Jorden runt på 52 dagar

David och Sofie. Nina. Mamma och pappa ...

vårsol på balkongen
fil och musli
drömmar om sjösättning
reseminnen

...

Ha det så gott alla bloggläsare!

Plats 1: Det nyzeeländska landskapet

Kanske fegar jag ur som inte utser en speciell plats eller ett särskilt tillfälle från alla highlights längs kurvorna på Nya Zeeland. Men samtidigt tycker jag det fantastiska är just helheten. Jag hade sett fram emot några vackra platser och syner på Nya Zeeland men tänkt att man får väl köra en tjugo mil eller nån halv dag för att komma fram till det man vill se. 

Trots att jag rest runt i åtta dagar har jag ju inte sett mer än delar av landet. Men det räcker. Det är liksom vackert överallt! Och sedan finns det så mycket: de långa vackra övergivna stränderna, det gröna som krigar om utrymmet på kullarna, de spetsiga bergen. Vulkaner, gejsrar, grottor, grönt hav, utsikter ... you name it.

Så toppen blev alltså den vackraste staden, det häftigaste byggnadsverket och det mest fantastiska landskapet.

Plats 2: Kinesiska muren

Om tredjeplatsen upptas av den vackraste staden jag besökt så kommer kinesiska muren som tvåa, kanske inte världens vackraste, men i särklass häftigaste byggnadsverk. Kanske inte i första hand på grund av dess enorma längd, för vid besöket såg jag ju bara några mil av den. Men dess enorma bredd och kraft kombinerat med dess utsträckning över de vidsträckta och branta bergen. Det hade ju varit mycket enklare att bygga den i dalgångarna, men militärstrategiskt sämre förstås. Och ingen möda sparades ju under de tusen åren. Så den sträcker sig ju högst upp på åsarna på något tusental meters höjd och är berget brant så blir muren också brant. Och bergena var branta.

Jag tror att för mig är intrycket av något starkare ju mer fysiskt det blir. De flesta besökare som kom upp med linbanan klev ut på muren, kämpade sig ett par hundra meter längs den i och för sig mycket branta murgången upp till den högsta toppen och tittade på utsikten över muren och de vackra bergen bort i fjärran, tyckte att jaha, nu har vi sett det här, och skyndade tillbaka med linbanan och värmen i utflyktsbussen där de väntade och hade tråkigt i en timme. Medan jag fortsatte så långt jag någonsin orkade, vilket i och för sig inte var särskilt långt. Men just därför fick jag med mig ett så mycket starkare intryck av hur brant och kraftfullt det var. Inte bara ögonen utan svetten, andfåddheten, trötta ben och stelfrusna kinder vittnade om vad någon ynka kilometers murväg innebar.

Vetskapen om att det återstod 5 999 kilometer mur samt att tusen år och en femtedel av befolkningen offrades på ett projekt som i alla fall visade sig feltänkt när mongolerna strömmade in gör bara byggnadsverket ännu mäktigare.

smutsbrun snö
handla på ICA
äta chips och se på På Spåret
ta hand om smutstvätt
packa upp varor
betala räkningar
äta falukorv
fylla på med toapapper
MINUSgrader
plocka ur diskmaskin
vattna blommorna

Plats 3: San Francisco

När jag gjorde en preliminär tioitopplista på Rarotonga var jag osäker på om San Francisco skulle placera sig. Jag har ju trots allt varit där förut och dessutom sett och upplevt så mycket annat på resan.

Men det är bara att ge sig. Det är världens vackraste stad! (ja, jag vet, det återstår väl ett par stycken städer i världen som jag inte sett, men tveksamt om någon kan överträffa). 

Kanske var det vårsolens sken och friskhet, kanske var det bedriften att göra staden helt till fots, kanske var det de låga förväntingarna? Men inför de branta kullarna, allestädes närvarande vattenspegeln, inloppet med den gyllene bron, de låga pastellhusen med järnbeklädnader och trådtrassel, det sjukt närvarande Alcatraz mitt i smeten... det är bara att slå fast. Det ÄR världens vackraste stad. Och jag är glad att ha fått det bekräftat.

