. (ordet ’tariff’ kommer f.ö. från det lösen man fick betala piraterna vid Cape Tariffa (Tarifa vid Gibraltar?)

Jaha, och medan många immigrerade hit är det nu dags för mig att dra vidare …

Jag har varit på marknaden. Queen Victoria Market. Påstås vara en av de största på södra halvklotet. Invigdes 1878 så det har skett en och annan transaktion under de höga taken. Och kartellbildningar mellan handlarna avslöjades på 1960-talet, tom sköts någon handlar ihjäl i samband med det. Som den trogne bloggläsaren vet är jag inte mycket för shopping, men det är ändå intressant att ströva omkring bland stånden. Det mesta av utbudet är det gamla vanliga förstås. Men spågubbar och bumeranger kanske inte tillhör standardprodukterna. Och tro det eller inte, men JAG har faktiskt SHOPPAT! En hel pikétröja och därtill – ja, jag medger att det blev excesser i inköp – en T-shirt med en känguru på. Tänkte att det var bra att dryga ut 17-kilospackningen med tanke på de begränsade tvättmöjligheterna.

Som den vandrande Industrial Organization-empiriker jag är tycker jag det förstås är intressant att studera utbud och priser och fundera över likheter och skillnader. Big Mac meny-index ligger här på 58 kr, ungefär som i Sverige, alltså. Men mitt intryck är att Australien är dyrt, ungefär som Norge. En liter mjölk för 12 kr och en liter juice för 14. Öl är dyrt: jag köpte en Victoria Bitter, en standardöl i delstaten, den billigaste för 21 kr för 33 cl. Däremot är vin å andra sidan billigt: en 4-litersdunk kostade 150 kr (det var sålunda en sån man skulle haft på hotellrummet under de tre dagarna…). Men på marknaden var det billigare: köttfärs för 35 kr kilot och oxfilé för 150.

Även om jag inte lever på någon stor fot är det svårt att inte se pengarna rulla iväg när man hela tiden är på resande fot. Den som påstår att vi borde jobba och konsumera mindre och i stället ha mer fritid har verkligen tänkt fel! Aldrig konsumerar man så mycket som på fritiden. Visserligen tycker jag om att promenera i timmar, men allt annat den stackars turisten gör kostar ju: äta ute två gånger om dan, hyra bil, inträden… Gjorde en dagsbudget på 800 kr inklusive boende, men det håller nog inte. Blev just intervjuad av en undersökare på flygplaten och hon räknade fram mina totala utgifter i landet till 2850 AUD. Hur går aktiebörsen i Sverige när jag är borta?

 

Staden har ett alldeles unikt sätt att i korsningar med trafiksignaler göra en högersväng. Snacka om att vara bortgjord första gången jag skulle utföra svängen, fattade absolut ingenting!

Men jag förklarar det som om det var högertrafik ... då gäller det alltså en vänstersväng.

De som ska köra rakt fram ligger då i vänsterfilen och vid grönt ljus kan de bara rulla på utan att varken stoppas upp av de som ska svänga vänster eller höger. De som ska svänga höger gör det som vanligt: smiter runt hörnet. De som ska svänga vänster fortsätter rakt fram i högerfilen nästan helt förbi gatan de ska svänga till vänster på. Det blir en särskild kö tvärs över den korsande gatan. När det sedan slår om till rött så utför de bilarna sin vänstersväng före de bilar som nu fått grönt och kommer från gatan till höger.

Fattade ni? Jag gör det knappt själv! 

Vi sitter där i mörkret, flera tusen, på de varma gatstenarna på Federation Square och ser på storbildsskärm den 17-årige australiern Tomic kämpa mot Nadal. Matchen spelas på Rod Laver Arena ett par hundra meter längre bort. Det applåderas, jublas och suckas bland massorna på torget. Luften är varm och natten lyses upp av ljuset från skärmen. Småningom får australiern ge upp i tre raka set. Nadal ger honom lovord i segerintervjun och folk applåderar.

