Jorden runt på 52 dagar

Vet inte om man kan säga framme när man reser jorden runt. Det är man väl egentligen inte förrän man är tillbaka på utgångspunkten, metropolen Linköping. Men jag har i alla fall nått fram till resans slutmål, allra längst bort från avreseorten. Staden Gisborne på Nya Zeelands ostkust. Platsen som kan skryta med att vara den stad i världen där solen går upp först.

Framme är jag i alla fall hos familjen Laurin, sedan två år bosatta här. De som har ett generöst gästrum att erbjuda och som inviterat mig att komma jorden runt för att komma hit. Och som peppade mig att resan skulle bli av i september när livet kändes som mörkast. Ja, och nu är jag som framgår av bilden alltså här, och även ett otränat öga kan väl ana att det ser ganska skönt ut? Och det känns som framme.

Kom fram hit efter nio timmar på bussen tvärs över ön. Bitvis på vanliga vägar, bitvis genom ett helt underbart landskap. En fem mil lång ravin med slingrig väg i botten längs en liten flod med branta flerhundrametriga bergsmassiv på båda sidor med så tät vegetation att inte ens en hobbit kunnat ta sig fram.

Ja, förlåt, men sedan när man kom längre in och upp så låg kullarna där med bara sparsam stäppliknande grönska på. Och jag vet att det är fånigare än att förvänta sig isbjörnar på svenska gator. Men jag kunde inte låta bli att se framför mig en liten grupp gestalter uppe på nästa krön, ivrigt hastande mot ett fjärran viktigt mål. Ett par småväxta, någon med svärd, en annan med pilbåge, en skäggprydd kraftkarl...