Jorden runt på 52 dagar

Dagen u-landsproblem: inga torra badbyxor! De jag använde igår har inte torkat under nattens fuktiga väderlek.

Nu har jag bestämt mig: jag gillar livet på Rarotonga. I en vecka i alla fall. Eller åtta dagar som det faktiskt blir eftersom jag räknade fel på dagarna i min ursprungliga planering på grund av passerandet av datumlinjen. Så jag fick förhandla med hotellchefen Tanya om en extranatt till bra pris. Det är skönt med att slappa, det handlar väl bara om att det tar några dagar att varva ner till laid-back-mentaliteten som kännetecknar en badortsturist.

Hur laid back mentaliteten är bland befolkningen har jag svårt att uttala mig om. Men mottagandet på flygplatsen verkade vara lite väl mycket show-off. SÅ förfärligt trevliga är de jag haft kontakt med inte. Snabbköpskassörskan sade sitt hej lika lakoniskt som tjejen på ICA. Busschauffören tittar bara rakt fram (ja, inte bara när han kör, alltså, utan även när man stiger på eller av och hälsar artigt). Jag minns de allra mest omtänksamma under mitt besök på Hawaii häromåret. Där kom man knappt ut ur affären på grund av deras omsorger om att man verkligen fått det man ville. Och de flesta på Nya Zeeland hade en stund över till att prata med vemsomhelst. Ja, till och med mannen i säkerhetskontrollen, som ju inte precis är ett ställe känt för sin gemytlighet, lade fryntligt armen om min axel, frågade vad jag tyckte om landet, försäkrade sig om att jag ville komma tillbaka osv.

På min att-göra lista står bland annat att cykla eller gå till jobbet. Och jag kan tänka mig när jag pulsar timmen till universitetet i dunjacka och kängor att jag med saknad kommer tänka tillbaka på min dagliga timslånga promenad i strandbrynet på Rarotonga med mullret från vågorna på reven och fiskstim som slår bland stenarna, avslutad med en långsam simtur. Hellre än mullret från planen på Malmen och bilar i rader avslutat med lite tentarättning. Fast jag kommer mycket hellre till ett Sverige i snö än slask och mörker.

Nu regnar det, så badbyxproblemet är för tillfället ur världen. Värre är faktiskt internetfrågan på resan. Det känns som jag ägnat halva tiden åt att leta upp platser där det finns internet och halva resebudgeten åt att köpa dyr internettid. Särskilt irriterande är det på det här hotellet där internetanslutningen är lika pålitlig som en norsk blinkers: fungerer, fungerer ikke, fungerer, fungerer ikke...
(förlåt, kunde inte låta bli)