Cikador
Naturen och djuren gör sig oftast bäst på lite lagom avstånd. Då kan vi lugnt betrakta dem som vackra, gulliga eller farliga. Men på nära håll blir de små sakerna ofta jobbiga, otrevliga eller hotande.
Cikadorna för ett förskräckligt liv hela dagarna. Deras tjutande-pipande tränger igenom det mesta och sätter en speciell prägel på ljudbilden. Det blir liksom mycket mer tropiskt när cikadorna låter sådär när man är ute.
Men i går kväll hade de av någon anledning, kanske den starka vinden, lämnat sina vanliga tillhåll i träden och dök upp i massor kring husen. Deras kropp är stor som en tumme ungefär och så sitter det genomskinliga vingar ovanpå kroppen. Och till skillnad mot våra svenska syrsor skapar de inte ljudet genom att gnida vingarna, det kunde jag tydligt se när jag tittade på dem som satt på husväggen.
Så långt var det väl fortfarande okej. Men naturligtvis smet det in ett gäng stora cikador i rummet där jag skulle sova när jag öppnade dörren för att gå in. Det hjälpte inte att jag släckte i rummet och tände utanför, inte flög de ut för det, väl inne i rummet. Och när jag tände fick de damp och flög som galningar runt runt. Mest uppe vid lamporna i taket, men dessemellan någon liten runda neråt och runt huvudet på mig.
Det var bara att släcka lampan, då lugnade de ner sig. Men då och då gjorde någon en liten sväng eller surrade till med vingarna. Det lät som någon knycklade ihop en tidning varje gång. Så jag somnade till slut och drömde om kletiga cikador som fladdrade i håret, satte sig på huvudet eller andra kroppsdelar som stack ut ur täcket.
Nej, tacka vet jag naturen på lagom avstånd, bakom en ruta, galler eller på TV.
