The Great Ocean Road
De första nio milen av The Great Ocean Road är en enda lång klipphylla som slingrar sig längs branten mot havet. På ena sidan bilen reser sig den röda klippväggen lodrätt. Till vänster stupar det ner i havet. Vägen böjer och svänger. Här och där ligger nerfallna stenar, på några ställen har ytterkanten rasat i havet. Men där är avspärrat med räcke och trafikljus. Man vill stanna och fotografer i varje kurva, på varje krön. När solen bryter fram blir vattnet grönt med brytande vågor in mot sand och klippor. En liten öde beach här, en liten mynnande bäck där. Hela vägen från surfparadiset Torquay till Apollo Bay. Liknar mycket den vackra vägen på andra sidan Stilla Havet söder om San Francisco.
Sedan svänger vägen in i regnskogen. Jag tog en avstickare till fyren vid Cape Otway från 1848. Det var här som skeppen från Europa skulle se land för första gången efter 3-4 månader om det gick väl. Men länge upp längs kusten finns otal vrak, så ibland gick det åt skogen. Vid fyren byggdes även en telegrafstation så man kunde kontakta fartygen och sedan meddela in till Melbourne vad som var på gång. Fyren hölls tänd till 1994 då en mindre, automatisk ersatte. Jag gick upp i fyrtornet och beskådade den vilda branten ner mot havet.
Och så vägens höjdpunkt: de tolv apostlarna. Fristående jättekolosser där havet eroderat bort sandstenen så de står där som jättelika triumfbågar mitt ute i vattnet, 40-50 meter höga. Fantastiska formationer med sina rödbruna stup! Fortfarande äter havet bort 2 centimeter per år, för 20 år sedan rasade en klippformation som kallades London Bridge. Därute på klippan kunde man dröjt sig kvar hela dagen och bara beskådat de väldiga reslingarna.
