Jorden runt på 52 dagar

Eller Mårr-dårr, som det ska uttalas för att låta extra hemskt. Precis som den fruktansvärda Mårr-an hos de sympatiska Mumintrollen.

På bilden syns det som blivit ondskans bullseye i Ringenfilmerna. Saurons näste. Förebilden för världens djävelskap: det onda kommer ur underjorden med eld och värme medan det goda finns bland molnen i himmelen, som människan så metaforiskt bestämt. Fast frågan är ju om den onda som människor på jorden lider av inte i högre utsträckning kommer från människans egna gärningar än naturens?

Igår var jag på vulkanresa. Söder om den vackra Lake Taupo utbreder sig Tongarios nationalpark. Här reser sig tre ståtliga vulkaner och landskapet stiger sakta och blir alltmed kargt ju högre man kommer. Den frodiga nyzeeländska grönskan får ge vika för småbuskar och till slut ännu högre upp bara berg, stenskravel och lava. Den mittersta av de tre är Mount Ruhapehu, 2797 möh, den som Jackson använde för filmerna. Eftersom den bildades av en ensam lavastråle har den blivit så symmetriskt perfekt. De båda andra har bildats av multipla lavautbrott och är därför utsträcka och plattare.

Jag tog mig till slut upp med bilen på 1600 meters höjd: segade mig upp, stängde ACn, dumpade resväskan, kastade ut sätena och masade mig slutligen på lågväxel fram till den sista, högst upp belägna parkeringsplatsen. Ändå hade jag ingen ring som tyngde min färd. Mer än möjligtvis någon bilring? (och dom blir man ju inte av med så lätt. Trots att jag hade hyrbil ... haha)

Två halvläskiga sittliftar och 20 minuter senare var jag på 2200 meters höjd. Fascinerande. Utsikten sträckte sig bort mot Auckland men överträffades ändå i mina ögon av det hemska under fötterna. Man kan verkligen föreställa sig det som spåren av djävulen. Oframkomligt skravel av sten och klippblock, tvärbranta bergssidor och stupande svackor och kratrar. Löst grus, instabila stora röda stenar, smulig lava och någon som såg ut som riktigt berg om vartannat. De som med grova kängor försökte forcera sig fram – stigar existerar inte – kämpade, svettades, snubblade och vickade. Med mer tid och utrustning vore det spännande att krångla sig den återstående biten upp till toppen, kanske in ibland molnen. Trots höjden brände solen intensivt i ansiktet i reflektionen från de svarta lavastenarna. Ett ogästvänligare landskap är svårt att föreställa sig, just därför så intressant att besöka.