Jorden runt på 52 dagar

Trodde inte jag skulle skriva det här. Men det är ju bra att kunna finna nya sidor hos sig själv. Men idag var det faktiskt SKÖNT att ta bussen in till bebodda trakter, såhär när man bor lite in the middle of nowhere. Eller kanske man ska säga in the middle of anywhere, för runt större delen av ön ser det ut såhär: ett lägenhetshotell med några hundra meters mellanrum, några hus, lite skog, kanske en affär eller restaurang. Det verkar finnas fler kyrkor än affärer på landsbygden här, katolska och bahai har jag sett. Fast detsamma gäller väl på t ex Vikbolandet och inte är väl svenskar särskilt religiösa för det?

Nå, det var faktiskt skönt att komma in till huvudstaden, Avarua. (hade någon påstått att jag skulle skriva så efter Shanghai hade jag hånskrattat) Tja, den enda staden, förresten. Och inte mycket till stad heller, det kan inte bo mer än några tusen i trakten, högst. Men det fanns i alla fall en del affärer, turistbutiker kan tänka, matställen och några lite större mataffärer. Nu får ni kanske för er att Peter shoppade loss ordentligt, nej nej nej, men jag tog i alla fall en pizza och handlade på mig lite mat så jag har något mer hemma än vad jag fick tag på i den synnerligen osorterade lilla affären som finns inom räckhåll från mitt hotell.

Bunkrade upp med ett nytt 50MB-kort också, men det hade jag föga nytta av under resten av dagen, för det gick sedan inte att komma in på nätet. Inte förrän nu efter midnatt, suck. Kan det vara något med routern på hotellet?

Det är i all fall intressant det här med ett så pyttelitet land och som ligger så långt bort. Landet heter ju Cook Islands. För övrigt gav James Cook det ett annat namn när han kom hit och det nuvarande namnet lär först ha satts ut på en rysk (!) karta från början av 1800-talet. Rarotonga är den största ön, ja, den är exakt 32 kilometer i omkrets, så särskilt stort är det ju inte. Närmaste större land, om man borträknar andra söderhavsöar, är Auckland på Nya Zeeland som ligger 300 mil bort. Tja, det är som om man tänker sig Gotska Sandön, och så ligger resten av Sverige på andra sidan havet i höjd med Nordafrika.

Landet står i alla fall under nyzeeländsk överhöghet, men har en viss självständighet. Här finns en ”high commander” som väl ska vara den nyzeeländska maktens lokale förvaltare. Så har jag sett ett pyttelitet transportdepartement, domstolen och utrikesförvaltningen. Alla som ett mindre svenskt hyreshus. Och hur får man hit förnödenheter … det mesta måste ju ändå importeras? Det finns en liten hamn i Avarua, ett hundratal meter kaj, det stod ett tjugotal lastade och några tomma containrar på kajen. Jag undrade hur man får hit bensin till bilarna och flygfotogen till planen, för det verkar inte kunna komma hit tankbåtar. Men så såg jag att några containrar hade tankar i sig, så bränsle kommer alltså i containrar. Nåja, det går väl inte åt så mycket, det flesta åker scooter. Man kan handla för nyzeeländska dollar här, men det finns också egna sedlar och mynt utgivna på ön. Dessa gäller dock inte omvänt i Nya Zeeland.

Något Big Mac-menyindex kan jag inte rapportera härifrån, helt enkelt för att det inte finns nåt McDonalds! Enda landet i världen? (egentligen är ju det ingen bra global prisjämförare även om varan ska vara homogen världen över: mat och restaurangtjänster har ju ofta speciell moms och dessutom borde man kanske ta en vara med låga transportkostnader?) Men priserna är inte oväntat höga i landet. Varför inte skapa ett mikrovågsugnsindex ... den enklaste billigaste mikron (LG) kostade 1850 kronor.

Jag funderade på i Nya Zeeland hur det är att leva i ett land som ligger så långt bort från resten av världen. De har i sin tur 300 mil till Australien, och därifrån är det ju åter långt till stora delar av västvärlden. Några jag träffade sade att de alltid åkte till Melbourne för att se Australian Open, för det var liksom den enda chansen att uppleva något av den ”stora världen”. Europa men även Amerika blir liksom en abstraktion. Men hur ska det då inte vara att leva här, där Nya Zeeland utgör den ”stora världen”? Förmodligen bryr man sig inte utan är glad med det liv man har. Och tycker att Sverige ligger oerhört långt vid sidan av och måste vara hemskt med snö och att man fryser. 

När jag sedan gick min timspromenad i strandbrynet fick jag på slutet anledning att gnola på Pughs gamla ’Vandrar i ett regn’ … tog ett litet dopp i det ljumma vattnet medan störtskuren vräkte ner i håret.

(eftersom internet krånglar så förfärligt sparar jag bilderna i det här inlägget)