 

Tennisturneringen präglar stan och man ser folk insvepta i flaggor eller uppklädda som tennisåskådaren påbjuder röra sig bort mot stadion. Jag var också där och starspottade, men man kommer inte in på området utan biljett. Thomas Johansson vann här 2002, det är stort. Han står med stor bild i den långa raden av segrare som kantar vägen fram till stadion: Becker, Agassi, Hingis, Federer, Williams…

Jag tror att alla Melbournes fyra miljoner är ute på Swanson Street på lördagskvällen. Och absolut ingen är över 35. Särskilt inte i sinnet. Sista helgen på sommarlovet. Blir inte allting så mycket lättare och vackrare när det är sommar och varmt? Sommarklänningarna somrigare, leendena bredare, skorna mer högklackade?

Genom Melbourne slingar sig den lilla floden Yarra. Inget storstilat vattendrag, utan som Stångån ungefär. Men den här staden vänder sig, fokuserar mot vattnet. Det korsas både av otaliga hundraåriga valvbroar och av moderna ascoola gångbrokonstruktioner. En liten pub har byggts upp kring en bropelare ute i vattnet. Rundtursbåtarna brummar, roddarna övar i sina åttor.

Jodå, vi har ju förvisso en hel grusgång längs vår egen Stångå. Men marknaden är för liten, säsongen för kort och vädret för opålitligt. Vi är 150 000 och inte fyra miljoner och den nyckfulla sommaren nån månad. Man blir lite avundsjuk på en stad som efter stora renoveringsprojekt lyckats tillvarata sitt vattendrag så. Vackra byggnader vänder sig mot vattnet, rader av restauranger och barer, snygga museer och utställningslokaler. Fina gångstråk, bryggor och sittplatser. OCH, massor med folk. Flanerande, glassätande, ölläppjande.

Och, för den som eventuellt inte var helt säker: ja, jag åkte med en av rundtursbåtarna. Fram och tillbaka längs floden och ut i den stora oceanhamnen bland containerfartygen. Australiens största hamn. Och jag registrerade till min förvåning att samma danska Svitzer som kör bogserbåtarna hemma i Oxelösund gör det i Melbourne också. Liksom f.ö. Veolia kör bussarna. Den globala världen.

Själv har jag skilts från min blå Ford Fokus. Efter 187 mil. Lade man ut exakt 1 miljon Peter på rad så skulle man täcka hela vägen jag kört. På jordgloben ser man knappt sträckan från Sydney till Melbourne och jag har ju inte alls begett mig in i det öde, 40-gradiga inlandet. Men ändå har jag sett täta skogar och boskapsmark på en varierande landsbygd, vackra kuststäder, spektakulära sajter och händelselösa motorvägar. En uppfattning om landet, liksom. Eller en liten del av.

Jag är glad för min biltur. Man är som en kung när man glider fram med sin automatlåda – alla som kört automat vet att man liksom glider fram – och hög musik från nån rockstation eller i lurarna. Har till och med lärt mig att gå fram till HÖGER sida av bilen och inte som i början den vänstra. Då får man vissla lite och låtsas som om man skulle ordna något med packningen i passagerarsätet…

De första nio milen av The Great Ocean Road är en enda lång klipphylla som slingrar sig längs branten mot havet. På ena sidan bilen reser sig den röda klippväggen lodrätt. Till vänster stupar det ner i havet. Vägen böjer och svänger. Här och där ligger nerfallna stenar, på några ställen har ytterkanten rasat i havet. Men där är avspärrat med räcke och trafikljus. Man vill stanna och fotografer i varje kurva, på varje krön. När solen bryter fram blir vattnet grönt med brytande vågor in mot sand och klippor. En liten öde beach här, en liten mynnande bäck där. Hela vägen från surfparadiset Torquay till Apollo Bay. Liknar mycket den vackra vägen på andra sidan Stilla Havet söder om San Francisco.

