Set point
Vi sitter där i mörkret, flera tusen, på de varma gatstenarna på Federation Square och ser på storbildsskärm den 17-årige australiern Tomic kämpa mot Nadal. Matchen spelas på Rod Laver Arena ett par hundra meter längre bort. Det applåderas, jublas och suckas bland massorna på torget. Luften är varm och natten lyses upp av ljuset från skärmen. Småningom får australiern ge upp i tre raka set. Nadal ger honom lovord i segerintervjun och folk applåderar.
Tennisturneringen präglar stan och man ser folk insvepta i flaggor eller uppklädda som tennisåskådaren påbjuder röra sig bort mot stadion. Jag var också där och starspottade, men man kommer inte in på området utan biljett. Thomas Johansson vann här 2002, det är stort. Han står med stor bild i den långa raden av segrare som kantar vägen fram till stadion: Becker, Agassi, Hingis, Federer, Williams…
Jag tror att alla Melbournes fyra miljoner är ute på Swanson Street på lördagskvällen. Och absolut ingen är över 35. Särskilt inte i sinnet. Sista helgen på sommarlovet. Blir inte allting så mycket lättare och vackrare när det är sommar och varmt? Sommarklänningarna somrigare, leendena bredare, skorna mer högklackade?
Genom Melbourne slingar sig den lilla floden Yarra. Inget storstilat vattendrag, utan som Stångån ungefär. Men den här staden vänder sig, fokuserar mot vattnet. Det korsas både av otaliga hundraåriga valvbroar och av moderna ascoola gångbrokonstruktioner. En liten pub har byggts upp kring en bropelare ute i vattnet. Rundtursbåtarna brummar, roddarna övar i sina åttor.
Jodå, vi har ju förvisso en hel grusgång längs vår egen Stångå. Men marknaden är för liten, säsongen för kort och vädret för opålitligt. Vi är 150 000 och inte fyra miljoner och den nyckfulla sommaren nån månad. Man blir lite avundsjuk på en stad som efter stora renoveringsprojekt lyckats tillvarata sitt vattendrag så. Vackra byggnader vänder sig mot vattnet, rader av restauranger och barer, snygga museer och utställningslokaler. Fina gångstråk, bryggor och sittplatser. OCH, massor med folk. Flanerande, glassätande, ölläppjande.
Och, för den som eventuellt inte var helt säker: ja, jag åkte med en av rundtursbåtarna. Fram och tillbaka längs floden och ut i den stora oceanhamnen bland containerfartygen. Australiens största hamn. Och jag registrerade till min förvåning att samma danska Svitzer som kör bogserbåtarna hemma i Oxelösund gör det i Melbourne också. Liksom f.ö. Veolia kör bussarna. Den globala världen.
Själv har jag skilts från min blå Ford Fokus. Efter 187 mil. Lade man ut exakt 1 miljon Peter på rad så skulle man täcka hela vägen jag kört. På jordgloben ser man knappt sträckan från Sydney till Melbourne och jag har ju inte alls begett mig in i det öde, 40-gradiga inlandet. Men ändå har jag sett täta skogar och boskapsmark på en varierande landsbygd, vackra kuststäder, spektakulära sajter och händelselösa motorvägar. En uppfattning om landet, liksom. Eller en liten del av.
Jag är glad för min biltur. Man är som en kung när man glider fram med sin automatlåda – alla som kört automat vet att man liksom glider fram – och hög musik från nån rockstation eller i lurarna. Har till och med lärt mig att gå fram till HÖGER sida av bilen och inte som i början den vänstra. Då får man vissla lite och låtsas som om man skulle ordna något med packningen i passagerarsätet…
