Jorden runt på 52 dagar

Så lämnade jag kusten för att åka mot inlandsstaden Rotorua. En medelstor stad, lite tråkig, tänkte jag. Och med ett ständigt os av svavel dragande över stan. Skulle ta en titt på en geyser innan jag åkte vidare. Och undrade hur det skulle bli att lämna det vackra havet bakom mig.

Ibland blir jag irriterad på allt det vackra i det här landet! Fan, kan det inte vara fult nånstans? Eller åtminstone lite alldagligt? Nehej då, de tättbevuxna gröna branta bergen övertygar fortfarande, man ser något jättehögt berg och så finns det asvackra insjöar i stället för havet. Så förmiddagsfikat denna dag blev på en brygga vid en insjö, skönt i svalkan nu när värmeböljan är över.

Så blev det i stället en heldag i Rotoruas omgivningar. Den pittoreska maoribyn Whakarewarewa hade byggts upp runt de heta källorna, som var bra till mycket vid de tidiga bosättningarna: värme, matlagning, hälsa. I den lilla byn rök och pyste det överallt ur små och stora hålor i marken, svaveloset låg tätt, från vissa källor kom värme och det bubblade och rök. Man sålde maorimat och majskolvar kokta i hetvatten. Längst bort låg de båda gejsrarna som puffade upp vatten och rök och gjorde en alldeles egen fontän skapad av naturens egna krafter. Det var inte som på Island där jag sett gejser putta upp en vattenpelare med 10-15 minuters mellanrum. Den ena av gejsrarna spruttlade mest hela tiden medan den andra enligt guideboken skickade iväg en jättepuff tjugo gånger om dygnet, dock inte så länge jag tålmodigt väntade. En maorigrupp uppträdde på en teater. Jag trodde det skulle vara lite småpinsamt primitivt men det var medryckande och vackert. Melodiskt, kraftfullt som de uppträdande, som en mix av gospel och hawaiimusik.

På eftermiddagen besökte jag den begravda byn. Ett mini-Pompeji. Här byggde två vänliga amerikanska missionärer upp en mönsterby på 1830-talet. Visserligen fick maorierna härda ut i kyrkan och söndagsskolan, men kanske fick de ett lite bättre liv med utbildning, mediciner, bättre grödor och jordbruksmetoder. Missionärerna flyttade på grund av stamoroligheter, men i stället byggdes upp en turistby. I närheten låg nämligen det som då kallades världens åttonde underverk: den vita och rosa terrassen. Två 240 meter breda och 30 meter höga trappor med hett, skönt vatten, lerbad; underbart vackert och hälsobringande och folk reste från hela världen. Men en juninatt 1886 verkade jorden gå under: vulkanen Tarawera intill fick ett utbrott, människor i byn och på turisthotellen dog eller flydde. På några timmar förändrades hela landskapet, terrasserna är för alltid förintade och byn täcktes av två meter lera och aska. Det har man nu grävt fram en del ruiner och föremål ifrån. Utbrottet föregick av varningstecken i form av förskalv och svavelos. En turistkanot på väg hem från terrasserna påstås ha siktat en maorisk krigskanot som upplöstes när man ropade på den. Byäldsten tolkade detta som att en katastrof var i antågande. När den kom några dagar senare begravdes hans hus men han grävdes fram efter fyra dagar men försköts av de överlevande då hans profetia ansågs han utlöst vulkanutbrottet.

Efter promenad i redwoodskog tar jag in på billigt och bra motell nere vid Lake Rotorua. Agent Cooper skulle varit nöjd med login och det är jag också med ett (par?) glas vitt på balkongen.



Många hus begravdes eller rasade, men vissa täcktes bara av lera upp till taket under den natt utbrottet varade och man har grävt fram resterna av husen ... därför går marken av idag i nivå med takfoten.



Därborta bakom den idag idylliska Lake Tarawera liggen vulkanen som ödelade landskapet 1886.