Blev överraskad när hjulen damp ner på Seatac i morse och det var SNÖ ute. Seattle har typ snö tre-fyra dar om året. Vanligtvis kommer de milda vindarna från havet med regn och plusgrader vintern igenom, men nån gång vänder det och drar ner kyla från Kanada. Det var så som det blir när det har kommit blötsnö som slaskat och sedan blivit kallare så det sista fryser på och knastrar.

Jag trodde jag hittade till flygbussen utan att kolla några skyltar sedan jag bodde här senast. Men se, det gick ingen flygbuss. För sedan 2007 har man dragit räls ut till flygplatsen. Light rail, kallas det, motsvarar väl 'snabbspårvagn' på svenska. Lite typiskt Seattle, har satsar man inte på¨någon Maglev eller snabbjärnväg eller åtminstone tunnelbana. Nej en mesig liten spårvagn, även om första biten från flygplatsen går på creddigt höga pelare. Men sen hamnar man inne på vanliga bostadsgator och bilarna på motorvägen forsar förbi. Visserligen kostar biljetten blygsamma 2,50 dollar mot ca 40 för en taxi, men hur ska man locka folk att ta luståget?

Och i kylan ser jag hur folk liksom hukar lite, drar ihop axlarna, böjer huvudet framåt. Och då känner jag igen det från hur det var i decemberkylan i Sverige eller i Oslo i november. Det är väl sådär vi omedvetet rör oss hela vintern i vårt land. Så tänker jag på människorna i Sydney. Och hur mycket vackrare, gladare och stoltare de föreföll. Blir inte livet gladare och lättare när man går i shorts och linne i sommarvärme??

Nostalgibesöket på ett par timmar i Seattle mellan planen går fort. Jag köper ett par skor billigt på Nordstrom rack, äter en Clam Chowder i en bread bowl på Pike Place Market och tittar ut över färjorna i diset och några stilla snöflingor. Handlar bönor på världens första Starbucks (ja, det var här det började) och tar en tall latte med kanelkaka på ett annat. That's it. Been here, done that.

Och jag tänker att hela staden liksom hukar lite, precis som människorna. Jag minns att damen jag hyrde av sade att man var så provinsiell här. Tyckte då hon var lite snobbig men förstår nu vad hon menar. Man gör liksom inte så stort väsen av sig här. Man har ju en vacker havsmiljö mitt inne i staden, färjor som ilar, fartyg som kommer, vatten som glittar. Men i stället för som de vackra städerna jag besökt öppna upp och göra breda vackra gångstråk har man byggt en genomfartsled längs vattnet, för säkerhets skull på pelare som skymmer och utestänger det vackra.

Staden liksom hukar sig lite. Gör inte mer väsen av sig än nödvändigt. Som jag?

Plats 4: soluppgången över datumlinjen vid East Cape

Javisst är det egentligen bara ett påhitt. Och som vanligt de gamla engelsmännens påfund att regera över världen och därför utgå från sitt Greenwichobservatorium. Och så råkade 180e längdgraden hamna just här.

Men 'så är det bestämt', som Martin Dahlins mamma sade.

Och vaddå, vi firade ju millennieskiftet med buller och bång. För mig var morgonen på East Cape en omtumlande häftig upplevelse. En soluppgång över havet är ju alltid vacker! Och resan dit i mörkret på den smala grusvägen, trapporna upp i ficklampans sken. Och att sedan veta att jag, just jag, var den förste på hela jordklotet som såg solen den dagen, det var nog större än millenniet. Och sedan var det så vackert ljus när jag satt kvar, ensam sedan de andra åskådarna dragit. Stilla Havet över till Amerika så oändligt stort framför mig, ändå så fjuttigt jämfört med avståndet till solen som just gick upp. Och vid fötterna de obekymrade små myrorna som stretade precis som på Hävringe i sin mikrovärld omedvetna om soluppgångar och andra oviktigheter.