Sedan svänger vägen in i regnskogen. Jag tog en avstickare till fyren vid Cape Otway från 1848. Det var här som skeppen från Europa skulle se land för första gången efter 3-4 månader om det gick väl. Men länge upp längs kusten finns otal vrak, så ibland gick det åt skogen. Vid fyren byggdes även en telegrafstation så man kunde kontakta fartygen och sedan meddela in till Melbourne vad som var på gång. Fyren hölls tänd till 1994 då en mindre, automatisk ersatte. Jag gick upp i fyrtornet och beskådade den vilda branten ner mot havet.

 

Och så vägens höjdpunkt: de tolv apostlarna. Fristående jättekolosser där havet eroderat bort sandstenen så de står där som jättelika triumfbågar mitt ute i vattnet, 40-50 meter höga. Fantastiska formationer med sina rödbruna stup! Fortfarande äter havet bort 2 centimeter per år, för 20 år sedan rasade en klippformation som kallades London Bridge. Därute på klippan kunde man dröjt sig kvar hela dagen och bara beskådat de väldiga reslingarna.

Jag hade väl inte direkt trott att det skulle myllra av delfiner, valar och kängurur. Men NÅGRA vilda djur skulle man väl ändå se här i Australien?

Nehej, valsäsongen är på vintern och några delfiner dök aldrig upp bland båtarna. Pingvinerna som skulle finnas i tusental vid Phillip Island var ute i vattnet på dagen och kom sedan tillbaka i skymningen i hundra- eller tusental. Man hade till och med byggt läktare så folk kan titta. Men då var jag inte där. Men en liten rackare fick jag syn på i sin jordhåla, ser ni? Mer pingvin än så blev det inte sedd i Australien...

När landskapet inte täcks av regnskogar är det jordbrukslandskap förstås. Men knappt en enda odling, överallt är det BOSKAP som gäller.* På fälten hänger nötkreatur och betar slött. De flesta svarta, en del svartvita och ett fåtal röda. Märkligt nog har jag inte sett en ladugård. En och annan vanlig villa på landet, där bor väl bonden. Inte ett rött hus eller vit knut på 200 mil. Så några mindre byggnader i gröngrå korrugerad plåt. Är det i dessa kreaturen hålls, eller behöver man helt enkelt inga ladugårdar när det är varmt året om??

Ganska många färgglada småfåglar har jag också sett. Och måsar, de är orädda men tysta och diskreta. Skarvar finns det här som hemma. Men KRÅKORNA, hallå! Vad håller ni på med? För det första är de vitspräckliga. För det andra kraxar de inte som folk. Som en fasan med foten i kläm!

Men så IDAG!! Bland de täta eukalyptusträden satt de ju! När man väl fick ögonen på dem var det som med kantareller: vet man vad man tittar efter så ser man plötsligt. Koalabjörnar! De flesta satt väl och sov eller lurade högt uppe i en trädklyka. Men några hölls längre ner och betade lite blad. Gulliga som ett gosedjur. Men tydligen inte att leka med om de blir irriterade.

 

Och till slut kanske ni inte tror mig, men vid vägkanten satt plötsligt EN KÄNGURU. Lika plötsligt som jag tvärnitade för att inte köra på den och för att stanna och titta, lika plötsligt skuttade den in tillbaka i den täta buskvegetationen. Men den satt där ett kort ögonblick, som ett rådjurskid på bakbenen. Det är jag HELT säker på. Helt. … Eller?

Australiensisk äldre man till mig:

-Where do you come from?

-Sweden

-Oh, Sweden, you have that great tennis player!

-Yes, you think about Bjorn Borg, he was around in the 70’s…

-No, no, the one who plays in Australian Open today.

Åh, har dom sån koll att dom känner till Robin Söderling…?

-Oh, you mean…

-…yes, yes, that nice guy … Federer!

