Håla
Och jag menar håla! Inte Hola (hej)(vilket får mig att tänka på Björn Gustavsson som skulle läsa upp de svenska ESC-rösterna och inledde med att driva med de pretto-presentatörer som ska svänga sig med hälsningsfraser på hemspråken: -Hola, Belgrad!)
Mangawhai! Ni hör själva: Mangawhai.
Nåja, här finns en vägkorsning, ett motell med sex rum (där jag bor, enda gästen)(alltså, jag bor i ett av de sex rummen), en liten affär och inte mindre än två matställen. Det ena var dock stängt. Men det andra hade riktigt bra mat och många gäster - antar att folk på landsbygden åker in till "stan" för att äta. Mobiltäckning finns inte. Men motelltanten låter mig snylta på deras nätverk. Och hennes kattkräk vill gärna snylta på min säng.
Jag är återigen king of the road - har rest norrut från Auckland med hyrd bil. Fast inte med Hertz den här gången utan med ett litet företag jag hittade i stan, vilket märks på den slitna Toyotan. Stereon har kass mottagning, vilket drar ner kung-känslan betydligt. Öh, det rockar inte! Dessutom är inte det här en europeisk bil som förra gången. Det betyder att den har vindrutetorkarspaken på vänster sida ratten och blinkersspaken till höger! Okej, hålla sig på vänster sida av vägen går bra. Titta till höger i korsningarna har jag klarat hittills. Men ska man svänga då åker vindrutetorkarna ohjälpligt på ... fan ... det sitter bara i ryggmärgen att peta till med vänstra handen. -"Vad är det där för en idiot, sätta på vindrutetorkarna i solgasset och sen oannonserat svänga..." ...bara att låtsas som det regnar.
Auckland påminner faktiskt starkt om San Francisco: kände det när jag först reste över den vackra (nåja, inte Golden Gate riktigt ändå) bron över till norra sidan och sedan körde längs samhällena på North Shore. Tätt, tätt med fina, säkert dyra hus vackert belägna på kullarna norr om staden. Men till skillnad från SFO finns ju här dessutom en hyfsad strand varannan kilometer, badmöjligheter och ännu mer grönskimrande vatten. Tog picknicklunch och dagens första dopp vid en liten sån beach. Vattnet var varmare än i Australien, och, faktiskt, här simmar folk också. Som folk.
Fortsatte norrut och föreställde mig att det skulle vara likt kuststräckningen i Australien. Men inte alls. Där kom ett hyfsat stort samhälle med några mils mellanrum med hamn, tiotals motell, restauranger osv. Lakes Entrance som jag utnämnde till håla i ett tidigare inlägg framstår nu närmast som en metropol.
Det som på kartan här såg ut som hyfsat stora samhällen visade sig vara nästan ingenting. Siktade in mig på någon mysig ort vid kusten. Kvällsdopp, promenad i skymningen, mat på nån mysig restaurang med utsikt över båtarna i hamnen... men ingen sådan plats dök upp. Började bli orolig att inte hitta någonstans att bo innan skymningen. Men så kom jag ju till detta grandiosa ställe...
... Mangawhai ...
...men om jag nu inte ska behandla platsen med globetrotterns nedlåtande attityd, så har det sin charm med byn på landsbygden. Trots allt lever ju platsen med sin affär och restaurang. Folk här kanske faktiskt är lyckligare än vintermurriga linköpingsbor?
Landskapet på väg hit var fascinerande. Grönt, grönt, men inga regnskogar som i Australien utan palmer, lägre träd och ganska öppet. Kullar och branta berg. Men allt är grönt, jag har inte sett berget i dagen någonstans, utan det ligger som ett grönt vadderat täcke över de knyckliga bergen som ser ut som papier maché i jätteformat. Vägen går ömsom rak genom slättland, ömsom slingrig längs bergssidor och till skillnad mot klippvägen längs the Great Ocean Road finns här inga stålräcken utan här gäller att titta framåt och hålla sig på vägen...
Får medge att dagens 9-kaffe intogs på hotellrummet under utcheckningspackande, men lunchpicknick o -bad inträffade här...
Här slingrar sig vägen upp bland papier maché-bergen
Ojdå, här hade det visst rasat lite, bäst att hål(l)a sig på insidan
Mangawhai! Ni hör själva: Mangawhai.
