Jorden runt på 52 dagar

Jag tillåter mig att hälsa alla välkomna till dagen den 8 februari. Ja, eftersom jag var den förste av jordens sex miljarder invånare att se den nya dagen just idag. Det känns riktigt stort. Först av sex miljarder, liksom. Jag åkte ut till East Cape i gryningen. Världens ostligaste fyr. Den ostligaste platsen på fastlandet i världen. Där man allra först kan se solen gå upp en ny dag på jorden.

Ja, jag vet att man kan hävda att oavsett var man befinner sig på jorden så börjar dagen när solen går upp just på den platsen. Och visst, allt det där med tid och datumgränser är ju bara en social konstruktion i alla fall. Men sådant relativistiskt tjafs bryr jag mig inte ett dugg om, nej denna dag gäller den absoluta sanningen. Och då GÅR solen upp först just här, just på East Cape i Nya Zeeland. Klockan 06.27 närmare bestämt, titta i vilken kalender som helst.

Jag fick gå upp klockan fem och väcka alla på campingen när jag brummade iväg i min minivan. Jag konstaterade belåtet att det var stjärnklart. Och det var nog tur att det var mörkt när jag körde de två milen på grusvägen ut mot udden, så man inte såg de branta stupen ner mot havet och de raserade kanterna på vägen. Väl framme nedanför berget ändrade jag de 700 stegen upp till toppen och fyren med lättare steg än någonsin. Man har ju klättrat på kinesiska muren och bestigit vulkaner. För första gången fick jag nytta av min reseficklampa.

Väl uppe på toppen väntade ett tiotal andra på att se soluppgången därute i havet i öster. Jag placerade mig aningen längre ut än dem, bara för att jag verkligen SKULLE vara den förste att se ljuset. Men makterna ville mig inte väl den här gången heller, nästan hela himlen var klar, men just i nordost låg en retfull molnbank. Men tänk, just vid horisonten var en liten glipa i molnen och där brände till i hjärtat när den röda skivan lyste upp i molnrevan just tjugosju minuter över sex.

De andra lämnade fyren efter soluppgången; jag dröjde mig kvar en timme i det vackra morgonljuset, satt på stenfoten och betraktade de små svarta stretande myrorna, de gröna buskarna och ett fartyg som rundade land ett par mil ut. Och minsann, därute en bit innan horisonten gick det ett svart streck, det syntes tydligt: datumgränsen. Haha, därutanför har ni bara den sjunde februari!

Erkänn att man ser strecket ute vid horisonten - datumlinjen!

Jag körde bara hälften så fort tillbaka,  nu när jag såg de smala gruskrökarna, de omarkerade rasen ner i vattnet och bristen på mötesplatser.



Vägen till, eller snarare från, East Cape i dagsljus



Vägen i morgonrodnad och halvljus



Åsså sista biten upp, de 700 trappstegen i ficklampssken