On the road again
Så var det dags att ge sig on the road igen. Jag har hyrt bil ett par dagar för att bege mig ut på nordön. I Gisborne finns inte de vanliga, stora hyrbilskedjorna utan man får förlita sig på de lokala. Jag kan inte engelska så bra, men jag tyckte det stod något i stil med ’rent a wreck’ på skylten, vad nu det kan betyda, men försäljaren var mycket trevlig. Dock fanns inte den lilla bilen som jag bokat inne av någon anledning. Efter lite strul slutade det med att jag gasar omkring med en sån där stor sjusitsig familjebil i stället, och får hundra dollar i avdrag på bilhyran för den extra bensinkostnaden.
Vägen norrut längs ostkusten från Gisborne är minst lika vacker som de tidigare på ön. Jag måste säga att det nog är minst i klass med den berömda ’Great Ocean Road’ i Australien, men den här vägen är ju inte alls känd på samma sätt. Titt som tätt kommer man fram till någon strand som ligger helt öde flera kilometer lång. Tänk om det vore närmare Europa, då skulle det ligga 28 flervåningsresorts längs stranden, man skulle byggt stenpirar för att dämpa vågorna, det skulle ligga pooler och restauranger ovanför sanden. Nu är det bara öde. En massa bråte, stockar, vass och tång har spolats upp. Och vid några ligger en by med något hundratal hus, en offentlig toalett, kanske en liten matservering. Allt är tyst och lugnt i den dallrande värmen sånär som på några campare.
Landskapet är mer omväxlande grönt. Ja, till och med aningens gult på sina ställen efter värmen och torkan. Flodbäddarna ligger hundrametersbreda med bara en rännil i mitten. Bergen är lika branta och höga som vanligt. De verkar vara gjorda i lera, så ser det ut ibland när lite berg kommer fram. Ofta bara med tunt grönt gräs på och enstaka träd eller dungar. Ibland ett majsfält som sträcker sig fram till vägkanten så man nästan kan göra en Musse Pigg. Men här och där utbreder sig supertäta löv- eller granskogar, så ogenomträngliga som om en svensk stadsträdgårdsmästare med nyponbuskkomplex varit ute och planterat.
Skog måste finnas i överflöd, för regelbundet möter jag långtradare med stockar på. De kör till hamnen i Gisborne där det lastas: det har legat ett pakistanskt fartyg där och lastat timmer under veckan. När bilarna lossat ställer de släpet på dragvagnen, har aldrig sett det i Sverige. Går kanske att köra ännu fortare då: här är det långtradarna som kör om bilarna, inte tvärtom.
Det enda som stör färden genom berg och skogar är de ständiga vägarbetena: man förbättrar beläggningen med oljegrus. Man måste köra sakta genom många sprättande grussträckor och ofta stanna vid en brunbränd tjej eller kille med stoppskylt för trafiken i ena riktningen. ’New Seal’ står det på varningsskyltarna och jag tänker att de kommer överallt i det här landet, som nästan kan kallas ’New Seal-land’.
Kommer framåt kvällen fram till Te Araroa, minsta övernattningsplatsen hittills. Tar in på det enda som finns, en hytt på en campingplats. Ser en skylt om ett internetcafé 7 km bort. Men det har bara öppet onsdagar till söndagar kl 10-14. Köper nudelsoppa i kiosken och inser att det blir resans första övernattning utan internet.
