Detta Nya Zeeland
Nu är det dags att lämna Nya Zeeland. Det vackra landet. Familjen. Ändå har jag inte sett allt: jag har inte satt min fot på sydön, som lär ha ännu mer dramatisk natur än nordön. Jag har inte sett huvudstaden Wellington, som påstås vara finare än Auckland. Jag kom inte ens till Palmerston North … staden som John Cleese tyckte var så tråkig att om man gick i självmordstankar skulle man definitivt avstå från besök där. Staden replikerade med att döpa sin soptipp till ’John Cleese dump’…
Vidare nu på nya äventyr i gamle kapten Cooks fotspår. Och idag händer det märkliga: jag flyger från Nya Zeeland idag och kommer fram till min destination i morgon, som är IGÅR! Den 12 februari 2011 kommer jag att få uppleva två gånger. (det faktum att jag då plötsligt ligger nästan ett halvt dygn EFTER bloggläsaren talar jag däremot tyst om…)
Nya Zeeland. Landet där:
Landskapet är världens vackraste
Stieg Larsson ligger etta på försäljningslistan
bara svenskar badar utan någon form av platta under sig
vulkanerna format världen förr och nu
maorierna inte trängts undan som andra minoriteter
det finns flest, men bäst utmärkta, kurvor
man hälsar på varann och pratar med främlingar
alla bor i hus, lägenheter finns knappt…
…och därför finns få sommarhus…
…man har sin båt på trailer
man har nötter och torkad frukt i stället för lösgodis
Big Mac-menyn kostar 40 kronor
alla åker bil överallt
rugby är större än allt annat
cricket är stort
och fotbollsvännerna älskar att laget var obesegrat i VM
alla andra länder ligger jättelångt bort
kiwi i affären såhär års kommer från Italien
beacherna ligger irriterande ostört kilometerlånga
husen är alltid byggda i liggande vit träpanel med korrugerat plåttak
Du har i sanning missat mycket. Ett återbesök är ett måste. Det blir annars som i Galenskaparnas husvagnssemester: "fem minuter Alingsås, fem minuter Örebro..." (eller vilka städer det nu var?)