Nu klockan fyra lokal tid, efter obefintlig sömn, tar jag shuttle till flygplatsen för en första tripp upp till Seattle. Där blir jag några timmar bara och tänker ta en snabbis in till stan och återse den över lunch innan planet mot Keflavik går vidare. Där hinner jag väl bara in på en 'snyrting' (det enda isländska ord jag kan) innan Stockholmsplanet går. Och om allt går som det ska (det gör det inte alltid på Island: 2005 blev jag och dottern 36 timmar försenade där) är jag i Linköping efter 28 timmars resa från och med nu. 28 timmar kvar på mitt livs resa - darr på stämman - sedan blir allt som vanligt igen. Eller? Osäkert om det går att blogga på vägen ... tre i topp kanske får hållas på halster tills jag är hemma.

Vad är väl kaffe och en bagel med cream cheese på en brygga nedanför Golden Gate jämfört med de gröna sofforna i det gemytliga fikarummet på IEI?



Hon är väl bara så vacker från vilken vinkel man än ser henne. Jag promenerade över hela bron för första gången och hade 24 bilder i kameran bara på bron. Alla lika fina med det strömmande tidvattnet och containerfartygen under, de mönjeröda pelarna och vajrarna, det stilla havet i gattet och kullarna på andra sidan som bara är aningen rundare på topparna än de nyazeeländska höjderna.

Tänkte att ikväll, sista kvällen på resan, skulle jag gå ut och äta lite finare, lite amerikanskt. En New York Steak, kanske. Ett glas rött. Så jag drog mig bort mot gatan där jag sett ett antal restauranger. Och internationellt i all ära, men ska det vara så förbannat omöjligt att få tag på en bra restaurang med inhemskt kök i detta land?? Har dom inte de största biffarna, det mesta utbudet av såser, de läckraste potatisarna? Jag passerade säkert fyrtio restauranger med Vietnamesiskt, Thai, pizza, sushi, kinesiskt... Till slut fick jag ge efter och äta thaimat, som iofs var mycket god. Och jag tog i alla fall en Budweiser till!

När jag sedan gick parallellgatan tillbaka hittade jag TVÅ snobbrestauranger med det där jag letat efter.

Så några skyltar från dagen:



Amerikanerna är ju galna i att varna för allt och överallt. På motellet finns två rum där rökning är tillåtet, högst upp längst in. Då måste man på ingången till byggnaden varna för att det kan lukta rök. Och att det dessutom, vilket delstaten känner till är FARLIGT. Man är ju rädd för att någon ska stämma skiten ur företaget. Började stämningen i serien Dallas när JR sade: -I will Sue Ellen? 



På Golden Gatebron finns det hjälptelefoner för självmordskandidater. "There is hope..."



Kanske bör de bege sig till den här butiken?
(ni minns väl Morronsoffan!? Vad hette han: Torben, Preben....?)

Plats 7: Midnattsdopp i poolen

Stjärnhimlen var svartaste svart täckt av alla dessa myriader stjärnor man bara ser när det är riktigt mörkt. Cikadorna gnisslade nästan öronbedövande ur buskarna. Att glida ner i det 32-gradiga vattnet var en totalupplevelse, en floatingchock. Måste ha varit som någonslags urmoderlig livmoder. Man kände sin enorma litenhet under stjärnorna samtidigt som det varma vattnet var så behagligt att man kunnat sova i det natten igenom. En öl med Tomas, lite småprat eller bara sitta tyst nersjunken i vattnet och känna kontrasten mellan vattenvärmen och rymdens tomhet.

Plats 6: Middagarna i Beijing

Beijing var ju intressant och spännande som plats betraktad. Och det var en särskild känsla bara att sätta sin fot i Kina, vandra på dess gator, äta på dess hak. Det kändes så långt bort då, och trots att jag sedan kom mycket längre bort kändes ända Kina som det mest exotiska, mest annorlunda, mest långt bort i abstrakt mening. Men utan de båda kvällarna då jag var ute och åt med de otippat vänliga kineserna hade det inte varit samma sak. Nu blev jag en liiten aning mer hemma i landet och kom väl ut lite mer än jag gjort på egen hand. Så här i efterhand minns jag inte så mycket vad vi pratade om, men det var i alla fall mänskligt, och jag trodde inte att det var just i det landet man skulle bli bekant med några obekanta.