 

(för övrigt begriper jag nu varför hotell var så svindyrt i Melbourne just när jag bor här: Australian Open pågår ju. Delade hiss med ett gäng entusiastiska amerikaner som just kom från arenan)

(och för övrigt hörde jag att Australiens första och enda kvinnliga sportkommentator fått sluta på sin TV-kanal. Protesterna från tittarna blev överväldigande)

Eller i alla fall en annorlunda... Tror ni att man ser folk lojt simma bröstsim längs stränderna, smidigt crawla över vågorna eller guppla på rygg och softa? Nehej! Alla står lagom långt ut i vattnet på rad med sina wakeboards redo, som en persisk armé med sköldarna redo för strid. Väntar, väntar, på rätt våg. När den lagoma vågen bryter in, då kastar sig plöstligt hela armén bakåt med tjut upp på sina brädor och glider in mot stranden. Ung som gammal. Kvinnor som män. Och en del forsar ända upp bland de geggande bebisarna. Råkar man helt oskyldigt vara på väg att vada ut från sanden får man bäst man kan hoppa slalom mellan den inforsande armadan.

På samman sätt måste aussies på Smith's beach i eftermiddags undrat vad det var för konstiga arm- och benrörelser den där mannen som rörde sig fram och tillbaka just utanför brottsjöarna höll på med.

Jag lämnade vackra Lakes Entrance i morse. Ännu en sån plats där man kunde slå sig ner på vintern. Skriva en bok eller köra fisketurer med öBo. (lugn, mamma, jag SKA inte flytta hit!) Ett många mil långt insjösystem mynnar ut här, så det fanns något som påminde om skärgård. Sedan många mil i bil. Förmiddagskaffe i Sale i en vacker park där jag språkade en timme med några panschisar. Eller de med mig. God pizza i tråkiga Leongatha. Sedan till Phillip Island där jag trodde jag skulle få se pingviner. Men de kom bara fram på kvällen. Såg EN retfullt sticka fram näbben ur sin jordhåla där de håller sig på dan.

Tog mig sedan tvärs igenom hela Melbourne med bara en översiktskarta men en jävla massa lokalsinne. Var tvungen att undvika betalvägarna, inte av snålhet utan för att man inte kan betala på plats utan måste köpa ett pass i förväg och nåt sånt hade inte jag. Tur att jag inte räknade trafikljusen, men det gick rätt igenom hele stan precis som jag planerat. Övernattning på resans tråkigaste motell, i Geelong, men här FINNS internet på rummet...



Här nånstans i Lake Entrance skulle man ha i garnen...



...eller skulle man kanske köra segelcharter i stället?

...vid Moruya. Ja, jag vet att jag är dryg. Men vafan, har man tagit sina besparingar för att resa jorden runt får man väl rub it in, haha :)

(lägg märke till LiU-kaffemuggen!)

Man åker söderut i New South Wales och efter några mil kommer ett nytt lika charmerande samhälle vid kusten. Flodmynning eller vik av havet. Liten marina utan vräkiga yachter men med praktiska fiskebåtar. En eller ett par beacher. Motell vid infarten, trångt med butiker längs centrumgatan.

Turistinformationen berättar liknande historier. Att aboriginerna höll till här för det lämpade sig för fiske. Nån gång i mitten av 1800-talet kom den första inbyggaren, köpte (?) upp mark, anlade någon verksamhet. Expanderade, fler inbyggare kom, post, skola, en liten hamn och kyrka anlades. Och någonstans finns ett liten minnesmonoment över entreprenören.

Samhällena är så lika USA. Jätteavlånga: huvudvägen skär rakt genom samhället och i ett par kilometer ligger affärer, motell och vaddetnuär samlat längs den trånga gatan. På tvärgatorna är det bara bostadshus och lite öde. Inte cirkulära samhällen som i Sverige med ett Konsum i mitten vid torget, inte.

Efter jag kom vidare till delstaten Viktoria blev det snabbt annat landskap. 18 mil med bara skog! Knappt en bil, bara en timmerbil med Twin Peaks-stockar som lätt höll 120 i nerförbackarna. Men jag tog den rackaren i en uppförskörning. Men även en jordenruntresa måste ha sina transportsträckor. Sket i trafiksäkerheten och petade i lurarna och spelade bra musik på hög volym.

