Jorden runt på 52 dagar

- Dit upp på toppen ska jag!

Man måste förstå om de stackars maorierna blev överraskade en dag för 600 år sedan. Plötsligt började det spruta eld och stenar ur havsbotten i vattnet utanför land! Vulkanön Rangitoto bildades nämligen då: på isländskt vis bildades en helt ny ö mitt i vattnet.

Idag är vulkanen slocknad och märkligt nog har det under de inte särskilt många hundra år som gått ändå blivit vegetation över hela ön. Hur kan överhuvudtaget någonting växa på en ö som enbart består av lavastenar? Tja, mossor och lavar sprids dit från land med vind och fåglar, det bildas lite jord av dem och så fortsätter det. Och idag så är det medelhöga träd.

Idogt kämpade jag mig de kilometer som det var från bryggan upp till toppen. Det var ändå "bara" 259 meter över havet, visst ser det mer ut på bilden och det kändes definitivt som mer. Det skulle ta en timme att ta sig upp, stod det på en skylt nere vid hamnen, och jag tänkte att de har väl tagit i med marginal. Och båten skulle gå vidare om två timmar. Och SÅ otränad är jag inte. Men det tog mig 56 minuter att kämpa mig upp, nåja det var inte riktigt lika brant som kinesiska muren förvisso, men knaggligt lavagrus på en evigt uppåtringlande stig.



När jag svettig med krampande lår och värkande hälsena nått nästan ända upp flåsade det förbi en galen JOGGARE!! Verkade nästan död att döma av andhämtningen, genomsvettig, men han fortsatte. Och sedan kom en till. Och ännu en, och en, och en... Det visade sig vara det nyzeeländska rugbylandslaget som hade träning och teambuilding genom att springa upp för vulkanen. Biffiga gossar som plågade skiten ur sig. Världsmästerskapen i rugby spelas här i landet i oktober och det är verkligen nationalsporten. Till och med större än fotboll! På stan sitter det redan skyltar och flaggor om tävlingen, så jag trodde att den snart var förestående. Konstig sport, det är väl bara sex länder i världen som utövar den! Jag menar, när man kan hålla på med världssporter som innebandy och ishockey.

Väl uppe på toppen av vulkanen fick man sin belöning i en makalös utsikt runt om. In mot staden liksom ut mot havet. Själva vulkankratern var dock en besvikelse. Det var ett kanske hundra meter djupt hål, tvåhundrameter i diameter, men där växte fullt med träd så det såg inte ut mer än just som vilken liten svacka i skogen som helst. Men utsikten! Och känslan att stå på toppen av en vulkan.

Det tog 27 minuter ner.



Några svettiga rugbygossar pustar ut inför utsikten mot Auckland