Hit, men inte längre!
Till synes är det en helt vanlig dag på norra kusten. Solen skiner, visserligen är det ganska blåsigt men det svalkar bara skönt. Man kan minnas gårdagens och nattens regnande som en upplevelse: det regnade verkligen så INIHELVETE. Som i ett svenskt åskväder, man väntade bara på mullret men det kom inte och inte gick det över heller utan fortsatte timme efter timme.
Men när jag tittar ut över vattnet vid Russell börjar jag undra. Va, allt jag ser är brunt … är det så lågt tidvatten att sandbotten ligger fri och de bojförtöjda båtarna står på botten? Eller är det nån tsunami på gång? Först när jag kommer närmare ser jag att det inte alls är sand, det är fortfarande vatten. Men vattnet är alldeles ljusbrunt, vattnet ser helt ut som sand. Kan möjligtvis liknas vid algblomningen 2005 … helt jävla brunt. Och inte bara intill land utan så långt ut mot horisonten jag kan se. Det har alltså spolats ut så mycket jord och sand av regnet att hela havet är som en soppa!
På vägen är det ideliga små ras så delar av vägbanan är blockerad. Det är ju lösan berg och jordlager här. Hallå, lite svenskt urberg, kanske!? På några ställen har vägen uppenbarligen varit helt blockerad men man har hunnit vara där och skrapa bort det värsta så att det går att passera. I kurva efter kurva. Förstår inte att man har koner tillräckligt för att markera alla ras.
Så kommer jag efter återresan med färjan in till Paihia för att tanka och fortsätta norrut. Min plan var att bege mig till den absoluta nordspetsen av Nya Zealand: Cape Reigna, söderhavets Skagen där Tasmanska sjön och Stilla Havet möts. En fyratimmarstur på knagglig väg. Längs västra sidan löper 90 mile beach: sand hela vägen och utflyktsbussarna kör helt enkelt ute på sanden där det är mycket lättare att ta sig fram. Men vanliga bilar är inte tillåtna. Men jag inser att det är vågat att köra den sträckan efter regnet och tänker mig bara halvvägs.
På macken säger mannen:
-Du vet att du inte kan komma söderut till Auckland idag, stora vägen är blockerad.
Ojdå. Det var värst. Men jag ska ju norrut, så det är lugnt.
-Det går inte heller. Det är blockerat ett par mil norrut från här.
-Eh, vad gör jag då? De rensar väl bort rasmassorna inom kort?
-Hehe, ja rasen kanske, men floderna har ju översvämmats. Det är nog bäst att du stannar här idag.
Plan B! Eller snarare plan Ö. Det hade jag aldrig tänkt mig: att bli fast i en naturkatastrof. Hm, om ingen kommer härifrån blir det nog fullt på motellen. Så klockan tio på förmiddagen checkar jag in i Paihia, förutseende som jag är. Sedan kan jag ju dra norrut för att se hur långt jag kommer. Kanske är det inte så farligt som den där gubben påstår?
Strax norr om Paihia ligger Haruru-vattenfallen. Vanligtvis förmodligen ett pittoreskt litet turistinslag. Idag trängs lokalbefolkningen där och tittar förstummat. Vredgat väller vrålande vattenmassor under bron och ner för branten. En brun soppa som störtar sig neråt. Nedersta delen av turiststigen är bortspolad, ett par hus nära floden har smutsvatten upp till trappan. Ändå måste vattnet ha nått ungefär en meter högre som mest, ser jag på stockar och annan bråte som spolats upp.
Jag fortsätter och kommer ett par mil till, förbi Kaeo. Det är ju inte stora ytor som ligger under vatten, eftersom landet är så bergigt. Utan bara där floderna löper fram som vattnet stigit. Och nu står står vägen under vatten. Jag kör försiktigt genom det första avsnittet och konstaterar att inget vatten läckte in i bilen. Woho, vilken känsla att forsa fram med bilen som en båt med brus, svallvågor och stänk på rutan.
Efter en kilometer kommer nästa översvämning och jag ger upp. Fyrhjulsdrivna bilar med stora däck tar sig förbi, men jag vill inte riskera bilen eller att fastna och vänder tillbaka. Till Paihia. Hit. Men alltså inte längre.
Det är inte bara Jesus som behöver kunna gå på vattnet om morgondagens gudstjänst ska kunna genomföras!
Färjetur genom smutsvattnet