Men jag är LITE besviken. Har sett EN säl på nära håll, några ute i vattnet på en milslång helt öde strand. Men valsäsongen är på vintern. Och inte en jävla känguru, bara på varniingsskyltar... Fast inte alla tyskar som turistar i Sverige ser ju älgar heller...



Klippig strand vid Narooma



Hmm, var nånstans ska man få plats att slå sig ner...?



Strax innan jag avgick med rättvis seger

Några roliga skyltar:

I staden Eden (jo, den hette så) fanns ett kafé som hette "Hylands Corner" (!)

På mitt motellrum i Lakes Entrance hänger en skylt som säger att det är förbjudet att rensa fisk på hotellrummet!

Och på lunchmatsalen idag hängde nedanstående skylt ... eh, betyder det att mackorna i styrelsen har möte på söndag, eller?



(PS Mac Donalds kan vara bra för mycket! Stödhamburgare vid akut svält, Shanghaimagsjuka, eller som i kväll tillhandahålla det enda trådlösa nätverket i Lakes Entrance-hålan)

Flera har frågat mig om översvämningarna. Men Australien är ju en hel kontinent och Queensland ligger långt bort. Ungefär som att man i Sverige inte skulle märka mycket av översvämningar i, säg, Rumänien. Så jag vet inte mer om dem än vad förmodligen man gör i Sverige, dvs jag ser på TV. Och jag hänger inte precis framför TV-apparaten.

Men otroligt att en yta motsvarande hela Tyskland och Frankrike stått under vatten. Nu börjar det visst sjunka undan men det som kommer fram är helt täckt av gyttja (som stinker i värmen) så det lär ta månader att städa fram landet igen. Urk.  Det enda jag ser nu är att det pågår insamlingskampanjer till stöd för de drabbade lite överallt, och att det är mycket prat om frivilliga som i mängder reser dit för att hjälpa till att röja. Solidaritet!

Annars är väl översvämningar inte ovanliga, för ofta när man kör förbi ett vattendrag står skyltar som varnar för översvämningar och så sitter det decimetergraderade pinnar utmed vägen så man ska kunna se vattendjupet.

De första kvarteren var det ASläskigt att köra vänstertrafik! Att plötsligt göra det som är så automatiserat till en medveten handling. Hålla sig på vänster sida kan man tänka fram. Men att titta åt rätt håll hela tiden. Så man inte kör ut framför någon som smäller i sidan. Titta till HÖGER intalade jag mig ständigt. Det är rätt.

(däremot lade jag resväskan till vänster. Left luggage.)

Nu har jag kört en 25 mil söderut från Sydney och efter några timmar går det ju nästan helt utan eftertanke att köra vänstertrafik. Så snabbt man anpassar sig ändå. Kommit till kustidyllen Bateman's Bay. Hade man tur kunde man se delfinerna dyka upp mellan de ankrade segelbåtarna i hamnen, sa kvinnan i receptionen. Jag hade inte tur, men skymningen över bukten var fin ändå, från thaimatstället. Och jag kan ana en grönblinkande boj i hamnen från motellfönstret.

Vägen längs kusten passerar ett antal vackra utsikter och gulliga samhällen. Mer lantligt ju längre från storstaden. Wollongong. Kiama. Ulladong. Här skulle man kunna bo i en lägenhet med balkong mot vattnet. Utanför Wollagong fanns en stor hamn. Och en lotsbåt! Undrar om det kommer kolbåtar till Oxelösund från Port Kembla? Fast vad gör man när man druckit sitt kaffe på balkongen och glott färdigt på stillahavsvattnet? Går ner till beachen och surfar? Jaha, och sen då? Blir man inte less på sommar och utsikt?

Men vafan gör man i Linköping, egentligen, när man bor där?

Mellan de pittoreska samhällena är det också transportsträckor. Grönt, grönt. Tunga regnskogar med tjocka, täta träd. Lite koldioxid måste i alla fall tas upp här. Höga berg inåt landet. Och närmare nitti spännande mil kvar till Melbourne.



