Jorden runt på 52 dagar

Jag brukar ta för vana att en gång varje år ta ett midnattsdopp vid ön där jag har sommarstuga. Helst i början av augusti när vattnet hunnit bli någorlunda varmt – nåja, med östersjömått innebär det kanske 19 grader – och augustimörkret satt in så det är helt kolsvart och alldeles stjärnklart. Man simmar ut ur den lilla hamnen och ligger där utanför och flyter på vågorna. Även om det är ganska stilla känner man ändå suget från havet, man känner sig oändligt liten och det är med skräckblandad förtjusning man balanserar mellan hamnens trygghet och det mörka havets djup.

Här hos Laurins har jag tagit flera midnattsdopp nu. Och jag är övertygad om att de kommer att tillhöra mina allra starkaste minnen från resan. Här finns samma känsla av total litenhet under den svarta vintergatshimlen samtidigt som det trettiotvågradiga poolvattnet inger fullständig trygghet och omsluter kroppen i en sinnenas totalupplevelse. Man vill bara aldrig gå upp ur den våta mjuka varma omgivningen utan bli kvar natten igenom.