Plats 5: Ordförande Mao

Efter de rigorösa säkerhetskontrollerna - värre än på flygplatserna - varade åsynen av ordföranden under förbiflanerandet kanske bara i tjugo sekunder. Men det räckte för att ge en konkret känsla för historien som inga ting kan jämföras med. Även om ordföranden själv låg där så död som man kan vara, och kanske kommunismen är på utdöende också, så gav synen mer liv åt det förflutna än något annat under resan.



...

tbc

Med en dag kvar i San Francisco börjar det vara dags att sammanfatta resan. Jag tror inte att några timmars stopover i Seattle kommer att förändra intrycket så mycket.

Jag har ägnat mycket tid på Rarotonga åt att se tillbaka och sammanfatta intrycken. De är ju av så olika slag: vackra miljöer, människor, kulturer, funderingar, dialoger, känslor...

Jag har sammanställt en tio i topplista över det som gjort starkast intryck på mig för stunden, just då, memorable moments. Det kanske inte är det man minns mest i efterhand, eller det som påverkat mest, men låt oss ta det starkaste Där och Då.

Plats 10: Tenniskvällen på Fed Square i Melbourne

Kvällen var ljummen, gatstenarna på torget var varma, natthimlen mörk mot ljusen över den stora öppna vackert dekorerande platsen. Där verkligen trängdes folk för att se Australiens egen tenninsstjärna kämpa mot övermakten i form av Federer. Man jublade, applåderade, jämrade sig. Stämningen var spänd men så vänlig, det fanns en plats åt alla som ville slå sig ner. Vi pratade med varandra, kommenterade bollarna, suckade ihop. Och matchen spelades på riktigt bara en förstaserve bort. Minns att det är enda kvällen på resan jag känt mig riktigt ensam på hemvägen därifgrån: alla föreföll unga, vackra och tillsammans.

Plats 9: Strandpromenaderna på Rarotonga

Framåt seneftermiddagen när solen och värmen sjunkit var det läge att hålla sig lite i form. Man kunde nästan ha vandrat hur långt som helst, ville aldrig vända. Om det inte varit min gamla hälsena som protesterade mot att gå lutande och nedsjunken i den mjuka sanden. Vattnet var stilla och varmt, stranden ödslig, himlen vacker och sanden innehöll små omväxlande stenar, koraller, krabbor och annat. Och solen sjönk så snabbt när den sjönk. Från dagsljus till mörkt på tio minuter. Men inga problem med att förvillas av skuggan, mitt på dagen mätte jag skuggan av mig själv till 14 centimeter. Efter promenaden-man-aldrig-ville-tog-slut så vadade jag ut i min enslinje, simmade lite och satt sedan på knä och flöt omkring.

Plats 8: Hamnkvarteren i Sydney

Man hade gjort så fint där. Operahuset allra längst ut kronan på verket förstås med sin oemotståndliga danska arkitektur och svenska kakel. Parken där man uppmanades gå på gräset och krama träden. Den kalla ölen smakade aldrig bättre. Den livliga båttrafiken mitt bland turisterna. Och längre in med vackra torg, Kinaparken och museifartygen. Och alla verkade glada, lättsamma och vackra. Jag också.


...

tbc

Om Nya Zeeland är det vackraste landet jag vistats i så är San Francisco ändå den vackraste staden. Kanske gör den sig bäst i den krispiga vårsolen, kanske ska man aldrig åka tillbaka för bättre är såhär kan det inte bli? Kanske gör den sig bäst till fots. Även om det är häftigt att köra bil i de bransta backarna, så insuper man stadens skönhet starkare i långsamhet och branterna märks inte bara för ögonen utan känns även i ben och andhämtning.