Nåja, här finns en vägkorsning, ett motell med sex rum (där jag bor, enda gästen)(alltså, jag bor i ett av de sex rummen), en liten affär och inte mindre än två matställen. Det ena var dock stängt. Men det andra hade riktigt bra mat och många gäster - antar att folk på landsbygden åker in till "stan" för att äta. Mobiltäckning finns inte. Men motelltanten låter mig snylta på deras nätverk. Och hennes kattkräk vill gärna snylta på min säng.
Jag är återigen king of the road - har rest norrut från Auckland med hyrd bil. Fast inte med Hertz den här gången utan med ett litet företag jag hittade i stan, vilket märks på den slitna Toyotan. Stereon har kass mottagning, vilket drar ner kung-känslan betydligt. Öh, det rockar inte! Dessutom är inte det här en europeisk bil som förra gången. Det betyder att den har vindrutetorkarspaken på vänster sida ratten och blinkersspaken till höger! Okej, hålla sig på vänster sida av vägen går bra. Titta till höger i korsningarna har jag klarat hittills. Men ska man svänga då åker vindrutetorkarna ohjälpligt på ... fan ... det sitter bara i ryggmärgen att peta till med vänstra handen. -"Vad är det där för en idiot, sätta på vindrutetorkarna i solgasset och sen oannonserat svänga..." ...bara att låtsas som det regnar.
Auckland påminner faktiskt starkt om San Francisco: kände det när jag först reste över den vackra (nåja, inte Golden Gate riktigt ändå) bron över till norra sidan och sedan körde längs samhällena på North Shore. Tätt, tätt med fina, säkert dyra hus vackert belägna på kullarna norr om staden. Men till skillnad från SFO finns ju här dessutom en hyfsad strand varannan kilometer, badmöjligheter och ännu mer grönskimrande vatten. Tog picknicklunch och dagens första dopp vid en liten sån beach. Vattnet var varmare än i Australien, och, faktiskt, här simmar folk också. Som folk.
Fortsatte norrut och föreställde mig att det skulle vara likt kuststräckningen i Australien. Men inte alls. Där kom ett hyfsat stort samhälle med några mils mellanrum med hamn, tiotals motell, restauranger osv. Lakes Entrance som jag utnämnde till håla i ett tidigare inlägg framstår nu närmast som en metropol.
Det som på kartan här såg ut som hyfsat stora samhällen visade sig vara nästan ingenting. Siktade in mig på någon mysig ort vid kusten. Kvällsdopp, promenad i skymningen, mat på nån mysig restaurang med utsikt över båtarna i hamnen... men ingen sådan plats dök upp. Började bli orolig att inte hitta någonstans att bo innan skymningen. Men så kom jag ju till detta grandiosa ställe...
... Mangawhai ...
...men om jag nu inte ska behandla platsen med globetrotterns nedlåtande attityd, så har det sin charm med byn på landsbygden. Trots allt lever ju platsen med sin affär och restaurang. Folk här kanske faktiskt är lyckligare än vintermurriga linköpingsbor?
Landskapet på väg hit var fascinerande. Grönt, grönt, men inga regnskogar som i Australien utan palmer, lägre träd och ganska öppet. Kullar och branta berg. Men allt är grönt, jag har inte sett berget i dagen någonstans, utan det ligger som ett grönt vadderat täcke över de knyckliga bergen som ser ut som papier maché i jätteformat. Vägen går ömsom rak genom slättland, ömsom slingrig längs bergssidor och till skillnad mot klippvägen längs the Great Ocean Road finns här inga stålräcken utan här gäller att titta framåt och hålla sig på vägen...
Får medge att dagens 9-kaffe intogs på hotellrummet under utcheckningspackande, men lunchpicknick o -bad inträffade här...
Här slingrar sig vägen upp bland papier maché-bergen
Ojdå, här hade det visst rasat lite, bäst att hål(l)a sig på insidan
Kommentarer
Postat av: Kaj Persson
Regnskogen hittar du på sydön, när du kommer dit. NZ var helt skogklätt innan engelsmännen kom dit, men (enligt hörsägen) de högg ned alltihop, för att landskapet skulle var mer likt det i England. Så ska det väl passa bättre för fåren, kan jag tänka.
Bay of Plenty, som du kommer till så småningom, när du styr kosan söderut, lär vara mycket vacker. Jag har dock aldrig varit där. /Kaj
Trackback