Peter vid caféet 'Cliffhanger' i bergen ovanför Wollongong



Fyrar vid inloppet till fiskehamnen i Wollongong

Sist sågs vi över ett par lussebullar i Malmslätt i mellandagarna. Fascinerande att träffa en vän och kollega på en restaurang under palmerna helt på andra sidan jordklotet. Inte kasta in huvudet i en stressig jobbkorridor för att utbyta den nödvändigaste informationen.

Elin är nyttig och skriver papers och ansökningar. Medan jag bara chillar. Nästan iaf. Men gemytligt att diskutera turistupplevelser, jobb och det personliga. Bara sådär. Med Manlystrandens vågbrus i mörkret. På en restaurang under palmerna.

Bokade med flit hotellrum med kylskåp och mikro. Det är skönt att avslappnat kunna äta sin egen frukost på rummet och slippa gå ut på stan. Dessutom blir det dyrt med frukost ute i två månader. Flingor, juice, te och skramblat ägg. Missade dock att ta med mig salt, så jag smet in på McD och snattade några påsar.

Men mat är DYRT i Australien. En liter mjölk och en liter juice för 45 spänn. Tänkte att de Seveneleven som finns runt hotellet nog är jättedyra, så i förrgår hittade jag en riktig mataffär – låt vara lyxig – där det var ännu dyrare. EN avokado 27 kr, tomater för 70 kr/kg… Trodde landet med stor jordbruksproduktion skulle ha goda och billiga matvaror. Så igår kom jag till marknaden. Förutom oräkneliga turistaffärer fanns även en grönsaksmarknad. Så därefter mumsade jag körsbär, tomater och avokado till svensk prisnivå. Har också prövat några australiska öl. De var, surprise, aningen billigare än hemma. Och minst lika goda! Bröd, däremot, verkar man inte äta i det här landet mer än utanpå hamburgare.

Jag har kört min tvätt. Teknologtvätt. Och till min överraskning hade städaren DISKAT mina frukosttallrikar när jag kom hem, haha. När fick man senast diskat efter sig?

Tillbringade eftermiddagen på det maritima museet (måste ju väga upp öl-kommentaren med lite kultur!). För en sjöfartsnörd som jag var det intressant. Här fanns t ex James Cooks loggbok från utforskandet av området. (man får medge att mitt sentida bloggande är lite mer b-betonat än hans). Gammal och ny historia kring havet som betyder så mycket för denna ö. Men även gripande berättelser om brittiska barn som deporterades hit under kriget, om landets relationer till allt från Öst-Timor till USA och om situationen för kvinnorna i the Navy. Och om rekrytering av folk från Europa, se affischen ovan. Jojo, männen på fälten, kvinnorna i hemmen...

 

James Cooks Endeavour i Sydneys hamn

Vaknade i natt och såg i direktsändning Everton ta en för ManU viktig poäng från Liverpool i derbyt. Sömndrucken funderade jag på om jag som kollade matchen på måndagsnatten faktiskt fick reda på resultatet FÖRE er i Europa där den spelades på söndagseftermiddagen.

Nu vet jag i alla fall att det är klarblå himmel och att jag måste använda min solskyddsfaktor.



I det här landet uppmanar man folk att gå på gräsmattan, och bygger fontänerna så att folk SKA kunna bada i dem! (nåja, jag har väl en gång själv badat i Folke Filbyter-fontänen, om sanningen ska fram)

Hittade som en glad överraskning ett par rena strumpor i morse! Min 17-kilospackning är annars definitivt genomanvänd, vilket dessutom inkluderar ett mycket generöst förhållande till behov av rena kläder... Men idag får globetrottern allt lägga tid och 70 spänn på köra en tvättmaskin på hotellet. OCH boka hyrbil ... och hotell i Melbourne. Man kan inte bara njuta livets glada dagar. Fast jag har svårt att ens tycka särskilt synd om mig själv. Och räknar än mindre med sympati från bloggläsare över att den stackaren måste avstå en timme från den australiska sommarsolen.