Idag har jag inte bara beundrat utsikten från Telegraph Hill utan även varit inne i Coit Tower på dess topp. Det innehöll stora väggmålningar med motiv från trettiotalets arbetare, bönder och tjänstemän. Och i en lunchrestaurang i Chinatown var det bara kineser och kändes precis som i Bj. Folk satt med ytterkläderna på. Men ingen åt med pinnar och man tog kaffe på maten. Tror inte jag såg kaffe alls på stan i Kina.

Precis som man på Nya Zeeland kunde stanna och fotografera i varenda krök så dyker här upp en ny vacker utsikt i varje gathörn. En brant backe, några vackra hus, en glimt av havet. Ja, det finns förstås ett tråkigare CBD och säkert skabbigare förorter också. Men de glömmer vi nu.

I dag såg jag en variant på biltvätt som jag inte sett förut. Nästan som en svensk automattvätt på en bensinmack. Men de stora roterande borstarna var ersatta av två män. (nej, inte topplesstjejer!). Klädda i stora gummiförkläden. Bilen kördes upp på en rullande skena och åkte sakta genom anläggningen. Där stod männen och först spolade med högtryck på varsin sida medan bilen sakta gled förbi dem. Sedan flyttade sig sig framåt och skurade med varsin stor trasa från kofångare till bakruta. Därefter fortsatte bilen genom en sedvanlig automatisk avspolning och sedan blåstorkning. Allt medan de båda männen började om med nästa bil.

Det illustrerar något som man slås av här till skillnad mot Sverige men även Australien och Nya Zeeland: arbetskraft används i mycket större utsträckning, även till sådant som vi tycker är helt onödiga arbetsuppgifter. Och det finns inte en plats där man köper biljett till något, där man inte först köper biljetten för att sedan fem meter längre fram lämna biljetten till någon vid en ingång. Medan vi har roterande borstar och automatiska spärrar. Och då ska vi inte tala om Kina med all dess personal. Där stod verkligen folk ÖVERALLT i butikerna, fler personal än kunder. Men även här är personaltätheten högre i affärerna, men ibland undrar man vad de egentligen gör. Ibland kan man nästan tycka det är en smula förnedrande med vissa arbetsuppgifter.

Man får väl konstatera att det är ett utslag av relativpriset mellan arbete och kapital, helt enkelt. Eftersom lönerna är såpass höga i bland annat Sverige ersätts enklare arbetsuppgifter då med relativt billigare kapital. Och i första hand gäller det naturligtvis enkla arbetsuppgifter, som dels lättare substitueras, dels för att lägstalönerna är högre hos oss. Eller om det inte substitueras med kapital så får vi göra det själva eller helt acceptera sämre service.

Men borde inte då också den klassiska arbetslösheten vara högre hos oss? Eller kompenseras det av lägre högstalöner?

Har jag varit en gnällig bloggare? Jag som själv tycker att jag har stort tålamod, inte är kinkig eller kräsen och vara flexibel och överseende. Tycker man måste vara det när man är ute och reser och observera snarare än bli irriterad. Det förstör ändå bara humöret fär en själv.

Men jag har en känsla av att jag inte gjort annat än gnällt över hotellfrukostar?? Och nu kommer en påspädning. På mitt motell utlovades 'continental breakfast'. Det är ju ändå inte så tokigt: man får lite i magen så man står sig fram till lunch utan att krångla. Så jag förutsåg det vanliga: flingor och mjölk, rostat bröd, juice, kaffe eller te. Inget schangdobelt, men good enough för att slippa äta dyrt ute eller fixa på rummet.

Nå, vad får man? Kaffe och chokladcroissant. Bara. Kaffet står i en termos i lobbyn, bakverken ligger i ett plastskåp. Kaffe och CHOKLADCROISSANT. Verkligen kontinentalt, bara cigaretten som fattas? Ska det kallas frukost?? Till i morgon tänker jag 'lyxa till det lite' och har köpt en blåbärsyoughurt som jag placerat i fönsterspringan.

Jag var lite orolig att besöket i San Francisco skulle kännas lite platt och avslaget efter alla spännande och vackra platser på resan. Been there, done that, liksom. Men det är bara att kapitulera. Staden håller ställningarna. Det är liksom EXTRA ALLT. Inget fel alls på Sydneys, Aucklands eller Hongkongs waterfronts eller Melbournes och Shanghais flodstränder, alla måste tillhöra världens härligare miljöer. Men i mina ögon, eller hjärta kanske, tar de inte tätplatsen på topplistan.

Sydney och Auckland har båda sin vackra bro, men den ligger innanför staden. Här trotsar som en triumfbåge Golden Gate själva inloppet inte bara till San Francisco utan hela Bay Area med flera storstäder och jättebukten vars stackars vatten ska pressas under bron vid varje tidvatten. Här ligger stadens kullar brantare och vackrare med sina terrasserade gator, cablecarsspår och fyrvägsstoppskorsningar. Här ligger de vackraste husen i förmiddagssolen: fyravåningshusen med de smakfulla pastellfärgerna, smidesbalkongerna och brandstegarna. Och så mitt ute i vattnet, så nära men ändå så långt borta, så vackert men ändå så hemskt och så paradoxalt placerad ett stenkast från storstan. Fängelseön Alcatraz.

Det var visst helgdag igår. President's Day. Hade jag ingen aaaning om. Cheers, Obama! Fast dagen är inte tillägnad att hylla sittande president utan de gamla legendarerna, förstås. Ännu en av de där konstiga, omotiverade helgdagarna man firar i USA. Labor day, Veteran's Day... Jag menar, vi i Sverige har ju RIKTIGA helgdagar att fira: Annandag påsk, Trettondagen, Kristi Himmelfärdsdag. Men det kanske beror på att vi är så mycket mer religiösa i Sverige än i USA?

Jaja, jag vet, Fisherman's Wharf är ett turistghetto. Men jag måste ändå börja där. Men vårsolen i ögonen och den kyliga vårluften bitande i kinderna som en svensk aprildag. Vid den pyttelilla beachen crawlar några hurtisar i våtdräkt. Vattnet är elva grader nu, går upp till sexton på sommaren, berättar en frusen uppkomling för mig. Förmiddagen efter sista kvällspromenaden i de tjugoåttagradiga Rarorongaböljorna.

Men jag utsträcker min promenad längre än jag gått tidigare. Längs Embarcadero med sina inplanterade palmer och de gamla delvis övergivna hamnmagasinen. Där så många filmbiljakter slutat efter hisnande nerförsbackesfärder. Kommer till marknaden. Lite snobbmarknad, onekligen, inget sånt fullt med flugor. Nej, här är det prydligt, dyrt och välordnat. Det finns en organic-mottrend till all snabbmat och junkfood. För de med gott om pengar förstås. Det det börjat bli vulgärt och alldagligt med jätteportioner har många övergått till att spendera lite mer på organic.

Sedan tar jag båten över till Sausalito, den stillsamma orten på norra sidan bukten; som Aucklands Davenport eller Sydneys Manly. Alla tre lika småpittoreska, vilsamma på lagom vattenavstånd från storstadscentrum med den imposanta skylinen i bakgrunden. Jag vandrar länge runt bland de stora vita båtarna i marinan. Hittar en fin gammal segelbåt som slitit av en förtöjning, knopar ihop de trasiga tamparna men har ingen klisterlapp med 'från en okänd välgörare' att sätta dit. Latte med apple muffin på Starbucks. Tar färjan tillbaka i skymningen och ser solen gå ner bakom Golden Gate. Släpar mig tillbaka. Efter tio timmars San Franciscopromenerande besegrar tröttheten hungern och jag köper en smörgås till hotellrummet och sjunker ner på sängen. Utan att vara mätt varken på smörgås eller San Francisco.



Efter alla resans beachbilder får man medge att San Franciscos lille fjuttestrand med två personer i badmössa i vattnet utgör en avkylande kontrast



Alltid gläder det väl någon att se Peter framför lotsbåtshamnen!? Stadiga saker på säkert nära tretti meter.



Sausolitofärjans Union Jack vajar mot San Franciscos skyline